Jag valde att åka på utbyte till Etiopien för att få inblick i läkaryrket i de delar av världen där det råder andra socioekonomiska, logistiska och kulturella förutsättningar för bedrivandet av sjukvård. Jag tycker om att resa och hade aldrig tidigare varit någonstans i Afrika vilket lockade mig att se en del av den kontinenten. När läkarutbildningen började lida mot sitt slut ansåg jag det även välkommet med ett litet ”avbrott” i Stockholmsstudierna.

Jag upplevde ansökningsprocessen som smidig och informationen från KI inför utbytet var god. Att etablera kontakt med Addis Ababa University var dock lite svårare, och jag rekommenderar att vara ute i väldigt god tid i kontakten med AAU – i alla fall om man är en person som tycker om att planera, eftersom svar på mail kan dröja flera veckor. När man väl fick kontakt var det däremot inga problem att få sin ansökan godkänd från deras sida. Universitetets hemsida är dock svår att navigera på och innehåller ganska torftigt med information, så man får se processen fram till avresa som ett smakprov på hur det mesta fungerar på plats i Etiopien; nämligen att personliga kontakter och muntlig information är vägen till framgång!

Jag läste även tidigare reseberättelser och tog kontakt med tidigare utbytesstudenter som gav en del användbara tips och lugnande ord om att det mesta löser sig när man väl är på plats, vilket jag nu i efterhand helt kan instämma med.

Visum ordnade jag i förväg via Etiopiska ambassaden vilket starkt rekommenderas. Det kostade 665 kr 90 dagar och gick förvånansvärt snabbt och smidigt att fixa. Det går även att få 30 dagars turistvisum på flygplatsen i Addis, men ska man vara borta längre än så behöver man förlänga visumet via Immigration Office i Addis vilket enligt flera frustrerade vänner jag mötte i Addis var en mycket omständlig och rätt dyr process. 

Vaccinationer kostade mig ca 1000 kr, men då var jag ganska välvaccinerad sedan innan. Vaccinationbyråer har bra rekommendationer kring vilka vaccin som är nödvändiga och inte. Ska man bara vistas i Addis behöver man inga malariatabletter då det är så pass högt beläget, men jag rekommenderar att ändå ha med malariatabletter att ta om man vill resa runt i Etiopien. 

Jag kom till Addis tre dagar innan kursstart. Som tur var hade jag via utbytesstudenter från Etiopien på KI fått kontaktuppgifter till en av deras kursare som var vänlig nog att ägna en halv dag åt att hämta mig på flygplatsen, visa mig var sjukhuset låg och hjälpa mig att fixa sim-kort till telefonen. Människor i Etiopien är verkligen otroligt snälla och hjälpsamma vilket jag verkligen tycker att man ska ta vara på när man kommer som ny. Jag hade även via vänner fått kontakt med några personer i min ålder som jobbade på Svenska Ambassaden och som introducerade mig till Addis under helgen innan skolan började.

Den enda informationen jag hade inför första dagen på Black Lion Hospital var studierektorns namn och hans inbjudan att möta honom på hans kontor ”någon gång under morgonen”. Som förväntat var det ganska svårt att hitta och man gör bäst i att fråga sig fram. En stark uppmaning är att ha med sig sitt ”Letter of Acceptance” – utan det kommer man ingenstans! Första dagen innebar många timmars väntan i olika korridorer, stämplande av olika papper osv, men jag var ganska inställd på att saker skulle ta den tid de tog så det kändes ganska lugnt. Det erbjöds ingen introduktion för mig och jag fick heller ingen kontaktperson eller handledare under min utbytestid vilket jag tycker var synd, men jag blev i alla fall visad till gynekologernas morgonmöte och fick hänga på folk därifrån bäst det gick. Ingen fadderorganisation för utbytesstudenter fanns då jag var där, men jag vet att de etiopiska studenterna som var på KI hade planer på att starta en sådan så kanske finns det till nästa KI-student som kommer till Addis.

Etiopien är generellt sett mycket billigare än Sverige, däremot är boende förvånansvärt dyrt i relation till allt annat (se nedan) och var utan tvekan den störta kostnaden förutom flygresan dit och hem som kostade 5500 kr.

Mat ute kostar ca 10 kr för en lunch vid sjukhuset och 40-50 kr för en middag. Västerländsk mat som pizza och hamburgare finns det gott om men är generellt sett dyrare. Min bedömning är att man inte tjänar jättemycket på att laga mat hemma, det kan nästan bli dyrare än att äta ute.

Transporter är extremt billigt om man använder de blåvita lokalbussarna vilket jag gjorde dagligen till och från sjukhuset. En bussresa kostar ofta inte mer än 5 birr (2 kr). Taxiresor inom staden kostar ca 75-200 birr (30-80 kr), här är det dock verkligen värt att försöka pruta, och man kan få ner priset mycket bara av att tala några ord amarinja. 

Förutom kostnader för visum och vaccin var en annan liten utgift inför avresan inhandlandet av de ”business clothes” som man var tvungen att ha under rocken på sjukhuset. 

Jag hade innan avresa bokat mina första två veckor på Via Via Hostel som är ett guesthouse i området Atlas, 15-25 min bussresa/45 min promenad från sjukhuset. Jag tror att jag hade kunnat be värduniversitetet om hjälp med boende i studentkorridor, men jag hade blivit rekommenderad av tidigare utbytesstudenter att försöka fixa något eget för att kunna få upp boendestandarden något. Då mina planer ändrades något under vistelsen och jag bara stannade i Addis i 7 veckor blev det faktiskt så att jag bodde på guesthouse hela tiden. Flera sådana finns till ok standard och pris (120-220 kr/natt), bla Lomi Guest House och Mr Martin's Cozy Place. De flesta som stannar i Addis en längre tid delar dock hus med en eller flera vänner, då detta är det mest prisvärda sättet att bo på samt att det är mycket lättare att hålla rent från ohyra än om man bor i lägenhet. Man anlitar då en mäklare som visar en olika hus och förhandlar med fastighetsägarna (tips är att pruta på mäklarkostnaden!). Det finns även bra Facebook-grupper där både etiopier men framför allt ”expats” annonserar om lediga rum för inneboende i sådana huskollektiv. 

Generellt sett är det svårt att fixa boende (även hotell) via internet medan man fortfarande är i Sverige, men mycket lättare när man är på plats i Addis. Jag personligen rekommenderar att bosätta sig i ett område som känns tryggt och trevligt snarare än att prioritera att bo precis vid sjukhuset. Bussystemet är mycket förvirrande till en början men när man väl får kläm på det är lite pendlingstid på mornarna inga problem.

Läkarutbildningen i Etiopien är i stort sett lika lång som i Sverige, men utformningen och innehållet skiljer sig ganska mycket åt. I Etiopien läggs stort fokus på preklinisk och teoretisk kunskap, medan praktiska färdigheter är något man förväntas tillgodogöra sig själv när man börjar arbeta som AT-läkare. Av de fyra åren är de första två enbart teoretiska och följs av ”clinical year” 1 och 2, där man fokuserar på diagnostik och behandling. Efter grundutbildningen gör man ett års internship (AT) varefter man förväntas arbeta två år som ”general practitioner” på landsbygden innan man påbörjar sin specialisttjänstgöring.

Det officiella undervisningsspråket är engelska, och så gott som all kommunikation mellan läkarna ska ske på engelska. Däremot pratar nästan inga patienter engelska, varför det som utbytesstudent utan amhariska talanger ofta är mycket svårt att hänga med på ronderna. Dessutom är det oartigt att tala med hög röst, vilket ytterligare gör det svårare att följa diskussionen mellan ca 10 läkare och patienten under morgonronderna.

Språkbarriären omöjliggör ju tyvärr även anamnestagande, och även fast vissa läkare ibland lät en undersöka patienterna så upplevde jag det därför svårt att bli ens i närheten av ”självgående” på kliniken.

Relationen mellan studenter, AT-läkare, ST-läkare och specialister/överläkare är extremt mycket mer hierarkisk än vad man som svensk student är van vid.  På ronderna blir studenter och AT-läkare rejält utfrågade av överläkaren, och kan man inte svara på alla frågor får man räkna med en offentlig utskällning inför kollegor och patienter. Som utbytesstudent upplevde jag mig dock vara något skonad från denna sorts pedagogik. Förutom denna ”teach by fear”-undervisning upplevde jag tyvärr ett mycket bristande undervisningsintresse från de flesta specialisterna jag hade kontakt med, givetvis med vissa undantag. Detta tycker jag är en stor skillnad mot de kliniska studierna i Sverige, där jag ofta uppfattar att äldre kollegor är intresserade av att lära ut och måna om att vi studenter ska få de erfarenheter och färdigheter som förväntas av oss.

Jag träffade inte så många läkarstudenter under mina placeringar eftersom tiden för mitt utbyte inte överensstämde med någon kurs inom gynekologi/obstetrik. Istället hade jag mest kontakt med AT-läkarna, och följde någon gång i veckan med dom på deras seminarier och föredrag vilket var intressant.

Det officiella språket i Etiopien är amarinja, men som tidigare nämnt är engelska det officiella undervisningsspråket, och även i storstaden Addis pratar många fullt acceptabel engelska. Språkkurser i amarinja erbjuds bl a via Franska Institutet, där flera av mina skandinaviska vänner i Addis hade gått och var nöjda. 

Inom sjukhusets väggar var den störta kulturkrocken för mig den starka hierarkin. Att ”ta för sig” och ”visa framfötterna” som ofta är positivt hemma, upplevs i Etiopisk kultur snarare som ohyfsat, så man får känna av stämningen lite och vara så nöjd som det går med den undervisning som erbjuds.

Jag kom inte i kontakt med någon studentorganisation, men det berodde nog mest på att jag inte hade kliniska placeringar med några studenter utan bara AT-läkare. Däremot vet jag att det diverse idrottsgrupper etc för studenter för den som är intresserad. Jag hittade ett gym i ett hotell nära mitt boende som jag kunde nyttja för ca 20 kr/besök.

Addis som stad är väldigt rörig och levande, vilket jag oftast upplevde som härligt. Man får dock vara beredd på att alla vill prata med en, då man verkligen sticker ut som vit, och som vit kvinna får man tyvärr räkna med vissa tillrop och eventuellt även närmanden. Jag kände mig dock aldrig otrygg, utan rörde mig själv runt i staden under dygnets ljusa timmar. Vill man promenera för promenerandets skull är hörlurar ett hett tips, annars kommer man inte många meter innan man blir avbruten. 

Staden är väldigt rik på restauranger och uteliv vilket gjorde mig glatt överraskad, så jag tyckte att det fanns gott om saker att roa sig med. Har man hemlängtan finns även flera ställen som är erkända ”expats-häng”.  Något som dock försvårar den sociala biten är att man blir ganska begränsad att röra sig runt själv efter mörkrets inbrott, i alla fall upplevde jag det så.

Både inhemska och internationella organisationer, och även flertalet ambassader, arrangerar event som musik-, mat- och filmfestivaler – så ett tips är att försöka följa sådana Facebook-sidor samt hålla utkik efter posters på universitetet.

Jag rekommenderar att under helger och andra eventuella ledigheter resa runt både i och utanför Addis – det finns massor att se och Etiopien är ett oerhört fascinerande land med sin mångfald och historia. Under perioden jag var där var det säkerhetsmässigt lugnt, men det kan givetvis ändras så jag rekommenderar att ha kontakt med lokalbefolkningen för att höra vilka ställen som är säkra att besöka.

För den som är intresserad av att uppleva en helt ny kultur och ett annat sjukvårdssystem rekommenderar jag starkt att besöka Etiopien. Människorna är oerhört vänliga och ur ett medicinskt perspektiv är det väldigt lärorikt att få se hur man arbetar med knappa resurser och att möta patienter med långt gångna sjukdomar som man sällan ser i Sverige. Man ska däremot vara beredd på att få styra upp och lösa mycket själv eftersom saker ofta är väldigt oplanerade, samtidigt som man får finna sig i att vara långt nere i hierarkin på sjukhuset.  Som jag tidigare varit inne på skulle jag främst rekommendera att åka på utbyte till Addis under en SVK T10 eller T11, då jag upplevde det lite svårt att navigera inom ämnet utan att ha läst alla grundkurser på KI.  Sammanfattningsvis var mitt utbyte en otrolig erfarenhet på flera plan som gav mig nya perspektiv och gjorde att jag nu ser vården i Sverige med lite nya ögon.