Reserapport - KI-student
Lärosäte: Ruprecht-Karls-Universität Heidelberg
Utbildningsprogram: Läkare
Utbytesprogram: Erasmus
Termin: Hösttermin 11/12

Innan avresa

Jag har varit nyfiken på andra länder så länge jag kan minnas. Under gymnasiet tillbringade jag ett läsår i USA, och det kändes självklart att jag skulle åka på utbyte redan innan jag började på KI. Mitt första utbyte under läkarlinjen var ett IFMSA-utbyte som jag gjorde sommaren -10 (mellan termin 6 och 7). Då var jag en månad i Würzburg som ligger i Bayern och jag trivdes hur bra som helst. Efter denna första positiva erfarenhet kände jag mig sugen på mer, och började kolla upp vad KI hade för möjligheter vad gäller de tyskspråkiga länderna. Anledningen till att jag ville till ett tyskspråkigt land var enkelt - de två språken jag behärskar utöver svenska är engelska och tyska, jag var inte sugen på att åka till Storbritannien och jag ville "spara" min "utom-europa-ranking" till en senare termin.  

Att söka till just Heidelberg kändes som ett självklart val i och med att jag hade så goda erfarenheter av Würzburg. Båda städerna är utpräglade studentstäder i södra Tyskland med storlek ungefär som Uppsala. Med KI kan man annars åka till Berlin och till Wien. Båda städerna är säkert jättecoola att vara i, men jag tyckte att en mindre stad kändes bättre då jag bara planerade att vara borta i en termin. Heidelberg har också fördelen att deras läkarprogram har i princip samma terminstider som vi har i Sverige, annars brukar "vinterterminen" i Tyskland ofta börja någon gång i oktober och löpa ända till februari ungefär. Jag läste massor av reserapporter för att förbereda mig, vilket jag rekommenderar varmt. 

Jag åkte till Heidelberg tillsammans med en kursare och god vän med mig. Jag hade åkt oavsett, men är väldigt glad att vi var två som åkte tillsammans. 

Ansökningsproceduren var ganska lätt. Det finns gott om information på KI:s hemsida om hur man ska göra och vår internationella handläggare var alltid trevlig och hjälpsam. Efter att ha blivit nominerad av KI får man ansökningshandlingar ifrån Heidelberg också. Det blir en hel del papper, men det är inte svårt att förstå hur man ska göra. Det krävs inga speciella vaccinationer utöver dem man redan fått i Sverige. Innan man åker måste man också träffa terminsansvariga på Ki och gå igenom vad som måste göras för att man ska få tillgodoräkna sig terminen. 

Ankomst och registrering

Den första undervisningsdagen var på en måndag och jag anlände i Tyskland på onsdagen veckan innan. Det här räckte gott och väl. Den första veckan bodde jag på vandrarhemmet Jugendherberge - återkommer till detta i boendedelen. Det är viktigt att komma ihåg är att nästan allt är stängt på söndagar, så man kan inte få några ärenden uträttade då över huvud taget. Det är också väldigt varmt i Heidelberg i augusti, så ta med sommarkläder och mycket solkräm!

Det som ska göras när man kommit fram är att skriva in sig på universitetet, betala "Studentenwerk-avgift" och anmäla sig hos borgmästaren i stadsdelen där man bor. Ett ständigt återkommande problem i början var att vi var där mycket tidigare än vad administratörerna på universitetet väntade sig. Trots att deras eget läkarprogram alltså började i slutet av augusti var hela mottagandet anpassat efter att terminen skulle börja först i oktober. Handläggarna på Akademisches Auslandamt (där man skriver in sig, ligger i gamla stan i närheten av Uni-Platz) var således jätteförvånade när vi dök upp "redan" i augusti. Jag hade tur och hade redan blivit registrerad av dem, men min kursare vars efternamn kommer senare i alfabetet kunde inte bli formellt inskriven förrän veckan efteråt. 

Att ta med sig till Akademisches Auslandamt för att kunna bli inskriven: antagningsbesked från universitetet, pass, det blåa EU-försökringskortet (man måste ta med det till en annan byggnad och visa upp det, få en lapp och en stämpel och sedan ta med lappen tillbaka... typisk krånglig byråkrati), två passfoton. Mina foton efterfrågades inte, men man vet aldrig. När man blivit inskriven får man ett Studierendeausweis, ett plastkort som verkligen är nyckeln till det mesta i Heidelberg. Man laddar på kortet med pengar i valfri Mensa (studentrestaurang) och med det kan man sedan köpa mat och alkohol där till studentpris, betala i tvättstugan om man bor i en universitetets studentbostäder, åka gratis i kollektivtrafiken på kvällarna efter kl 19 och hela helgerna.

Studentenwerk-avgiften låg på 66,5 euro och kan bara betalas via bank med hjälp av den förtryckta lappen man får när man skriver in sig. Mitt tips är att betala detta via Sparkasse Heidelberg. Jag valde en annan bank och de tog ut en rätt stor extraavgift för att genomföra transaktionen åt mig.

Det är meningen att man ska anmäla sig vid borgmästeriet i den stadsdel där man bor. Jag gjorde aldrig detta eftersom jag tyckte att det verkade jobbigt. Det sägs att man kan råka på böter om man blir "upptäckt". Jag blev upptäckt och fick min sista vecka ett brev hem med posten där de bad mig att skicka in mina uppgifter och hotade med böter varpå jag svarade per mail och gjorde en riktig pudel där jag lovade att betala allt utan bråk och försäkrade att jag ändå snart skulle lämna staden. Jag fick ett snällt och trevligt svar om att allt var ok eftersom jag skulle åka hem så pass snart, men så här i efterhand tycker jag att det var dumt att chansa. 

Heidelbergs medicinska studiehandläggare var alltid trevliga och hjälpsamma. De gav mig tillgång till intranätet moodle (motsvarande ping-pong) redan innan jag kom, och där hittade jag utan problem schema och information till min första kurs.

Sammanfattningsvis var inskrivningen krångligare än jag väntat mig. För de studenter som anländer när den tyska "vanliga" terminen redan är igång tror jag att det kommer att vara mycket lättare, men för dig som anländer i augusti rekommenderar jag att maila Akademisches auslandamt en extra gång och påminna om att om att du kommer. 

Det erbjuds en introduktionskurs i tyska för alla erasmus-studenter, men den krockar med medicinstudierna. Det finns också en studentgrupp för erasmusstudenter (AEGEE, http://aegee-hd.de/), de ordnar aktiviteter  och erbjuder kontakt med tyska "buddies" som kan hjälpa en att komma tillrätta och vara allmänt trevliga kompisar. Jag försökte nappa på buddy-erbjudandet eftersom jag läst så mycket gott om detta i tidigare reseberättelser, men de återkom aldrig till mig. Det är väl värt att hänga med på några av AEGEE:s pubrundor för att lära känna staden och de andra erasmusstudenterna bättre!

Ekonomi

Kostnadsläget i Heidelberg är billigare än Stockholm vad gäller i princip allt. Hyrorna var mycket lägre. Nästan alla studenter äter lunch på någon av de tre Mensorna. Dessa har bufféer där man tar den mat man vill ha, väger den och betalar beroende på vikt. För min del brukade det innebära en lunch för ca 3 euro varje dag, vilket gjorde att jag aldrig bekymrade mig med att göra några matlådor. 

Det finns en kollektivtrafikbiljett, Semesterticket, som man kan köpa för 138 euro. Med den kan man åka i Heidelberg och, som jag förstått det med lokaltågen i hela norra Baden-Württemberg (och även in i Bayern, så lång som till Würzburg) utan att betala något extra. Jag valde att inte köpa någon Semesterticket eftersom man ändå kunde åka gratis relativt ofta med studentkortet. Jag hyrde också en cykel ifrån AEGEE. Här gäller det att vara framme snabbt, för det finns alltid fler studenter än cyklar! Det kostade 20 euro att hyra cykeln för hela terminen, och jag lämnade 70 euro i deposition. Oavsett om man bestämmer sig för att köpa en Semesterticket eller inte tror jag att man kommer att ha mycket nytta och nöje av en cykel, då nästan alla studenter transporterar sig så. Det blir svårt att hänga med och göra saker med nya vänner om man alltid ska ta bussen.

Jag köpte ett järnvägsrabattkort som gav mig 25 % rabatt på alla tågresor med Deutsche Bahn. Det kostade 25 euro för ett kort som gällde i tre månader, och jag sparade in det väldigt snabbt. Priser på tågresor upplever jag låg ungefär som hemma, men det finns många rabatter som man kan använda sig av, särskilt om man är flera som åker tillsammans och om man åker på helgen.

Jag valde att öppna ett bankkonto i Heidelberg. Det här är egentligen mest nödvändigt om man fått boende via universitetet och vill slippa åka in till stan och betala en extraavgift varje gång man ska betala hyran (vilket man måste göra om man vill betala den kontant. Att betala från ett utländskt konto verkade inte vara ett alternativ). Den enda banken som var intresserad av att ha mig som kund (som tillfällig utbytesstudent var jag inte så jättehet på marknaden) var Sparkasse Heidelberg. Det kan vara en bra idé att boka tid, men man kan också dyka upp ändå och hoppas på att någon är ledig. Det var inget krångel varken med att öppna eller avsluta kontot, och jag fick tillgång till bank via internet. Trots mitt tyska konto använde jag mig mest av mitt svenska och tog ut kontanter på bankomater. Det är mer regel än undantag att man inte kan betala med hjälp av kort - cash är verkligen king!

Boende

Under våren fick jag mycket information ifrån universitet i Heidelberg där de skrev att det är väldigt svårt att hitta boende. Jag tror i och för sig inte att det är svårare än i Stockholm, men allting är ju som bekant subjektivt. Med dessa varningar i bakhuvudet ansökte jag alltså om bostad via universitetet (bara att kryssa i ett par rutor i ansökningspapperna). Jag hade planerat att leta privat bostad också, men sedan fick jag beskedet att jag fått ett boende via universitetet, och då valde jag att ta det. Först fick jag veta att inflyttningsdagen var första oktober (återigen helt anpassat efter studenter som går enligt de "vanliga" terminstiderna), men efter att ha mailat och berättat om min situation fick jag lov att flytta in den första september istället.

Den första veckan hade jag alltså inte tillgång till min bostad, utan bodde på vandrarhemmet Jugendherberge (http://heidelberg.jugendherberge-bw.de/). Jag var ute rätt sent med min bokning och kunde därför inte bo i ett enkelrum. Själva vandrarhemmet var helt ok, bra städat och bra frukost, men jag råkade att få ett par minst sagt konstiga karaktärer som rumskompisar i fyrabäddsrummet där jag bodde. Jag hittade visserligen en kompis också, men tyckte sammanfattningsvis att tiden på Jugendherberge var jättejobbig. Jag är ganska dålig på att klaga och vill helst undvika konfrontationer, så om jag hade varit lite tuffare själv hade kanske veckan där blivit bättre. 

Nästan alla tyska studenter bor i ett s.k. Wohngemeinschaft eller WG. Mitt studentboende var ett WG för tre personer. Kontraktet skrevs i Triplex-Mensan (gamla stan, vid Uni-Platz). Där fick jag betala den första hyran kontant (ca 240 euro) och betala en deposition (350 euro). Jag passade också på att fylla i en lapp om att jag inte skulle stanna kvar hela terminen, så att de började leta efter en ny hyresgäst som kunde bo i lägenheten under det som var kvar av terminen. De hade inte hittat någon som ville flytta in direkt efter mig, och gör de inte det kommer de att behålla (det mesta av) min deposition. Det känns givetvis lite surt att betala hyran för ett ställe där jag inte bor, men jag tycker ändå att tryggheten i att veta att jag hade en bostad gjorde att det kändes värt det.

Mitt hus låg i Neuenheimer Feld, den stadsdel där de flesta av sjukhusbyggnaderna finns. Jag hade ca 5 minuters gångväg till Kopfklinik där jag hade de flesta av mina kurser, så det var verkligen optimalt! Till gamla stan, där jag var mycket på fritiden, var det 15-20 minuter med cykel. Huset var nybyggt och lägenheten var väldigt fräsch, jag tror att bara en person hade bott där före mig. Det pågick fortfarande en massa rivnings- och byggnadsarbeten runtomkring husen, vilket gjorde att min hyra blev något lägre än vad den annars hade blivit (med 40 eller 50 euro, tror jag). Lägenheten hade tre sovrum, ett kök (komplett med ugn), ett badrum med dusch och toalett och ett badrum med bara toalett. Möbler fanns, men kudde och täcke ingick inte, så det fick jag köpa. Kläderna tvättade man i en annan byggnad, tvättstugan var alltid mer eller mindre skabbig och det fanns inget bokningssystem, så om alla maskinerna var fulla fick man snällt sitta och vänta på sin tur. Jag fick intrycket av att det mest är utbytesstudenter som bor i Studentenwohnheim. Mina rumskompisar var en amerikansk tjej som blev en av mina bästa kompisar i Heidelberg, och en tjej från Luxemburg som jag tyckte var väldigt konstig... Att alla tre var tjejer var en slump, i andra WGs bodde det blandat med killar och tjejer. 

För den som inte får bostad via universitetet gäller det att hitta någonstans att bo via den privata marknaden. Jag är övertygad om att min kursare, som bodde privat, kommer att skriva mer om detta, men ett hett tips är att leta via de här hemsidorna: http://www.wg-gesucht.de/, http://www.zimmer69.de/, och att inte bara svara på annonser utan sätta in en egen annons där du framställer dig själv så attraktiv som möjligt! ;) Om man inte hittar något via nätet får man försöka hitta något på plats. Försök att kolla upp ungefär hur långt det är från den presumtiva bostaden till gamla stan/Neuenheimer Feld också, så att du inte råkar på att cykla 45 minuter varje morgon. Standarden i lägenheterna är annars ganska varierande. Vissa var lite sjaskiga med en del husdjur i form av insekter, medan många var påfallande rymliga och tjusiga.
Mitt rum.

Studier allmänt

Den tyska läkarutbildningen varar i 12 terminer. De första åren är prekliniska, sedan skriver man preklintentan (Physicum), och efter det är det kliniska kurser med praktik. På sommarloven måste studenterna göra totalt fyra stycken månadslånga praktikplaceringar (Famulaturen) på vårdcentraler och sjukhuskliniker. Det sista året kallas Praktisches Jahr (PJ), och då fungerar studenterna som en blandning av AT-läkare och usk:or (väldigt mycket tid går åt till att ta venösa blodprov på avdelningspatienter). PJ genomförs alltid på en kirurgisk klinik, en internmedicinsk klinik och en frivilligt vald klinik. Efter PJ skriver man ett prov motsvarande AT-tenta, och klarar man den är man färdig läkare och kan påbörja sin ST. De flesta studenterna tar uppehåll under något tillfälle i utbildningen för att skriva ett Doktorarbeit (även om väldigt många också verkade forska parallellt med de ordinarie studierna). För att bli medicine doktor iTyskland krävs ett skriftligt arbete motsvarande ungefär "bara" ett års forskning, beroende på hur pass ambitiös man är, och att ha en doktorstitel är mycket bra för en blivande läkares framtida karriär. 

Innan jag kom till Heidelberg trodde jag att den tyska läkarutbildningen skulle ha mindre praktik men mer teori än den svenska. Nu efteråt anser jag att den har mindre praktik och ungefär lika mycket teori - fast teori framfört mindre effektivt och med mer fokus på katalogkunskaper än hemma. Framför allt var det mycket mer ledigt än vad man är van vid hemifrån, vilket har både för- och nackdelar. Hösten i Heidelberg gav mig faktiskt en större uppskattning för utbildningen på KI, jag ångrar absolut inte att jag åkte, men jag tycker att man ska vara inställd på att man skulle lära sig mer hemma (och inte bara på grund av språkförbistring). 

På sjukhuset och i föreläsningssalen är det mer hierarkiskt än i Sverige. Det är oftast okej att du:a underläkarna, men absolut inte specialister/överläkare och inte heller patienter. En gång i veckan brukar klinikchefen leda avdelningsronden, och då är det ibland uppställning med samtliga tjänstgörande läkare på kliniken i fråga som får följa efter chefen i en stor flock. När man är van vid svenska ronder känns det lite konstigt att hänga med på en rond som består av 20 personer! Universitetskliniken i Heidelberg har inte nåtts av LEAN, som blir allt vanligare i Sverige, utan man rondar patienterna utifrån vilket rum de ligger i. Kandidat-rollen kändes delvis ganska annorlunda, man tillbringar mindre tid på kliniken och väl där förväntas man inta en mycket mer passiv roll än hemma. Jag fick intrycket att många av mina tyska kursare gjorde sitt bästa för att tillbringa så lite tid som möjligt på sjukhuset, något jag inte känner igen hemifrån. Det lönar sig oftast att via sig intresserad och fråga handledarna, även om några alltid kommer att vara ohjälpligt sura.

Att ta med sig: Vit rock, reflexhammare (om du ska läsa neurologi-kursen), KI-kort och korthållare. Man blir oftast lite extra populär om man bär KI-kortet synligt på rocken. Under rocken har man sina vanliga kläder, jeans och sneakers är helt ok som student.

Samtliga kursböcker finns i klassuppsättningar på biblioteket. Gamla tentor är nästan alltid nödvändiga för att man ska klara sig. De finns officiellt sett inte tillgängliga, men det är en mer eller mindre öppen hemlighet att de går att få tag på ändå. Fråga en klasskompis efter Altklausuren och ha ett usb-minne tillgängligt så kommer det att lösa sig.

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 9 på KI

Ögon:

Ögonkursen pågick i två veckor, med föreläsningar tidigt på morgonen följt av seminarier, fler föreläsningar, genomgång av undersökningsteknik eller praktik. Under den andra veckan var det ett "Skills Check" där vi skulle visa upp våra färdigheter. Det här var dock en mycket avslappnad examination där man i princip inte kunde få underkänt. Vi höll också korta föredrag (max 2 minuter), vilket var utmanande och läskigt, men egentligen inte särskilt svårt. Praktiken var väldigt varierande i kvalitet beroende på hur pass intresserad handledaren var av undervisning. Oftast verkade det som att man förväntades vara passiv och bara lyssna, men ibland fick jag också vara med och titta i biomikroskopet mm. De tidiga morgonföreläsningarna fortsatte i ytterligare två veckor, samtidigt som jag läste ÖNH-kursen, och examinationen skedde samma dag som ÖNH-tentan. Den skriftliga tentan var multiple choice. Bilder på olika ögonsjukdomar visades upp för hela kursen och så fick man kryssa i svaren var för sig. Det svåraste med den här tentan var att det ibland bläddrades fort mellan bilderna, så någon gång hann jag inte läsa frågorna ordentligt.

De sista tre veckorna i Heidelberg läste jag inga kurser utan gjorde extra praktik. Jag var en vecka på ögonkliniken. Min kursare och jag disponerade helt över vår egen tid. Den undervisningsansvariga professorn (som för övrigt är sympatisk och bra) visade var vi kunde hitta mottagning, operation, m m och sedan var det bara för oss att ringa honom om vi ville göra något annat. Jag kände mig överlag trevligt emottagen och fick också tillfälle att öva mer undersökningsteknik. 

ÖNH:

ÖNH-kursen varade i två veckor. När jag läste den hade vi "turen" att bli undervisade av en gästande professor från Ulm. Han föreläste inte alls på ett sätt som passade mig, jag tyckte att de föreläsningarna som hölls av de lokala läkarna var mycket bättre. Ofta började man dagen med en föreläsning (efter ögonföreläsningen), sedan var det i regel antingen praktik eller håltimme, och efter det var det oftast seminarier. Undersökningstekniken man lärde sig var med old school speglar. Jag vet inte om man får lära sig använda modernare metoder på KI, men i den kliniska vardagen användes fiberskop m m. ÖNH-kursen examinerades med ett OSCE som bestod av ett muntligt förhör (två kandidater blev förhörda samtidigt), en muntlig presentation (man presenterade ett patientfall från den kliniska undervisningen) och en station där man fick demonstrera undersökningsteknik. Den skriftliga tentan var i multiple choice-format och jag upplevde den som ganska svår (men man klarar den om man pluggar på gamla tentor!).

ÖNH-praktik-veckan var trevlig. PJ-studenterna fick ansvar för min svenska kursare och mig, och de engagerade sig i att hitta intressanta saker för oss att göra. Jag var med på avdelning, operation och mottagning. 

Neurologi: 

Jag tycker att neurologikursen var den sämsta kursen jag läste i Heidelberg (och det var också den jag fick sämst betyg på...). Den varar i fyra veckor, och nästan varje dag hade vi långdragna föreläsningar med mycket varierande kvalitet. Alla föreläsningar var obligatoriska, men de tyska studenterna satsade ofta på att skriva under för varandra och vara där så lite som möjligt.  Jag upplevde att det var väldigt mycket fokus på (ganska avancerad) neuroradiologi och för lite på handfast kunskap inför neuro-/medicin-akuten/vårdcentralen. Förutom föreläsningarna hölls seminarier baserade på patientfall. Oftast var de helt okej och ibland var de jättebra, beroende på vem man hade som seminarieledare. Praktiken var mycket knapphändig. Ett av "praktik"-tillfällena visade sig vara en extra föreläsning, förlagd till mottagningen. Dock hade jag två halvdagar på Kurpfalzklinik, som är ett mindre sjukhus i Heidelberg, och det var jättebra! Neurologikursen examinerades med ett OSCE (som var likt de OSCE:n man har på KI i och med medicinkursen och kirurgikursen), och med en skriftligt multiple choice-tenta. Det är gamla tentor som gäller här också.

Min sista vecka i Heidelberg gjorde jag en vecka neurologipraktik. Jag blev placerad på en allmän neurologisk avdelning. Handledarna var sympatiska och jag fick möjlighet att vara mer aktiv, undersöka patienter som skulle läggas in, m m. Det fanns förmodligen möjlighet att vara på andra delar av kliniken också, men jag trivdes på avdelningen och stannade där. 

Psykiatri: 

Psykiatrikursen var min favorit av de kurserna jag läste i Tyskland. Den är fyra veckor lång och består till största delen av föreläsningar och seminarier. I Tyskland är psykiatrin uppdelad i två delar, psykiatri och psykosomatik. Gränserna är delvis flytande, men inom psykosomatiken behandlas ofta patienter med ätstörningar, personlighetsstörningar och patienter med ångestproblematik. Varje psykosomatik-seminarium gick ut på att en patient kom och berättade sin historia. Utöver det hade vi en heldag och två halvdagar på psykiatriska sjukhus i närliggande samhällen. Där fick man ta anamnes och psykiatriskt status på patienter. Eftersom vi var i grupper om 3-4 kan man komma undan med att inte säga så mycket... Den här praktiken gav ökad insikt i ett urval av diagnoser, men inte egentligen i hur vardagen ser ut på en psykiatrisk klinik, eller hur patienter med akuta tillstånd bör bemötas eller handläggas. För att träna mer på patientbemötande fanns något som heter Psycho-Kit. Där träffade man skådespelare som spelade patienter med olika diagnoser, vilket var jättekul. Psykiatrikursen examinerades med ett OSCE, som gick ut på att ta status och (psykiatrisk) anamnes på skådespelar-"patienter" samt med ett skriftligt multiple choice-prov (som var nästan helt identiskt med de senaste gamla tentorna och därmed ganska lätt). 

Språk och kultur

Jag läste tyska som B-språk i grundskolan och under ett år på gymnasiet, vilket gjorde att jag som högst uppnådde steg tre. Efter det hade jag egentligen inte använt språket alls. Under utbytesmånaden i Würzburg märkte jag att jag förstod ganska mycket, men också att det inte var helt lätt att uttrycka sig. Hösten innan jag åkte till Heidelberg läste jag en tyskakurs på Folkuniversitetet för att fräscha upp mina kunskaper. Idén var god, men kursen var inget vidare. Under våren läste jag en annan tyskakurs på SU. Den var jättebra, men tyvärr var den på halvtid och jag kände mig tvungen att hoppa av och prioritera kirurgikursen allteftersom t8-tentan närmade sig. Trots avhoppet är jag väldigt glad att jag gjorde det här. 

Väl på plats var det bara att sätta igång och prata. I början var det naturligtvis jätteknaggligt, men det gick bättre och bättre. På sjukhuset var det i början svårt att hänga med innan jag lärde mig de tyska orden för inflammation, kärl, ärr, m m, men efter det fungerade språket helt okej. Här var det ju också kanske en fördel att rollen som läkarstudent är mer passiv än hemma. Vissa patienter pratade lokala dialekter och kändes nästan omöjliga att förstå, medan alla medstudenter och läkare talar Hochdeutsch eller nästan Hochdeutsch. I början var det ganska frustrerande att tala relativt grundläggande tyska, särskilt i umgänget med jämnåriga tyskar på fritiden. Jag kände mig ytlig och tråkig som inte kunde bidra mer till konversationen än "vackert väder" och "har du haft en rolig dag?", och ibland bytte jag till engelska (nästan alla Heidelberg-studenter pratar bra eller jättebra engelska) för att komma runt det här. Allt eftersom terminen gick och språket blev bättre ökade andelen tyska och på slutet kändes det riktigt bra.

Det finns skillnader i kultur, men det är ganska svårt att sätta fingret på. Det mesta som jag tänkte på handlade om hur man beter sig socialt - om någon pratar mycket ingående om sina partyplaner, betyder det att man är medbjuden då? Om man går hem tidigare än de flesta från mellanstor fest, måste man säga hejdå till alla eller räcker det med värdinnan/värden? Med mera! Men för det mesta är det ju roligt att utforska varandras kulturer, det är ju lite därför man vill åka.

Fritid och sociala aktivteter

Till att börja med så finns AEGEE. Sedan anordnas också en del aktiviteter/utflykter av Akademisches Auslandamt. Men förutom utbytesstudentlivet tycker jag såklart att man ska mingla med sina tyska klasskompisar och lära känna dem. Väldigt många har själva varit på utbyten och är trevliga och öppna för nya människor. Om du har en Heidelberg-student i klassen redan hemma på KI är det smart att prata med henne/honom. Är det så att ni gillar varandra så har du redan en öppning till ett socialt liv i Tyskland!

Det finns goda möjligheter att träna för den som är intresserad. Universitetet anordnar massor av olika pass, de flesta är gratis för studenter och fungerar enligt drop-in-principen. Sporthallarna ligger i norra delen av Neuenheimer Feld. För mer information, se http://www.issw.uni-heidelberg.de/hsp/. Själv provade jag på "min" sport taekwondo ett par gånger och tyckte att träningen höll hög kvalitet. Det finns också goda möjligheter att löpträna, de som är riktigt ambitiösa ger sig upp i kullarna till Philosophenweg och kör backträning. 

Det är tacksamt att vara student i Heidelberg. Staden är vacker som sjutton, den är lagom stor och lätt att ta sig fram i, det finns gott om andra studenter. Obligatoriska turistmål i staden inkluderar Philosophenweg och utsikten därifrån, slottet och studentfängelset. På dagarna kan man med fördel hänga på något av de många kaféerna, mina favoriter var Rossi, Moro och Vivo. Nattlivet är till stor del koncentrerat till Altstadt, och då framför allt till Untere Strasse, som är fullproppad med barer. För lite mer "alternativa" tillställningar finns bl a Karlstorbahnhof, där det anordnas konserter och klubbar http://www.karlstorbahnhof.de/content/. Med jämna mellanrum ordnades också större fester med anknytning till någon av fakulteterna. 

När man befinner sig i centrala Europa är det ett ypperligt tillfälle att resa! Med tåg reste jag till München för Oktoberfest, till Würzburg för att hälsa på en kompis där och till Strasbourg i Frankrike för att turista och gå på julmarknad. Med flyg (Ryanair från Frankfurt Hahn) åkte jag till Madrid en helg. Ryanair-flygplatsen ligger ganska långt bort, och man får inte ha med sig så mycket packning, men den passar jättebra om man t ex får besökare från Stockholm eller vill åka bort under en helg. 
Studentfängelset.

Sammanfattning

Jag tror att utbytesstudier får en att växa både som människa och som blivande läkare. Det är alltid positivt att vidga sina vyer och uppleva nya saker. Jag är mycket glad över att ha varit i Heidelberg, men jag tycker att det är viktigt att man är medveten om att studierna kan bli lite lidande. Sammanfattningsvis, för att citera många andra reserapportskrivare genom åren: åk på utbyte!