Då jag endast hade klinisk kurs ute på
röntgenklinikerna, kan jag endast uttala mig om hur dessa skiljer sig från den
verksamhetsförlagda utbildningen på Karolinska Institutet. Några teoretiska
moment ingick inte i utbytesperioden.
För min egen del tycker jag att det
fanns övervägande mer likheter än olikheter ute på sjukhusen, Island är ju
trots allt ett annat nordiskt land. Man har handledare som man rådgör med innan
eller under det att man utför en undersökning, och som granskar att man gör
rätt. Kontakten med patienter är densamma som här hemma. Konventionell röntgen,
datortomografer, MR-maskiner och ultraljudsapparater är liknande, eller exakt
samma, som de på sjukhusen i Stockholm. Sjukhusen i Reykjavik i sig är ett
annat område som påminner om de i Stockholm med liknande lokaler. På Island
finns det både offentligvård och privat, där de största vårdinrättningarna är
offentliga sjukhus. Bilden är precis mer eller mindre densamma i Sverige.
Då jag röntgade patienter läste jag
remissen innan och tillvägagångssättet vid undersökningarna är detsamma som
hemma i Stockholm. Rent språkligt var det endast 5-6 ord jag behövde fråga på
remisserna om i början för att förstå dem, visst fick jag ibland läsa
remissen flera gånger också…
Det första jag la märke till var att
röntgensjuksköterskeyrket på Island är ett kvinnoyrke, av de ungefär 100
stycken som arbetar är endast 3 män! De uttalade skillnaderna jag såg var att
jag uppfattade att deras datortomografer och MR-maskiner använder vid en
bredare spektra av undersökning än vid de flesta sjukhus i Stockholm. De har ju
trots allt bara en datortomograf och en MR-maskin på vardera Fossvogur och
Hringbraut sjukhusen, och måste kunna undersöka alla typer av patologier. De på
Fossvogur hade även en riktigt gammal konventionell maskin som var ganska tung
att arbeta med och där kassetter användes.
Stora skillnader i hygien förekommer,
speciellt på Fossvogur sjukhuset där studenter och personal tillåts ha långa
naglar med nagellack, ringar och handledssmycken samt klockor utan att någon
säger till om detta. Användandet av handsprit och avtorkning av
bildplattor/detektorer är ett annat område där stora skillnader återfinns. Min
uppfattning är att detta är bättre i Stockholm, även om en hel del slarv kan
ses även här!
Då jag även hade väldigt bra kontakt
med isländska röntgensjuksköterskestudenter, fick jag en ganska klar bild av
hur stora skillnaderna var att studera och arbeta på Island mot Sverige. Under
deras studiegång har de isländska studenterna inte någon examination på
datortomograf eller MR-maskin. De har ungefär en veckas praktik på
datortomografen, inget mer! Deras verksamhetsförlagda utbildning handlar mer om
att öva på konventionell röntgen och förbereda sig för sitt examensarbete,
vilket sker under det fjärde och sista året på deras utbildning.
De har det ekonomiskt mycket svårare
än studerande i Sverige och måste klara sig utan studiebidrag och klart lägre
lån. De flesta arbetar extra vid sidan av studierna och en del väljer att hoppa
av studierna då de kan få högre lön med annat arbete. När man fått sitt
isländska legitimation är även ingångslönen väldigt låg jämfört med den
svenska, den ligger på endast 14.000 SEK.