Frankrike med sin spännande historia, sin rika kultur och sitt fantastiskt vackra språka har alltid lockat mig, och var, om inte i Paris, har man en bättre möjlighet att få ta del av allt detta? Jag ansökte och blev erbjuden att göra ett utbyte på université Paris VII, Diderot, och närmare bestämt Hôpital Bichat, och jag tvekade inte en sekund. Det var inte helt lätt att utröna vilka kurser som universitet i Paris kunde erbjuda, men efter en del om och men lyckades jag få kontakt med en ansvarig som kunde informera om att universitet i stort sett kunde erbjuda alla olika specialiteter, men att ett minimum var att man gjorde två månader på varje ställe. Således ansökte jag om två månaders placering i neurologi respektive psykiatri (ÖNH och ögon gjorde jag hemma innan avresa). Detta gjorde att min termin sträckte sig tre veckor över tiden. Jag skickade in mina datums-och placeringsönskemål till universitetet i god tid, men därefter var det tyst från dem en längre tid. När avresedatumet började närma sig tog jag kontakt med dem för att få besked, men jag fick både ringa och skriva ett flertal mail innan jag slutligen fick klart besked. När väl beskedet kom var dock allt i sin ordning. 

I slutet på februari bar det av mot Paris. Jag anlände på helgen och började min första placering påföljande måndag. Detta räckte gott och väl, rent teoretiskt skulle jag ha kunnat anlända direkt från flygplatsen till sjukhuset, men det är ju alltid skönt att hinna packa upp och komma lite i ordning innan man börjar. Inskrivningen på universitetet gjorde jag under min första vecka (således inte nödvändigt att hinna med innan första placeringsdagen). Detta gick mycket smidigt, och ett par dagar efter min inskrivning kunde jag hämta ut ett studentkort och intyg att lämna till sjukhusets personalavdelning för att få betalt (de franska läkarkandidaterna får en "symbolisk" summa för det arbete de utför). Till inskrivningen behöver man ett foto i passformat samt gärna en adress och ett franskt telefonnummer. Jag blev varken erbjuden introduktionskurs eller "erasmusträffar", men detta kan ha berott på att jag anlände mitt i terminen. Kan också villigt erkänna att jag inte ansträngde mig för att höra efter om det fanns, så det är möjligt att jag missade det om det fanns. 

Paris, som alla storstäder, är dyrt med avseende på boende. I övrigt upplevde jag att prisläget (på t.ex. mat, restauranger, nöjen) var lägre eller åtminstone inte högre än i Sverige. Vad gäller universitet i Paris så tog de inte ut någon avgift överhuvudtaget, tvärtom fick jag en liten lön på 200 euro i månaden för det arbete som jag utförde. Man kan nog göra av med i princip hur mycket pengar som helst i Paris, men vill man försöka leva lite sparsamt så går det alldeles utmärkt. Maten är som sagt inte alls särskilt dyr: lunch kan man köpa i studentmatsalen för 2,90 euro, alla statliga museum är gratis om man är under 26 år, och sist men inte minst: att promenera är bland det bästa man kan göra i Paris, och det är helt kostnadsfritt. Vill man inte gå överallt så kan man köpa månadskort för 56 euro eller ta en Velib (fransk alvedoncykel) för 1euro/dag eller ännu mindre om man tar ett abonnemang.

Välplanerat och ambitiöst hade jag redan ett knappt år innan avfärd ansökt om boende på la Cité Universitaire som är ett stort område med plats för över 6000 studenter från världens alla hörn. Varje nation är representerad av ett hus, och det svenska huset är verkligen fantastiskt. Mellan husen finns även ett visst mått av utbyte, vilket gör att ca hälften av de svenska studenter som blir antagna till citén blir erbjudna rum i andra nationers hus. Själv blev jag erbjuden ett rum i det mexikanska huset och där kom jag att bo i ca en månad. Därefter råkade jag stöta på en gammal kompis som erbjöd mig ett rum i en lägenhet i ett mycket trevligt område som dessutom låg betydligt närmare mitt sjukhus och då tackade jag ja och flyttade in där istället. Jag trivdes bra i mexikanska huset på det vacka cité-området, men att bo i "collocation" med två fransyskor som jag fick möjlighet till i min andra lägenhet var betydligt härligare. I stort är mina boendetips som följer. Om du vill öva franskan: försök bli inneboende med några franska studenter. Om du vill ha billigt boende i trevlig miljö: försök få ett rum i svenska huset. Om du vill ha riktigt billigt boende, träffa mycket trevligt folk och inte bryr dig så mycket om inredningen: försök få ett rum i det mexikanska huset. Tänk på att rum till la cité söks på våren för hela nästkommande läsår, men är man ute för sent kan man ibland ha tur och hitta rum ändå så ring och kolla.

Franska läkarstudenter (externe) tjänar som en blandning av underläkare, sekreterare, undersköterska och sjuksköterska. I rollen som student får man således i vissa fall ta betydligt större ansvar än i Sverige, medan man i andra lägen finner sig satt på att utföra totalt, ur utbildningssyfte, meningslösa uppgifter som att sortera provsvar, rekvirera journaler eller jaga bortsprungna röntgenbilder (ja, du hörde rätt, röntgenbilderna existerar rent fysiskt i form av äkta gamla röntgenplåtar som sätts upp på ljustavlor). Däremellan utgör man en blandning av AT-läkarens side kick och tvättäkta student som intresserat deltar i seminarier. Det är i vissa lägen en svår balansgång att hinna med alla sina rent administrativa uppgifter samtidigt som man tillskansar sig alla de kliniska färdigheter som man behöver, men med lite övning så går det. Det är viktigt att visa att man är villig att göra även det som inte är så kul och lärorikt, på så sätt kommer man in i gänget, får mer ansvar för de kliniska bitarna, mer undervisning och lär känna sina co-externes bättre. Jag hade placeringar varje dag mellan klockan 9 och 13.30-14. Två eftermiddagar i veckan, mellan 14.30-18.30, hade jag föreläsningar i psykiatri respektive neurologi. 

Vid avfärd hade jag sju års i grundskole-och gymnasiefranska samt sju veckors franskastudier och au-pairarbete i bagaget. Allt detta låg minst fyra år tillbaka i tiden så jag kände mig minst sagt ringrostig. Därutöver hade jag även gått läkarsällskapets kurs i medicinsk franska, och den var verkligen nyttig! Även om det tog ett tag att få igång flödet och förståelsen i språket så upplevde jag aldrig att det var handikappande. Det var en lagom stor utmaning och fantastiskt motiverande att få direkta kvitton på sina språkliga framsteg. Universitet erbjöd inga kurser i franska, men jag letade själv upp en kurs genom att ta kontakt med språksektionen på la cité universitarie, så från och med halva mars till slutet av juni hade jag fyra timmar franskakurs i veckan, vilket för mig var alldeles precis lagom. 

Jag hade turen att ha min första placering på neurologen. Här fanns det gott om andra franska läkarstudenter (inom psykiatrin var de inte lika många och dessutom utspridda på många olika kliniker) och det var lätt att få kontakt med dem. När jag åkte ner hade jag väntat mig att det skulle vara svårt att få kontakt med de franska studenterna, men trots att universitet inte ordnade några sociala aktiviteter så fick jag mycket god kontakt med flera av de franska läkarstudenterna. Dessvärre har de franska läkarstudenterna inte alls mycket fritid. De pluggar alla med målet att få en bra placering i den slutliga tentan "examen classant national" (ECN) eller kort och gott "le concours" (tävlingen) som skrivs av alla sistaårselever och princip avgör en stor del av deras framtida karriär. Detta genomsyrar universitetsvärlden och det känns inte som att de extracurriculära aktiviteterna är särskilt många (om man inte räknar de extra kvällskurser som franska studenter går för att lära sig redigera patientfall à la ECN på det mest poängeffektiva sättet). Således, får man själv leta upp sitt rugbylag eller vad det än månde vara som man är sugen på att ägna sin fritid åt. På cité universitaire finns det en sporthall, fotbollsplan och simbassäng, men jag besökte själv aldrig de platserna. För övrigt är gym och dylikt ganska dyrt i Paris. Övriga nöjen som Paris har att erbjuda behöver väl knappast beskrivas närmare: fantastisk arkitektur, vackra monument, god mat, opera, balett, konst, utställningar och parker.

Åk! Åk! Åk! Detta har varit en fantastisk termin. Innan man kommit iväg kan man ibland avskräckas av allt pappersarbete, men betänk då att när man väl är färdig läkare blir allt hundra gånger mer komplicerat (med det inte sagt att det är omöjligt då heller). Jag har verkligen fått nya perspektiv på svensk sjukvård såväl som insikt i den franska sjukvården, läkarutbildningen och kulturen. Dessutom har jag lärt mig en massa neurologi, psykiatri och franska, både medicinsk och vardagsspråk. Jag kan varmt rekommendera en vår i Paris, men en höst är nog inte så dumt heller, kanske att man helst skulle velat hinna med både och...