I början av fjärde året var det så dags att ansöka om utbytesstudier, jag fick in min ansökan i elfte timmen och sedan var det bara att vänta på svaret. Så någon gång under hösten fick jag då reda på att jag tillsammans med två kursare skulle åka till London och vara där i tre månader. Jag som kommer från lilla Mantorp med 4000 invånare ska tillbringa tre hela månader i en världsmetropol, hur i hela friden ska detta sluta?

Jag åkte i första hand iväg på utbyte för att ha roligt, ta del av en annan kultur samt för att lära mig bättre ”tandläkarengelska”. För av tidigare reserapporter att döma från utbyten med just detta universitet så hade det inte fungerat så bra, så mina förhoppningar på att få en massa kurskrav gjorda var inte allt för höga.

Det viktigaste att tänka på innan avresa är att se till att noga läsa alla de mail man får från QMUL, för det är väldigt mycket pappersarbete som måste göras innan avresa. Även fast de var väldigt hjälpsamma på universitet i London med att fixa bostad etc så måste man själv gå in och registrera sig på de sidor de hänvisar en till. Detta var något som vi som åkte till London var lite sega på, men det löste sig väldigt bra ändå. Dessutom vill universitet i London att man bifogar resultat från blodprov och lungröntgen, vaccinationskort, utdrag från brottsregistret och LADOK-utdrag (har säkert glömt nämna en del, men som sagt läs mailen noga) i ansökan så det är lite att ordna med innan man får iväg den. Men man får väldigt bra hjälp med ansökan från KI, så man ska absolut inte dra sig för att ansöka bara för att det är mycket jobb med ansökan. Det löser sig på ett eller annat sätt!

Försäkring får man via Kammarkollegiet så någon extra försäkring behöver man inte ta med sig. I övrigt måste man ha med sig adapter då eluttagen i England ser lite annorlunda ut än här, jag glömde självklart att ta med mig en men det var inga problem att hitta en ny där. Ett tips är att leta efter adaptrar på marknader och inte köpa dem via en elektronikkedja då de ofta tar ockerpriser för att lura dumma turister (jag talar av egen erfarenhet).

Så var det då äntligen dags att bege sig mot Arlanda, det skulle bli så skönt att lämna det kalla Vinter-Sverige. Givetvis hade vi lyckats boka in oss på olika flighter så vi kom fram på lite olika tider. Jag var den av oss tre som kom fram först, så istället för att sitta och vänta på de andra på flygplatsen så åkte jag in till centrala London. Där var det vår så det stod härliga till, jag strövade runt i Hyde Park i väntan på de andra. Första natten tog vi in på ett vandrarhem då vi inte fick tillgång till våra studentrum förrän dagen efter. Vi vaknade upp något så när utvilade efter att ha delat rum med 16 andra snarkande turister, begav oss ner i tunnelbanan med alla väskor. Jag kan säga att det är ett äventyr i sig att resa med tunnelbanan samtidigt som man ska släpa med sig packning för tre månader, det här med rulltrappor och handikappanpassade stationer verkar inte vara något för Londonborna. Vi gjorde oss något så när hemmastadda i våra små korridorrum och gick sedan ut för att upptäcka staden, det slutade med en promenad som varade i sju timmar… och fler promenader av denna kaliber skulle det bli!

Dagen efter var det så dags att åka till skolan för första gången, skolan som är belägen i Whitechapel ligger i östra London ca 30 minuters promenad från där vi bodde. För den som inte har varit i Whitechapel så kan jag säga att det är ett område som är relativt fattigt, det ser nedgånget och slitet ut och befolkas främst av personer med rötter i Asien. Själva sjukhusbyggnaden som skolan ligger i ser ut att vara från någon gång på 1800-talet, charmigt tänker ni, men jag skulle nog se till att inte behöva bli inlagd på det sjukhuset om jag vore du. På skolan letade vi upp den kontaktperson som de hade hänvisat oss till i mailet, hon i sin tur visade oss vägen till den reception där vi skulle registrera oss. Men registreringen gick inte att genomföra just då på grund av att de nyligen hade datoriserat hela registreringsprocessen, här fick vi första smakprovet på att Sverige ligger långt fram i datoriseringsprocessen. Efter försöket att registrera oss begav vi oss mot deras motsvarighet till studenthälsa för att på nytt lämna blodprov, de ville återigen kontrollera att vi inte hade några blodsmittor innan vi fick vårat tillstånd att behandla patienter. Det tog cirka en vecka innan tillståndet kom, men då vi kom dit under deras påsklov gjorde detta inte något. Så efter en vecka var vi så redo att sätta tänderna i de engelska patienterna, trodde vi...

Kostnadsläget i London är ungefär som här, tack vare att pundet stod relativt lågt i kurs jämfört med svenska kronan. Men man ska ha klart för sig att det som är betydligt dyrare i London är boende och resor med kollektivtrafiken. Ett månadskort kostar motsvarande 1200 SEK, så vi tjänad på att köpa singelresor med ett så kallas Oyster card som är deras motsvarighet till SL Access. Dessa Oyster card kan man ladda på i automater som finns lite varstans. Vi räknade ut att man tjänar på att inte köpa ett månadskort om man inte gör fler än två resor per dag inom zon 1-2.

Men trots att det är ungefär samma prisläge så får man räkna med att göra av med betydligt mer än man gör hemma, detta beror till stor del på att det finns så otroligt mycket att göra. Så trots att man försöker hålla i plånboken så rinner pengarna mer eller mindre ur den. Staden bokstavligt talat suger pengar ur en, så se till att ha lite besparingar att använda också för enbart studiemedlet räcker inte så långt.

Vi bodde i ett studenthus som hette Dawson Hall som skolan hade ordnat åt oss. Det var beläget i ett område som heter Barbican i östra delen av centrala London, ca 10 minuters promenad från St Pauls Cathedral och 30 minuters promenad från Trafalgar Square. Till huset hör en stor trädgård där man kan grilla, ligga och sola eller vad man nu har lust med. Det var tur att vi hade denna trädgård, för det var rätt ont om grönområden i närheten. Men ville man ta en promenad tog det bara ca 15 minuter att gå ner till Themsen där man kunde gå längs med vattnet.  

Rummen var ca 12 kvadratmeter stora där man delade kök och badrum med fyra andra. Det fungerade över förväntan att dela kök och badrum, även fast det var ganska så slitet så städades kök och badrum varje dag så det var oftast rent och fräscht. Rummen var möblerade och innehöll en säng (mycket obekväm), skrivbord, fåtölj, heltäckningsmatta (!?) och kylskåp. Vissa rum var lite finare och hade till och med handfat! Men man tillbringar inte så mycket tid på rummet så jag var nöjd med boendet med tanke på att läget var så bra.

Nu är ju England inte direkt känt för att ha den bästa boendestandarden, det gällde även här. Det var i princip ingen isolering, så man kan lugnt säga att innetemperaturen definitivt speglades av temperaturen utomhus. Avsaknaden av isolering ledde även till att det var extremt lyhört, man hörde näst intill vad grannarna tänkte. Så räkna med en lägre boendestandard än vad man är vad vid i Sverige.

Tandläkarutbildningen i England består av fem år som efterföljs av ett års allmäntjänstgöring. Under den tid vi var där hade de mest praktik, förutom ett två-veckorsblock med föreläsningar. Studenterna där förväntas göra mer av det tandtekniska arbetet än vad vi gör här i Sverige, till exempel måste de framställa alla avtagbara proteser själva. Precis som här så har de kurskrav som de måste uppnå, de ser dock lite annorlunda ut beroende på att behandlingsbehovet skiljer sig en del. Till exempel så måste de göra 6 avtagbara proteser var (det kan man ju bara drömma om att få göra i Sverige).

I november varje år har de sin tentaperiod då allt tentas av som man lärt sig under året, så de har färre men betydligt större tentor än här. Sist men inte minst så har de sluttentor i slutet på femte året, resultatet på dessa tentor av gör om man får sin examen eller inte. Kuggar man så får man snällt vänta till november då nästa tillfälle ges. De har även OSCE-tentor precis som vi har, dock så har jag för mig att de hade tre stycken under utbildningen jämfört med våra två. Som utbytesstudent behöver man inte delta i eventualle inlämningsuppgifter etc, men däremot måste man se till att göra de tentor som ens kursare gör i Sverige. Vissa av tentorna kan skickas över så att man kan göra dem var man nu befinner sig, medan andra får vänta tills man kommer hem igen.

Lärarrelationerna skiljer sig en del, det märks tydligt att lärarna står högre i rang än studenterna. Alla lärare måste tillkallas vid titel (doktor, professor etc) och sedan efternamn. Detta kändes ovant i början men man vande sig så småningom vid det. Klädseln på skolan består av skjorta/blus, byxor/kjol och busarong vid kliniska moment. Jeans och sneakers är inte tillåtet. Till skillnad från här tillhandahåller inte skolan med klinikkläder, utan man använder sina privata kläder. Så ett tips är att låna med sig ett gäng busaronger från skolan innan man åker, dessa får man sedan själv se till att tvätta när man tycker det behövs (man byter alltså inte kläder varje dag som vi är vana vid). I övrigt så arbetar de inte lika hygiensikt som vi gör, trots att de hela tiden pratar om hur stor risken är för "cross infections".

När man har kliniktid och ska duka upp båset måste man bege sig till en särskild del av kliniken och be om det man behöver mot att man visar upp ett blått kort som visar att man har tillstånd att utöva klinisk behandling. Där måste ALLT hämtas ut, vinkelstycken, matrisband, fyllningsmaterial etc. Så var noga med att inte glömma bort att hämta något innan du hämtar in patienten då detta tar ganska lång tid.

Visst var det svårt i början att veta hur man skulle prata med patienterna på engelska, för det skiljer sig ju lite i hur man pratar med patienter och hur man pratar till vardags. Framför allt en patient jag hade som talade riktigt bred Essixdialekt var väldigt svår att förstå, men det var bara att be honom tala långsammare så var det inga problem. Men i det stora hela var de förvånade över hur bra vår engelska var, vi fick till och med frågan om vi pratar engelska på skolan i Sverige.

Det finns även en annan hierarki mellan lärare och studenter i England, alla lärare tilltalas med doktor och sedan efternamnet. Det kändes väldigt ovant i början men så småningom vande man sig vid det också.

Man har ju hört att engelsmännen har väldigt dålig tandhälsa, men i och med att skolan låg i ett så pass fattigt område så tror jag att den bild vi fick kan vara lite fel. För många av de patienter jag träffade hade extremt dålig tandhälsa och extraktion är en väldigt vanlig behandling.

Kulturen i övrigt kretsar mycket runt fotboll och öl. Vi hade turen att vara där under fotbolls-VM. Jo, jag vet att VM avgjordes i Sydafrika men den dag då England spelade mot Tyskland (ni vet den ödesmatch som blev slutet för Englands VM) var det som om det avgjordes där och då.

Vi hade väldigt mycket fritid, så det fanns gott om tid att lära känna staden och ta del av en del av det enorma utbud som finns där. Bland det första som hände var att de frågade oss om vi ville gå på deras årliga Dental Dinner som är årets enda sittning. Dit kommer rektorn, många lärare samt en massa studenter. Biljetterna hade varit slutsålda sedan länge men de lyckades ordna fram tre biljetter till oss. Studenterna på skolan var väldigt måna om att vi skulle ha det bra och hittade på saker med oss, bjöd med oss på diverse evenemang så där finns inget jag kan klaga på.

För den som vill försöka behålla formen mellan pintsen så finns det ett studentgym nära Dawson Hall, det kostar ca 20 GBP per månad att träna där och var helt okej. Där finns de flesta vanliga träningsmaskiner, fria vikter samt några klasser.

Sammanfattningsvis är jag väldigt nöjd med tiden i London. Jag har utvecklats både på ett personligt och yrkesmässigt plan. Det är alltid bra att ha lite andra aspekter på hur tandvård bedrivs i andra länder samt känna sig mer bekväm i att behandla patienter på engelska. För det är trots allt inte helt ovanligt att man stöter på engelskspråkiga patienter i Sverige. Jag åkte som sagt inte dit i första hand för att klara av en massa kurskrav, utan mina tankar om skolan och utbildningen där var ganska låga. Detta ledde dock till att jag ändå blev positivt överraskad när jag kom dit, för det var inte alls så illa som jag hade förväntat mig! En sak som jag däremot är lite missnöjd med är mottagandet av själva skolan. Det verkade ibland som om de knappt visste att vi skulle komma, vi blev inte introducerade för vår kurs eller något sådant. Men vad är väl det att klaga på när man får chansen att tillbringa tre månader med studiestöd i London?

Till sist vill jag säga till alla er som funderar på att åka iväg på utbyte, ÅK! För även om det känns tungt att fylla i alla papper hit och dit samtidigt som man har fullt upp i skolan så är det värt varenda svettdroppe när du väl sitter på flyget!