När det var tal om att söka plats för utbytesstudier tänkte jag faktiskt att jag inte skulle söka. Jag var rädd för att missa för mycket hemma på utbildningen i Sverige. Många i min kurs sökte till alla möjliga länder; England, Irland, Island, Danmark, Holland, Ungern, Finland osv. Jag kunde tänka mig att åka till Irland, Holland och Ungern, men jag sökte ändå inte, för att jag var för bekväm just då.

Platserna på de olika universiteten blev fördelade till de sökande studenterna och det visade sig att över tio personer i min kurs skulle åka iväg på utbytesstudier. Då kände jag en kort tid att jag ångrade mig, men antog då att det var för sent att söka eftersom alla platser redan var utdelade.

En dag fick en kille i kursen reda på att han kommit in på läkarprogrammet som han sökt till i många år. Han hade fått Erasmusstipendium för att åka till Dublin och läsa tre månader på Trinity College. Jag blev nyfiken på vad som skulle ske med hans plats på Dublins tandläkarhögskola och började höra mig för bland andra studenter och hos vår internationella studenthandläggare. Det visade sig att hans plats blivit ledig och jag bestämde mig direkt för att söka den!

En månad innan avresa fick jag därmed skicka in alla ansökningspapper, lämna blodprov, ordna med andrahandsuthyrning av min lägenhet i Stockholm, boka flygbiljett, flyttpacka och informera vänner och familj om att jag skulle vara borta hela våren.

Den främsta anledningen till att jag ville åka på utbyte var för att uppleva hur tandläkarutbildningen kan se ut utanför Sverige. Jag har bott utomlands under ett år förut och längtade efter att få uppleva en annan kultur igen. Jag kände också att jag ville träffa nya människor och se nya spännande saker, även om jag verkligen hade trivts med både utbildningen och mina kurskamrater i Sverige under drygt tre år.

Anledningen till att jag just ville åka till Irland var främst för att det är ett engelskspråkigt land, att Trinity College i Dublin är ett känt universitet och att jag hade hört från en tandläkarstudent, som tidigare varit där på utbyte, att det hade varit väldigt bra.

Trots att jag fick ordna allt innan avresan väldigt snabbt, tycker jag att det gick oerhört smidigt och lätt att komma iväg. Jag fick bra information både från hemuniversitetet och från värduniversitetet. Det som krävdes av mig för att åka iväg var att jag låg i fas med studietakten och att jag inte låg efter med några studiepoäng i Sverige, samt att jag inte hade någon blodsmitta.

I början av mars 2010 lyfte planet till Dublin och vårt äventyr började. Vi var tre tandläkarstudenter som skulle spendera tre månader på Trinity College. Vi anlände på en söndag och skolstart var på måndagen. Vi hade bokat in oss de första två nätterna på ett hostel som låg alldeles runt hörnet från universitetet. Första kvällen spenderades på en pub mitt inne i Dublin där vi åt middag och drack vår första Guinness. Vi var alla tre mycket spända på hur första skoldagen skulle vara, vad vi skulle ha på oss och vilka vi skulle få träffa. Vi hade fått ett schema skickat till oss via mail så det var inga oklarheter var och när vi skulle vara på plats.

Med nystrukna skjortor, pressade byxor och välputsade skor begav vi oss till Dental Hospital som låg i sydöstra änden av campus. Där fick vi träffa vår koordinator och blev varmt välkomnade av de medarbetare som vi blev presenterade för. De första dagarna bestod mest av att bli introducerade till lokalerna, få passerkort och inloggningsuppgifter till journalsystem och datorer samt att träffa personer som vi skulle kunna vända oss till om något problem skulle uppstå.

Vi fick lektioner i hur  deras journalföringsprogram fungerade och fick patientfall att träna på i programmet. Det var mycket att lära sig och komma ihåg, och vi insåg att det först skulle falla helt på plats när vi väl hade första patienten.

Redan andra dagen blev vi presenterade för en kursrepresentant som tog med oss till skolans matsal. Vi blev häpna över hur mycket den skilde sig mot skolmatsalen på Karolinska Institutet. Takhöjden var minst åtta meter och alla väggar täcktes av stora porträtt på människor som betytt mycket för Trinity College Dublin. Det kändes som om vi befann oss i en Harry Potter film! Kursrepresentanten John var väldigt trevlig och han introducerade oss till de andra studenterna i kursen lite pö om pö. Kursen var bara hälften så stor som vår kurs i Sverige så vi träffade nästan alla första veckan!

När jag bestämt mig för att åka iväg på utbytesstudier oroade jag mig lite över hur det skulle lösa sig ekonomiskt. Jag var tvungen att hyra ut min lägenhet i Stockholm för att slippa dubbla hyror under de tolv veckor som jag skulle vara borta. Det löste sig hur bra som helst då det fanns lappar i min trappuppgång från som folk som sökte lägenhet i mitt hus.

Erasmusstipendiumet räcker inte till flygbiljetter, boende och levnadskostnader under utbytestiden, men det är en bra start. Jag ansökte om studiemedel hos CSN för studier utomlands och blev beviljad bidrag och lån. De pengar som jag fick utbetalda från CSN räckte gott och väl för att betala boende och leverne under de tolv veckorna, trots att Dublin var både dyrt att bo och leva i. Därför tyckte inte jag att det var några problem alls.

Vi behövde inte vaccinera oss innan avfärd, men däremot fick vi ta blodprov för att visa att vi hade antikroppar mot hepatit B samt inte bar på någon blodsmitta. Det kostade oss ingenting då allt ordnades genom studenthälsan.

Det fanns ingen kåravgift att betala på plats i Dublin, men om man ville ha studentkort för att t.ex. åka billigare med tågtrafiken kostade det inte mer än 15 euro.

Boendet ordnades inte av universitetet och det fanns heller inga lediga rum att hyra på campus. Vi visste från tidigare reserapporter att boendet var en sak vi var tvungna att ordna med själva. Vi kollade på några hemsidor (www.gumtree.ie och www.daft.ie) innan avresan för att få oss en bild av hur uthyrningsmarknaden såg ut. Vi mailade med några personer, men bestämde oss för att leta väl på plats i Dublin istället. Man bör vara försiktig så att man inte blir lurad på pengar, dvs skicka aldrig pengar i deposition innan du sett att det verkligen finns en lägenhet att hyra!

De två första kvällarna spenderades framför våra datorer fibrilt letande efter ett gemensamt boende för oss alla tre. Vi ringde till flera olika personer och bestämde visningar i alla stadens väderstreck. Efter att ha varit och tittat på några ganska trevliga lägenheter och några lite mindre trevliga lägenheter, hittade vi tillslut rätt; en etagelägenhet centralt och bara tio minuters promenad från skolan. Vi blev alldeles förtjusta när vi steg in i lägenheten som hade gammalt trägolv och över fyra meter i takhöjd. På väggen satt ett par inramade läderbyxor från 1700-talet och nere i sovrummet stod en antik dubbelsäng från Frankrike, men bäst av allt var lönndörren som såg ut som en bokhylla med en massa gamla böcker. Vi flyttade in samma timme!

Standarden i kök och badrum var inte som i Sverige. Man får räkna med att det inte finns någon blandare för kall- och varmvatten, varken i badrum eller kök. Heltäckningsmatta fanns på hela undervåningen inklusive i badrummet och Dublinborna själva tar inte av sig skorna när de är inomhus, vilket gör att heltäckningsmattorna var väldigt smutsiga. Vi trivdes ändå väldigt bra eftersom lägenheten hade sådan charm och låg så bra till!

Priset vi fick betala per månad var 1500 euro, som vi då delade på oss tre. Det inkluderade inte el och internet. Vi fick lägga en månads deposition från början som vi sedan fick tillbaka när vi flyttade.

På Irland skriver alla studenter under motsvarande gymnasiet, ett slutprov på alla ämnen som de läst under skoltiden. Poängen på det provet ger sedan underlag för vilken utbildning man kan söka till. För att komma in på tandläkarprogrammet på TCD krävs höga poäng på det provet, vilket betyder att de flesta studenter är väldigt duktiga och ambitiösa.

Relationen mellan lärare och studenter  på TCD är god, men jag upplevde att lärarna är mer auktoritära och studenterna har större respekt för lärarna. I princip alla lärare på kliniken har professorstitel, vilket skiljer sig från de lärare som tränar oss på kliniken i Sverige.

Till klinikpassen kallade vi patienter själva precis som hemma. Relationen mellan patienter och studenter på TCD är liknande den vi har på KI. Man småpratar med sina patienter och kommer att veta ganska mycket om dem efter ett tag. Irländare är mindre slutna än svenskar och de vill gärna berätta om sitt land, tipsa om saker att se och vilken den bästa puben är.

Det mesta av utbildningsupplägget liknade det som vi har på KI. Något som däremot skiljde sig var att deras teoretiska kunskap inhämtades via PBL- problembaserat lärande. En gång i veckan hade vi PBL session där vi gick igenom två patientfall som vi skulle inhämta information om till följande vecka, samt två fall som vi läst in oss på från veckan innan. Man lärde sig väldigt mycket på det, samtidigt som det var ganska krävande att fånga in all kunskap på egen hand. Vi är ju vana att ha föreläsningar på KI, där det viktigaste sållas ut och serveras för oss.

Under de tolv veckor vi var i Dublin var det tänkt att vi skulle göra tre tentor från KI som skulle skickas till oss. Oturligt nog var första tentan redan under första veckan och KI hade inte samordnat det med TCD. Andra tentan var på en helgdag då irländarna firar St Patrick's Day och skolan var därmed stängd. Den tredje och största tentan fick vi chansen att göra och det fungerade bara bra.

Jag var lite nervös i början för att ha patienter på engelska och  för att kunna hänga med i undervisningen, speciellt på PBL. Vi blev berömda hela tiden för att vi kunde så bra engelska och tillslut kom självförtroendet ikapp och man tänkte inte ens på att man pratade ett annat språk.

Det fanns vissa kulturskillnader och det som var mest påtagligt var hur man tilltalade sina lärare. På KI kallar vi alla lärare vid förnamn och ibland även vid smeknamn. På Irland gäller det att ha tungan rätt i mun och kalla lärarna vid titel och efternamn. För det mesta kände man inte lärarna vid något annat namn än titel och efternamn, men i de fall där man visste förnamnet kunde man ibland snubbla på orden. På Irland kunde det uppfattas som brist på respekt om man kallade en lärare vid förnamn.

Något som jag upplevde annorlunda mot bland svenskar, var om man använde sig av ironi. Det var inte alltid det uppfattades rätt av irländarna och ibland kunde det bli riktigt fel.

I övrigt gillade jag den irländska kulturen. Folk är öppna och glada och det finns alltid plats för en till på en överfull pub!

Det arrangerades inga sociala aktiviteter speciellt avsedda för utbytesstudenter. Det kan ha berott på att det inte var några andra utbytesstudenter där än vi tre från Sverige. Dock blev vi inbjudna att delta i de aktiviteter som anordnades för de irländska studenterna. Vi deltog i en fest som de anordnade på skolan där lärarna också var med. De spelade teater, sjöng och dansade samtidigt som de gjorde parodier på lärare och personal på skolan.

Vi lärde känna alla studenter i kursen och lärde även känna några äldrekursare.

På TCD fanns en stor studentpub som hade en uteterass och var öppen varje dag. Vi gick ofta dit och träffade våra irländska kursare, men även studenter från andra program på TCD.

Vi spenderade mycket tid på helgerna promenerandes runt om i Dublin. Vi tog reda på vad som var värt att se i och utanför Dublin och gjorde små utflykter dit. Många helger hade vi besök av någons familj eller vänner. Då blev det mycket sightseeing och många pubrundor. Pubar finns överallt och vi hittade ganska snart en favoritpub som låg nära vårt hem.

Ibland bjöd vi hem kursare på middag, vilket var mycket uppskattat. En gång hade vi varit i en fiskeby som heter Howth och köpt färsk hummer som vi bjöd på! Priset på hummer där var avsevärt mycket billigare än i Sverige så det kändes extra roligt att kunna göra något sådant som student!

En helg åkte vi till Galway på västkusten och upplevde Irlands fina landskap. Irland är verkligen en vacker ö och det finns så mycket att se och göra utanför Dublin. En dag åkte vi med två kursare till ett berg i Wicklow mountains. Vi vandrade uppför berget och såg ut över landskapet runt Dublin.

I stan finns också mycket att se t.ex. Guinness Storehouse där man får uppleva historien om Irlands stout som säljs över hela världen. Man kan även gå på whiskeyprovning på Jameson Distillery.

För shoppingälskaren finns Grafton Street på södra sidan om floden Liffey och O'Connell Street på norra sidan. Parker och museer finns det också gott om och den största parken Phoenix Park ligger norr om staden. Där finns bland annat en djurpark, Dublin Zoo.

Utbytesstudierna gav mig ny energi att vilja lära mig ännu mer och att faktsikt inse att det finns så mycket mer att lära än jag trodde. När man gått i samma korridorer och träffat samma människor i fyra år blir det lätt lite slentrian. Jag känner att jag fått ny motivation att verkligen göra allt för att förbereda mig så bra som möjligt för mitt kommande yrkesliv och ta vara på det sista året.

Jag tror att mina utbytesstudier har påverkat mig positivt inför min yrkesroll. Jag har träffat människor från en annan kultur och jag har kommunicerat med patienter på ett annat språk än mitt modersmål. Jag är övertygad om att jag kommer ha stor nytta av den erfarenheten.

Mina tolv veckor i Dublin var korta, men det har lämnat ett avtryck i mig som inte kommer suddas ut på länge. Jag vet att jag kan klara av att kastas in i en ny situation och vara supernervös, men ändå lösa det på ett lugnt och bra sätt. Det är något som jag plockar med mig i livet. Förutom den erfarenhet som jag tar med mig i min kommande yrkesroll, har Irland och människorna påverkat mig på ett personligt plan. Irland har tagit en liten del av mitt hjärta och jag ser fram emot att åka tillbaka snart!