Ända sedan gymnasiet har jag velat åka till Chile på utbyte på grund av dess kultur och historia, så valet var självklart när man kunde åka på utbyte till Universidad de Chile.

Universidad de Chile vill att man officiellt ansöker till de kurserna man önskar 6 månader innan man påbörjar utbytet. Det här var lite meckigt och jag slussades fram och tillbaka mellan olika sekreterare och ansvariga professorer innan jag äntligen fick rätt ansökningspapper till rätt person. Därför är det bra att vara ute i god tid med det här, och gärna skicka påminnelsemail om svaret uteblir för länge. Stundtals tog det helt stopp för mig i kommunikationen och då kunde det hela ”sparkas igång” igen av ett mera officiellt mail från internationella studiehandläggaren Karin Johnson. All kommunikation skedde på spanska. Tillsammans med en blankett från universitetet ska man även skicka med ett personligt brev, två rekommendationsbrev, samt intyg på spanskakunskaper (det räckte med gymnasiebetyget för mig).

Utöver detta läste jag de tidigare reseberättelserna och insåg att det inte var så stor idé att förbereda boende etc innan jag var på plats i Santiago. Ett tips är att inför avresan plugga på lite Chilensk spanska, och även medicinsk spanska, eftersom det skiljer sig rätt rejält från skolspanskan som jag hade i bagaget.

Jag skulle börja mina studier måndag morgon men valde att ankomma till Santiago redan torsdagen innan, framförallt för att fixa boendet. Universidad de Chile har ingen förening eller person som möter upp på flygplatsen, men det är inga problem att hitta själv. Det gick snabbt på flygplatsen och sedan tog jag mig på det billigaste sättet in till centrala Santiago. Detta innebar en 40-min busstur med bolaget ”CentroPuerto” som har ett gäng blåa stadsbussar precis utanför utgången. Enkel resa kostar ca 1,600 CLP (=23 SEK). Bussen stannar på flera ställen, men smidigat var att gå av vid ändstationen ”Los Heroes” som ligger precis jämte tunnelbanestationen (metro) med samma namn. Los Heroes är en av några större knytpunkter i Santiagos metrosystem så därifrån var det lätt att ta sig till det vandrarhemmet jag hade bokat de första dagarna (kostnad för en metrotur drygt 700 CLP = 11 SEK).

Precis som på alla andra flygplatser så är det ett gäng med taxi-bilar som drar i en, vill man ta en sådan så är ett av de officiella bolaget som man rekommenderar TransVIP där en delad taxi kostar runt 5,000 CLP (=70 SEK) och en egen ca 16,000 CLP (=210 SEK).

Ankomsten till sjukhuset däremot var klockren, jag blev direkt visad till den "enheten" jag skulle tillhöra initialt, och en läkarstudent guidade mig i början som en mjukstart.

Studierna: Eftersom KI och Universidad de Chile har ett bilateralt utbyte så innebar det inga kostnader för att studera i Chile för oss. I min tredje vecka fick alla läkarstudenter influensavaccination på sjukhuset, men det var inget jag behövde betala för heller.

Privat: Det är hyfsat billigt i Chile, även om det är ett av Sydamerikas dyraste länder. Dagsfärskt bröd går på 15kr/kg både på bageri och i supermercado (mataffärer). Ett hett tips är att inte köpa frukt och grönsaker från affärer utan istället köpa det från stånd och marknader. På vägen hem från sjukhuset gick jag alltid en omväg förbi en marknad med bra utbud av frukt och grönt vid metrostationen Puento Cal y Cante (ligger nära Mercado Central). Där kunde man lätt få 1kg druvor för 6kr eller 1kg avokado (chilensk spanska: palta) för 10kr, och alla andra frukter och grönsaker man kunde önska sig för en lika billig penning! Övrig ”svenskare” mat i supermercados kostar i princip lika mycket som i Sverige, därför körde jag mycket på billig grönt istället för att spara in.

En snabblunch bestådende av en empanada (typ som pirog) och en dricka utanför sjukhuset kostade dryga 15 kr. Billigt, och ofta det enda man hade tid för (om det ens fanns tid för detta).

För övrigt så går en middag på restaurang på 5,000-7,000 CLP (=70-100 SEK), och en öl drygt 20 kr om man går till Bellavista (party- och restaurangområde). En taxifärd på 10min bör inte gå på mer än 35 SEK.

Det råder ingen brist på banker eller ATMs i Santiago, de finns i princip på varenda metrostation. Maxuttaget för mig på alla banker var 200,000 CLP (=3,000 SEK). Man betalar nästan uteslutande kontant (spanska: ejecutivo), men det går att betala med kort på vissa restauranger.

Boendealternativ: Enligt tidigare reseberättelser så finns det tre valmöjligheter

1. Vandrarhem hela tiden, går på drygt 100-140kr per natt men stannar man längre så kan vissa gå med på en liten rabatt på 15-20kr.
   
2. Hyra egen lägenhet (spanska: departamento), kostnaden beror mycket på område men nog i alla fall 300,000 CLP (=4,500 SEK).
   
3. Bo inneboende i ett rum (spanska: pieza) med delat kök och badrum, kostnad även här beroende på område och standard men mellan 90,000-190,000 (=1,300-3,000 SEK).

 Oavsett om man vill bo i departamento eller pieza så är det viktigt att fråga om värme, gas, el, etc ingår i månadspriset. Detta kallas i Chile för ”gastos” och ofta står det i anonserna ”incluye gastos” om det ingår i priset. För övrigt så finns det ofta WiFi som ingår med, men kan vara bra att fråga om. Oftast är det möblerat.

Hitta boende: Jag valde redan innan jag åkte ned att försöka bo inneboende med Chilenare i en så kallad ”pieza”. Efter att ha försökt förstå mig på de olika Blocket-liknande sidorna som de tidigare reseberättelserna skrivit om så beslutade jag mig för att uteslutande använda mig av http://www.rastro.com för att jag helt enkelt tyckte den var enklast. Mina första nätter var bokade på ett vandrarhem (Andes Hostel, http://www.andeshostel.com/ ).

Mitt boende: Jag hittade snabbt flera piezas och skrev samt ringde till dem, och inom 24h från min ankomst så stod jag i det rummet jag beslutade mig för, så allt gick oerhört snabbt och smidigt. Det var ingen brist alls på olika boendealternativ i alla prisklasser när jag letade, så man kan definitivt åka ned utan att ha undersökt något sedan tidigare. Jag betalade 110,000 CLP (=1,600 SEK) för ett litet möblerat rum men med internet och allt annat inkluderat. Jag skrev inget kontrakt på lägenheten, men jag tyckte att ägaren kändes som en hederlig människa och allt gick bra ändå! I lägenheten bodde 5 stycken Chilenska studenter som inte kunde någon engelska, men det var perfekt för att slipa på spanskan och få en underhållande inblick i den Chilenska kulturen. Det fanns alltid någon man kunde fråga om man undrade allt från vart man kunde köpa sängkläder till vad ”chucha” betydde. Detta var helt perfekt för mig, men passar kanske inte för alla. Kök och toalett delades av alla, och standarden där var bättre än studentkorridoren i Stockholm som jag bodde i.

Område: När det gäller område så är det bra att ha koll på vilket sjukhus man kommer vara på. Det finns fyra studiesäten i Santiago och det är värt att ta i beaktning. Ännu viktigare är kanske att komma ihåg att tunnelbanan bara går mellan 06.00-22.30 varje dag, och efter det är det långsamma bussar som gäller för att ta sig runt. Dessa bussar går framförallt till huvudgatan (Avenida Libertador Bernardo O’Higgins, kallad Alameda i folkmun) så att bo nära till den är att rekomendera. Jag bodde centralt precis vid metrostationen Santa Lucia och det var klockrent: gångavstånd till mycket, och nära till lokaltrafiken. Dock var området i centrala centrum och därmed inte helt säkert på natten.

Andra populära områden är Bellavista som är det största partyområdet med många klubbar, pubbar och restauranger, samt Providencia där många från övre medelklassen bor i finare höghus. Mina kursare bodde fortfarande hemma och var utspridda över hela Santiago, men vanligast var Las Condes som är ett finare villaområde österut, drygt 30min med tunnelbanan från centrum.

I Chile är läkarlinjen 7 år lång där studenterna under de sista två åren arbetar som ”internos” vilket är deras motsvarighet till vår AT (förutom att studenterna betalar mycket för att gå utbildningen även då). Innan internshipet så har studenterna oerhört begränsad patientkontakt. Som interno så går man 3 månader långa rotationer inom de olika specialiteerna, och då varvas ofta kliniskt arbete med studenthållna lunchföreläsningar (spanska: seminarios). Beroende på vilken placering man har varierar arbetsbördan och ansvarsområdet, hårdast är kirurgi och gynekologi. Var god se ”kurser” för vidare information om vad som förväntas av en ”interno”.

Studierna är krävande och studenterna förväntas att kunna svara på teoretiska frågor ned till preklinisk nivå under ronder och liknande, om man inte gör bra ifrån sig kan man få hemläxa som testas efteråt. Allt detta beror dock på läkarna, precis som i Sverige. Under rotationerna har studenterna även skriftliga och muntliga tester, ofta flera gånger i veckan, men dessa behöver man inte göra som utbytesstudent. Generellt sett så var läkarna på sjukhuset mer utbildningsinriktade än i Sverige. Kontakten kändes i början mer hierarkisk där man förväntas kalla läkarna med efternamn ("Doctora Vasquez"), men så fort jag blev mer bekväm med språket och mina arbetsuppgifter som läkarstudent så insåg jag direkt att det relationen i Chile är mer vänskaplig än i Sverige, där kunde man skämta med varandra, och vare sig det var på operation eller under en kopp kaffe så var stämningen mer avslappnad mellan både läkarna, oss studenter och patienterna.

I retrospekt kunde jag alldeles för lite spanska för att plugga i Chile, men allt löste sig oerhört bra där! Spanskan i Chile är inte som i övriga sydamerika (eller Spanien för den delen). Detta har flera orsaker. (1) De pratar sjukt snabbt; (2) De tar bort många av ”s” i slutet och i mitten av orden; (3) Gramatiken är dålig; (4) Det finns oändligt många ”chilenismer” (slang specifikt för Chile). Allt detta är saker som Chilenarna själva tar upp, så jag tycker att det stämmer rätt bra med verkligheten jag upplevde.

Exempel är att ”mas o menos” blir till ”maomeno” och ”escaleras” till ”ecalera”. Chilenska slang som används oerhört frekvent är ”weon” (typ som ”mannen” eller engelskansk ”dude”), ”cachai” (typ ”fattar du?”, samt ”como estai” istället för ”como estas”.

Språket på sjukhuset gick dock bra, framförallt om man läste eller hade föreläsning, då både anatomin och sjukdomsnamn är snarlika latin. Det var lite jobbigt i början att assistera på operation eftersom munskydden förvrängde och hastigheten ofta var hög, men man vänjer sig fort. Det fanns ingen officiell spanskakurs som erbjöds, men läkarna och framförallt mina kursare lärde mig oerhärt mycket och hade ett stort tålamod under min språkutveckling.

Rent kulturellt är Chilenarna helt underbara! Man blir snabbt medbjuden på allt från fester (spanska ”carrete”) till fotbollsmatcher till konserter – det känns direkt som att man är en i gänget. När man hälsar på människor (ofta även manliga patienter) är det en enkel kindpuss på höger sida som gäller för kvinnor, och handslag för män. Kindpussandet sker varje dag första gången när man träffas, och oftast när man säger hejdå med. Att kramas är lite för närgånget, men så fort man förklarat att det är vanligt i Sverige så blev det en kram-puss kombination vid hälsningar av kursarna. Alla var dock förstående med att jag som utbytesstudent inte hade så bra koll på det här i början, och det var inga problem med det. Man bör kalla läkarna för "doctor/doctora" eller "profesor/profesora", samt ni:a äldre patienter.

Jag kom i mars då det var sommar i Santiago, vilket innebar i princip en grillning (spanska ”asado”) hos en kursare eller läkare varje helg. Det gick oerhört fort att få vänner och man blir meddragen på det mesta, inklusive familjemiddagar. Jag var ensam utbytesstudent från Sverige så det var perfekt att hänga på nya kompisar från sjukhuset eller utifrån på allt möjligt.

Det finns ett stort utbud av saker att göra i Santiago, såsom museer (varav min favorit är ”Museo de la Memoria” som handlar om kuppen 1973 och diktatorskapet som efterföljde, vid metrostationen Quinta Normal), klassiska konserter, jazz-spelningar (en bra jazzbar är Thelonious på http://www.theloniouschile.com/), folkdansfester, och all möjlig annan musik. Just musikupplevelser rekommenderar jag starkt, framförallt att lyssna på cumbia vilket alltid var svängigt och sjukt kul om man gillar lite mer latinamerikansk musik. I April varje år hålls även en stor 2-dagars festival med stora band från hela världen i Parque O’Higgins som heter Lollapalooza, och det var en underbar sommarstämning 2012 i alla fall.

Utöver musiken så finns det många schyssta uteställen och restauranger, framförallt i området Bellavista som är det utnämnda ”partyområdet”. Ett restaurangbesök med dricka går som sagt på runt 70-100 kr på Patio Bellavista, så det är ju lite billigare än i Sverige. Vill man ha lite mer barhäng med vin så passar Barrio Brasil bättre, som även har en historia av att vara mer vänster rent politiskt sett.

I hela Santiago finns massa mysiga parker och grönområden där det ofta arrangeras gratiskonserter eller andra tillställningar. Om man vill träffa annat folk än de på sjukhuset så har Santiago-gruppen på CouchSurfing (www.couchsurfing.org) veckovis möten på onsdagar i en bar i Bella Vista.

Tunnelbana: För att ta sig runt innan klockan 23 är metron det snabbaste och säkraste alternativet. Jag använde även den till och från sjukhuset. En resa kostar drygt 11 kronor. Metrobiljett kan man köpa direkt på stationen och betala kontant. Jag rekommenderar dock att köpa ett ”Bip!”-kort som man kan ladda på med pengar så man slipper det här. Bip-kortet kan man använda på alla metro och bussar i hela Santiago, det är i princip som SLs Access-kort. Bip-kortet köps antingen på Bip-center eller på metrostationen.

Utanför Santiago: Utanför Santiago finns också trevliga ställen, och det är fullt möjligt att åka till den konstnärliga kuststaden Valparaiso två timmar bort (med intilliggande strand-hänget Viña del Mar) över en helg – speciellt om vädret är varmt! Man kan även åka på en sju timmars bussresa till Mendoza och Argentina (passar bra om man planerar att stanna över 90 dagar i Chile som ett turistvisum räcker till, eftersom man då lämnar landet), och den bussresan var nog den vackraste som jag åkte på i hela sydamerika!

Utbytesstudier i Chile är något jag rekommenderar av hela mitt hjärta. Mina Chilenska kursare blev riktigt bra vänner fort, och läkarna var bland de mest utbildningsfokuserade jag någonsin stött på – en ren dröm. Att läsa kirurgi var för mig perfekt, men den hårda arbetstbördan på minst 80-timmar varje vecka på sjukhuset gjorde tyvärr att det inte fanns mycket tid för vare sig längre helgutflykter eller vardagliga kvällsupplevelser i Santiago. Enligt mina Chilenska vänner så var de flesta andra kurserna ”slappare” och de beklagade sig ofta över att jag valt ”den värsta kursen” att komma på.

I Santiago tycker jag det finns ett grymt bra kulturliv, framförallt på musiksidan, och det är lätt att få kontakt med människor. Det är även en väldigt central stad, med många bussar som går både inom Chile och till grannländerna flera turer om dagen.

När det gäller det praktiska som mat, boende, och umgängeskrets försökte jag köra på samma stuk som Chilenarna: mat från stånd på gatan, inneboende med Chilenare, och mycket häng utan ”extranjeros” och det var klockrent! Ja, en bit ifrån det vi är vana vid i Stockholm kanske, men en underbar upplevelse som jag lätt skulle göra om!