Alla amerikaner som börjar studera medicin startar med fyra år premedical school som består av fyra grundläggande års universitetsstudier, vilka slutar i en s.k. Bachelors degree. Efter dessa första fyra år gör man MCAT (Medical College Admission Test). Resultatet på detta test avgör om man blir antagen till läkarprogrammet och i så fall vilket. Läkarprogrammet utgörs av ytterligare fyra års heltidsstudier. De första tre åren är relativt intensiva. Det fjärde året är något lugnare då de amerikanska läkarstudenterna får fri tid till att åka runt i landet på intervjuer inför internship (~AT). Som KI student kommer vi dit under deras fjärde år, vilket jag bara ser som positivt. Vi har ofta ett stort utbud av kurser att välja bland. Jag valde Vascular Surgery och Diagnostic Radiology på två universitetssjukhus i Bronx (Jacobi Medical Center och Montefiore Medical Center). Generellt kan man säga att patienterna i Bronx har ett avsevärt bredare sjukdomspanorama och mer fulminanta sjukdomsbilder än i övriga delar av landet. Anledningen är att det bor en hel del med ekonomiska svårigheter i Bronx. Eftersom tillgängligheten till specialiserad vård i mångt och mycket beror på vilka sjukförsäkringar man har råd med slutar det med att många inte kan få tillgång till sjukvård förrän det är verkligen nödvändigt. På kärlkirurgen var det t ex inte helt ovanligt att se patienter med så grav ateroskleros, utbredda aortadissektioner / aneurysm att hela aorta behövdes bytas ut från hjärtat och hela vägen ned i benen, något vi ser mycket mer sällan i Sverige och nästan endast i textböckerna. Det var lärorikt att se hur sjukdomar ter sig när de 'tillåts' bli mer fullgångna.
En god kontakt med överläkare (attendings) och AT-läkare/ST-läkare (House Staff) kändes för min del lätt att skapa. Mycket i amerikansk sjukvård bygger på att läkarstudenter är aktivt delaktiga i omhändertagandet av patienterna - de ses vara en del av arbetskraften redan under utbildningen. För mig innebar det att ronda patienterna på kärlkirurgen kl 06.00 på morgonen (s.k. prerounds) innan ronden väl startade kring kl 06.30 med min ST-läkare. Då förväntades jag kunna lägga om kärlrelaterade sår, läkemedelsadministration och ta ställning till fortsatt handläggning. Utvecklande!
På universitetssjukhus glöms aldrig undervisningen bort heller. Under ronderna kunde man stå och diskutera om patienterna med sina ST-läkare och man fick en hel del frågor. Till en början upplevde jag som svensk att vi talar över patientens huvud. Efter ett tag lär man sig dock att det är såhär man utför sjukvård i USA och att patienterna själva är delaktiga och vet om att det är såhär man gör i handläggningen.
En sak jag alltid har tyckt om med USA är att man är duktiga på att identifiera utvecklingsområden hos studenter. Om man t ex märker att man saknar någon teoretisk eller praktiskt färdighet tvingas man antingen läsa på och presentera det dagen efter träna på det praktiska momentet för att sedan göra det själv dagen efter på en patient. Hands on på alla sätt och vis! Som jag ser det är det en anledning till att de klarar av att ha en kortare utbildning än vi har, de har en högre medvetenhet kring sin utbildning och håller hela tiden sina studenter aktiva i en utvecklande miljö. Till Sveriges stora fördel tycker jag personligen att vi utbildas i en helhetssyn som jag tycker amerikanarna missar emellanåt.