Jag tillgodoräknade mitt utbyte som icke-corenära SVK-poäng. Jag valde inte att läsa en speciell kurs, utan gjorde kliniska rotationer inom de specialiteer som intresserade mig. Jag delade upp mina 8 veckor så att jag var 6v på Mulago (Kampala) och 2 veckor på Kamuli Mission Hospital (Kamuli).
Under min tid på Mulago var jag mest på kirurgen och obstetriken. På Mulago finns det väldigt många studenter, AT-läkare och ST-läkare, men få färdiga specialister. Det gör att det kan bli lite snurrigt gällande utbytesstudenterna. Man måste verkligen se till att få en läkare (vanligen ST-läkare) utsedd till sin handledare. Sen är det bara att hänga på den personen och min upplevelse var att när handledaren lärt känna en så fick man ta ansvar och träna sig kliniskt. Generellt kan man säga att utbytet på Mulago inte var så ordnat som man är van vid från sina klinikdagar på sjukhusen i Stockholm. Man måste ta mer ansvar för sin egen tid, se till att man får en specifik handledare tilldelad sig och verkligen visa framfötterna om man vill få träna sig kliniskt. Lyckas man med dessa saker så får man ett väldigt lärorikt utbyte. Gör man det inte får man i bästa fall sitta med vid konsultationer och i värsta fall inte ens det utan mestadels av tiden trampa efter 15 andra studenter och läkare på ronden utan att höra något. Läkarutbildningen i Uganda är mycket mer inriktad på teori än praktik och läkarstudenterna får knappt praktisera något förän under sista året på sin utbildning. Därför ar det viktigt att förklara för sin handledare att läkarutbildningen är upplagd på ett annat sett i Sverige och att vi får praktisera på ett annat sätt och i ett tidigare stadium.
Jag lärde mig 10 gånger mer under mina 2 veckor i Kamuli än vad jag gjorde under hela min tid på Mulago. Anledningen till detta var mycket god handledning. Kamuli mission hospital är ett litet sjukhus och jag fick vara på såväl kirurgen, medicin, barn och förlossning. Det var väldigt långa dagar och jag bodde på sjukhusområdet. Utbytet till Kamuli hade jag ordnat själv och fick godkänd som "rural rotation" av Makarere.
I Uganda kan de flesta engelska eftersom det är en gammal brittisk koloni, men trots detta skedde oftast anamnestagning med tolk. Jag fick det förklarat för mig att patienterna kände sig mest bekväma att använda sitt eget språk när de var sjuka. Ibland fick även de ugandiska läkarna hjälp med tolk, eftersom det finns så många olika språk och dialekter inom Uganda.
Båda sjukhusen var uppbyggda på ett väldigt hierarkiskt sätt inom och mellan proffessionerna. Samarbetet mellan sjuksköterskorna och läkarna var bristfälligt på Mulago och bättre på Kamulisjukhuset, men båda sämre än i Sverige. Och det fanns i princip inget samarbete med andra professioner. Mina vänner som var sjuksköterske- och arbetsterapeutstuderande beklagade sig ofta över detta. På Mulago (på Kamulisjukhuset fanns ju bara 1 läkare) var det bättre samarbete läkarna emellan men fortfarande väldigt dysfunktionellt så till vida att överläkarna var uppsatta på pedistal, men ingen vågade fråga dem frågor eftersom de kunde uppfattas som okunniga, vilket ofta resulterade i att läkaren/studenten blev förödmjukad. Varje gång man kom till en ny avdelning var jag som utbytesstudent tvungen att hitta den högst uppsatte (överläkaren) och introducera mig själv för honom/henne och visa ett "introduction letter" som bara var ett papper med en stämpel och en signatur på som sa att jag fick vara på avdelningen samt att jag var utbytes student. Dessutom finns det en speciell klädpolicy på Mulago. Manliga läkare och studenter skall ha kostymbyxor, skjorta och slips samt kvinnorna kjol och blus. Över detta hade alla en vit läkarrock. Detta var ju fantastiskt opraktiskt och ohygieniskt. Eftersom man stod för sina arbetskläder själv hade jag tagit med mig egna "scrubs" som jag hade på mig. Jag antar att det var för att jag var utbytesstudent så fick jag ha dessa på mig utan problem, medan de nationella läkarna och studenterna kunde få gå ifrån avdelningen om de inte var "rätt" klädda.
Ett tips är att respektera de lokala företeelserna i form av hierarki o.s.v. till den grad det känns bekvämt för en själv. Jag ställde frågor till överläkarna och fick ibland bra svar och motfrågor och i andra fall tillsagd att gå hem och läsa på... Men oftast uppfattade jag det som att överläkarna blev glada och ofta fick jag nästa rond ha hand om egna patienter och presentera för överläkaren. Klädkoden var något jag promt vägrade att följa av ovanstående anledningar och det var inget problem. Sjuksköterskorna och andra proffessioner uppskattade att man intresserade sig för deras input angående patienterna.