Plastikkirurgi
Jag tillbringade mina första fyra veckor på plastikkirurgen på SGH (Singapore General Hospital). Från mitt boende tog det ca 15 min med lila linjen mot ”Harbour Front”. Sjukhuset låg vid MRT-stationen (tunnelbanestationen) Outram road.
Dagen brukade börja runt ca kl 8:00 med morgonmöte i plastikkirurgens konferansrum. Varannan vecka på onsdagar var morgonmötet dock på ett annat sjukhus, KK Womens Hospital. Där diskuterade man i första hand bröstrekonstruktioner.
Morgonmötet pågick ofta i ca en timma. En gång i veckan var det ”Journal’s Club” istället för morgonmöte, då man diskuterade en utvald artikel. Resterande morgonmöten upptogs av fallpresentationer och läkemedelspresentationer. Fallpresentationerna hölls ofta av någon av de blivande specialisterna (motsvarande ST-läkare). Under presentationerna var oftast en professorn närvarande, som ställde diverse frågor till både åhörarna och föredragshållarna för att kontrollera att all verkligen förstod teorin bakom ingreppen och problematiken kring de olika fallen. Frågorna var i första hand riktade till ST-läkarna, men om man kunde svara på någon fråga fick man gärna delta i diskussionen. Ofta var dock nivån på diskussionerna så pass hög att det var svårt att bidra till diskussionerna som kandidat.
Efter morgonmötet fortsatte dagen med antingen auskultation på någon av plastikkirurgens mottagningar eller operation. Ca hälften av dagarna var man på mottagningar och resterande hälft var man på operation. Vid kursens start fick man ett schema med specifika placeringar för varje dag, men eftersom vi var relativt få kandidater på plastikkirurgen gick det oftast bra att gå med på andra mottagningar eller operationer än de man hade blivit schemalagd för.
På mottagningarna fick man tyvärr sällan göra något praktiskt; det var mycket sällan som man fick ta anamnes och status självständigt. Istället satt man oftast endast med och auskulterade vid mottagningsbesöken. Generellt sett var man betydligt mindre delaktig som kandidat i Singapore än i Sverige. Vad gäller läkarnas intresse av att undervisa och svara på frågor så varierade det mycket från person till person. En del förklarade mycket ingående vad problematiken var och vilket kirurgiskt ingrepp som skulle kunna vara mest passande samt gav tips på bra litteratur på området, medan andra var betydligt mer tystlåtna och knappt noterade att man var där.
Operationsenheten var indelad i en brännskadeenhet och en plastikkirurgiskenhet. Operationssalen för brännskador låg avskild från övrig operationsverksamhet och hade endast operationer vissa dagar i veckan, beroende på hur många patienter med brännskador som låg inlagda för tillfället. Brännskadeenheten tog emot patienter från hela Sydostasien, men antalet patienter kunde ändå variera väldigt mycket från vecka till vecka.
Personligen tyckte jag att brännskadorna var mer spännande än de övriga operationerna, varför jag försökte vara där så mycket som möjligt. Tyvärr var det dock ofta var väldigt fullt på dessa operationer, varför det ibland kunde vara svårt att se ordentligt. I och med att det oftast fanns flera underläkare på varje sal, hörde det tyvärr till ovanligheterna att man fick assistera.
Sammanfattningsvis fick man göra förhållandevis lite praktiskt på plastikkirurge, men man fick däremot se en stor variation av patienter och många spännande fall.
Infektion
Den andra perioden av mitt utbyte tillbringade jag på Infektionskliniken på TTS Hospital. Sjukhuset låg egentligen ganska nära mitt boende, men eftersom det inte fanns någon direktlinje med tunnelbanan mellan mitt boende och sjukhuset tog det tyvärr längre tid att ta sig till TTS Hospital än till SGH.
På infektion började man dagen med morgonrond på respektive avdelning. Denna brukade börja mellan 7 och 9, beroende på vilken avdelning som man hamnade på och lite beroende på vem man råkade ha som överläkare just den veckan.
Generellt sett förväntades det av underläkare och kandidater att man infann sig på avdelningen innan morgonronden för att läsa på de aktuella patientfallen. Hade man tid fick man även gärna gå runt till patienterna innan morgonronden. Eftersom alla journaler på infektion var handskrivna, var det tyvärr många gånger ganska svårt att tyda vad som egentligen stod i journalerna. Oftast löste det sig dock ändå, genom att underläkarna på respektive avdelning oftast kände patienterna sedan innan och kunde förklara mycket som inte gick att tyda i journalerna. Efter morgonronden fortsatte förmiddagen med auskultation med någon av underläkarna på avdeling.
De flesta dagarna under veckan hölls sedan lunchföreläsning mellan 12 och 14. Lunchföreläsningarna var egentligen menade för underläkarna, men var relativt väl anpassade även för kandidaterna. Föreläsningarna hölls av någon av specialisterna i infektionsklinikens konfereansrum en bit bort från huvudbyggnaden där även HIV/AIDS-centrumet låg.
Eftermiddagen fortsatte sedan med antingen auskultation på någon mottagning eller auskultation med någon av infektionskonsulterna. Tyvärr fanns jag auskultationerna på mottagningarna ganska långtråkiga och meningslösa då många av infektionspatienterna inte talade engelska och läkarna sällan hade tid att översätta vad som egentligen sades. Mitt tips är således att försöka gå med någon konsult i huvudbyggnaden istället för att gå på mottagningarna. Enda mottagningen som egentligen var värd att gå på var vaccinationsmottagningen, eftersom dessa patienter oftast talade engelska.