Utbytet med Leiden på läkarprogrammets termin 4 är väl etablerat, och kurserna valda på förhand. Därför, och tack vare välinformerade och effektiva internationella studievägledare, krävdes det en jämförelsevis liten arbetsinsats från min sida.

Det viktigaste att fixa innan avresan (förutom själva resan) är boende. Om man ansöker i tid är sannolikheten mycket hög att universitetet kan erbjuda ett boendealternativ. Något att tänka på är att man inte får tillbaka sin deposit på 500 euro om man tackar nej till boende som erbjuds. Däremot går det att "avboka" innan man får ett erbjudande. Eftersom jag ansökte om att få åka på utbyte först i slutet av maj var inte universitetet säkra på att kunna fixa boende åt mig, så jag sökte även på egen hand och fick boende den vägen.

Det går bra att komma till Leiden precis innan kursen börjar, men om man vill få chans att träffa andra studenter och börja hitta i stan (och i Amsterdam) rekommenderar jag att vara med på introduktionsdagarna. De går av stapeln veckan innan den officiella terminsstarten, för internationella studenterna två sista dagarna. Informationsässigt klarar man sig dock utan dem. Också värt att notera att kursstart och terminsstart inte är samma sak: vi fick en vecka ledigt efter introduktionen eftersom kursen började en vecka efter terminen. Vilket gav tid att se Amsterdam, Haag och barriärerna mot havet!

Regionaltåg går direkt från flygplatsen Schiphol till Leiden, tar inte mer än en kvart. Registreringskontoret ligger i samma hus som tågstationen, skylt med pil finns i anslutning till utgången mot stadskärnan. Förutsatt att din fil finns på plats – vilket inte var fallet för några av mina kompisar – är det inga problem att registrera sig. Som jag förstod det ska registrering för kurser, arbetsgrupper och tentor ske automatiskt för internationella studenter. Så är dock inte alltid fallet, så det är bäst att kolla att man är registrerad på nätet på universitetets ”blackboard” och ”u-twist”. Efter registrering i en arbetsgrupp (frivilligt) är deltagande (oftast en eller två gånger i veckan) obligatoriskt, frånvaro måste ibland kompenseras med extrauppgift.

I övrigt kan nämnas att internationella studievägledaren Evelien Hack är mycket trevlig och gärna hjälper till med allt du kan tänkas behöva hjälp med.

VISA-kort är rätt okänt fenomen i Leiden. MasterCard går bättre, och är till stor nytta bland annat när man vill köpa tågbiljetter av en automat och inte har sparat ihop tillräckligt många mynt. Rekommenderar att öppna bankkonto eftersom man då kan ladda kortets chip med pengar (”chipknip”) som kan spenderas utan PIN-kod, bland annat i skolans och sjukhusets fikaautomater. Det kan dock ta tid att få bankkort – för mig tog det flera veckor på grund av problem med identifiering (svenskt körkort räknas INTE som officiellt ID), pappersgång och postgång .

Andra kort som kan vara bra att skaffa är OV-studentkort som ger 40 % rabatt på alla tågresor, museumkort som ger fritt inträde till de flesta muséer, och en rosa remsa om man åker buss. Maten är mycket billigare än i Sverige, liksom alkoholen. Att äta ute kostar ungefär lika mycket. Om man skulle få för sig att åka till Paris, som bara ligger runt sju timmar bort med nattbuss, blir det dock genast dyrare – där kunde en capuccino gå på 6 euro. Men det är det värt – rekommenderar en utflykt till den vackra staden särskilt om du inte redan varit där.

Kan vara dyrt, det är alltså genom att vara ute i god tid här som du kan spara pengar. Standraden är mer eller mindre ”helt och rent”, ofta med delat kök (korridor eller lägenhet). Den som söker bostad i tid genom universitetet får det ”automatiskt”, men kanske inte alltid billigaste alternativet.

Jag fixade bostad genom ROOFs, där Leidenstudenter som ska utomlands och en del privatvärdar annonserar om lediga rum. Avgiften för att få kontaktinformation när man hittat ett intressant rum var 15 euro. De flesta andra förmedlare verkade ta ut avsevärt högre avgifter för sina tjänster. Så ROOFs är att rekommendera om man inte går genom universitetet.

Nu hade jag både tur och otur: jag fick dela ett stort hus ungefär en mil vackra cykelbanor utanför Leiden med en trevlig grekisk tjej. Vi kunde höra både fågelsång och biltrafik även inomhus eftersom isoleringen inte direkt var överflödig. Sista månaderna frös vi ungefär lika mycket båda två eftersom det fanns två halvbra gaselement på undervåningen och enbart energislukande el-element på övervåningen, där även sängarna råkade befinna sig. Som tur var hade hyresvärden stoppat in ett stort antal filtar i garderoben (jag sov under tre av dem). 

Jag läste, tillsammans med ungefär 300 holländska medicinstuderande på tredje terminen och några utbytesstudenter från bland annat Sverige, Tyskland och Italien, kurserna ”Immunology” (4 ECTS), ”General pathology” (8 ECTS), ”Infectious diseases” (4 ECTS) och ”Molecular and cellular aspects of disease” (4 ECTS). Dessa skulle vara jämförbara med läkarprogrammets termin 4 på KI, och var det förutom att organpatologin helt saknades i Leiden.

Utöver detta var en av de stora skillnaderna att man i mycket större utsträckning använde sig av  problembaserat lärande (PBL). I Leidens tappning betyder det att man behandlar ett till två teman i veckan – till exempel ”Immunopathology”, ”Virus” eller ”Cancer genetics” – med en eller ett par översiktliga föreläsningar, en eller ett par föreläsningar angående en specifik sjukdom, och en arbetsgrupp tillsammans med tiotalet andra studenter där förberedda och/eller nya frågor eller fallstudier diskuteras under ledning av en forskare eller en kliniker.

För varje kurs hade vi en ”Blokboek” som gav tydlig introduktion till varje tema, schema över lärarledd tid, förslag på hur man skulle distribuera den egna studietiden inklusive sidhänvisningar till rekommenderad kurslitteratur (så om du som jag tar med dig annan kurslitteratur kan det krävas en del bläddrande i början), instuderingsuppgifter och information om kursmål samt examinationsform. Blokboek var ett mycket bra hjälpmedel, liksom chansen att diskutera mer specifika frågor under arbetsgrupperna, och den rikliga användningen av fallstudier. Många av de forskare/kliniker som ledde arbetsgrupperna var mycket kunniga, pedagogiska och öppna för diskussion. Vissa hade dock en uppfattning om hierarki och därmed ett hävdelsebehov som jag är ovan vid och inte alls bekväm med.

Jämfört med KI hade vi mycket färre föreläsningar, och i stort sett inga praktiskt moment. Jag observerade en obduktion, var med på de två mikroskoperingarna under mikrobiologin och satt med på några klinikermöten (där de diskuterade patologernas mikroskoperingsresultat rörande bland annat cancer- och njursjukdomar) under kursen ”General pathology”. Det sistnämnda blev trots att jag inte kan nästan någon holländska mycket intressant tack vare snälla människor som antingen pratade engelska eller tog sig tid till en genomgång på engelska innan/efter.

Vi hade ingen tid på klinik, holländarna verkar generellt ha mindre av det vilket gör mig mycket glad över att läsa på svenska läkarutbildningen. Det förekom däremot patientdemonstrationer, det vill säga intervju med en frivillig patient inför hela klassen, oftast en eller flera gånger i veckan i anslutning till föreläsningar om olika sjukdomar. Eftersom patientdemonstrationerna till stor del var på holländska gick jag bara på dem i början, men tanken var hur som helst god.

När det gäller examination så bestod den av öppna frågor och/eller flervalsfrågor. Att få en tenta med bara flervalsfrågor kan ju låta enkelt, men ”problemet” med det är att frågorna och svarsalternativen kan skrivas både specifikt och knivigt, och svarar man fel så får man fel oavsett hur nästan rätt man har tänkt och hur mycket man förstår. Därför föredrog jag de öppna frågorna där det blev mer tillfälle att resonera och diskutera. För att klara tentorna bra ska man precis följa det som står i ”Bloekboek”, göra alla uppgifter och de gamla tentor som möjligtvis finns. Nackdelen med det tyckte jag var att man i så fall lär sig de specifika sjukdomar som tas upp väldigt väl, men får mycket lite systematisk kunskap om generella mekanismer och besläktade sjukdomar. Därför valde jag att läsa mer i böckerna och en del anteckningar från äldrekursare på KI. Resultatet blev ändå förhållandevis stor kunskap inom ämnena immunologi och allmänpatologi, om ett antal specifika mikroorganismer samt bland annat HIV, SLE, RA, Duchenne’s och djup ventrombos (inklusive faktor V Leiden), men förhållandevis liten systematisk kunskap i organpatologi på KI:s detaljnivå.

Det var bra att få prova på en form av PBL, och inse att den framplockningsmekanismen troligen ligger närmre det sätt som ens hjärna bör fungera på när man är färdigutbildad läkare än den traditionella inbankningen/upprabblingen. När det gäller tidseffektivitet och förståelse så föredrar jag dock en ”preklinperiod” så som vi har på KI där man får jämförelsevis detaljerad och systematisk kunskap om kroppen, som sedan förhoppningsvis kan tillämpas i en mer problembaserad form under senare terminer och praktik – när man har de grundläggande kunskaperna och vet ungefär var man ska leta för att få svar på mer specifika frågor. Att ha PBL från början på läkarutbildningen innebär mest en massa bläddrade i böcker (och efter det på Wikipedia) och rätt mycket ”känna sig dum” när man inte kan svar på lärarnas överkursfrågor på grund av avsaknad av basalkunskap.

De flesta holländare pratar gärna skaplig engelska, både på universitetet, privat och på stan. Holländska går dessutom att förstå när man läser, och efter någon vecka går det även att snappa upp delar av konversationer. Den som vill kan söka språkstipendium från KI för att åka till landet en månad tidigare och få intensivundervisning i språket, men det krävs inte för att klara sig bra i skolan såväl som vardagslivet. Med ett smärre undantag: föreläsningarna ska vara på engelska, men ibland kan man behöva be om det. Det är inte så jättekul för 2-3 utbytesstudenter att göra inför 200-300 holländare varav ett antal hellre vill få informationen på holländska.

Jag använde mig framför allt av Sportcenter, där man får både gym och pass för en jämfört med Sverige mycket billig penning. Eftersom jag tycker om folkdans hittade jag även en förening i Amsterdam som dansade svenskt varannan vecka. Utöver det umgicks jag mest med utbytesstudenterna i klassen, min grekiska huskamrat och böckerna. För den som vill vara mer delaktig i studentlivet finns studentorganisationer både för holländare och för utbytesstudenter. 

Holländare sägs vara svåra att få kontakt med, ungefär som svenskar. Det stämmer rätt bra – de är ofta reserverade tills man själv tar kontakt och då är de trevliga.

Leiden och Amsterdam är vackra gamla städer med lutande stenhus, många kanaler och fina muséer. Om man tycker om klassisk musik så rekommenderar jag Koncertgebouw i Amsterdam – de har ”sprint tickets” för ”ungdomar” som kan köpas om det finns platser kvar straxt innan konserten börjar. Generellt kan sägas att Amsterdam har mycket liv dygnet runt, Leiden är lugnare på kvällstid.

Skaffa en cykel! Det finns lika många cyklar som människor i landet, och hierarkin när det gäller färdsätt och företräde är cykel – fotgängare – motordriven. Välskyltade cyklebanor finns överallt, ch du är nästan aldrig ensam på dem.

Skaffa någon att plugga med! Det gör garanterat livet roligare och mer stimulerande eftersom man har så mycket ”fri pluggtid”. Att planera tiden är också en bra idé.

Livet i Holland är bra och enkelt, skolan lugn och fri vilket ger tid för socialt liv och kulturupplevelser. Holländarna är generellt buffliga och raka – det är ju trots allt ett trångt litet land som riskerar slukas av havet.

Och så den obligatoriska avslutande anmärkningen: marijuana är för övrigt enligt min erfarenhet och de permanentboende jag pratat med mest en turistgrej.