Jag hade länge velat göra ett utbyte till USA eftersom jag hört mycket gott om amerikansk läkarutbildning samt ville tillbringa en lite längre tid i landet. University of Minnesota var mitt förstaval eftersom jag hört att tidigare utbytesstudenter varit nöjda. Kostnaden blir också avsevärt lägre än om man väljer att läsa i t.ex. NYC eller LA.

Några saker som man behöver ordna med innan resan:

1. Ansöka. Att ansöka om en utbytesplats är ganska enkelt. Det är en hel del papper som skall fyllas i och några vaccinationer som man skall ta men man får utmärkt hjälp av studiehandledaren på KI. Det som däremot är lite mer problematiskt är att få besked från U of M om vilka kurser man blivit antagen till. Jag fick skicka flertalet mail till studiehandledaren i MN innan jag fick besked. I slutändan löste sig dock allt med KIs hjälp och jag fick mina två förstaval, lungmedicin och kardiologi.

2. Ordna med visum. Som läkarstudent på utbyte i USA behöver man ett B1-visum. Det är bara att följa de tydliga instruktionerna på amerikanska ambassadens hemsida. Det hela gick smidigt och det var inga problem att få resa runt i landet efter utbytet.

3. Ta med lämpliga arbetskläder. I USA använder läkare och kandidater inom de flesta specialiteter civila kläder på jobbet. Jag läste läste bara internmedicinska kurser men jag tror att man även som kirurgistudent gör bäst i att ta med sjukhhuskläder. Lämpliga kläder för manliga studenter är svarta välputsade skor, grå byxor med pressveck, skjorta (mönstrad eller enfärgad) samt diskret slips. För kvinnliga studenter gäller mörka byxor, blus och svarta skor med klack. Läkarrock får du av kurssekreteraren i Minneapolis. Det är ingen idé att ta med en rock ifrån Sverige eftersom kandidater i USA har kortare rockar än vad man har i Sverige.

Det räcker att vara på plats i Minneapolis någon dag innan kursen börjar. För att ta sig till bostaden från flygplatsen tar man lämpligen en taxi. Man bor i en byggnad som heter Dinnaken House som ligger vid campus. Lägenhetsnyckeln hämtas i receptionen som är öppen 24 timmar om dygnet.

Eftersom jag enbart läste internmedicinska kurser handlar texten om detta. Studierna håller hög klass. Som utbytesstudent läser man s.k. electives, dvs. fördjupningskurser som de amerikanska studenterna läser under sitt sista år. Man har inga schemalagda storgruppsföreläsningar men man deltar i en mängd seminarier och spontanundervisning. Varje dag är det Morning report kl. 10:30 utanför personalmatsalen. Då drar en utbildningansvarig ST-läkare (chief resident) ett case som kandidater och övriga ST-läkare försöker knäcka tillsammans. Väldigt lärorikt! Minst tre gånger i veckan finns det lunchföreläsningar som man oftast har möjlighet att gå på. På måndagar är det research conference där en överläkare talar om någon aktuell forskning från sjukhuset. På torsdagar är det Grand rounds. Grand rounds innebär att en inhyrd föreläsare talar om sitt expertområde. Föreläsningarna är bra och behandlar vitt skilda ämnen. Några exempel på ämnen från min tid på U of M var: Hepatopulmonella syndromet, influensaepidemier och statligt finansierad sjukvård. På fredagar är det Mortality and Morbidity conference. Då håller en chief resident en intressant patientpresentation m.h.a. att fråga ut överläkarna. Vid alla tre föreläsningar får man gratis lunch som oftast består av pizza och läsk.

Det är genomgående ett väldigt bra undervisningklimat på sjukhuset. Överläkarna är undervisningsbenägna och undervisar gärna spontant ifall det finns tid. Man behöver inte "ta för sig" på samma sätt som i Sverige för att överläkarna skall lyssna på ens patientpresentationer eller undervisa. Vid ronderna är man aktiv som kandidat och får vara beredd på att frågas ut. Det är inga problem om man stakar sig p.g.a. språket eller inte kan de amerikanska termerna men om man inte har de medicinska kunskaperna får man skämmas.

Man förväntas vara en del av vårdlaget på ett annat sätt än i Sverige. De patienter man har ansvar för skall man kunna allt om och själv föreslå diagnos och behandling. Man har förstås inget egentligt ansvar men ens roll tas på största allvar.

I Minnesota pratar man en extremt tydlig och lättförståelig engelska så de flesta har nog inga problem att förstå vad som sägs. Hur bra man är på att uttrycka sig på Shakespeares modersmål är förstås individuellt men alla är väldigt förstående om man stakar sig lite. Dessutom talar många av läkarna på "the U" med ganska kraftig accent själva. En patient frågade mig på skämt om utländsk brytning var ett krav för att få jobba på "the U".

Det är ganska tacksamt att vara svensk i Minnesota. Man är omtyckt och folk tycker att vår accent är hur trevlig som helst.

Jag rekommenderar att man går KIs kurs i medicinsk engelska innan man åker över. På kursen lär man sig alla amerikanska förkortningar och andra medicinska termer som är viktiga för att kunna hänga med. Man lär sig även hur man ska presentera patienter för överläkaren USA. Man förväntas följa en speciell mall som används av alla på sjukhuset.

Jag upplevde inga direkta kulturskillnader förutom att man bara får kalla underläkarna vid förnamn. Överläkarna tilltalas med Dr. Efternamn eller sir.

Man har långa dagar men är bara på sjukhuset fem dagar i veckan. De två andra utbytesstudenterna från KI och jag hade en fadder från U of M som visade oss stan och åt middag med oss ett par gånger. Det var annars ganska svårt att få kontakt med de amerikanska studenterna eftersom jag på mina konsultplaceringar var ensam kandidat. Är man på avdelning träffar man dock ofta andra studenter. Läkarstudenterna engagerar sig inte i studentlivet, det är förbehållet de som fortfarande läser på college.

Det finns ett litet gym i huset där man bor och det går bra att löpträna längs Mississippifloden.

Minneapolis är en trevlig stad som i likhet med de flesta andra större städer har ett digert utbud av restauranger, muséer, nattklubbar etc.

Ett utbyte till University of Minnesota rekommenderas varmt om man vill lära dig mycket samt få inblick i det amerikanska sjukvårdssystemet. Minneapolis är en trevlig storstad mitt i USA.