Obstetrik och gynekologi
Jag gjorde totalt sju veckor gynekologi/obstetrik. De första fem av dessa var jag på sjukhuset och de sista två på CHAD (mer om det nedan). Även om jag hade fått uppgift om att jag åtminstone till en del skulle kunna följa de indiska läkarstudenternas gynkurs, så visade sig detta inte vara möjligt. Varför vet jag fortfarande inte. Istället följde jag det vanliga schemat på en av de tre gynklinikerna (OG-II) vilket innebar operation måndag och torsdag, mottagning tisdag och fredag, samt grand rounds onsdag och lördag. Emellanåt gjorde jag även en natt på förlossningen för omväxlingens skull.
Dagarna blir på så sätt väldigt omväxlande. Hittar man en bra doktor som visar sig undervisningsintresserad är det bara att bita dig fast. Även om de indiska studenterna (och interns) inte frågar så mycket, så tycker de flesta av överläkarna om att visa hur (extremt) kunniga de är, så det är bara att fråga på. På mottagningen gick jag mest med Dr Biswas (en av överläkarna) som visade sig både kunnig och villig att förklara, översätta och visa. Eftersom en läkares mottagning utan vidare kan ta emot upp till 80-100 patienter på en dag blir det givetvis omöjligt att ta särskilt mycket plats, men är man bara ödmjuk så funkade det rätt bra ändå. Visar du dig intresserad kan du göra oändligt många gynundersökningar och du kommer få se det mesta som finns att tillgå i diagnosväg även om det mesta är förvånansvärt banalt. Leopolds manövrar kan du göra 100-tals om du vill. Se också till att tillbringa lite tid i mottagningens procedure room. De dagar det inte fanns några interns där kan du få göra abrasio, diverse skrapningar och ta biopsier av allehanda slag. Mycket lärorikt och kul. På operation är det tyvärr svårt att få komma till och assistera, men det berodde nog mest på att det var så pass många interns på kliniken när jag var där. Eftersom jag lätt blir uttråkad av att stå i tredje led och hålla en hake i en obekväm vinkel så brydde jag mig inte så mycket. Operationsdagarna är trots detta rätt kul eftersom du kommer få se mycket kirurgi. Det som görs är mycket avancerade framfall (grad 3-4), mycket ovariecystor, en hel del avancerad gynekologisk cancer, osv. Har du tur får du även se en del riktigt rara fåglar som ansamlas på CMC på grund av det stora upptagningsområdet. Har du möjlighet tycker jag även att du skall försöka vara med på lite sectio. Med lite armbågsvässning går det att få göra ganska mycket på dessa. Vill du dessutom se riktigt kostnadseffektiv kirurgi skall du försöka en eller ett par dagar på tube-OR, där man gör tubektomier á 300 Rs. Dessa görs utan anestesiolog och med en standardiserad dos ketamin som narkos (eller, vansinnigt nog, i lokalbedövning). Bortsett från att jag var med om att en patient vaknade till mitt under operationen så är det kul och ett ypperligt tillfälle att få göra lite själv. Se bara till dig att du lär dig sy snålt först eftersom man endast har en halv catgut och en halv vicryl på sig…
Det som var till en början var svårast att ta till sig var nog grand rounds. Dessa maratontillställningar börjar med en kort dragning på plan 7 vid 8-8.30-tiden. Därefter går man under en av överläkarnas ledning i samlad tropp runt på de olika avdelningarna. Ronden är egentligen mer av ett förhör av registrars och interns än någonting annat. Om sanningen skall fram förstod jag inte särskilt mycket i början, men efter hand blev det bättre och på slutet var jag aktivt med en hel del i diskussionerna.
Den sista en och en halv av de sex veckorna jag var på OG-II tillbringade jag heltid på förlossningen. Detta var en både omtumlande och lärorik upplevelse. Att föda barn på CMC är en ganska brutal historia. Av hävd dunkar man på med höga doser värkstimulerande från första värken tills placentan är ute. Således går förlossningarna i regel ganska fort och de tvingas göra många episiotomier för att undvika avancerade bristningar. Man har dessutom liten tolerans för förlängda utdrivningsskeden vilket gör att tång och sugklocka används flitigt. Jag har inte riktigt förstått varför det är så här, men det har väl med traditioner att göra. Som utländsk student kommer du till en början inte få göra så mycket, men efter hand kan du få förlösa barn relativt självständigt, om än under handledning, och både klippa och suturera episiotomier. Man har på CMC:s förlossning ett ganska brutalt förhållningssätt till smärta och smärtlindring. Epiduraler ges mig veterligen aldrig och vanligtvis har mammorna ingen smärtlindring alls, bortsett från en supp paracetamol. Jag har sett episiotomier både klippas och sys ihop helt utan anestesi vilket är fullkomligt vidrigt. Eftersom CMC tar hand om de flesta komplicerade förlossningarna i området är det heller inte helt ovanligt att barn (och mammor) stryker med. Det värsta är när detta sker på grund av att familjen helt enkelt inte har råd med mer avancerad vård, vilket emellanåt händer trots att CMC har ett frikostigt system för att betala för sjukvård för patienter som inte har råd.
Du kommer också få uppleva det indiska hemgiftssystemet på ett mycket obehagligt sätt då det första mammorna vill se är barnets genitalier. Besvikelsen i deras ögon blir ibland påtaglig när dessa visar sig vara flickebarn. Har du upplevt svensk obstetrik kommer du hitta många likheter, men du kommer förmodligen även reagera starkt mot mycket.
Även om det i slutändan gick rätt bra så är jag inte hundraprocentigt nöjd med min OG-placering. Det hade varit bra om jag hade haft grunderna i gyn/obs med mig från Sverige, så fick jag plugga som en dåre för att hänga med i början. Det är dessutom en lite udda klinik med ett (även) för CMC ovanligt fattigt klientel. Följden blir att patienterna till stor del behandlas som paria. Detta blev extra påtagligt på förlossningen där patienterna ibland blir utskällda efter noter för att de skriker när de har ont, eller får sig en rejäl dask på venusberget om de klagar över smärtor när man syr ihop efter den vanligtvis onödiga episiotomin. Trots detta lärde jag mig massor och känner mig nu i efterhand rätt säker både på att förlösa barn och att göra gynundersökningar.
Pediatrik
Pediatriken gjorde jag huvuddelen av på CH-II som förutom generell pediatrik ägnar sig åt reumatologi och nefrologi. Det var en mycket trevlig och välfungerande klinik. De följer ett snarlikt schema som på OG-II med en blandning av specialistmottagningar, generella mottagningar och grand rounds. Patientklientelet är relativt varierat, men med en klar övervikt för infektionssjukdomar. Avdelningen domineras av dengue, rickettsia, några chikungunyafall, encefaliter, meningiter, osv. Dessutom tar de emot alla reuma- och nefrofall från de andra två barnklinikerna (CH-I och CH-II).
På mottagningen beror klientelet på om det är specialist (reuma och nefro) eller allmän mottagning. Den allmänna mottagningen är som en blandning av en helt vanlig allmänmedicinsk mottagning och barnakuten på Astrid Lindgren. Således en salig röra av allvarliga sjukdomar och allmän trötthet. Vissa dagar var behållningen helt enorm och andra dagar kändes det som bortkastad tid. De sista två veckorna på pediatriken varvade jag mellan PICU (=barnintensiven) och specialistmottagningar på de andra klinikerna. Av mottagningarna var barnonkologmottagningen en riktig höjdare med en otrolig bredd och duktiga läkare. Eftersom det inte finns några barnhematologer på CMC så är det stor variation med såväl leukemi, lymfom, hjärntumörer och en rad andra rariteter. Endokrin och lungmedicin var visserligen intressant, men mer som hemma även om tuberkulos ständigt är närvarande som en diffdiagnos.
Det bästa på hela placeringen var dock PICU som verkligen var en imponerande avdelning. Arbetet är helt centrerat kring undervisning med en lång (8-12) rond varje morgon då de EXTREMT kunniga överläkarna varvar grundlig genomgång av de aktuella problemen med detaljerade genomgångar av teorin bakom de tillstånd och åtgärder man väljer. Det rör sig med andra ord om bedsideundervisning när den är som bäst och jag kände att jag lärde mig mer på den tid jag tillbringade där än på min hela anestesiplacering på KS. Tyvärr måste du förbereda dig på en hel del tragik då det tyvärr inte är relativt vanligt med dödsfall – som dessutom ofta är relaterade till oförmåga att betala. Detta är extra besvärande då man i samma sal kan avbryta behandlingen av ett barn (vars föräldrar inte har råd) och inleda behandling med novoseven och andra löjligt dyra preparat.
CHAD – Community Health and Development
Efter tiden på OG-II på CMC tillbringade jag även 2 veckor på ett mindre CMC-anknutet sjukhus som heter CHAD (Community health and development). CHAD vänder sig framförallt till den riktigt fattiga delen av Vellore och man praktiserar därför extremt kostnadspressad sjukvård. Förutom den lokala kliniken ägnar man sig också flitigt åt uppsökande verksamhet där man besöker slumområdena och fattiga byar i närområdet. Förlossningsvården på CHAD är i regel, kostnadseffektiviteten till trots, mer empatisk och på många sätt mer svensk. Det används mindre värkstimulerande och det blir följaktligen färre episiotomier och bristningar. Vidare tillåter inte chefen på gyn/obs-klinken på CHAD att man skriker på patienterna vilket var ett stort lyft efter tiden på CMC. Volymerna på CHAD är dessutom betydligt mindre och man har rätt bra bemanning vilket gör att det inte alltid finns så mycket att göra, så en vecka där räcker nog. Se istället till att få vara med på antenatal clinic (ANC) som hålls på CHAD på onsdagar. Ligger du på kan du lätt göra Leopolds manövrar på 100 höggravida magar på en eftermiddag.
Övriga kurser/placeringar
Jag gick bara på gyn/obs och pediatrik, men genom de andra studenterna fick man lite inblick på vilka andra kliniker som var bra. Gillar du heroisk kirurgi finns det massvis med sanslösheter (i form av handbollsstora tumörer och liknande) att se på neurokirurgin, thoraxkirurgin och head and neck surgery. Dessa, och övriga högspecialiserade kliniker, tar inte emot några indiska läkarstudenter och inte heller några AT-läkare (interns), så enligt uppgift kan man få både se och göra massor. Även på anestesin togs man tydligen emot på ett bra sätt, men anestesin på CMC är förhållandevis primitiv vilket gör att man som svensk nog inte har så mycket att lära just där.
Många av utbytesstudenterna gjorde även placeringar på något som kallas Low cost effective healthcare som är precis vad det låter. Billig och (emellanåt) effektiv sjukvård. Även om det är svårt att ta med sig särskilt mycket hem kan det, om inte annat, kanske vara uppfriskande att få se den typen av äkta prioriteringsproblem som uppstår när patienterna tjänar 100 kronor i månaden och helt enkelt inte har råd med "äkta" suturer eller mediciner. Således sys sårskador med diverse trådar av udda material såsom linne och givetvis med återanvändbara lösnålar. Ganska intressant, men på grund av misären blir det också en rätt deprimerande tillställning.