Till Transitional dayprogram kom patienter som precis blivit utskrivna från den slutna psykiatriska vården eller direkt från psykakuten. Patienterna hade kommit över den mest akuta fasen, men många var fortfarande i en skör och känslig period i livet. Det var störst fokus på gruppaktiviteter, men det fanns även tid till individuell tid med patienterna. Under mina första fyra-fem veckor var det en annan kanadensisk student där. Det ansåg jag var en trygghet, vi stöttade varandra mycket. Min handledare var väldigt pedagogisk, hon gav relevanta artiklar inom psykiatrisk vård, gav tips och råd på hur man skulle hantera svåra situationer med patienter. Vi övade även på hur man ska hantera svåra situationer, bland annat genom att ta situationsspecifika exempel,som " hur skulle du hantera om du blev avbruten under din gruppaktivitet". Det var ett tydligt "learning by doing" synsätt på avdelningen. Jag fick många bra tips som var användbart och som gjorde att man kände sig förbered när man utformade och höll i gruppaktiviteter. I början utformade jag, den andra arbetsterapeutstudenten och min handledare gruppaktiviteter tillsammans, som jag och den andra studenten sedan höll i. Min handledare fanns med och stöttade under aktiviteterna, sedan blev det alltmer självständigt. Det var väldigt utvecklande att få så mycket patientkontakt och att få öva på att utforma och hålla i gruppaktiviteter. Jag upplevde att man fick ta sig an utmaningar samt att min handledare och resterande personal uppmuntrade till det. Just "learning by doing" filosofin anser jag var större där än på mina tidigare praktiker i Sverige. Det erbjöds även utbildningar inom psykiatrin en gång i veckan på sjukhuset som jag fick delta i.
En skillnad jämfört med de praktiker om jag har haft i Sverige var att det fanns inget fokus på hjälpmedel, inte heller några ADL bedömningar och det var begränsad användning av bedömningsinstrument. Det kan ha varit på grund av att min handledare, som var enda arbetsterapeuten på avdelningen, var anställd som case manager. Det var ändå en tydlig arbetsterapeutisk roll, då gruppaktiviteterna exempelvis kunde ha fokus på aktivitetsbalans och det fanns även en matlagnings gruppaktivitet. Det fanns en gruppaktivitet som hette "life skills" som jag upplevde att den teoretiska bakgrunden som arbetsterapeut hade stor betydelse. Bland annat förståelse för hur man hanterar en förändrad aktivitesidentitet, hur man förändrar vanor, roller och viljans innebörd kom verkligen till användning. Vid utformningen av gruppinterventionerna anser jag att det fanns ett tydligt klientcentrerat perspektiv, det visade sig genom vad för fokus gruppinterventionerna hade, hur de utformades och hur de genomfördes.