Nio dagar innan avresa till Santiago väcktes jag av klockradion, som berättade att Chile drabbats av en mycket kraftig jordbävning. Allteftersom timmarna och dagarna gick började omfattningen av det hela att klarna. Med 8,8 på Richterskalan räknades jordbävningen som en av de värsta som drabbat jorden de senaste hundra åren. Flera städer söder om Santiago hade totalförstörts, mängder av människor var döda och många fler stod utan bostad och inkomst. Santiago drabbades framför allt av utslagna kommunikationsnät och flygplatsen stängdes.

Mina förberedelser dittills hade varit att läsa på lite grann, mejla frågor till kontaktpersonerna och hoppas på svar. Jag hade tagit det ganska lugnt och väntade mig inte så stor hjälp från universitetet i Chile, åtminstone inte via mejl, eftersom jag hört att det kunde vara lite trögt med sådant. Sedan sjukgymnastprogrammets tidigare kontaktperson från KI gått i pension, verkade det som att trådarna mellan universiteten var nästan avklippta. Som vi nog alla vet är det lätt hänt att ett litet mejl blir liggande i inboxen och glöms bort - särskilt om det kommer från en okänd person på andra sidan jordklotet. Jag bekymrade mig inte nämnvärt över detta, utan tänkte att det mesta säkert skulle ordna sig på plats. För övrigt hade jag fullt upp med att avsluta pågående skolarbete och söka sjukgymnastvikariat inför sommaren.

Med den stora världsnyheten koncentrerades mitt fokus mot några få centrala frågor: att försöka ta reda på om mina kontaktpersoner var i livet, om det skulle gå att flyga enligt planen, om sjukhuset stod kvar och om jag fortfarande kunde få göra praktik där.

Jag fick till slut klartecken från skolan och kom iväg, även om resan blev annorlunda än väntat.

På Arlanda flygplats frågade jag en sista gång om mitt plan verkligen skulle gå. Jag gick svaret "Ja, Santiagos flygplats är öppen igen". Detta hindrade tyvärr inte att mitt plan mellan São Paulo & Santiago var inställt. Nu för tiden är ju flygbiljetter i det närmaste avskaffade. Hade jag haft tillgång till Internet under resan London-São Paulo, hade jag fått veta att mitt sista plan var utbytt mot ett senare. Nu blev det istället ett par nervösa timmar i São Paulo i väntan på besked om restplats på ett annat plan. Men inget ont utan något gott; där på flygplatsen lärde jag känna (tack vare min KI-ryggsäck!) två läkarstudenter från KI som, liksom jag, skulle praktisera i Santiago, samt en chilenare som bodde i Paris. Vi satt inte "i samma båt" enbart i fråga om inställt flyg, utan när vi väl kom till Santiago, stod vi alla utan resväskor. Min kontaktperson som skulle hämta mig var naturligtvis inte kvar längre. Redan vid detta stadie ångrade jag rejält att jag lämnat min bärbara dator hemma. I Chile vimlar det av "WiFi-zoner" där man kan koppla upp sig, och det har man stor nytta av.

Läkarstudenterna och jag tog oss dock in till stan på egen hand, och sent på kvällen kom min kontaktperson och körde mig till en familj som hyrt ut sitt gästrum till en tidigare KI-student. Detta var för övrigt ett av tre tillfällen som jag alls träffade denna kontaktperson. Vid det andra tog hon med mig till universitetet, och vid det tredje stötte vi ihop av en slump på universitetet.

Andra dagen träffade jag en verklig ängel, en tidigare utbytesstudent på KI på arbetsterapeutprogrammet. Vi kände inte varandra mer än från ett kort möte och lite mejlväxling. Tillsammans gick vi på shoppingtur för att, i väntan på bagaget, inhandla det nödvändigaste. Hon lånade mig dessutom en ryggsäck, en jeansjacka (som jag med glädje använde sedan, eftersom den fick mig att känna mig mer "chilensk") en mobiltelefon och klokt nog solkräm till blekfisen...

Tredje dagen träffade jag rektorn för sjukgymnastikinstitutionen tillsammans med min kontaktperson. Då frågade jag vad det var för en slags praktik jag skulle göra egentligen.
"Ja... du ville ju hålla på med muskuloskelettala besvär..."
"Just det. Men vad innebär det för er?"
Jag hade nämligen försökt att önska mig till någon öppenvårdsklinik med patienter med led- och muskelrelaterade besvär. Det slutade med att jag skulle vara på sjukhusets ortopediska avdelning och under någon timme på eftermiddagen vara på den ortopediska öppenvårdsavdelningen.
Jag fick förklara igen vad det var för slags kurs jag skulle gå (Klinisk Fördjupning) och att det egentligen var 5 veckor på halvtid, men att jag gärna ville se så mycket som möjligt. Rektorn bestämde då att jag skulle gå 4 veckor på heltid. Sist av allt slog han det nummer till flygbolaget som jag upprepade gånger redan ringt för att spåra min väska. Med myndig stämma förklarade han att de genast måste ta reda på var väskan fanns och skicka den till mig. När han lade på sa han: "De hittade den direkt, den finns i São Paulo. De skickar den imorgon."

Om man inte är väldigt duktig på att söka stipendier får man räkna med att utbytet kostar en hel del. När jag åkte fick KI inte Linneus Palme-stipendiet utan jag fick nöja mig med 4000 kr i tröst-INK-bidrag, vilket knappt täckte halva flygresan. Mitt boende kostade bara 1500 kr/mån men jag behöll min hyra i Sverige.

Chile lär vara Sydamerikas dyraste land. Jämfört med Sverige är det billigt med mat (och alkohol!) men personligen lever jag billigare i Sverige eftersom jag exempelvis  ytterst sällan äter ute (jag tar med lunchlåda i stället). Importerade saker verkar kosta ungefär som i Sverige, och telefonsamtal var en luring som lätt slukade minst 3 kr/min (lokalsamtal) och sms-trafiken var tyvärr inte så pålitlig - och därför inte alltför vanlig.

Det tål att påpekas att långt ifrån alla chilenare har det gott ställt. Enligt osäkra källor lever omkring 80% av befolkningen på månadslöner lägre än 3000 kr. En sjukgymnast tjänar ungefär som i Sverige, och tillhör därför akademiker-medelklassen (dock varierar lönenivåerna oerhört mellan privata och offentliga kliniker). När man umgås med folk från medel- och överklassen får man annars lätt uppfattningen att en chilenares vanliga helgnöje är att shoppa i de stora köpcentrumen, och att folk i allmänhet åker på semester till Colombia. De allra flesta reser inte utomlands, och är glada om maten räcker till. En inte helt oväntad följd av den enorma klasskillnaden är att brottsligheten är ganska hög.

Genom universitetet fick jag alltså möjlighet att hyra ett rum hos en familj. Boendet hade den stora fördelen att det låg mycket nära universitets och sjukhusområdet i La Independencia där jag skulle vara på dagarna. Jag tyckte att det var skönt att bo tillsammans med andra människor, i synnerhet i början. Som nykomling kan man känna sig ganska ensam, och det är trevligt att ha någon att fråga om det ena och andra. Mitt rum vette mot bakgården, där hela familjen vistades i princip från morgon till kväll med TV:ns barnprogram på hög volym som bakgrundsljud. De hade kanske väntat sig att jag skulle äta middag på McDonalds och bara sova hemma, men det var självklart okej att låna köket och tvätta sina kläder hos dem. Även om det är lite ovant att komma så nära helt okända människor, trivdes jag bra med familjen.

Däremot kände jag mig ganska olustig i området, trots familjens försäkran om att polishuset i kvarteret brevid borgade för att där aldrig skedde några brott. Jag märkte att mitt utländska utseende drog till sig uppmärksamhet, och efter att jag dels råkat ut för ett rånförsök inne i centrum och en granne på min gata försökt locka med sig mig in i hennes hus ("Men du får inte säga till någon att du följer med mig hem!"), blev jag glad när jag fick erbjudandet av en sjukgymnast på sjukhuset att flytta hem till henne i en annan del av stan. De sista veckorna bodde jag alltså hos ett ungt par i La Providencia. Skillnaden var enorm! För det första kunde jag gå ute ensam utan att känna mig förföljd, och jag vågade till och med vandra omkring ensam när det var mörkt, och för det andra kände jag mig verkligen som hemma hos mina nya vänner, och vi hade en härlig tid tillsammans.

Med facit i hand känner jag att jag hellre prioriterar säkerhet framför en lång sovmorgon. Jag skulle faktiskt rekommendera alla med uppenbart utländskt utseende att leta efter rum i någon av de "snobbigare" områdena i stadens östra del, som la Providencia, Ñuñoa, la Reina, las Condes m.fl. Detta är kanske min viktigaste upptäckt och jag förundras idag över min naivitet när jag innan resan läste om Santiago och tänkte "Aha, Las Condes, Vitacura: överklasstadsdelar! Dit kommer jag på sin höjd åka på studiebesök. Jag vill inte åka till "little Europe" utan jag vill uppleva det äkta Chile!"
Tyvärr är i princip alla blondiner i Santiago antingen rika och/eller utlänningar. Det vill säga: man blir bemött som blond gringa, och det är bara att konstatera: vem man är påverkar vad man får se/uppleva. Därmed inte sagt att jag helt gett upp möjligheten att leva ett normalt liv i Santiago. Jag kommer nog aldrig att attraheras av livsstilen innanför murarna i områden som Vitacura.

I Chile är sjukgymnastprogrammet femårigt (att jämföra med Sveriges tre år!), men åtminstone det första året ägnar man mest åt att repetera gymnasiekunskaper, för att säkerställa att alla har en gemensam grund. Något som jag tycker verkar bra är att studenterna redan från första terminen får börja med anatomi, och detta har man sedan varje vecka under åtminstone ett år. Till skillnad från vår intensiva anatomikurs får de chilenska studenterna sin anatomiundervisning i mindre portioner, och därmed bättre förutsättningar för att kunskaperna ska sätta sig "i ryggmärgen". Sedan kunde man kanske önska sig samma etiska handhavande om preparaten som KI tillämpar, även på Universidad de Chile...

Det är tydligt att Chile har ett mer hierarkiskt samhälle än Sverige. Dels är klassklyftorna oerhört tydliga, inte minst inom vården, där pengarna avgör vilken typ av sjukförsäkring man har råd med, och därmed vilket sjukhus man har lov att komma till. Liksom Karolinska Institutet har Universidad de Chile flera campus och bedriver klinisk praktik på flera olika sjukhus. Hospital Clínico de la Universidad de Chile, eller JJ Aguirre som det också kallas, sades vara "halv-privat" (ägt av univerisitetet som ägs av staten). Det var följaktligen halvdyrt att bli inlagd på, men eftersom det var ett av landets bästa sjukhus fick man i synnerhet in komplicerade fall, och då även fattiga patienter eller patienter från andra regioner i landet. På ortopediska avdelningen låg patienterna i 1-, 3- eller 8-mannasalar. Om man betalade extra kunde man få ett eget, fräschare rum med TV.

Patienterna har generellt hög respekt för vårdpersonalen, och studenter förväntas se upp till lärarna. Jag fick två olika handledare; en medelålders man på förmiddagarna och en ung kvinna på eftermiddagarna. Med den kvinnliga handledaren sprang vi mellan patienterna och hon visade prov på sin egen kompetens. Med den manliga handledaren fick jag mer eget ansvar, alltför mycket, tyckte nog en sjuksköterska som undrade varför jag var ensam med patienterna. Tyvärr kände jag, allteftersom tiden gick, att den manliga handledaren ägnade mycket av sin dag på sjukhuset till att gå omkring och kindpussas med kollegor, fika och fladdra förbi i korridorerna med sin vita läkarrock, utan att få speciellt mycket uträttat. Dessa två personers olika arbetssätt kan eventuellt förklaras av att han på eftermiddagarna arbetade på en privat klinik med tre gånger högre betalt, medan hon endast hade detta arbete och ofta jobbade 12-timmarspass och hela helgen för att få det att gå ihop.

Att det var ett universitetssjukhus märktes till exempel på de många läkarkandidaterna och alla deras handledare, som gjorde att tisdagsronden bestod av ca 25 personer som gick från säng till säng. En läkarkandidat brukade presentera patienten med power point inför "publiken" (d.v.s. även övriga patienter på salen) och utsattes sedan för frågor av handledarna.

En stor skillnad i det sjukgymnastiska arbetet var att bedömningen om vilka patienter som behövde sjukgymnastik gjordes av läkarna. Jag såg en del patienter som jag ansåg behöva sjukgymnastisk undersökning, och eventuellt behandling, men som inte fick det - kanske på grund av försäkringsmässiga föreskrifter. Det var frustrerande att då tvingas bortse från en sådan patient, och istället (för tredje gången på samma dag) repetera ett träningsprogram med en salsgranne som fått ordinationen "Sjukgymnastisk x 3".

Den första patienten jag presenterades för var en man som cyklat av en bro och fått en traumatisk hjärnskada. Han låg bunden till händer och fötter i sin säng, för att inte dra ur dropp och katetrar, och man sa mig att han ibland blev våldsam. Jag funderade på vad jag gett mig in på. När jag hjälpt honom upp till sittande ställning började han svamla osammanhängande, och allt jag lyckades uppfatta var något om månen och rymden...

Eftersom jag varit utbytesstudent under ett år i Ecuador under gymnasietiden, hade jag en god grund att stå på när det gäller spanska. Min oro för att "chilenskan" skulle bli svår var obefogad. Mina största problem med förståelsen hade jag med några afatiska patienter och ovan nämnda patient. Men chilenarna älskar slangord och är stolta över sina många ordspråk. Jag fick höra flera nya varje dag, inte minst från patienter.

En smärre chock fick jag vid slutet av tredje veckan, då min manliga handledare klämde fram att han tyckte att jag borde använda parfym! Tydligen tyckte han att jag luktade illa, och för att lägga lite mer tyngd bakom sina ord hävdade han att han tagit på sig att informera mig om detta eftersom det kommit "så många klagomål från patienter och kollegor". Vidare sa han en del saker som skulle fått honom på fall hos diskrimineringsombudsmannen i Sverige, och det visade sig senare (förstås) att snacket om klagomål var påhittat. Men sant är att chilenarna generellt tycks vara mycket ängsliga för att verka smutsiga eller "kroppsliga" - många tvättar håret varje morgon, kvinnor har noll synlig kroppsbehåring och många doftar mycket riktigt... blommor! Även bland sjukhuspersonalen.

Under min tid i Chile hann jag med att turista lite grann. I princip alla chilenare jag träffade rådde mig att åka söderut, åtminstone skulle de ha gjort det om det inte varit för jordbävningen. Med tanke på att det rådde undantagstillstånd söderut, kändes det som att denna del av landet kunde vänta till ett annat besök. Efter en lång och kall vinter i Sverige var jag glad åt att mötas av sensommarvärmen i Chile, och kände heller ingen längtan efter att söka efter höstrusket, som självklart kommer tidigare vid Chiles sydspets än i Santiago. Alltså blev det ett par turer norröver, bland annat till det mycket turistiga och fascinerande San Pedro de Atacama, som är en av jordens torraste platser, med fantastisk natur. En höjdpunkt var att galoppera i öknen, trots att jag förlorade min kamera under den ritten.

Ett måste för den som reser till Santiago är ett besök i den pittoreska hamnstaden Valparaiso, bara 1,5 timmes bussresa från stan.

Santiago erbjuder naturligtvis mängder av möjligheter, och mycket finns beskrivet i tillgängliga guideböcker. Jag kan verkligen rekommendera att besöka någon av nationalparkerna i närområdet. På grund av jordbävningen var många museer stängda när jag var där, och enligt vad folk sa stod biograferna tomma för att folk inte vågade sitta i mörkret och se på film ifall ett nytt skalv skulle komma.

Det finns ett väl utvecklat kollektivtrafiksystem, och tunnelbanan är vansinnigt fräsch och fin. Dock bör man avstå från att röra sig i stan ensam annat än i taxi när mörkret fallit, och många områden kan man låta bli att besöka alls. Jag känner själv att jag bara sett en bråkdel av vad jag skulle velat göra. Om jag återvänder kommer jag ägna lite tid åt att dansa cueca - den chilenska nationaldansen - och då helst den sensuella formen cueca brava! Som under andra resor har det viktigaste för mig inte varit att klämma in så många sevärdigheter som möjligt. Det är istället de personliga relationerna som jag värdesätter mest. På min topplista från resan finns trevliga grillfester, promenader och roliga utflykter ihop med gästvänliga chilenare!

Mitt främsta råd till dig som funderar på att göra ett utbyte är: Se till att ha tidsmarginaler! Fundera på om det verkligen är nödvändigt för dig att klara av dina studier på kortast möjliga tid, eller om du kan tänka dig att förlänga dem med en termin? Även om du inte åker till Chile, där jordbävningar och vulkanutbrott finns med på "möjliga scenarion-listan", så händer alltid det oförutsedda. Du kan bli sjuk, det kan trassla med praktikplatsen, du kan möta ditt livs kärlek eller av någon annan anledning få behov av att förlänga din vistelse i landet... Framför allt ger det mer ro att vara i nuet om man inte har en mängd "måsten" som väntar en ett visst datum vid hemkomsten.

Att vara borta totalt sju veckor kände jag var en ganska kort tid, när det handlar om att skaffa vänner och få rätsida på sitt liv på en ny plats. Förmodligen underlättar det om man reser tillsammans med någon. Annars återigen: överväg att stanna längre.

Ta med dig egen dator! Det finns visserligen internetcaféer, och jag har goda erfarenheter av skolbibliotekets datorer, men det blir trots allt ett projekt att skriva ett Word-dokument eller mejla, när man först måste ta sig iväg till en dator, och inte bara kan starta sin egen när man är hemma på kvällen.

Många på mitt program har lust att resa utomlands, men avstår av rädsla för att missa andra viktiga kurser i Sverige. Tyvärr missar man saker på hemmaplan när man gör ett utbyte, men jag brukar resonera så att jag hellre väljer det okända, som lockar och skrämmer mig, än det trygga där jag vet vad jag får. Hade jag inte åkt, hade jag aldrig fått veta vad jag gått miste om! Att göra ett utbyte är berikande på så många fler plan än enbart det professionella. Men rent sjukgymnastiskt tycker jag att vistelsen i Chile har hjälpt mig att utveckla min kommunikationsförmåga genom de många patientmötena. På grund av de många komplicerade patientfallen har jag fått flera tankeställare om vilka försiktighetsmått som är nödvändiga att ta för att säkerställa patientsäkerheten. Det har också varit intressant att se ett annat sjukvårdssystem som skiljer sig en del från det svenska, men som också har många gemensamma drag med vårt, trots att vi befinner oss på var sin sida av jordklotet.