Jag har under hela utbildningen tänkt att jag ska åka på utbyte. Då jag inte ville läsa en ordinarie kurs utomlands och dessutom gärna ville uppleva sjukhuskulturen i USA var T11 den perfekta terminen. Att det blev Northwestern/Feinberg berodde dels på att de hade intressanta kurser och att man verkade ha en rimlig chans att få de kurser man ville, dels på att Chicago verkade vara en spännande stad som det inte är lika självklart att man kommer att resa till förr eller senare som New York. Något att tänka på är att KI bara har två platser per år. Jag vet inte om det alltid är en per termin men sannolikheten att man är den enda som åker från KI är hög så vill man ha sällskap hemifrån är Feinberg inte att rekommendera. En annan sak att tänka på är att man bara kan läsa 8 veckor och att alla placeringar börjar på fasta datum var fjärde vecka vilket innebär att man har 4 veckor SVK då man måste hitta på något annat poänggivande.

Informationen från KI och Feinberg var bra. Det fanns bara två gamla reserapporter och de var inte helt färska men den mesta informationen gick att hitta och annars gick det bra att fråga utbyteskoordinatorerna på de två universiteten. Väntar man sig en, på ett superamerikanskt vis, smått hysterisk utbyteskoordinator med yviga gester som kallar alla "darling" och pratar med släpig texasdialekt (varför man nu skulle göra det i Chicago) kommer man bli väldigt besviken men det som ska bli gjort blir gjort och det på ett effektivt sätt.

Ansökan till KI var så länge sedan jag gjorde (1.5 år tror jag...) att jag glömt men det är bara att följa instruktionerna. Har för mig att det går att söka till Feinberg 6 månader innan utbytet börjar. Börja med processen senast då! Det gjorde inte jag och det löste sig ändå men lyd mitt råd. Det är en hel del som ska fyllas i och fixas med men om man följer instruktionerna på Feinbergs hemsida är det inga problem. Särskilt allt kring vaccinationerna tog en hel del tid och jag behövde ta om några. Tack och lov lyckades man hitta mina gamla skolhälsovårdspapper i ett arkiv i Umeå annars hade det nog blivit fler. Om jag inte minns fel måste man antingen ha sin vattkoppediagnos bekräftad i journal, kunna uppvisa att man är vaccinerad eller kunna uppvisa att man har VZV-antikroppar så det blev ett venprov också. En av sjuksköterskorna på Studenthälsan var mycket hjälpsam med allt detta. Något som nästan borde få en egen rubrik är tuberkulos... Det räcker med ett PPD-test men detta måste göras i USA och eftersom att jag rätt nyligen är vaccinerad ville jag inte riskera att testa positivt då det skulle leda till att jag inte skulle kunna börja min första placering i tid. Istället får man göra en lungröntgen vilket man såvitt jag vet får bekosta själv. Även denna måste göras i på plats så man måste komma 3-4 vardagar innan kursen börjar. Har förträngt vad det kostade mig men några tusenlappar blev det. Tydligen ska de börja acceptera QuantiFERON men om detta kan göras i Sverige eller på annat sätt påverkar kostnaden eller tidsåtgången vet jag inte.

Angående visum... Även om man inte har planer på att genomföra terrordåd i USA innan man börjar den processen så lär man få det under tiden. All info finns på ambassadens hemsida men OMG så krångligt det är (bara att hitta ett fotoställe som var beredda att ta kort till visumet tog några timmar, stället ligger i Fältöversten om jag inte minns fel). Detta är en av de viktigaste anledningarna till att börja med utbytesansökan i tid. Det kan vara långa väntetider för intervju och det såg riktigt illa ut ett tag men om det även skulle hända dig är tipset att gå in och kolla nu som då på bokningssidan då de uppenbarligen släpper tidigare tider i efterhand. Man behöver inget studentvisum utan det räcker med ett billigare B-visum. Jag ordnade med ett brev från respektive utbyteskoordinator. Jag hade även ett brev från banken som visade att jag hade nog med pengar för tiden i USA men det ska man inte behöva och jag behövde inte visa upp det men har hört att det inte var så för alla. Själva "intervjun" gick jättesmidigt för mig, största problemet var utan tvekan att få mina fingertoppar nog feta för att mina fingeravtryck skulle registreras (de som sett mina händer mitt i vintern förstår nog att fettproduktionen inte riktigt lever upp till efterfrågan). Passet skickades tillbaka på någon vecka.

Jag kom till Chicago på tisdagen veckan innan. Träffade utbyteskoordinatorn på onsdagen, gick till studenthälsan och gjorde lungröntgen. På fredagen nytt besök på studenthälsan för att få resultatet och godkännande om att börja placeringen. Tyckte att det var bra att komma några dagar i förväg för att hinna bekanta sig med staden, se var sjukhuset låg, inhandla det viktigaste till lägenheten, fixa Internet och turista lite.

Några dagar in på första veckan var det en dag med intro till journalsystemet. Då jag bytte sjukhus till min andra placering och de har ett annat journalsystem var det en journalsystemsintro även där första dagen på den placeringen.

Dollarn var låg i våras, mellan 6 och 6.30. Med andra ord var det mesta billigt. Tycker att till och med boendet var överkomligt, mer om det sedan. Resan gick på 5500 kr har jag för mig. Det går att resa billigare med jag prioriterade direktflyg. Det gick bra att ha med sig matlådor vilket jag tack vare ambitiös kombo ibland hade men med tanke på att min matlådekvot under åren på KI varit rätt dålig (och med en nedåtgående trend) så hade jag knappast haft det annars. Maten i sjukhuscafeteriorna var helt ok och billig.

Det som kostade var lungröntgen (men har man mer is i magen alternativt ej fått BCG så sparar man ju in det) och visumavgifter på uppskattningsvis några tusen. 

Jag är inte rätt person att fråga om att hålla kostnader nere varken hemma eller i USA men ät inte ute, undvik Starbucks och liknande, shoppa inte, gör inget annat som kostar pengar ;) Och tänk på att det kan kosta typ 120 kr per MB att surfa på mobilen, gratis wifi är din vän och finns lite överallt, även på vissa sjukhus.

Bilden på förstasidan är utsikten från vår lägenhet på 15:e våningen. Man kan faktiskt ana Lake Michigan mellan husen. Det visade sig i början av terminen att hon som skulle ha åkt till Chicago terminen innan hade uppehåll då och därför skulle åka samtidigt som jag. Vi bestämde oss för att fixa boende ihop och nu i efterhand är jag jätteglad över att vi åkte samtidigt. Vi hittade lägenheten på Craigslist och hyrde i första hand. När jag skickade iväg checken med depositionen på 1400 dollar (en månadshyra) kände jag att jag nog aldrig gjort något så korkat tidigare, åtminstone ekonomiskt, men det gick bra.

Huset är cirka 100 år gammalt (inte omöjligt att det orange eländet till dammsugare som man kan låna är från samma tid...) med en hel del tillfälligt boende men även hyresgäster som bott där länge. Det finns personal i receptionen dygnet runt (några av dessa går inte att beskriva utan man måste träffa dem men det är en annan historia), på bottenplan finns en pianobar som beskrivs ganska pricksäkert i Lonely Planet, och en halvtrappa upp finns tvättmaskiner (kostar en dryg dollar per maskin om jag inte minns fel). Lägenheten var charmigt amerikansk men väldigt sliten. Förutom en mikrovågsugn och enklare möbler fanns det ingenting i lägenheten. Bed, Bath & Beyond och Crate & Barrel är tips för inhandling av husgeråd, handdukar, kuddar och liknande. Under våra två månader där träffade vi på husdjur i form av tre kackerlackor (efter det blev vi oerhört noggranna med att inte ha någon mat framme och köpte kackerlacksmördarspray som kändes så giftig att jag efter mitt hysteriska sprayande i lägenheten antagligen har fått så muterade könsceller att mina eventuella framtida barn kommer födas som halvt människor halvt kackerlackor, hursomhelst såg vi inga fler efter det), en stor tusenfoting och en ginormous mal. Sammanfattat helt ok boende med tanke på läget om man kan dela med någon och dollarn ligger skapligt. http://www.canterburycourtapartments.com

Huset ligger i Gold Coast vilket är ett bra område precis norr om Streeterville där shoppinggatan Mag Mile och sjukhusområdet ligger. Till sjukhusområdet tar det cirka 15 minuter till fots och det är ingen fara att röra sig i området tidigt på morgonen. Children's Memorial Hospital (CMH) ligger till skillnad från de andra sjukhusen än så länge i Lincoln Park som ligger norrut men flyttar snart till Streeterville. Till Lincoln Park går det bussar och tunnelbana, Clark/Division ligger bara några minuter från huset och därifrån åker man ett par stationer norrut till Fullerton. I övrigt har området kring lägenheten det mesta. Mataffären Jewel duger till det mesta även om Whole Foods som ligger längre bort är att föredra, Treasure Island ligger också nära. "Apoteken" CVS och Walgreens som har det mesta är väldigt nära. Utefter Division finns ett gäng pubar. Helgkvällar kan det bli rätt stökigt och trots att lägenheten var 15 våningar upp kunde man nästan höra vad folk sa nere på gatan. Sirener blev snart ett naturligt inslag i vardagen. På Division finns också Starbucks med wifi. Går man söderut på State och ned på Rush finns det många restauranger, affärer med mera. Väljer man istället att gå norrut på State kommer man snart till The Original Playboy Mansion.

Internet från ComCast fixades utan problem av vår ComCast-man. Minns inte vad det kostade men pengarna det kostar att hänga på Starbucks sparas snabbt in.

Det står väl i de flesta reserapporten om USA:s utbildningssystem - fyra år efter high school då man kan läsa lite vadsomhelst men vissa förberedande kurser inför läkarutbildningen krävs, sedan fyra år lång läkarutbildning och under sista året söker man residency (motsvarande ST) och den tredje torsdagen i mars är det "Match Day" när man får reda på var och inom vilken specialitet man kommer att tillbringa de kommande åren. Med andra ord väljer man mycket tidigare än här vad man ska specialisera sig inom. Jag träffade på ett par mycket stressade tredjeårsstudenter som var intresserade av anestesi och var där på sin fritid för att få en uppfattning om specialiteten då de inte hade någon placering där.

Anestesiresidencyn är fyra år lång och på Prentice Women's Hospital (PWH) finns det ett ettårigt fellowship (subspecialisering) i obstetrisk anestesi. Pediatrikresidencyn är tre år och neonatologifellowshipet är lika långt men då är stor del forskningstid. Detta gäller alltså för PWH och CMH, kan säkert vara annorlunda på andra ställen.

Även om livet som läkare på ytan skiljer sig mellan länderna slogs jag ofta av att det egentligen inte är någon större skillnad. Mer undervisning, mindre självständigt arbete för underläkarna och fler arbetstimmar men i övrigt inte så mycket.

Som läkarstudent förväntas man vara närvarande oberoende av hur givande det är. Att efter lunch säga att det inte ger en så mycket och att man går hem och läser hade inte varit ok. Under en nattjour på neo sa primärjouren att jag kunde lägga mig då det inte hände så mycket och att hon skulle väcka mig om det hände något. På morgonen visade det sig dock att det hade hänt en hel del och att hon inte hunnit väcka mig. Mellanjouren (fellowen) var inte alls nöjd och sa åt mig att det inte är ok att sova när mer seniora är vakna. Som svensk student i slutet av utbildningen som inte behöver framstå som duktig inför amerikanska läkare är det svårt att ta åt sig men jag framstod knappast som vidare ambitiös och ovanstående visar på hur man i USA har en annan roll som student. Inte för att man egentligen känner sig som en viktig del av teamet men man ska vara där.

Andra enheter, att man ordinerar läkemedel var x timme istället för antal gånger per dygn, alla förkortningar med mera ställer naturligtvis till vissa problem men de språkmässigt största problemen var med de andra läkarna på förlossningsnarkosen då det var en skämtsam stämning och man ville försöka vara kvick själv. Preanestesibedömningarna var enklare. På neo var det svårt när man pratade med oroliga föräldrar och ville väga sina ord vilket inte alltid är lätt på ens på sitt modersmål.

Det arrangerades inga aktiviteter för utbytesstudenter av universitetet. Andra utbytesstudenter träffade jag på under journalsystemsgenomgångarna. På förlossningsnarkosen träffade jag några amerikanska studenter som gjorde sin obstetrikplacering samt några som gjorde en halvdag på förlossningsnarkosen. Annars såg man dem bara i korridoren som hastigast (på grund av extremt osmickrande korta vita rockar, inte sällan både illa sittande och i färgen tråkiga "finbyxor" samt foräta skor känns dessa lätt igen).

Angående fritiden så är det Chicago! Shopping, museer, andra sevärdheter, restauranger och uteställen är det inte svårt att hitta info om. Nära vår lägenhet i Gold Coast finns International Museum of Surgical Science om man vill vara läkarstudentnördig vilket man förstås vill. Chicagokedjan Argo Tea och deras tedrycker är djupt saknade av undertecknad. Finns bland annat på PWH. I gamla svenskstadsdelen Andersonville finns Swedish Bakery, hur svenska bakverken är vet jag inte men stället är oerhört populärt. Där finns även Swedish American Museum - jag menar vem vill inte för en billig penning se en modell av en spettekaka? Chicago är känt för sina komedishower så det är ett annat tips.

Jag upplevde Chicago som en rätt säker stad. Förvisso var det inte alltför ofta som jag var ute mitt i natten och när jag var det var det oftast i områden där det rörde sig mycket människor. Naturligtvis finns det områden man inte bör sätta sin fot i men där vet jag inte heller vad man skulle ha att göra till att börja med. Nära Andersonville finns det ett lite mer tveksamt område som jag råkade vandra in i men tror inte att det var någon större fara egentligen. Vanligt storstadsvett räcker för att undvika att utsätta sig för onödiga risker.

När jag skriver detta har jag hunnit ta examen och jobba en sommar som underläkare så månaderna i USA känns väldigt avlägsna. Det bästa (förutom att få se Chicago) var att få en inblick i hur det är att vara läkare i USA på riktigt och att få se verksamheter vars motsvarighet knappt finns i Sverige. Det sämsta var att jag inte fick göra så mycket praktiskt på narkosplaceringen och att det var så oerhört stressigt för läkarna på neonatalen att det inte fanns tid att undervisa. Jag har förstås lärt mig en hel del om obstetrisk anestesi och neonatologi som jag, om jag inte hinner glömma allt, kan ha nytta av i framtiden.