Jag ville väldigt gärna åka på utbyte till ett fransktalande
land under läkarutbildningen. Dels för att underhålla mina språkkunskaper och
lära mig den medicinska terminologin, och dels för att ta del av det som är
speciellt för det franska systemet. Att komma utomlands ger rent generellt
perspektiv på svensk utbildning och sjukvård. Frankrike är ett viktigt land i
Europa och det är intressant att få en inblick i ett av EU:s största
sjukvårdssystem. Jag har tidigare läst 60 hp statsvetenskap med inriktning på
utvecklingsfrågor och två globalt inriktade kurser på KI (Global hälsa i
Tanzania respektive HIV – med individen i fokus ur ett globalt perspektiv) har
stärkt mitt intresse för sjukvården i de fattigare delarna av världen. Förra
sommaren praktiserade jag dessutom genom IFMSA på en infektionsavdelning på ett
sjukhus i Tunisien. Franskan är ett av huvudspråken inom internationella
organisationer som FN, läkare utan gränser och WHO och för mig har detta varit
en viktig drivkraft.
Den moderna neurologin grundlades i Frankrike under
1800-talets senare hälft. På sjukhuset la Salpêtrière hölls öppna
patientdemonstrationer där bland andra Babinski, de la Tourette och Freud
närvarade. Till detta hör även att den franska psykiatrin av tradition är
psykodynamiskt orienterad, vilket intresserar mig. Därför tyckte jag att det
vore intressant att få läsa både psykiatri och neurologi på ett lärosäte med en
sådan gedigen historia. I Frankrike har man dessutom längre placeringar, vilket
kändes relevant inom samtliga av kurserna jag ansökte till. Det
stora patienttrycket i kombination med en avancerad sjukvård ökar dessutom chanserna
att se intressanta undersökningar och ingrepp. Frankrike har för övrigt en
annan befolkningssammansättning än Sverige, med en större andel afrikansk
population. Som läkarstudent får man därför ta del av andra patientgrupper, där
flera tropiska sjukdomar men även hepatit C är vanligare.
Jag sökte utbyte för ett helt år då jag ansåg att det var den
tid som krävdes för att komma in i systemet, bygga upp ett umgänge och knyta
kontakter samt få språket att flyta. Utbyten på franska kan sökas i Paris (3
universitet), Strasbourg, Grenoble och Bryssel. Jag ansökte till alla dessa och
blev antagen till Université Pierre et Marie Curie (UPMC) i Paris.
Att tänka på vid ansökan:
Utbildningssystemet ser annorlunda ut i Frankrike. De franska
studenterna läser 3,5 månader på varje praktikplats och vid UPMC godkänns enbart
praktikplatser, s k stages, som är minst åtta veckor långa. Detta angavs inte i informationen från KI, utan jag fick veta det på plats.
När man väl blivit antagen till ett utbyte av den internationella
programkommittén så är det upp till en själv att ordna detta.
Informationen från KI består av kontaktuppgifter och praktiska detaljer, alla
papper som behövs och vaccinationer som krävs anges tydligt. Däremot tyckte jag
att det var svårt att utifrån informationen från både KI och UPMC förstå hur
systemet med föreläsningar respektive stages fungerar. På UPMC:s hemsida kan
man hitta scheman för alla föreläsningar och seminarier som ges. Naturligtvis
ges inte kurserna i samma ordning som på KI, utan man får läsa kurser från
olika årskurser. Detta kan innebära att vissa föreläsningar krockar med
varandra. Det viktiga i ansökan är dock att ange vilka stages man vill göra, föreläsningarna finns alltid plats till och man kan anmäla sig till dessa på plats då man även får schema
och inloggning till UPMC:s nätverk. Ett tips är att maila den internationella
studenthandläggaren och dubbelkolla allt. I learning agreement ska även fyllas
i vilken fakultet, Saint Antoine eller Pitié
Salpêtrière, de stages man ansöker till tillhör. Eftersom jag inte någonstans kunde hitta denna information så
angav jag alla stages jag ansökte till på båda bladen.
För min del ansökte jag
om:
- 6
veckor Urgences – Anésthésie – Reanimation (akuten - anestesi – intensivvård)
Vid ankomst visade sig denna praktik innebära att jag fått
plats på enbart akuten och detta i 8 veckor, vilket alltså var minimum. Om jag ville ha anestesi (vilket
var det jag borde läsa) så fick jag själv gå till den avdelningen och ordna
det. Detta visade sig enbart vara möjligt i form av jourpass, vilket inte
accepterades på KI.
- 6
veckor Chirurgie générale et
digéstive (allmän och GI-kirurgi)
Denna placering fick jag inte
- 6
veckor Chirurgie orthopédique (Ortopedi)
Denna placering fick jag i 8 veckor
- 4
veckor Otorhinolaryngologie (ÖNH)
Denna placering fick jag i 11 veckor och den visade sig även
innehålla ögonmomentet. Jag pratade med min handledare på ögonavdelningen så att jag
kunde stanna en vecka extra, vilket gjorde att jag fick 8 veckor ÖNH och 4
veckor ögon.
- 5
veckor neurologi
Denna placering fick jag i 8 veckor.
- 6
veckor psykiatri
Denna placering fick jag inte
Viktigt att tänka på är även att skicka in ansökan så fort
som möjligt efter det att man blivit antagen till utbyte. Vid UPMC delas
praktikplatserna ut i takt med att ansökningarna kommer in. Det datum som anges
som deadline (för min del den 31 maj) anger i själva verket det sista datumet
som skolan accepterar ansökningar. En ansökan som inkommer då kan dock innebära
att väldigt få platser finns kvar. Denna information framkommer inte. Jag fick veta vilka stages jag blivit tilldelad någon gång i början av juli. Jag var alltså medveten om att jag saknade vissa placeringar och att jag förmodligen skulle bli tvungen att gå om en termin pga detta. Den internationella studenthandläggaren på KI rådde mig att påbörja terminen på KI under tre veckor innan terminen började nere i Paris. Eftersom detta inte skulle förändra situationen nämnvärt bestämde jag mig för att åka ned på vinst och förlust och se om det kunde lösa sig på plats.
Gatukonst, Rue de Charonne
Paris är en dyr stad att leva i, men som utbytesstudent har man faktiskt möjlighet att få rätt generösa ekonomiska bidrag. Utöver det Erasmusstipendium man tilldelas vid utbytet, kan man förstås ansöka om utökat CSN-bidrag för studier utomlands och även få extra för resa, vaccinationskostnader osv.
En god idé är att redan tidigt under våren innan utbytet ansöka om ytterligare stipendium, bl a från Svensk-Franska stiftelsen. För att få hjälp i stipendiedjungeln finns flera sökmotorer på nätet som mot en mindre summa pengar gör en personlig sökning för att leta fram de stipendier som passar just din profil. De flesta stipendier måste man söka innan utbytesstudierna påbörjats.
Som externe har man dessutom rätt till en mindre lön. Läser man fjärde året får man ca 100 euro/mån, femte året 150-200 euro/mån och sjätte året 210-250 euro/mån. Lite extra ges för jourpass. För att erhålla lönen måste man själv söka upp läkarstudenternas lönekontor som ligger inom administrationen på sjukhusområdet.
CAF etudiant (CAF står för Caisse
d'Allocations Familiales) är
ett bostadsbidrag som du som student och Europeisk medborgare kan få om du har
ett första- eller andrahandskontrakt på din lägenhet. Ansökan görs direkt via
CAFs hemsida https://www.caf.fr/wps/portal/
och måste fyllas i på franska. För en hyra på 750 euro/mån erhålls lite drygt 100 euro. För att få CAF måste man först skaffa ett bankkonto, vilket kan vara krångligt som utländsk student. Banken Crédit du Nord på 59,
Boulevard Haussmann i 8e arrondissemntet har dock svenska medarbetare som gärna hjälper till att skaffa konto.
Studentrabatter är vanligt förekommande i Frankrike och det går bra att använda det studentkort man får vid inskrivning på skolan. De flesta biografer har studentrabatt under veckodagar. Även kollektivtrafiken erbjuder rabatt. Ett annat billigt sätt att ta sig runt är med velib, dvs systemet med lånecyklar som är väl utbyggt över hela staden. Ett annat tips är att alla statliga muséer har gratis öppet första söndagen i
månaden, då gäller det att vara på plats så snart de öppnar eftersom det snabbt
blir fullt med folk.
Jag hyrde en lägenhet tillsammans med en svensk kompis. Det finns en stor och snårig marknad för andrahandsuthyrning i Paris som är bra att sätta sig in i redan innan man åker ned. Olika siter som kan vara till hjälp:
http://www.levaiparis.se/bostad/hitta-en-laegenhet/hur-man-hittar-en-lagenhet-i-paris (här finns även alla möjliga fakta om Paris och ett forum för att leta bostad, jobb osv)
http://paris.fr.craigslist.fr/ (rum att hyra)
www.recherche-colocation.com/index.html (kollektivboende)
Lägg upp annons om
lghbyte på både www.levaiparis.se
och www.guide-stockholm.fr/forum
www.entreeparis.com
(jättebra information och rådgivning. De kan dessutom fungera som bostadsförmedlare för 80 % av en månadshyra, ett dyrt men smidigt sätt att ha boendet fixat redan när man kommer ner)
Många utbytesstudenter väljer även att bo i studentlägenhet i ett område i södra Paris (14e) som kallas Cité Internationale Universitaire de Paris (Cité U): www.ciup.fr
UPMC:s medicinska fakulteter ligger i anslutning till två sjukhus, dels Saint
Antoine i 12e arrondissementet, dels Pitié Salpêtrière i 13e. UPMC:s campus ligger i
5e. Från Cité U kan man med lätthet ta sig till alla tre platser, kommunalt eller
med cykel. Jag bodde i 11e arrondissementet vilket också var mycket bra placerat.
Tips för billig möblering (eller om man själv vill sälja av det man inte kan ta med sig tillbaka hem) är den franska motsvarigheten till blocket : www.leboncoin.fr
I Frankrike börjar de allra flesta som vill läsa
vidare på universitet eller högskola direkt efter gymnasiet. Läkarstudierna är
sex år långa, där de tre första åren huvudsakligen är teoretiska. Det första
året kallas L1 Santé. L1 leder fram till en stor tenta som mindre än hälften
klarar (jag har hört hisnande siffror som enbart 10 procent) – de elever som
passerar strecket rangordnas och kan välja mellan yrkesgrupperna barnmorska,
sjuksköterska, sjukgymnast eller läkare. Att bli läkare är rankat högst och de
platserna försvinner alltså snabbast. Många läser privata kvällskurser
parallellt (s k Préparatoire = förberedande kurs) under det här hårda, första
året. Man har rätt att skriva tentan två gånger. Har man väl passerat den här
spärren blir man garanterat läkare, förutsatt att man klarar tentor och
kliniska placeringar. Under följande år är möjligheten att gå om dock inte
begränsad. Det andra året kallas PCEM2 och det tredje året DCEM1. Under dessa
år har man, utöver teorin, en kortare sjuksköterskeplacering då man lär sig
sticka, sätta dropp osv, och även kortare kliniska placeringar då man enbart
står bredvid och tittar på.
Därefter följer tre år av s k “externat” (med kand
kallas externe) med kliniska placeringar.
DCEM2 = fjärde året (T7, T8)
DCEM3 = femte året (T9, T10)
DCEM4 = sjätte året (T11)
De kliniska placeringarna, s k stages, börjar således
det fjärde året och är 3,5 månader långa. De franska läkarstudenterna får
således inte se alla specialiteter, men de hinner gå in mer på djupet inom de
placeringar de har. Praktiken äger rum på förmiddagarna, föreläsningar och
seminarier fortsätter som vanligt på eftermiddagarna. I Frankrike är man som
externe en arbetskraft som räknas med på avdelningar och i operationssalar. Det
kan handla om allt från att räcka instrument, till att skriva journaler,
springa efter provsvar eller förhandla röntgenundersökningar. Man har även en
symbolisk lön som externe.
I slutet av sjätte året följer en stor, nationell
tenta vars resultat avgör vilken specialitet man kan välja. Frågar man en
fransk läkarstudent vad de vill inrikta sig på är svaret därför ofta
ambivalent, det beror på resultatet, hur väl de lyckas göra ifrån sig. Inte många
läkarstudenter kan välja fritt vilket område de specialiserar sig i. De som klarar tentan får fortsätta till “internatet” i tre till fem år, motsvarande vår AT plus ST. Efter tiden som
interne är alltså den franska läkarstudenten färdig specialistläkare.
Vad gäller relationen med handledare var min upplevelse att det berodde
mycket på deras rang. Med internerna var relationen ofta kamratlig och
hjälpsam, man duade och kallade varandra vid förnamn. Med klinikchefer och
avdelningschefer (dvs följande steg i hierarkien) var det annorlunda. För en
utomstående kan det vara svårt att dechiffrera de osynliga reglerna som gäller
inom hierarkien. Men som för det mesta är det sunt förnuft och vanlig respekt
som gäller, med vissa chefer kunde stämningen vara väldigt kamratlig och
“jämlik” medan det i andra situationer, med andra chefer var helt tvärtom. Vid
något tillfälle blev jag tillsagd då jag sträckte mig efter tvålen framför
chefen då vi stod bredvid varandra vid handfatet innan operation, jag fick veta att jag inte hade rätt att visa den bristen på respekt. Dessutom
råder en machokultur man som svensk inte är van vid och som kvinna kan man få
ta emot en hel del sexistiska gliringar, även från cheferna.
Kurser motsvarande termin 8 på KI
Ortopedi 8 veckor, Saint Antoines sjukhus
Som min första placering tillbringade jag åtta veckor på en ortopedi- och traumatologiavdelning
på Saint Antoines sjukhus. Varje dag började kl 7.45 med röntgenrond över det
senaste dygnets, alternativt helgens, patientfall. Den jourhavande internen
presenterade fallen och den externe som deltagit i jouren fick presentera ett eller
två fall och bli utfrågad på dessa av överläkarna. Ronden avslutades med en
föreläsning för oss externer. Därefter gick man till sin respektive kliniska
placering, dvs antingen till stora eller lilla operation, konsultation, post op
eller avdelning.
Stora operation
På avdelningen fanns tre operationssalar och en
akutsal. Man utförde större ingrepp som höft- och knäproteser, operation av
ryggmärgsbråck och diskförskjutningar, frakturer i hals, rygg, extremiteter och
leder. Även endoskopering av leder och mikrokirurgi av nerver och kärl. Innan
ingreppet gick man tillsammans igenom journal och röntgenbilder. Som externe
fick man tvätta sig och bli operationsklädd för att assistera med instrument
och på olika sätt underlätta ingreppet genom att hålla isär, suga osv. I och
med att man stod precis bredvid, enbart tillsammans med överläkaren och internen, hade man god chans att se hela ingreppet. Man fick även prova
att såga, borra och sy stygn. Överläkaren förhörde en hela tiden på anatomiska
delar och operationstekniker.
Som externe fick man även gå ett antal jourer. Då
följde man med internen och assisterade i arbetet som främst innefattade
operationer i akutsalen, men även konsulterande på akuten och de ortopediska
avdelningarna. Jouren varade 24 timmar under helg, 15 timmar under vardag. Som
ingrepp kunde man få se en hel del traumatologi – frakturer, amputationer,
sårskador och stora blödningar. Men även mindre dramatiska ingrepp som
dränering av flegmone och panaritium.
Lilla operation
En ambulatorisk avdelning där patienterna bara lades
in över dagen. Främst handkirurgi – karpaltunnelsyndrom, du Puytrens
kontraktur, friläggning av nerver i extremiteterna, hallux valgus osv.
Konsultation
Både överläkare och interner erbjöd dagligen
konsultation – både inför operation och kontroll och uppföljning efteråt. Ett
bra tillfälle att öva ortopedistatus – av knäet, axeln, handled, fingrar, nacke
och rygg, höft osv. Genomgång av röntgenbilder och anamnestiska uppgifter som
medicinering, funktionsförluster och hjälpmedel. Möjlighet att ta egna
patienter med uppföljning tillsammans med läkaren. Även byte av bandage och
gips, borttagande av stygn osv.
Post op och ortopedisk vårdavdelning
Inför och efter operation. Man fick delta i
avdelningsarbetet – ronder, rehabilitering och sjukgymnastik.
Examination skedde genom den dagliga utfrågningen av
överläkarna under röntgenrond, föreläsning och på de olika kliniska
placeringarna. Dessutom en muntlig presentation av patientfall inom ett
särskilt ortopediskt område.
Akuten – kirurgi/traumatologi 8 veckor, Pitié-Salpêtrières sjukhus
Min tredje placering. Här hamnade jag alltså på av misstag
då jag egentligen borde ha läst anestesiologi. Trots detta blev det min bästa
placering under hela året, jag lärde mig enormt mycket.
Placeringen innebar att man arbetade tre dagar i
veckan på akutmottagningen på Pitié-Salpêtrières sjukhus, dvs en av Paris
största akutmottagningar. Istället för att gå förmiddagar måndag till fredag
gick man alltså heldag, vilket innebar kl8.30 – 18.30. Akutmottagningen var
indelad i en medicinsk respektive en kirurgisk del, samt en akutavdelning dit
patienter skickades inför inläggning på avdelning. Eftersom jag läste
motsvarande kirurgiterminen valde jag att bara vara på kirurgisidan.
Som
externe var man den som först träffade patienten och fick göra anamnes och
status för att sedan presentera en preliminär diagnos till den överläkare eller
interne man arbetade med. Dessutom fick man delta aktivt i den vidare
handläggningen av patienten – vilket kunde handla om att följa patienten till
röntgen, förhandla vissa röntgenundersökningar, reponering av frakturer eller kroppsdelar ur led, sy igen större sår, lägga dränage, förband, gipsa osv. Som externe hade man
alltså en relativt självständig roll och fick delta aktivt i det praktiska
patientarbetet.
Placeringen innefattade även två föreläsningar /
patientfallsseminarier i veckan och utbildning i hjärt- och lungräddning. Som
erasmustudent var jourerna frivilliga.
Kurser motsvarande termin 9 på KI
Neurologi 8 veckor, Saint Antoines sjukhus
Som min andra placering tillbringade jag åtta veckor på neurologavdelningen på Saint Antoines sjukhus. En mycket trevlig avdelning med god stämning och intresserade, pedagogiska doktorer.
Avdelningsarbetet som externe pågick kl 8.30 – 14.00.
Vi externer fick dela upp patienterna mellan oss, så
att man fick tre-fyra patienter var att vårda under handledning. Det dagliga arbetet
bestod i att följa upp patienterna med status, kognitiva tester som MMS eller
NIHSS hos strokepatienter och sedan rapportera resultaten till internerna. Skriva in nya patienter med utförlig anamnes och status, följa med patienterna
på olika undersökningar som EEG och EMG osv. På avdelningen vårdades patienter som drabbats av stroke eller led av olika neurologiska sjukdomar som Parkinsons, MS, Guillain Barré, olika former av demens och Alzheimer, polyneuropatier, epilepsi, hjärntumörer osv osv. Två gånger i veckan var det gemensam rond med
klinikcheferna, och på fredagar var det fika och storrond med avdelningschefen. Under ronderna
fick vi externer presentera våra patienter, deras progress och undersökningsresultat,
vilket även blev ett tillfälle för undervisning och förhör. Storronden började med en presentation och diskussion
av patienterna i mötesrummet och därefter gick man runt till patienterna.
Klinikchefen tog sig tid till nogranna och eftertänksamma undersökningar och samtal. Till sin
hjälp i de kognitiva testerna hade han en iPad med för detta specialutformade
program. Det var mycket inspirerande och lärorikt att se honom tillsammans med patienterna, och sen kunna diskutera med honom efteråt vad han kommit fram till.
Utöver allt detta fanns det även möjlighet att
delta i arbetet som talpedagoger, neuropsykoterapeuter och sjukgymnaster gjorde
på avdelningen. Dessutom gavs en föreläsning eller ett patientfallseminarium en gång i veckan.
Öron-näsa-hals och Ögon 12 veckor, Pitié-Salpêtrières sjukhus
Min sista placering. Jag delade upp tiden så att jag stannade åtta veckor
på öron-näsa-hals och fyra veckor på ögon.
ÖNH
På öron-näsa-hals fick man (en eller två externer) följa en överläkare i
dennes verksamhet, vilken bestod i konsultation och operation. Arbetstimmarna var kl9.00 (8.30 vid operation) - 14.00. Efter några
veckor roterade man så att man fick gå med en ny överläkare, eftersom de alla var inriktade inom lite olika områden. Avdelningen var högspecialiserad och tog emot en högre andel cancerpatienter inom ÖNH-området än sedvanliga mottagningar. Men även mer vanliga patientfall med hörselrubbningar, yrsel, stämbandsproblematik, facialispares, rinit, sinuit, näspolypos osv osv.
En gång i veckan
var det storrond på avdelningen, följd av ett patientfallseminarium. Varje fredag gavs det dessutom en föreläsning. Både seminarier och föreläsnigar var tillfällen för förhör, det var viktigt att komma dit påläst. Mitt intryck var att alltför mycket fokus lades på ÖNH-cancrar, och mindre på mer vanliga diagnoser som man exempelvis som allmänläkare stöter på. Läkarna på avdelningen menade dock att det var viktigt att ta tillfället i akt att se och lära sig utreda även cancerpatienterna, för även om de är sällsynta är det enormt viktigt att kunna känna igen dem då de väl dyker upp. Jag valde att främst delta i konsultationen eftersom jag snabbt
insåg att det var svårt att se något under operation. Som externe var det bara
ibland vi fick klä om och assistera vid operation och ofta var det många inblandade i operationerna och därmed många ryggar i synfältet. Ibland fanns dock videoupptagning och då var
det mycket lättare att se och därmed förstås mer intressant. Tyvärr var även möjligheten att själv ta emot egna patienter under konsultationen relativt begränsad, vi fick framför allt öva på varandra och titta över axeln då handledaren hittade något intressant statusfynd. Jag fick således chansen att se väldigt många, både normala och patologiska, trumhinnor, stämband och näsconchor men fick liten träning i att själv använda instrument och självständigt utföra ÖNH-status. Tempot var dock högt, det var väldigt många patienter som skulle hinnas med och tiden räckte helt enkelt inte alltid till. Möjlighet fanns även att delta i
hörseltester. Ett annat minus var att man som externe fick stå upp under hela konsultationen som varade fyra-fem timmar utan paus.
Ögon
Även här fick man följa en överläkare eller interne i
dennes verksamhet, vilken bestod i konsultation, akutfall, operation/ laserbehandling och avdelningsarbete. Arbetstimmarna var kl 9.00 - 14.00, men jag stannade ofta till 17.00. På eftermiddagarna var de franska studenterna iväg på föreläsning och eftersom jag hade fria eftermiddagar under denna period så var jag ensam externe på avdelningen, vilket gav mig chansen att se och göra mera. Jag spenderade mycket tid på ögonakuten eftersom jag tyckte att det var mest lärorikt. Redan efter någon dag fick vi externer ta emot egna patienter, mäta ögontryck,
refraktion och göra status och anamnes för att sedan presentera detta för
handledaren. Man fick även delta i ortoptisterna och optikernas arbete och exempelvis se statisk och dynamisk undersökning av synfält, skelning eller andra synfel hos barn, angiografi, ekografi, ERG och OCT. Vid operation kunde man bl a få assistera vid kataraktkirurgi, intravitreal injektioner, punktion av främre segmentet samt laserbehandling. Placeringen innefattade även föreläsningar och genomgång av apparatur samt storrond på avdelnigem en gång i veckan.
Examination i form av praktiskt prov.
I början är det mycket att sätta sig in i - det är annorlunda system för både utbildning och vård och det främmande språket är inte alltid så lätt att bemästra. Jag har tidigare bott och pluggat i Frankrike och hade därför relativt god tillgång till språket redan från början. För mig var förståelsen därför inga problem. Det jag tyckte var jobbigt var svårigheten att uttrycka sig i det praktiska arbetet på sjukhuset, det var svårt att ge svar på tal, hänga med i jargonger och skämt och därmed bli en i gänget. Jag upptäckte dock ganska snabbt att om man bjuder på sina språkbrister, så blir man oftast väl mottagen. Jag började därför berätta lite om mig själv, utan att bli personlig, då jag samtalade med patienter och min upplevelse var att jag på så vis lyckades få bättre kontakt. Jag kunde t ex fråga patienten - "kan ni hjälpa mig, hur säger man det här?, hur stavar man till det här?". Många patienter tyckte det var intressant och imponerande av mig som utlänning att läsa medicin i Frankrike, på ett främmande språk, och då spelade det inte så stor roll att jag inte alltid hittade rätt i ordval och formuleringar.
En idé för att fräscha upp språkkunskaperna kan vara att ta en språkkurs innan terminen börjar, det passar ju förstås extra bra om man börjar utbytet på hösten. Språkskolor i Paris som ger rätt till studiemedel (dvs godkända av CSN) är
Accord, Sorbonne och Institut Catholique de Paris. Billigare kurser finns även på rådhuset (la Mairie) i varje
arrondissement.
Ett annat sätt att träna språket är att läsa franska dagstidningar. Tips är Marianne (dagsnyheter) eller Le Canard Enchainé (satirisk vänstertidning) som kan köpas i de flesta tidiningskiosker. Man kan även prenumerera på dessa hemifrån Sverige.
Den största kulturkrocken jag själv upplevde under året var nog den kvinnosyn som präglade arbetslivet och kulturen i stort.
Som kvinna krävs lite extra skinn på näsan – man får dagligen utstå sexistiska skämt och mer eller mindre
oanständiga förslag. Under föreläsningar kunde det förekomma slides med lättkladda kvinnor
som poserade vid sportbilar, även om ämnet handlade om ekonomi och
administration i vården. Det kan vara bra att vara lite förberedd på detta, tror jag. Det gör det nog lättare att, i den mån man kan och vågar, faktiskt ifrågasätta och protestera.