Termin 3 läste jag kursen global hälsa i Tanzania, vilket blev min första resa till Afrika. Eftersom jag efter denna resa inte kände att jag hade lärt känna kontinenten riktigt, bestämde jag mig ganska snart därefter att det var till Uganda jag ville åka för att läsa SVK termin 11, och om man ändå skall tillbringa 12 veckor borta från Sverige kan jag lika gärna göra det i ett land som är så annorlunda som möjligt.

Ansökan: Ansökningshandlingarna var enkla att fylla i, även om det tog lite tid. Karin skickade ut dem i god tid, och sedan var det bara att följa instruktionerna. Ett tips är att inte lägga ner för mycket tid på ansökan, det verkar inte ha spelat så stor roll vad man skrev: Väl på plats fick jag i alla fall fylla i ett helt nytt formulär med vilka placeringar jag tänkte ta när och det personliga brevet användes aldrig, i alla fall inte som det stod att det skulle göras.

Packning: Jag och min kurskamrat som åkte ner samtidigt pratade med KTC i Huddinge innan vi åkte, och fick av dem en stor laddning engångshandskar, förkläden och handsprit, vilket var väldigt skönt att ha med eget. Det finns oftast handskar på plats, men nästan bara i storlek L, vilket kan vara lite svårjobbat om man egentligen har XS. Förkläden fanns i princip inte att låna på förlossningen, och rekommenderas starkt om man har tankar på den placeringen. Det finns heller inte så mycket rinnande vatten på sjukhuset, och inte heller sprit, så se till att ha egen med. Jag använde ca 1 liten flaska/vecka.

Klädsel: I ansökningshandlingarna får man detaljerad information om hur man skall klä sig på kliniken, och de rekommenderar kjol och blus, eller fina byxor och skjorta. Det uppskattas om killarna har slips. I praktiken kom även lokala studenter i jeans och sandaler. Flip flops skulle nog inte godkännas. Jag hade med mig skinnskor som jag lät stå kvar på sjukhuset (det gick bra att förvara skor och väska hos internationella koordinatorn under dagarna), eftersom det var så dammigt ute och skorna blev så smutsiga på vägen till sjukhuset.

Se hel och ren ut, inte för djupa urringningar och inte så korta kjolar/shorts, så klarar du dig bra! Detsamma gäller utanför sjukhuset. Många internationella studenter hade också på sig sjukhuskläder på lite slabbigare placeringar såsom akuten och förlossningen. Jag kontaktade tvätten på KS innan avresa och de samlade kläder som ändå skulle slängas som jag fick med mig. Den internationella koordinatorn har även jättemycket sjukhuskläder till låns där. Det är bra att ta med egen rock, från Sverige, den kan man få tvättad hos internationella koordinatorn.

Vardagsklädsel: Eftersom jag var där på vårterminen sammanföll regnperioden med en stor del av min vistelse, vilket gjorde att det inte var outhärdligt varmt. Jag tyckte att det var skönt med en långärmad tröja och långbyxor på kvällarna.

Regnjacka är också skönt att ha med, liksom ett paraply som man lätt kan ha med sig.

Ta inte med någonting som är vitt, det är inte vitt så länge till, och inga kläder som du är rädd om, handtvätt (som är enda sättet att tvätta på i Uganda) sliter väldigt mycket på kläderna.

Resa: Jag flög med Qatar Airways, kostade ca 5700 kr. Enda nackdelen var att det verkar vara det enda flygbolaget som endast får ha en väska på 23 kg, medan alla andra flygbolag till Afrika tillåter två väskor á 23 kg. Min kurskamrat skulle ha flugit med Ethiopian, men hennes flyg ställdes in två dagar innan avfärd.

Vacccinationer: Uganda kräver inte gula febern-intyg, men det rekommenderas (behövs om man skall till Tanzania till exempel). Tog även meningokockvaccin, vilket var skönt, då det fanns en del här nere. Se till att ha bra grundskydd, när jag var nere pågick en mässlingepidemi i Kampala. Prata med en vaccinationscentral i god tid innan avfärd. Jag hade sedan tidigare hepatit A & B, TB och tyfoid. Tog Lariam som malariaprofylax, hade inga biverkningar överhuvudtaget. Många av de internationella studenterna i Uganda tog doxycyklin som malariaprofylax, men flera av dem hade stora problem med ljuskänslig hy.

Pengar: Ugandashillings kan bara växlas i landet. Det finns bankomater på de flesta ställen, även i mindre städer, och det fungerade smidigt. Det kan vara knepigt att hitta automater som tar Mastercard, men VISA fungerar utmärkt! Skandiabanken och ICA-banken har kort utan uttagsavgift, mycket bra! Se till att aktivera kortet så att det fungerar i Afrika (och där du mellanlandar!) bara.

Visum: Det enklaste är att skaffa visum på flygplatsen, kostar 50 USD (ta med kontanter, gärna jämna pengar), och kan gälla upp till tre månader. Jag reste ut efter tre månader och någon dag, men hade trots utgånget visum inga problem att komma ut ur landet. Om man tänkte stanna mycket längre än så kan det vara värt att gå till immigration department och få det förlängt gratis (kolla upp vad man måste ha med, tror att de kräver kopia på biljetten och en förklaring till varför man vill stanna längre).

Vi anlände fredagen veckan innan utbytet skulle starta, vilket var alldeles lagom med tid. Helgen gick åt till att fixa SIM-kort till mobilen, växla pengar och fixa lite mat, vilket i princip var det enda som behövde ordnas innan studierna började.

Trots två mail om att vi ordnat skjuts från flygplatsen på egen hand stod en chaufför från sjukhuset och väntade på oss på flygplatsen. Om vi inte hade ordnat egen skjuts hade det varit väldigt skönt att bli upphämtad, och vad jag förstod från andra studenter hämtar chauffören vilken tid på dygnet som helst. Prata med internationella studenthandläggaren innan. Oklart om det kostar något, men det kostar i alla fall inte mer än en vanlig taxi, och det är skönt att slippa springa och leta reda på någon som kan köra en när man just kommit till landet.

I god tid innan ankomst fick jag antagningsbesked där det stod angivet när vi skulle ha rundvandring i stan och på campus, liksom vilka veckor som skulle tillbringas på vilka placeringar. Väl där får vi reda på att rundvandringen var tänkt att ske ankomstdagen, och inte det datum vi fått reda på innan, och eftersom vi inte kom till internationella koordinatorns kontor på ankomstdagen, vilket utan vår vetskap förväntades, och därför ställts in.

Första dagen på sjukhuset mötte vi Susan, den internationella koordinatorn. Hon meddelade att vår ansökan från hemma inte gällde, det var alldeles för många utbytesstudenter på vissa placeringar, till exempel var infektion alldeles för populär för att vi skulle få våra tre godkända veckor där. Efter ett par dagar förstod vi från de andra utbytesstudenterna att det i princip bara är att säga till på morgonen var man vill vara någonstans, och så får man för det mesta det.

I princip alla studenter utom vi från KI blev vid ankomsten upplysta om att de måste betala en administrativ avgift, även de som enligt hemuniversitetet skulle ha ett utbytesavtal, vilken uppgick till 500 USD för över 7 veckors utbyte. Vi slapp som tur denna, men var nervösa i ett par veckor att de ville kräva oss på pengar för detta.

Terminstider berörde oss inte nämnvärt, då vi gjorde kliniska placeringar. Däremot var det alldeles för många utbytesstudenter under april, vilket bland annat resulterade i att vi ibland var sex utbytesstudenter på högriskförlossningen, vilket inte alltid är optimalt. Framåt mitten av maj, då de lokala studenterna hade tentor och de flesta internationella studenterna hade åkt hem blev det mycket bättre på placeringarna.

Uganda är inte lika dyrt som Sverige, men jag hade förväntat mig att det skulle vara ännu billigare än vad det faktiskt var. En lunch på sjukhuset, i princip bönor, ris och en flaska vatten kostade motsvarande 15 kr. Åka taxi (=minibuss) kostade mellan 500-1000 Ush (=1,5-3 kr) till de flesta ställen inom stan.

Mitt boende kostade 10 dollar/natt, vilket verkade vara ungefär vad det kostade för alla internationella studenter att bo.

För att dryga ut reskassan ansökte jag om flera stipendier, vilket verkligen underlättade mitt utbyte. Internationella handläggaren på KI kan tipsa om stipendier, och jag sökte även medicinska föreningens resestipendium.

En enkel omräkningsformel våren 2012 (ungefärlig, inflationen är mycket hög i landet): Ta bort tre nollor och multiplicera med tre (t ex: 3 000 ugandashilling à 3x3 = 9 SEK).

Mobil och internet: Jag använde mig av MTN till mobilen, vilket någon sade skulle vara billigast att ringa hem till Sverige med (betalade motsvarande 6 kr för ca 10 minuters samtal till Sverige, SMS 60 öre/st.), och tycker att det fungerade bra. Det gick rykten om att man inte kan SMS:a till alla svenska operatörer från alla ugandiska, men jag hade aldrig några problem med MTN, även om nätet inte alltid fungerade. Jag skaffade även mobilt internet till min bärbara dator, som definitivt rekommenderas att ta med när man skall vara borta så länge. Använde mig av Orange, ca 300 kr i uppstart, och sedan måste man ladda på för minst 75 kr/månad. Gick lätt att ladda på utanför universitetscampus bland annat. Det fungerade inte alltid jättebra, men hyfsat.

Tanken var från början att jag skulle bo på Galloway house, ett studenthem för lokala studenter. Jag försökte få detta ordnat via den internationella samordnaren, men fick inga svar på mina mail, så en av studenterna som var på KI terminen innan hjälpte mig med det. Eftersom det inte fanns plats där först en vecka efter min ankomst fick jag börja med att bo på Edge House, ett hus på universitetsområdet (25 minuters promenad från sjukhuset) för internationella studenter. När jag anlände visste de ansvariga där inte om att jag skulle komma, trots att jag fått reda på i förväg att det var där jag skulle bo, men det löste sig som tur var. Där trivdes jag så bra att jag bestämde mig för att stanna där hela min vistelse. Det var något dyrt, 10 USD/natt, men jag trivdes verkligen. Edge House är som en stor villa med 1-4 sängar i varje rum. Badrum delar man med ca 3 andra. Kök med kyl och möjlighet att laga mat finns och det finns möjlighet att lämna in kläder för tvätt. Mataffär (Tuskys) ligger precis utanför huvudgrinden till campus, där finns det mesta. Frukt och grönsaker finns lite överallt, och på en marknad utanför sjukhuset, som är jättebra.

Edge House ligger mitt på universitetsområdet, och känns mycket tryggt. Tre personer tar hand om huset, och det är alltid någon av dem som är där. Dessa tre var underbara människor, som verkligen blev goda vänner! Det är också alltid någon som är uppe och håller koll på att alla kommer hem om kvällen, även om man får vara ute precis så länge som man vill.

Nufu house är också ett hus på universitetet för internationella studenter, som verkar påminna om Edge House, och de som bodde där verkade trivas bra.

Några av studenterna som bara var här några veckor bodde på Makerere eller Mulago guest house, vilket var mycket dyrare (40 USD/natt) och inte lika mysigt som Edge House.

Universitetet placerade även vissa studenter i lägenhet precis utanför universitetet, vilka var jättefina, och de verkade väldigt nöjda med det. Kostade också 10 USD/natten.

Jag har sett i tidigare reserapporter att många bott på Akamwesi Hostel, vilket ligger något närmare sjukhuset, men i slummen i Wandegeya, området mellan sjukhuset och universitetet. Under min tid här träffade jag ingen som bodde där, så kan inte uttala mig om hur det är. Vet dock att de vill att man betalar för hela terminen, även om man bara skulle vilja bo där en del av den.

Edge House, Nufu house, Guest Houses och lägenheter bokas via internationella koordinatorn, Akamwesi vet jag inte, men vet att de har en hemsida (googla, det är vandrarhemmet som ligger i Wandegeya).

Läkarutbildningen i Uganda är 5 år. Undervisningen skiljer sig en del från Sverige, bland annat förväntas studenterna vara mer självständiga när det gäller att behandla patienter, och de ger ofta läkemedel eller gör LP för första gången utan handledning. Det är ganska kompetititivt på praktiska moment för att de skall kunna få ihop all sin erfarenhet, så det gäller att ta för sig om man vill jobba praktiskt.

Utbytet ser på pappret mycket välordnat ut, innan man går till varje ny placering får man ett brev med sig från internationella kontoret där det står att man är internationell student och skall tillbringa ett visst antal veckor på kliniken, och där kliniken ombedes att se till att man får en handledare utsedd. Detta brev var ofta mycket viktigt att lämna till den ansvariga sjuksköterskan på avdelningen (ta gärna kopia, så att du kan ge brevet till sjuksköterskan på varje avdelning du går till, om flera på en klinik), men inte en endaste gång fick jag en handledare tilldelad, utan fick försöka leta reda på en läkare som var undervisningsvillig och tyckte det var roligt med studenter, och som framför allt, var närvarande på avdelningen. På alla placeringar fram till mitten av maj var det väldigt många internationella studenter, och även många lokala, vilket gjorde det i princip omöjligt att hitta en handledare på samma sätt som i Sverige, och ronderna var oftast väldigt välbesökta. Det gällde att försöka hamna nära överläkaren, så att man hade en chans att höra vad som sades, då de gärna pratade både tyst och otydligt.

Om man frågar börjar alla vid åtta på morgonen, men jag var under mina 12 veckor aldrig med om att någonting verkligen hände innan kl. 9.15 som tidigast. En stor del av tiden på mitt utbyte gick åt till att vänta på att någon skulle dyka upp. Jag råkade aldrig ut för tillsägelse för att jag var försenad någon gång, däremot har jag tillbringat många timmar med att vänta.

Lunch togs ganska sent, hade man tur gick det att gå iväg vid kl. 13, men de lokala studenterna och läkarna gick ofta inte förrän kl. 14, om ens alls. Det var dock ingen som blev irriterad om man smet ifrån för lunch när blodsockret blev alltför lågt.

Ingen förväntade sig att man skulle vara på avdelningen, de blev glada om man dök upp, och många utbytesstudenter tog långhelger och dagar lediga närhelst det passade utan några som helst problem.

På de flesta placeringarna tillbringade jag två veckor. Jag kan dock rekommendera att försöka välja lite längre placeringar än så, det blev ganska påfrestande att hela tiden känna sig som ny, och inte riktigt hinna få koll på rutiner och personal.

Det finns många historier om utbytesstudenter som blivit lämnade ensamma på avdelningar och akuten, utan någon annan läkare, vilket varit ganska jobbigt. Det kan vara bra att vara förberedd på att detta kan förekomma.

Under hela min vistelse råkade jag ut för ett par incidenter där jag kom i kontakt med kroppsvätskor, trots försiktighet. Det händer ganska många här nere, och hos Susan, den internationella koordinatorn, finns postexpositionsprofylax att ta om man utsatts för HIV-smitta. Det går inte att påpeka nog många gånger att man skall vara försiktig, men det är i praktiken omöjligt att helt minimera risken för att komma i kontakt med kroppsvätskor.

Officiella språk i Uganda är Engelska och Swahili, men det finns över 50 lokala språk. I Kampala är det Luganda som gäller, men detta fungerar inte särskilt bra i andra delar av landet. I början av vistelsen ordnade skolan luganda-lektioner som en bra introduktion. Tyvärr lärde jag mig inte särskilt mycket av språket, mer än några användbara ord på kliniken, men klarade mig rätt bra ändå. Många talar bra engelska, både patienter och anhöriga, och språket vårdpersonal mellan är engelska.

Det finns hur mycket som helst att göra i Kampala. Många kvällar gick jag ut och åt middag på restauranger från världens alla hörn tillsammans med andra utbytesstudenter. Personligen är jag inte särskilt road över att gå ut och dansa, men det finns många bra nattklubbar i Kampala.

På campus gick det bra att springa, ca 2,5 km runt hela, men gör man några varv får man ihop en bit. Det finns även tennisbanor på campus, där jag tog tennislektioner för 60 kr/gången, vilket var jätteskoj! Hör av dig om du vill ha numret till tränaren. Gym finns även, med aerobics ”varje” dag kl. 18 (alltså när instruktören har lust), jättejätteroligt, ett besök rekommenderas även om du inte är aerobicstypen! Ta med namnskylten från sjukhuset så brukar det gå att förhandla sig till studentrabatt. Jag simmade även en del, Kabira Country Club rekommenderas, de har 25-meterspool (ta taxi (minibuss) från Wandegeya eller utanför sjukhuset). Nackdelen är att det är dyrt (ca 90 kr/gång), och de verkar ha någonting i vattnet som äter gummi, har förstört flera par simglasögon och en bikini där. De har även ett fint gym. Ibland gick jag till Fairway hotel, som hade en 15 meters-pool. Det skall även finnas en pool i närheten av backpackers inn, ett vandrarhem, som skall vara stor och bra, men jag hann aldrig testa den.

Det finns en grupp med löpare (brukar vara över 100 pers varje gång) som ses varje måndag för att springa på olika platser runtom i Kampala. Hash Harriers. Rekommenderas varmt, de har ofta roliga springbanor som passar alla, som går genom de mest otippade områdena. Jättetrevligt folk, och så avslutas varje löpning med middag och öl. Kolla in hemsidan för info om var nästa lopp är. De fick mig även att vara med på mitt livs första halvmarathon i Jinja, source of the nile marathon som går i maj varje år. Rekommenderas varmt, var jätteskoj! Finns även en 10-km-bana.

Det finns många fina nationalparker runtom i Uganda, som är mycket välskötta. Under påsken åkte jag till Murchinson Falls med Red Chilli, de ordnar gruppresor som är mycket prisvärda. Om du bara hinner åka till en nationalpark på safari rekommenderas Murchinson! De flesta utflykter dit är tre dagar, vilket kändes alldeles lagom. Noshörningstrekkingen rekommenderas om det finns möjlighet.

Ett måste, som de flesta utbytesstudenter i Uganda gör, är att åka till Jinja och forsränna. De flesta bokade via Nalu Bale, och det kändes faktiskt ganska säkert med dem. Stanna gärna kvar på deras vandrarhem en natt och cykla med guide genom byarna runtomkring dagen efter!

När terminen var slut fick jag besök, och tillsammans hade vi ordnat en liten resa i Uganda där vi besökte bergsgorillor i Bwindi och nationalparken Queen Elizabeth. Gorillorna kostar ganska mycket pengar (500 USD), men det var verkligen värt det, rekommenderar detta varmt! Man får en guide tilldelad till sig, som har kontakt med spårare som varit ute en stund innan man börjar gå för att leta reda på var gorillorna är just den dagen, och sedan beger man sig ut i regnskogen för att hitta dem. Max 1 timme får man tillbringa med gorillorna, så att man inte stör dem. Vi bokade allt via Kazinga, en resebyrå som var mycket bra!

Innan hemfärd hann vi även med en sväng till Kilimanjaro i Tanzania. Det känns självklart roligt att ha vandrat upp för Afrikas högsta berg, men är man road av bergsvandring har jag hört att Rwenzoris i Uganda skall vara mycket finare och mer prisvärt.

Transport: Nästan överallt i Kampala går minibussar, som kallas taxis eller matatus. Det står inte på dem vart de går, men om man säger till någon vart man ska brukar man komma fram. Dessa har inga tidtabeller, utan går när de är fullastade. Det har även börjat köra riktiga bussar, men de var så pass nya när jag var i Kampala att jag inte kan uttala mig om hur de fungerar.

Om man inte vill åka kollektivt kan man ta special hire, vilket är vad vi kallar taxi här hemma. Det är vanliga privatbilar som folk erbjuder skjuts i. När du väl hittat någon som du tycker kör bra och är trevlig är det smidigt att ta numret så att du kan ringa och använda samma förare igen. Mycket smidigt, så slipper man leta! Hör av dig om du vill ha numret till en bra förare.

Boda bodas, eller motorcykeltaxis, finns överallt i stan. De är dock ofta inblandade i olyckor, inte sällan allvarliga, och eftersom jag är väldigt rädd om mitt liv åkte jag inte dem annat än på landsbygden på mycket lugna vägar. Då hotade jag även med att inte betala om de inte körde säkert, vilket gjorde att de verkligen körde försiktigt!

För transport mellan städerna är det långdistansbussar som gäller. Postbussen skall vara bra (man bokar biljetter på posten i centrala Kampala) och Gaga buses är även de helt OK.

Säkerhet: Uganda känns som ett relativt säkert land, även om jag har flera vänner som blivit av med handväskor och smycken på gatan. Se till att inte bära smycken i onödan, och ha inte för mycket värdesaker på en gång med dig i väskan, så kommer det att gå bra. Det rekommenderas inte heller att man går själv ute när det är mörkt, utan försök att åka taxi. Rån förekommer, men jag har aldrig hört om någon som blivit skadad i samband med det.

Min tid i Uganda har givit mig många minnen och vänner för livet, och kan, trots en del administrativt strul och kulturkrockar, bara rekommendera dig att åka! Det är mycket som är annorlunda, och jag har börjat förstå hur mycket hårt arbete som ligger bakom den struktur vi har på sjukvården i Sverige, och att vi inte ska ta någonting för givet. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle kunna bo i Uganda, men är väldigt, väldigt glad att jag åkte, jag har fått intryck för livet som jag inte skulle vilja vara utan och har lärt mig massor, även om det kunde kännas segt mellan varven. Är du sugen på någonting väldigt annorlunda från här hemma, åk till Uganda, tveka inte! Ta dagen som den kommer och se till att inte bli upprörd över att ingenting är så välordnat som i Sverige, så kommer tiden där att bli otroligt lärorik och givande!

Uganda är inte Sverige! Jag hade svårt att acceptera att de gör så många saker på annorlunda sätt mot vad vi gör här hemma, men försök tänka att det inte behöver vara fel, det är bara annorlunda. Som student från Sverige har man inte möjlighet att påverka så mycket, utan man får försöka acceptera att man är gäst och försöka förstå varför man gör på vissa sätt. Då blir det mycket lättare att klara av upplevelsen.

För att få ett så bra utbyte som möjligt är det viktigaste att tänka på i planeringen och väl på plats i Uganda att man ofta lyssnar på 50 % av det som sägs, och förstår 50 % av det som hörs, vilket innebar väldigt många kommunikationsmissar. Ta det med ro, och du kommer att få en mycket bättre tid i Uganda. Allt löser sig!