Läkarutbildningen i Chile är 7 år, varav de två sista består av kliniska placeringar jämförbara med AT, internos. Utbildningen är avgiftbelagd vilket innebär att de allra flesta studenter får utbildningen betald av sina föräldrar och bor fortfarande hemma hos dessa. Under de två sista åren ingår läkarstudenten i arbetslaget på kliniken och sköter stora delar av arbetet med att exempelvis ronda avdelningarna med hjälp av överläkare och oftast en specialitläkare som är anställd av universitetet och mkt utbildningsinriktad. De ingår också i jourverksamheten och har oftast en nattjour i veckan, utöver den vanliga arbetstiden måndag till fredag. Studenterna betalar dock stora avgifter även för den delen av utbildningen. Efter utbildningen görs specialisering, oftast i 3 år, vilken är obetald men gratis. Läkarna har alternativet att arbeta med betalning ett par år på en vårdcentral ute i landet innan ST och får då sin ST betalad.
Generellt var all personal mycket välutbildad och uppdaterad på ny forskning. Handledarna var kompetenta, men med mycket fokus på teoretiska kunskaper. Studenterna blir ofta utfrågade och förhörda om olika tillstånd och dess behandlingar, många gånger på detaljnivå och att kunna rabbla fakta verkas skattas högt. Som utbytesstudent blir man dock inte lika pressad inför alla andra och jag kände mig aldrig utlämnad.
Sjukvården är tydligt uppdelad mellan ett privat och offentlig sjukvårdssystem och var person väljer till vilket system man betalar sjukförsäkring. Detta, och hur stor procentuell del av sin inkomst man betalar, avgörs av månadsinkomsten för var individ. Vilken typ av vård som erbjuds beroende på sjukförsäkring, och hur mycket man sedan betalar för den när man nyttjar sjukvården, skiljer sig avsevärt! Chile är ett relativt rikt land i Sydamerika, men med stora klasskillnader, vilket också tydligt avspeglas i vården.
För att inte enbart få se den vård som erbjuds den lilla skaran av de mest priviligierade ekonomiskt i samhället bad jag om att få placering på ett offentligt sjukhus. Patientgruppen på sjukhuset var oftast utsatt ekonomiskt och många familjer bestod av två föräldrar med flertalet barn och många gånger med en total månadsinkomst på ca 200.000 pesos (ca 2600 SEK). Alla på sjukhuset kämpade för att göra det bästa för patienterna under de mkt bristande resurserna. Akut vård och läkemedel fick de flesta gratis och en del underökningar och prover betalas av staten. Om läkarna ville utföra analyser eller provtagning som inte ingick i paketet som staten betalade var man dock tvungen att fråga föräldrarna om de hade råd att betala provtagningen som oftast kostade under hundralappen, vilket föräldrarna oftast dock inte hade råd med, vilket självklart orsakade mkt dåligt samvete hos många föräldrar.