Dagen innan ansökan skulle vara inne blev jag mer eller mindre övertalad av en vän (som jag sedan av en slump fick precis samma utbyte som), och fick således rätt bråttom att få in allting som skulle in. Det gick ju bra ändå, men lite mer framförhållning rekommenderas. 

Vi var på plats en vecka innan kursstart för att komma igång med bilhyra, lägenhetsfix och allmänna förberedelser på universitetet (såsom passerkort, koder etc), samt för att ha lite kul innan skolan började. Denna extra tid innan plugget rekommenderas varmt. Någon introduktionskurs erbjöds inte utöver några timmar man fick den första dagen, men det behövdes inte heller.

Vi hade turen att befinna oss i USA när dollarn var billig, den låg runt 6,50-6,70 vilket förstås var förmånligt. Det mesta var billigare än i Sverige, såsom bensin, restauranger, kläder och elektronik. Importerade ostar var dock överlag dyrare. Jag har inte vågat räkna ihop exakt hur mycket jag brände där borta, men det var nog närmare 70 000 - 80 000. Då köpte jag förvisso en ny dator och levde utsvävande i största allmänhet, det går förstås att komma mycket billigare undan. Jag behövde förvisso låna pengar för att få ihop till min projekterade budget, och det är förstås klokare att inte göra så, men det blir så mycket roligare om man unnar sig att inte snåla - se det som ett lån från din framtida lön, eller snarare en investering i en mycket bättre upplevelse.

Vi försökte kontakta folk som hyrde ut lägenheter på Craigslist (motsvarande Blocket) via mail innan avresa. Vi skickade femtio mail och fick ett enda (negativt) svar - fel metod, ring istället om du vill gå den vägen. Det är dock rätt svårt att veta vad man håller på med och var man vill bo innan man är på plats, plus att många vill att man ska hyra i ett år. 

Vi valde att läsa alla våra kurser tillsammans, av praktiska och sociala skäl. Det var en bra idé, det var mycket värdefullt att kunna ventilera saker som hänt under dagen med någon som visste var och med vem man jobbade, och också kunna relatera till den andres upplevelser. 

På kirurgiplaceringarna (jämfört med medicinplaceringarna) verkar det i regel vara tidigare morgnar, längre dagar och mer att göra eftersom man alltid kan gå och skrubba in på operation om man vill. Det är inte så olikt svenska kliniska placeringar: man förväntas dyka upp i tid och vara aktiv och medverka. Vi trodde vi skulle bli mycket mer "pimpade", dvs korsförhörda om detaljkunskaper i tid och otid, av överläkare och annat, men det blev inte så mycket sånt. 

Det amerikanska sjukvårdssystemet är mer hierarkiskt än det svenska. Alla attendings (motsv överläkare) tilltalas med dr Efternamn. Överläkarens ord är i princip lag, men med vissa (läs: medicinare snarare än kirurger) finns utrymme att diskutera saker och ting. Vissa överläkare behandlar sina undersåtar ganska nedlåtande på ett sätt som känns främmande i Sverige med sin jämlikhet och platta organisation. Vi som utbytesstudenter var dock i princip befriade från denna akademiska pennalism.

Arbetsmetoden är väsentligen ineffektiv, vilket resulterar i långa arbetsveckor. Journalsystemen är sällan helt datoriserade, och det handlar om att flytta värden mellan olika papper och papper mellan olika ställen, till förbannelse. Man förväntas också ha rätt mycket onödig detaljkunskap om alla patienters vitalparametrar och labsvar. Däremot rondar man sällan eller aldrig tillsammans med sjuksköterskor, vilket hade underlättat. Dessutom utför läkare mycket sysslor som sjuksköterskor brukar göra i Sverige.  På operation är det t ex (motsv) ST-läkarna som tar in patienten på sal, är med när de sövs, sterilklär dem och sedan medverkar hela vägen tills patienten extuberas och körs till uppvaket.

Överlag var alla på sjukhuset mycket trevliga mot oss. De flesta verkade tycka att det var väldigt kul att vi var två stycken blonda svenskar som pluggade ihop i USA, vilket gjorde att man kände sig som två svenska maskotar ibland. Nästan alla hade den kloka inställningen att vi var i LA mycket för att få uppleva staden, vilket gjorde att de lät oss gå om det inte fanns något vettigt att göra och att det inte var särskilt svårt att få ledigt om det behövdes.

En annan positiv sak med amerikansk sjukvård är att det erbjuds mycket föreläsningar och andra tillfällen att lära, såsom seminarier, M&M:s (när man går igenom saker under den gångna veckan som kunde gjorts bättre i patientarbetet, eller som lett till skador eller dödsfall) med mera. 

Varken språket eller kulturen torde utgöra några större krockar. Amerikaner(na vi träffade) verkar tycka mycket om svenskar. Ett roligt fenomen som är något annorlunda mot Sverige är "the american invite", dvs att man får ganska specifika inbjudningar till olika saker (fester, restaurangbesök etc) av vilka 90% rinner ut i sanden. Det tycktes vara amerikanarnas sätt att visa att de tyckte om en, liksom "du är ok, jag kan tänka mig att ta en öl med dig. Därför bestämmer vi kl sju i Downtown imorgon. Det kommer inte att bli av, men nu vet du att jag gillar dig".

Bil behövs, även om cykel sannolikt är ganska bra också för begränsade områden. Vi hyrde bil från Rent-A-Wreck på Pico Blvd. Detta etablissemang drivs av Dave, av oss kallad "Honest Dave", en trevlig äldre herre med god koll på att hyra ut gamla fula bilar till utbytesstudenter, och vilka försäkringsregler som gäller. Fördelar: relativt billigt, ca 740 dollar inklusive collision (rekommenderas pga USA:s brist på obligatorisk trafikförsäkring = om en oförsäkrad kör på dig får du själv stå för kostnaderna), går bra att byta bil om man vill, GPS ingår, Dave är snäll och hjälpsam och bjuder alltid på flaskvatten när man är där och han har erfarenhet av studentuthyrning. Nackdelar: bilarna är fula och halvrisiga, dessutom får man inte ta dem utanför Los Angeles. Dock fick vi alltid låna nyare bilar gratis om vi ville utanför stan. Dessutom inte särskilt billigt ändå visade det sig - Enterprise några kvarter bort ville bara ha 30 dollar mer per månad för en krispig Toyota Corolla. Dock är de bemannade av idel svagbegåvade individer och lyckades aldrig skaffa fram bilen vi efterfrågade trots upprepade samtal med dem. Men om ni lyckas med dem får ni schysstare kärra helt klart.

Los Angeles låter sig omöjligen sammanfattas, men den här resan tillhör de bästa jag gjort. Eller stryk det, det ÄR den bästa resa jag gjort. Både civilt och yrkesmässigt tar jag med mig väldigt mycket här ifrån. Det som verkligen gjorde den här resan så lyckad var dock till syvende och sist mitt resesällskap Dan Jacobson. Ett stort tack till dig DJ!