Om du vill få möjligheten att uppleva världens största demokrati från insidan och på köpet bli en bättre kliniker tycker jag att du skall åka till Vellore. Jag kan garantera att det inte kommer vara en dans på rosor, du kommer att få se misär som är svår att föreställa sig, och du kommer sannolikt vilja resa hem både en och två gånger, men när du väl tagit dig igenom och förbi de praktiska problemen (som tyvärr är många) finns det inte en möjlighet att du kommer ångra dig. Indien är ett underbart land och CMC är en svårslagen plats om du vill uppleva U-landssjukdomar på ett I-landssjukhus och samtidigt verkligen öva dina kliniska färdigheter.

Antagning

Detta är nog den mest komplicerade delen av ditt utbyte. Att få några klara bud från de diverse kontaktpersoner som finns på CMC är näst intill omöjligt. Jag har sorgligt nog inga särskilt bra handfasta tips att ge, men efter många, många mejl löste sig allt till slut jag. De flesta problemen tycks bero på kommunikationsförbistringar som i regel går att lösa genom förtydliganden. Stöter du på patrull är administratörerna på KI kanon och dessutom kan det vara bra att mejla någon annan av KI:s kontaktpersoner på CMC (se nedan). Har du fortfarande inte fått klartecken när du reser hemifrån är det nog inte hela världen, det mesta löser sig på plats, och sannolikheten att Mrs S skall komma ihåg vad ni kommit överens om är ändå försumbar.

Ditresa

Om man är lite smart och har lite mer framförhållning än vad jag hade kan man säkert boka en jättebillig resa. Själv bokade jag flyg med Lufthansa bara någon vecka innan avresa och fick därför betala ca 10 000 för resan. Fördelen med att flyga Lufthansa är dock att du slipper mellanlandning i Indien utan kan flyga direkt till Chennai (eller Bangalore). Det verkar snarare vara regel än undantag att man blir av med sitt bagage om man mellanlandar i exempelvis Delhi. Från flygplatsen (Chennai) åker man med fördel taxi som kan bokas av Mrs P. (se nedan). Det kostar 1700 Rs, men är man bekvämt lagd (och landar i Chennai mitt i natten) så är det värt vartenda öre.

Visum

Visum sökes från Indiska Ambassaden i Stockholm, men hela den administrativa processen hanteras av en organisation som heter TT Services (se www.ttservices.se). Jag sökte turistvisum, vilket är något billigare, går fortare och är oändligt mycket smidigare. Det funkade helt smärtfritt. Se till att få ett multiple entry visa så har du möjligheten att lämna landet och återkomma om andan faller på. Reser du på studentvisum måste man registrera sig på diverse olika polisstationer i Vellore och dessutom tenderar man att stöta på patrull i tullen vid hemresa om alla papper inte är i ordning. Jag vet inte vad den officiella hållningen är från CMC:s sida, men förmodligen är denna att man skall ha ett studentvisum. Reser du på turistvisum skall du givetvis inte svara att syftet med resan är att studera i Indien när du passerar tullen.

Vaccinationer och slikt

Efter noga övervägande tog jag faktiskt inget vaccin förutom Dukoral (dyrt placebo?). Jag vet att några av de andra studenterna som var här samtidigt med mig hade tagit ett helt knippe vaccin (tyfoid, meningit, poliobooster, etc.) samt åt malariaprofylax (oftast i form av doxycyklin), men om du inte skall ut i djungeln är det mesta av detta rätt överflödigt. Du kommer sannolikt att se några malariafall, men de flesta av dessa kommer inifrån landet i mer höglänta områden. Vad du däremot kommer se horder av, men tyvärr inte kan skydda dig emot, är Dengue och Chikungunya. Dessa är elaka virussjukdomar som dominerar bland inneliggande patienter åtminstone på barnkliniken och som tycks öka såväl i Vellore som i resten av södra Indien. Maten på CMC och de restauranger i Vellore du kommer (vilja) äta på har förhållandevis hög hygienisk standard, och du behöver inte oroa dig så mycket för matförgiftningar eller gastroenterit. Faktum är att et var få av utbytesstudenterna som hade några större problem (åtminstone de som hade en smula sunt förnuft och lyckades hålla dig ifrån att äta färdigskuren frukt i plastpåse från suspekta gatustånd). Om du mot förmodan blir dålig på plats kan du ju alltid ta en sväng till närmsta apotek och hämta ut valfritt antibiotikum, men ta för säkerhets skulle med dig lite immodium att ta i akutfall. Så vitt jag förstår tillämpas inte recept på något enhetligt sätt här i Indien. Det enda som tydligen skall vara svårt att få tag på är Tamiflu, som är hårt begränsat, men behöver du ett skott Propofol så är detta inga som helst problem att hämta ut. Även opiumdroppar (som substitut för immodium) skall tydligen gå att få tag på om man verkligen behöver tvärnit i kistan.

Packa/ta med sig

• Ficklampa. Det blir mörkt snabbt och skall du inte gå där det är upplyst så är det ganska skönt med en liten ficklampa.
• Infektions/tropikmedicinbok. Påtagligt mycket av den morbiditet som du kommer träffa på orsakas av infektionssjukdomar av tropisk karaktär. Detta gäller såväl på barn och, om än i mindre utsträckning, även på förlossningen. Jag var därför mycket glad över att ha tagit med mig en tropikmedicinbok, även om jag givetvis kunde ha köpt den för en tredjedel av kostnaden på plats i Vellore.
• Upplåst mobiltelefon. Det är relativt billigt att ringa hem till Sverige från Indiska mobiler. Jag tror att minutkostnaden ligger kring 10 Rs per minut. SIM-kort kan införskaffas lite var stans från någon av flera operatörer. Själv hade jag Vodafon, men det funkar säkert lika bra med någon av de andra. Jag tror att Airtel kan vara bra om man vill ha tillgång till internet via telefonen.
• Kopior på pass och visum liksom passfoton. Dessa behövs vid registreringen på universitetet samt på den lokala polisstationen, liksom vid köp av ett kontantkort.
• Laptop (förslagsvis med headset och webbkamera för Skype). Det finns en stationär dator man kan låna på Modale (där jag rekommenderar att du bor), men denna är ofta upptagen och jag uppskattade därför att ha en egen dator enormt.
• Svenska kursböcker. Anglosaxisk kurslitteratur (tryckt på fulpapper med dålig inbindning) är extremt billigt, så vill du och har plats i bagaget kan man köpa på sig lite voluminösa medicinska referensverk för en billig penning. Samtidigt är jag glad att jag hade med mig lite svenska kursböcker också för att få lite svenskt perspektiv på vården.
• Handsprit tycks knappt finnas att få tag på i Indien, och endast på vissa kliniker går det att hitta på sjukhuset. Nu är inte detta något jag saknade särskilt mycket, även om reflexen att sprita händerna efter att man undersökt en patient ofta dyker upp. Samtidigt är ju idogt spritande ett bra sätt att undvika infektioner av allehanda slag, så har du den läggningen föreslår jag att du tar med dig en flaska eller två.

CHRISTIAN MEDICAL COLLEGE

Christian Medical College är en udda fågel i Indien. Dels för att det är ett kristet missionssjukhus, men även på grund av sitt läge i en liten håla mitt i intigheten. Sjukhuset startades i början av 1900-talet av en amerikanska som hette Ida S Scudder. Hon gjorde det till sitt livsverk att ta den moderna medicinen till Indien, vilket hon också lyckades med. Mycket på CMC finansieras fortfarande genom olika amerikanska missionsorganisationer och dess värdegrund är fortfarande till stor del baserat på den kristna tron – man ber både gärna och ofta. På många av klinikerna ber man en kort bön eller sjunger någon psalm tillsammans före dagens pass börjar, eller innan man börjar en operation. Personligen blir jag obekväm av religiösa yttringar i alla dess former, men det är bara att bita ihop. Religionen är viktig på CMC och de flesta (om än inte alla) av läkarna är aktivt praktiserande kristna som ibland kan ha lite svårt att relatera till agnosticism eller ateism. Om någon frågar går ett svar i stil med: "Sweden is by tradition a protestant country" alltid hem.

Studenterna och läkarna som pluggar/arbetar på CMC är i regel helt osannolikt pålästa, vilket inte är så konstigt med tanke på att det är omkring 1000 sökande per plats på läkarutbildningen. Detta gör att CMC också anses vara ett av Indiens absolut främsta sjukhus – vanligtvis rankas det etta eller tvåa. Läkarna och studenterna är följaktligen stolta över att vara på CMC och sliter som vargar för att få stanna kvar. På något sätt sker detta med ett, bortsett från hierarkin, mycket hjälpsamt och vänligt klimat. Tyvärr kan det hierarkiska systemet ibland ta sig smått bisarra uttryck i form av regelrätta utskällningar, uppmaningar om att ta cyanid osv, men detta står man som utbytesstudent lyckligtvis utanför.

Indien är billigt. Mycket billigt. Pengar rinner normalt mellan mina fingrar, men det är uppriktigt SVÅRT att göra av med pengar här. Du kommer att få ett LP-stipendium från SIDA om 18 000 kronor. Nu var min flygresa dit ganska dyr, men annars hade nog SIDA-pengarna räckt gott och väl för 13 veckor. Som exempel kan nämnas att överläkarna på CMC tjänar någonstans kring 30-40 000 Rs per månad (motsvarande ca 4,5-6 tusen SEK), så med 18 kalla från SIDA tillsammans med de sedvanliga CSN-pengarna (om du fortfarande är prenumerant) kommer du sannolikt att känna dig som kung i baren. De vardagliga utgifterna är nästan löjligt små, men det går snabbt att vänja sig vid prisnivån så mycket att man blir snål. Äter gör man för ca 100 Rs per dag (ca 15 SEK) och boendet går på 200 Rs (på Modale). En autorickshaw till sjukhuset från campus går på 50 Rs, men det finns även en gratis collegebuss och en lokalbuss för 3 Rs. Det som möjligen kostar lite pengar är att resa, men inte ens detta var särskilt dyrt. Vi reste till Darjeeling med tåg (AC, andra klass), bodde tre nätter på flådigt hotell och flög sen hem. Exklusive mat och sånt gick resan på drygt 1500 kronor. Förvisso mycket pengar med indiska mått mätt, men väldigt billigt. Det är givetvis dyrare att åka till storstäder, men om du som jag inte har så mycket tid över för resor kommer du snarast ha med dig pengar hem.

Det finns många olika alternativ. De flesta utbytesstudenterna bor på campus och då antingen på Modale International Hostel eller på New Housing Complex. Av dessa är nog Modale bäst även om man i regel får dela rum med någon. Tyvärr finns A/C endast i ett rum och man delar på en tvättmaskin som mest tycks ruska runt kläderna i ljummet vatten. I gengäld finns ett pentry med mikrovågsugn och kylskåp, en gemensam dator och ett hyfsat snabbt trådlöst internet. Modale är visserligen billigt, men för de 200 Rs man betalar per dag kan man bo betydligt bättre och mer volyminöst utanför campus. Om du är äventyrlig kan du nog få tag på en del i en lägenhet eller en helt egen lägenhet, men för 12 veckor är detta knappast värt besväret. Det kan vara bra att veta att under tiden jag var på CMC så var Modale aldrig fullt, men ändå var den officiella hållningen att det var fullbokat fram till mars, 2010. Således kan det vara bra att vara ihärdig om du får nej från Mrs P när du (helst i god tid) bokar boende.kan det vara

CMC är ett stort sjukhus med i stort sett alla specialiteter. Det finns lite drygt 2200 vårdplatser och man tar emot osannolika mängder patienter på öppenvårdsbasis. Patienterna kommer verkligen från hela landet och kan ibland, på grund av CMC:s goda rykte och den i övrigt undermåliga och etiskt tveksamma vården som erbjuds på många andra sjukhus, tänka sig att resa hundratals mil för helt benigna besvär. Upptagningsområdet kan inte riktigt beräknas, men det handlar säkert om några hundra miljoner. Förvänta dig därför att få se i stort sett alla sjukdomar du kan hitta i böckerna.

Samtidigt innebär det stora antalet patienter att alla läkare jobbar extremt mycket. Normalt är man på sjukhuset måndag till lördag. Arbetstiden varierar lite, men de flesta tycks jobba 12-14 timmar per dag, om än något mindre på lördagar. (AT-läkarna jobbar oftast betydligt mer än så.) Även om ingen kommer bråka med dig om du, liksom de flesta andra utbytesstudenterna, stannar hemma på lördagar, kan just dessa dagar rekommenderas varmt då tempot vanligen är något lägre och det infinner sig en nästan avslappnad stämning. Dessutom är det ett bra sätt att visa att du är seriös. Många kliniker verkar ha grand rounds just på lördagar som med rätt överläkare verkligen är ett ypperligt tillfälle till inlärning. Dessa tenderar ibland att bli rätt utdragna historier, men om du vågar ta steget ut att börja blanda dig i diskussionen kommer du i fortsättningen få frågor (och emellanåt sättas på pottkanten), men det är verkligen värt det. Tyvärr praktiserar vissa skräckväldespedagogik, men dessa (vanligtvis) överläkare är oftast lätta att känna igen, och blir du utsatt är det bara att spela dum svensk.

Jag sökte till CMC i tron om att jag skulle få göra mina gyn- och barnkurser tillsammans med de indiska läkarstudenterna, men tyvärr gick detta aldrig riktigt att få ordning på. Det ramschema över utbildningen jag fått vantarna på visade sig inte stämma, eller också fanns det någon annan anledning som jag aldrig fick ordning på. Således fick jag läsa in båda dessa kurser på egen hand. Detta var ju inte riktigt vad jag hade tänkt mig, men det funkade efter visst tråcklande ganska bra. Jag smet med på en del av ST-läkarnas (registrars/residents) föreläsningar som ofta var riktigt bra, om än väldigt praktiskt inriktade och frågade någon av de ST-läkare och överläkare jag hade fått bra kontakt med så fort något var oklart. Tentan skrev jag hemma vilket gick bra.

Kläder

Med undantag för på operation (där man har grymt smutsiga operationskläder i storlek XXXL) har alla läkare sina privata kläder på sig på sjukhuset. Män har kortärmad skjorta och långa byxor. Man kan oftast komma undan med en pikétröja. Slips slipps. Kvinnor har i regel något som kallas Salwar Kameez – tunika och byxor. Dylik pyjamas köps med fördel på plats för en billig penning. På fötterna har nästan alla flipflops, men jag tyckte att det var skönt med skor som täckte tån och hade därför ett par vanliga gympadojor på mig. Om sanningen skall fram är ju nästan gummistövlar att rekommendera om du skall vara på förlossningen.

Det officiella språket på CMC är engelska, men nästan alla patienter talar endast Tamil eller Hindi. Du kommer med andra ord oftast inte kunna ta någon egen anamnes eller ens prata med patienterna. Detta är ju givetvis ett problem som är svårt eller omöjligt att komma runt, men lyckligtvis sker all dokumentation och all kommunikation läkarna och sköterskorna emellan på engelska. Samtidigt måste man vara medveten att engelska, som vi känner den i Sverige, inte talas i någon vidare utsträckning i Indien och att få av läkarna/systrarna har engelska som egentligt modersmål. Indisk engelska är klart annorlunda än engelsk/amerikansk engelska och dessutom talar nästan alla av någon outgrundlig anledning gärna både tyst och otydligt. Bli därför inte förvånad om du har svårt att hänga med till en början. Använd därför armbågarna och ställ dig så nära den som pratar som du kan och var inte rädd för att fråga när du inte förstår/hör.

Vellore är en håla som, 250 000 invånare till trots, inte kan klassas som något annat än en förvuxen by. Förutom sjukhuset finns egentligen inget av större intresse att göra. Tittar man i Lonely planet nämns det stora fortet som ligger mitt i byn och något som heter Golden temple som viktiga attraktioner, men om sanningen skall fram är dessa inte mycket att se. Jag rekommenderar därför att du tar med dig gott om böcker och gärna en dator full med filmer och TV-serier. På söndagarna är poolen som ligger nära campus ett ypperligt tidsfördriv. Där kan man ligga och gotta sig i solen med en god bok och äta förvånansvärt god pizza med pommes frites. I övrigt är det gemensam middag med alla utbytesstudenter varje onsdag klockan 19 på restaurang Darling. Det brukar vara trevliga tillställningar som oftast avslutas med några öl på en annan restaurang som heter Surabi. Föga förvånande är Vellore en varm plats. Sommartid, liksom sen vår och tidig höst, springer temperaturen lätt upp i 40 grader och däröver. Luftfuktigheten varierar mycket över året, och kan vara riktigt jobbig under monsunperioderna, men ligger under den varmaste tiden betydligt lägre än i länder som Singapore. Hur som helst promenerar man ogärna några längre stycken utomhus och att jogga (vilket jag försökte vid ett tillfälle) är ingen större hit. Campus Campusområdet är något av en oas i en i övrigt stökig stad. Det är kanske inte lika välordnat som i Sverige, men väl rent, lugnt och snyggt. Det finns basket-, volleyboll- och tennisplaner samt ett litet gym. Inte så långt från Modale finns en liten affär som säljer lite av varje till hyfsat humana priser. Att ta sig från campus till sjukhuset går enkelt med buss (antingen gratis organiserat av CMC, eller kommunal buss för 3 Rs) eller med taxi. Ekonomi Indien är billigt. Mycket billigt. Pengar rinner normalt Resa på plats Jag raljerar visserligen glatt om slöa tyskar och australiensare som mest var i Indien för att resa, röka gräs och bli spirituellt upplysta, men givetvis skall du resa runt när du ändå är här. Jag hade tyvärr inte möjlighet att stanna längre i Indien än de 13 veckor jag läste kurser och missade därför möjligheten att resa någon längre tid. Lyckligtvis går det med några strategiskt uttagna lediga dagar att ta sig ganska långt även om Indien är ett stort land. Vi åkte (torsdag till tisdag) till Darjeeling i norra Indien vid gränsen mot Nepal. Har du tid och ork (för 47 timmar på tåg, enkel väg) kan detta resmål rekommenderas varmt. Jag reste även en långhelg till Pondicherry, en gammal fransk koloni där man kan shoppa, äta halvtaskig pseudofransk mat och bada i havet, men det gav ingen vidare mersmak.

HETA TIPS

• Att navigera den indiska byråkratin är svårt och grymt frustrerande. Även om det finns undantag så kan det mesta ordnas med lugna och vänliga ord. Funkar inte det är mindre lugna och vänliga ord och droppande av strategiska namn en annan framgångsrik strategi. Ofta obstruerar folk utan någon som helst anledning – annat än lättja – och då räcker det med att vara lite lagom framfusig så blir det snabbt drag under galoscherna.
• CMC är fullt av internationella studenter (framförallt tyskar, australiensare och en och annan amerikan). Dessa är i regel här på olika electives och lallar håglöst runt på så många kliniker de kan under 4-8 veckor utan några särskilda krav eller mål med sin vistelse. Följaktligen väljer de flesta av dessa att tillbringa så lite tid de bara kan på sjukhuset och reser runt i Indien istället. Vanligtvis innebär detta inga akademiska problem – det finns ingen vidare översyn, så godkända blir alla på något sätt – men samtidigt blir det väldigt uppenbart för alla läkare att dessa studenter inte är vid CMC för att lära sig något och de får därför i stort sett ingen handledning. Om du istället lägger manken till (och ser till att det märks) så kommer du garanterat att både få handledning och möjlighet att göra massor av saker rent praktiskt. Dessutom kan det vara bra att poängtera att du är någon elective student utan faktiskt är på ett regelrätt utbyte (exchange).
• Om du inte trivs i BanLon och vill se ut som Disco Stu (i Simpsons) rekommenderar jag inte att du syr upp några kläder i Vellore även om det verkligen är gräsligt billigt. Modet är, milt uttryckt, annorlunda. Det funkar visserligen att be dem kopiera klädesplagg, men jag vet inte riktigt hur bra det blir.
• Ta med dig lite små KI-gåvor att dela ut strategiskt till diverse överläkare och trevliga handledare. Jag hade med mig ett knippe KI-pennor som jag delade ut frikostigt som en slags muta. Det kändes visserligen lite krystat emellanåt, men funkade strålande!
• Med tanke på att många av de utländska studenterna ofta inte har så gott rykte kommer du att få bevisa dig på varje ny klinik innan du får komma till. Stanna därför lite längre tid än 1-2 veckor på varje klinik. På sätt kommer du lära känna läkarna på kliniken bättre och får successivt bättre möjligheter att delta i det dagliga arbetet. ‐
• Tåg är både kul och bekvämt att resa i Indien. Det finns 8 olika klasser, men jag rekommenderar antingen AC1 eller AC2. En mängd tips om resor med tåg såväl i Indien som annorstädes finns att tillgå på http://www.seat61.com/. Tågresor kan bokas online på http://www.irctc.co.in/. ‐ Eftersom Indien är ett rätt stort land kan det tyvärr bli rätt opraktiskt att åka längre sträckor med tåg, särskilt som deras expresståg inte direkt gör namnet superfast rättvisa. Expresståget mellan Chennai och Kolkata (167 mil) har en snitthastighet på 56 km/h. Bland de bolag som flyger inrikes kan jag rekommendera Spicejet (http://www.spicejet.com/) och Jet Airways (http://www.jetairways.com/).