Föreläsningar, grupparbeten och övningar i patientkontakt varvades under veckorna samtidigt som det finns mycket tid avsatt för egna studier.Under föreläsningarna är man helklass men klimatet är väldigt öppet ochdet är helt okej att ställa frågor till föreläsarna. De allra flesta verkar intresserade av att undervisa och är måna om att alla ska hänga med och lära sig grunderna i psykiatrin.
Att man lägger ner så mycket tid på patientkontakt och förståelse för en psykiatrisk patient är mycket tilltalande och verkar skilja sig åt frånden undervisning som ges i Stockholm. T.ex. så hade vi en timme då en man med tidigare depressioner visade film och försökte beskriva för osshur det är att vara deprimerad och hur självbilden förändras. Samt hur viktigt det är vilken sorts bemötande man får i vården.
Gruppundervisningen är mestadels PBL-inriktad (Problembaserat lärande) vilket har sina för och nackdelar. Rent pedagogiskt så ska det ju varaett bra medel för lärande men för mig som aldrig arbetat på det sättet så var det lite svårt att komma in i det hela när alla andra i gruppen ju har haft PBL under 4 års studier. Jag tycker personligen att varierade seminarier ger ett mer effektivt lärande än vad PBL gör.
En annan sorts gruppundervisning som var superbra och som jag verkligen tror att studenter på KI skulle ha glädje av var den vi hade i intervjuteknik. Vi hade avsatt 8 tillfällen (ett per student) då hela gruppen samt handledare sitter med när en av studenterna intervjuar en patient (som givetvis är tillfrågad om detta på förhand). Upplägget är så att man ska försöka göra en helt vanlig psykiatrisk intervju så som den skulle ha gjorts av en psykiater på mottagning. Efteråt fanns mycket tid avsatt för reflexion och feed back. som en sit-in i grupp, enormt lärorikt både att vara den som intervjuar och att bara lyssna.
Under mina veckor av praktik så fick jag mycket användning för den teori jag lärt mig men så här i backspegeln så lärde jag mig nog mer under praktiken än under teoriveckorna. Det är i alla fall den praktiska kunskapen som sitter fast längst.
Förutom att jag förhoppningsvis lärde mig allt det som jag annars skulleha lärt mig i Stockholm så tycker jag att det var mycket lärorikt att se ett annat universitet och hur de arbetar. Eftersom Norge och Oslo liknar Sverige och vårt studieklimat mycket så var det nog bara mindre sakersom jag upplevde skiljer universiteten åt. Att man har mycket kortare pauser mellan föreläsningar och gärna jobbar in dem för att kunna sluta tidigare har jag sällan varit med om på KI men det är väl en vanesak...Jag tycker att handledarna generellt var mer måna om att ge mig feedback och diskutera patientfall än vad jag annars har upplevt. Men det kan ju ha att göra med att jag var utbytesstudent och att jag just då faktiskt hade handledare som var utbildade i psykiatri.
En sak som jag tycker helt klart var sämre i Oslo än på KI var att manvalt att helt dela upp praktik och teori. Istället för att ha praktik må-torsd och sedan seminarium eller liknande på fredagen varje praktikvecka så hade vi praktik fem dagar i veckan. Det blir både mindre pedagogiskt och mindre socialt (särskilt för den som inte känner de andra i kursen privat).