Det är en bra chans att under organiserade former få lära sig mer om sitt blivande yrke och hur det fungerar på andra platser i världen. Att söka var alltså inget svårt val, men att det blev just Paris beror på mitt intresse för det franska språket. Jag har läst en del franska tidigare och varit på språkresa i Lyon, men det började bli ett tag sen så jag såg det här som en chans att även få bättra på mina språkkunskaper. Det tycktes alltså vara många vinster med att åka iväg.

Vi landade på flygplatsen Charles de Gaulle, med all vår packning för de kommande tre månaderna och tog oss till lägenheten vi skulle bo i. Vi flög tidigt på morgonen 28 februari för redan samma dag skulle vi träffa den franska utbyteshandläggaren på skolan. Vi hade fått veta att vi skulle börja skolan 1 mars och bokade därför flyg ett par dagar innan. Vi fick sen reda på att de hade tänkt att vi skulle ha möte redan 28:e så det blev till att skynda sig hem och lämna väskorna innan det var dags att åka till skolan. Skolan ligger i södra Paris och det gick lätt och smidigt att hitta dit. Det var även två andra utbytesstudenter där, en från Norge och en från Belgien och vi kom att bli väldigt bra vänner och umgicks under hela utbytesperioden.

Av utbyteshandläggaren, som var väldigt trevlig och gullig mot oss, fick vi en massa bra information om vår tid i Paris och vi delades upp på olika sjukhus där vi skulle ha vår praktik. Jag och den andra svenska tjejen hamnade på samma sjukhus och det var vi glada över. Vi fick veta att vi skulle börja vår praktik redan dagen därpå, vilket inte var sagt från början utan något de hade fått reda på då. Så det var bara hem och ladda inför första klinikdagen. Vi hade alltså ingen mer introduktion, utan vi fick lära oss rutiner och så under tidens gång när vi var på sjukhuset. Det finns heller ingen kårverksamhet som det gör på KI så man fick ingen naturlig kontakt med studenterna den vägen och inte heller någon särskild student man kunde vända sig till om man undrade något. Detta kan verka tråkigt, men det gick bra ändå och man finner sig ganska snabbt i sin nya situation på det nya universitetet.

Vi åkte som sagt ner precis när vi skulle börja och det gick bra att göra så eftersom vi hade ordnat boende innan. Det hade nog varit bra att åka några dagar tidigare om man hade tänkt att söka boende på plats.  

Att vara på utbyte innebär högre omkostnader än hemma, det måste man vara beredd på. Man får ett Erasmusstipendie i och med att man blir antagen till utbytet och det är ett bra tillskott till reskassan. Man får naturligtvis CSN på samma sätt som när man är hemma och man kan även söka extra utlandsstudielån från CSN om man vill. 

Boendet är nog det som oftast bli betydligt dyrare än hemma. Vi löste det genom att bo ihop i en etta lite i utkanten av Paris och fick därmed inte särskilt hög hyra. Det kanske inte passar alla att bo så trångt, men vi tyckte det var värt att spara lite pengar, det handlade trots allt bara om att bo så i tre månader.

Vi ville gärna uppleva den franska matkulturen och lagade därför inte all mat hemma. Vi försökte ha matlådor med oss till skolan för att minska utgifterna något. Är man inte intresserad av maten i landet man är i  kan man absolut spara in en del pengar på att laga mat hemma.

I Paris får varje student en liten summa pengar varje månad för att de "jobbar" på sjukhuset. Man har vanliga patienter och utför behandlingar och för det måste skolan betala ute en liten summa i lön. När vi kom till Paris fick vi veta att man var tvungen att ha ett franskt bankkonto för att kunna få dessa pengar. Vi försökte därför skaffa oss var sitt bankkonto. Det var lättare sagt än gjort och jag avråder från att göra det. Det innebär bara en massa pappersarbete och strul och det är inte alla banker som går med på att göra ett konto bara för tre månader. Så vi fick inget bankkonto till slut och trodde att vi gått miste om pengarna från skolan, men när vi skulle åka hem kom det fram att de kunde föra över pengarna till de svenska kontona om vi hade papper med alla uppgifter, underskrivna och stämplade av banken. Så vi fick skicka det till dem i efterhand och fick pengarna senare. Det underlättar därför om man går till banken innan man åker och ber att få ett sådant papper, så kan man lämna det redan när man kommer.

Att hitta boende är inte alltid det lättaste och det är ett stort orosmoment innan det har löst sig. Det glädjande är ändå att det på något sätt alltid lyckas lösa sig. Nackdelen med att söka boende hemifrån är att man inte kan gå och titta på lägenheterna och träffa hyresvärden på riktigt. Om man inte ordnat med boende innan man åker är det en fördel att boka boende på ett vandrarhem de första nätterna och leta när man är på plats, då minskar risken att man blir lurad. 

Innan vi fick kontakt med den franska utbytesstudenten som vi sen hyrde av, försökte vi på alla möjliga sätt att ta reda på hur man kan få tag på ett boende i Paris. Det finns olika webbsidor (t.ex.www.appartager.com) där man kan söka lägenheter i andra hand, men man ska vara uppmärksam så man inte blir lurad. Det bästa är om man kan prata med dem på telefon och bestämma träff så man får titta på lägenheten innan man tackar ja. Det finns även andra sidor, men ofta får man betala för att gå med och vi tyckte inte att det var värt det.

I södra Paris ligger ett jättefint studentområde, där många olika länder har var sitt hus med studentlägenheter. Området heter Cité Internationale universitaire de Paris och är verkligen värt att söka boende på (http://www.ciup.fr/en/). Vi försökte få boende där, men lyckades inte eftersom vi trodde att vi endast kunde söka till det svenska huset. Vi fick reda på av kompisar som bodde på CitéU att man kan söka till så många hus man vill, man måste alltså inte bo i det svenska huset. Det är dock bra att vara ute i god tid om man vill få plats, det är många som söker. 

Vi fick kontakt med den franska studenten via utbyteshandläggaren och det visade sig att han inte hyrt ut sin lägenhet och var villig att låta oss bo i den då han var i Sverige. Det föll sig så att han kom till Stockholm några dagar innan vi skulle åka, så vi hann träffa honom, få nyckel, vägbeskrivning och lite nyttig information inför vår resa. Vår lägenhet var en etta på 35 kvadratmeter i södra delen av Paris. Vi bodde precis vid tunnelbanan och tog oss lätt och smidigt in till stan. Även skolan och sjukhuset där vi gjorde praktiken låg i södra Paris så dit var också smidigt att ta sig.

I Paris är det uppdelat så att man har teori och preklin på fakulteten och praktiken med patientbehandling på ett av de fyra sjukhusen runt stan. Standarden på fakulteten är betydligt lägre än den vi är vana vid i Sverige. Det man slås av när man kommer dit är hur kalt det är. Det är långa korridorer och inte särskilt mycket utsmyckningar utan ganska grått och trist. Föreläsningssalarna är stora och det är små sittplatser med inte mycket utrymme att ha sitt anteckningsblock. Som sagt är det betydligt lägre standard på själva byggnaden än det är i Sverige. Vi var inte något på Preklin eftersom vi är klara med det på KI, men vi fick titta in för att se hur de hade det. Det var förvånansvärt likt hur vi har det på KI. 

Praktiken är uppdelad på fyra olika sjukhus runt Paris. Inget av sjukhusen ligger i centrum, så man får vara beredd att ta sig en bit ut. Det är sällan ett problem eftersom kommunikationerna är väl utbyggda och fungerar bra. Jag och den andra svenska tjejen hamnade på samma sjukhus och där fanns även en tjej från Spanien och en kille från Italien. De hade redan varit där ett halvår eftersom de hade ett helt års utbyte och var mycket hjälpsamma och förstående eftersom de varit i samma sits som vi ett halvår tidigare. Vi fick väldigt bra kontakt med dem och vi umgicks mycket även på fritiden. Senare kom även två kanadensiska tjejer till sjukhuset, men dem hann vi aldrig lära känna eftersom vi snart skulle åka hem då. 

Mottagandet av lärarna på sjukhuset var varmt och de försökte hjälpa till, men organisationen om var vi skulle vara, hur vi skulle få patienter och vad vi fick och kunde göra brast på flera ställen. Det gäller att hålla sig framme, ta för sig och var engagerad själv, annars kan man hamna i skymundan av de franska eleverna. Är man bara framåt får man massor av hjälp och lärarna tycker oftast att det är roligt att få veta lite om Sverige och svensk tandvård. Det är svårare att få kontakt med de franska studenterna. De är mycket upptagna och stressade och det finns ingen organiserad, naturlig mötesplats som en studentkår eller liknande. De är väldigt trevliga och hjälpsamma i skolan, men det är svårt att få möjlighet att träffa dem efter skolan. Jag upplevde det dock inte som ett problem, eftersom vi fick bra kontakt med de andra utbytesstudenterna, både på vårt sjukhus och de andra sjukhusen. 

De första dagarna på sjukhuset fick vi gå med och hjälpa till på akuten. Det är även via akuten vi kunde få våra patienter, så när det kom någon lämplig patient dit, blev de behandlade där först och sen fick de en tid hos oss och blev på så vis våra patienter. Även här gäller det att ta för sig och säga till att man vill patienter, det är inget man får automatiskt. Man jobbar alltid två och två när man har patient där, så jag och den andra svenska tjejen jobbade ihop, det var enklast så, eftersom alla andra redan var uppdelade. Patientbehandlingarna är relativt lika de vi har på KI, men naturligtvis finns det saker som skiljer. Den största skillnaden är att journalerna är på papper, vilket gjorde mig lite förvirrad i början, då man inte visste vilket papper som var till vad och vad man skulle skriva på alla papper. Det lärde man sig dock ganska snart och lärarna var väldigt hjälpsamma och visade oss gärna. Lärarna är som sagt väldigt trevliga, men något som känns främmande är att kalla dem för efternamn, men det måste man, annars tar de illa upp. 

Att utbildning och patientarbete och allt skulle vara på franska var lite skrämmande, men även en orsak till varför jag ville åka dit. Jag har pluggat en del franska, och jag har varit i Frankrike flera gånger, bl. a. på språkresa i Lyon. Men att ha patienter som bara pratar franska, hur ska det gå, tänkte jag innan jag sökte. Klarar jag verkligen det här? Jag övertalade mig själv att det gjorde jag, jag ville ju så gärna åka och det var ett perfekt tillfälle att få öva ytterligare på språket. Nu i efterhand förstår jag att jag inte hade något att vara orolig över, men behöver inte vara världsbäst på franska för att åka till Paris på utbyte. Det är bra om man kan lite, det underlättar enormt, men helt flytande behöver man inte vara. Det har länge varit så att inga fransmän talat någon engelska, men det har verkligen ändrats på senare år och nu kan många, särskilt unga, prata engelska. Även många av lärarna kan engelska om man känner att man trasslat in sig lite i franskan. Jag upplevde att man kom in i att prata franska väldigt fort, och att det fungerade bra på praktiken på sjukhuset. Det underlättar även mycket att franska är ett latinskt språk, så patienterna förstår ofta de latinska namnen på saker och ting, så man måste inte lära sig alla nya ord på franska. Föreläsningarna upplevde jag dock som ganska svåra att följa med i. Lärarna pratar fort och man orkar inte koncentrera sig för fullt hela tiden och då kan man tappa bort sig. Där används även många facktermer som jag inte kan på franska och som naturligtvis inte finns i ordböcker heller och det gjorde det ännu svårare att hänga med ibland.

Den franska kulturen visste jag ganska mycket om innan jag åkte eftersom jag varit i flera gånger tidigare, men man blir ändå alltid lite förvånad över vissa saker. Hierarkin är starkt förankrad i Frankrike, och så även på tandläkarhögskolan. Man får bara tilltala lärarna med herr eller fru och deras efternamn. Något annat som jag tycker är lite typiskt Frankrike är allt pappersarbete, de älskar papper. De är själva medvetna om det, och de kan ibland tycka att det är jobbigt, men det måste ändå vara så, så det är bara att vänja sig vid. Att ha två timmars lunchrast i skolan kändes ovant i början och jag förstod inte hur de kunde fylla hela två timmar bara på att äta, men sen inser man att de flesta går till matsalen för att äta och där är det trerätters varje dag, så det tar självklart tid att äta. Mat är viktigt i Frankrike, de är stolta över sin mat och det är mysigt med alla caféer, brasserier och boulangerier överallt. 

Man har vissa obligatoriska dagar man måste var på sjukhuset, men utöver det är mycket upp till en själv och man kan ju anpassa sina teoretiska studier så att man får tid över att turista i staden man är. Det finns otroligt mycket kultur att se i Paris, det finns verkligen något för alla och man måste passa på att vara turist där trots att man går i skolan. Vi passade på att gå på många av stadens museer, som förresten oftast är gratis för dem under 26 år, så det är billigt och smidigt att vara ung turist i Paris. Vi hade även en promenadbok, med förbestämda promenader man kan följa och så står det om olika sevärdheter man ser på vägen. Det var ett bra sätt att lära sig hitta i de olika stadsdelarna och få lära sig lite under tiden.

Det finns som sagt mycket att se i Paris och inte minst alla mysiga caféer och brasserier, där man kan äta fantastisk mat, och det kostar inte alltför mycket heller. Priserna ligger en bit under svenska restaurangpriser, åtminstone om man letar lite och inte bara går på de största och mest kända gatorna. 

Vi hade många kompisar, främst tandläkarstudenter från andra länder, som bodde på sudentområdet CitéU, vilket inte heller låg så långt från vår lägenhet. Därför var vi ofta där och vi hade middagar, fester och picknick ihop. Att ha picknick vid Seine är ett måste som student i Paris. Där samlas massor av folk varje kväll och att se Notre Dame i solnedgången är fantastiskt vackert. Som Erasmusstudent har man även möjlighet att gå på olika evenemang och fester som anordnas och det är lätt att få reda på när och var de är om man går med i deras Facebook-grupp. 

Vi valde att stanna det mesta i Paris under vår utbytesperiod, eftersom vi ville ha tid att se och uppleva så mycket som möjligt där. Vi åkte dock ett par dagar till Giverny, en liten by utanför Paris, för att komma bort från storstaden lite och för att se Monets trädgård. Men vill man åka runt mer i Frankrike så finns det absolut möjlighet till det.

Jag tror att man växer som person, både personligen och i sin yrkesroll. Jag är medveten om att man missar vissa delar hemma, men jag tror och hoppas att man lär sig mycket annat som är nyttigt och som man inte kan lära sig hemma. Man får även distans från livet hemma och skolan i Sverige och det var väldigt nyttigt. Det gör att man får en annan förståelse för utbildningen och man lär sig uppskatta det man har hemma. Allt är inte bättre på KI, men jag upplever ändå att vi i det stora hela har det väldigt bra i Sverige. 

Vi var de första tandläkarstudenterna som åkte till Paris på flera år och vi var lite fundersamma på varför det hade blivit så. Vi förstod att det var språket som många var rädda för, men va inte det, det ordnar sig, kan man lite franska så räcker det väldigt långt! Jag hoppas verkligen att fler vill åka till Paris, det är en fantastisk stad och att åka på utbyte är verkligen ett roligt och lärorikt minne för livet!