Klartecken att åka kom ganska sent vilket gjorde att det blev bråda dagar mot slutet, speciellt gällande boendet vilket jag återkommer till. Vi flög ner med Quatar som tillät oss att ta med ett kolli vardera á 20kg, samt handbagage vilket ledde till ett febrilt packande och ompackande för att få med det nödvändiga. I retrospekt var det många ”bra att ha”-saker som hade kunnat lämnas hemma i Sverige. Det mesta, för att inte säga allt, går att få tag på om man som vi bodde i huvudstaden Kampala där det finns välsorterade supermarkets och gallerior. Det viktigaste att ordna är kanske det man har i sig, dvs. vaccinationer och malariaprofylax. Vi valde båda två att ta det billigare och mer biverkningstyngda profylaxet Lariam vilket skall intas med start cirka tre veckor innan avfärd. Främst för att upptäcka eventuella psykiska biverkningar vilket var svårvärderat eftersom vi tre veckor innan avfärd tog våra första stapplande steg på förlossningen. En mycket stressig och intrycksrik miljö. Alla tre profylax, Lariam, Malarone och Doxycyklin går att köpa receptfritt och billigare på apotek i Uganda… men med tanke på att bl.a. Sveriges radio P1 rapporterade om att var tredje malariaprofylax som säljs i Afrika och Asien är verkningslösa kopior så är frågan om man vill riskera att snålheten bedrar visheten.

Det som kan vara bra att ta med sig är en gammal mobiltelefon eller i alla fall en som inte är operatörslåst och sedan köpa kontantkort. I annat fall blir det både dyrt och svårt att hålla kontakten med Sverige men inte minst med sina nyfunna vänner i Uganda. Det kan också vara bra att kopiera pass och andra papper så att man slipper gå runt med originalen till vardags. En stor del av min packning bestod utav handskar, handsprit och engångsförkläden vilket på plats visade sig vara en felberäkning. Undersökningshandskar liksom handsprit går att köpa i välsorterade apotek så till vida man inte behövde ha handskar i storlek large. Förlöste gjorde vi i alla fall i dubbla sterila handskar som tillhandahölls på avdelningarna. Förklädena var sådär, det var så mycket spring från patient till patient att vi tillslut lät sy upp ett varsitt förkläde i galon. Innan dess hade vi ändå oftast använt de som fanns på förlossningsavdelningarna. Jag skulle rekommendera att ta med sig förråd för en vecka eller två så att man hinner landa och acklimatiseras och inte genast behöver ge sig ut på jakt efter detta.

Fördelen med Quatar var att vi lyfte från Sverige på eftermiddagen, för att sedan ankomma Entebbe tidigt på morgonen. Proceduren att hämta bagage, växla pengar och skaffa visum gick förvånansvärt snabbt. I och för sig så skrev de Hildes mellannamn istället för efternamn på visumet men det var ingen som någonsin tittade på det igen så det spelade kanske ingen roll. Trots att vi var tidiga så stod chauffören från Makerere University där och väntade på oss som avtalat och sedan började den timme långa bilfärden från Entebbe, där Ugandas internationella flygplats är belägen, till huvudstaden Kampala. Inledningsvis var allt lugnt och det var få bilar och människor ute men i takt med att vi närmade oss Kampala så genomgick trafiksituationen en metamorfos och började mer och mer likna det kännetecknande (organiserade) kaos som jag nu tänker tillbaka på.

Vi hann knappt installera oss i vårt nya boende innan en läkarstudent vid namn Moses dök upp på sekunden avtalad tid. Scovia, vår kontaktperson, på sjuksköterskeutbildningen hade ordnat så att han kom och visade oss runt i stan, på sjukhuset, gav allmän information och svarade på våra frågor. Vi landade lördag morgon vilket var skönt eftersom vi då hade två dagar att acklimatisera oss innan vi skulle vara på plats på praktiken.

Valutan i Uganda är Uganda shilling (ugx) som finns i valörer från 50,000-shillingsedlar ner till 10-shillingmynt vilka alla används på grund av den oerhörda sociala stratifikation som råder. När vi var där var 1000ugx värda 2,8sek. En lustig sak, om man vet om det innan vill säga, är att växlingskursen för amerikanska dollar varierar beroende på valören som växlas in. 100- och 50dollarsedlar ger mycket bättre växlingskurs än mindre valörer. Skillnaden var på upp till 400ugx per 1usd mellan små och stora valörer. Ta alltså med stora valörer om de ska växlas in mot shilling. Resecheckar rekommenderas inte då de dels är svåra att växla in och dels växlas in mot den lägre kursen. Vi förlitade oss till störst del på våra VISA-kort vilket inte heller var helt oproblematiskt. Olika banker hade olika maxbelopp och i vissa fall var dessa ganska låga. Efter idogt sökande kom vi fram till att bl.a. Barclays hade ett högt maxbelopp vilket är bra att veta med tanke på att banken i Sverige tar ut en avgift för varje uttag. Det kan alltså vara smart att ta ut en större summa om man kan förvara den säker.

Eftersom vi åkte via Linnaeus-Palme som är ett utbyte så betalade vi ingen administrativ avgift till internationella studentkontoret men jag vet att många andra studenter gjorde det. Tyvärr kommer jag inte ihåg hur mycket det var men det varierade beroende på studietiden.

Det enda som egentligen var dyrt förutom safari och andra aktiviteter var boende vilket jag återkommer till. När vi hade praktik åt vi lunch på sjukhusområdet, oftast (liksom en majoritet av de internationella studenterna) på The Good Samaritan Canteen för ca 10-15kr per person inklusive dryck. En huvudrätt på restaurant kostade i grova drag mellan 60-100kr och läsk/öl 15kr. Frukt på gatan var billigt men det var värt att jämföra priser eftersom vissa begärde hutlösa överpriser från oss mzungos (slang för vita människor).

Att transportera sig från en plats till en annan var inte heller särskilt kostsamt. Taxi (minibuss som lastar upp till 14 personer och åker en bestämd rutt) kostade oftast mellan 1,5-6kr för oss mzungos även om vi ibland betalade mer än ugandierna. Kampala till Entebbe vilket tar ungefär en timme kostade 3000ugx, dvs. strax under nio kronor. Andra transportsätt är vanlig buss som kostade en och femtio kronor. Motsvarigheten till en svensk taxi kallas i Uganda special hire och vi betalade aldrig mer än 100kr för att åka med en sådan. Det fjärde transportsättet förutom apostlahästarna är boda-boda vilket är motorcykel där en eller två eller flera passagerare sitter bakom chauffören. Mammor på väg hem från BB åkte ofta boda-boda med bebisen. Kortfattat kan man säga att boda-boda är billiga, snabba och livsfarliga med tanke på rådande trafiksituation, sjukvårdens standard och chaufförernas kompetens och eventuella onykterhet. 

Jag och Hilde hyrde lägenhet från en kvinna vid namn Olga (hennes makes e-mail normanajiri@hotmail.com) som vi fick kontakt med via Susan på internationella studentkontoret. Hyran var 800usd/månad vilket var mycket. Som referens kan nämnas att genomsnittslönen för en arbetare är cirka 100usd/månad. Vi och många med oss fick kämpa hårt för att hitta boende men det löste sig till slut på avresedagen. Mitt råd är att ta itu med det så tidigt som möjligt för det var mycket svårt att få svar på frågor och klara besked från Susan. Om möjligt så är mitt tips att försöka få kontaktuppgifter till ansvariga för respektive boende och kontakta dem själva angående standard, belägenhet, kostnad m.m. Det finns mängder med boende i olika former varav många är korridorsliknande men det är också många internationella studenter i Kampala som är ute efter dem. Ett axplock ur minnet är Edge- och Nufu house som ligger på campus. Även Makerere guesthouse ligger på campus men är väldigt dyrt. Akamwesi Hostel vet jag inget om förutom att tidigare barnmorskestudenter bott där ett kort tag. Det finns även Mulago guesthouse beläget precis vid sjukhuset. Överlag så verkade alla boenden vara ganska kostsamma. Till exempel så var både Edge- och Nufu house dyrare än vårt boende. Det är smart att klargöra hur hyran ska betalas innan avresa så att man kan förbereda detta. Det verkade oftast vara i dollar och då är det bra att ha med det i stora valörer (se ekonomi).

Vi åkte ner för att göra praktik och deltog således inte i några kurser. Via internationella studentkontoret erbjöds däremot språkkurs, diverse aktiviteter och även föreläsningar. Föreläsningarna var cirka en timme långa och berörde infektionssjukdomar aktuella för Uganda. Tyvärr så tog föreläsningssviten slut strax efter vår ankomst vilket var synd eftersom föreläsningarna dels var intressanta och dels var ett tillfälle att träffa andra utbytesstudenter på.

Praktiken var, milt sagt, annorlunda från hur det går till hemma. Inledningsvis var vi på lågriskförlossningen (avdelning 14) med 11, i nödfall 12, sängplaster vilket bemannas av tre barnmorskor varav en tar hand om intagningsundersökningar. Patienterna på lågriskförlossningen ska vara friska och ha en komplikationsfri graviditet. I de fall där komplikationer uppstod så åkte vi ned med dem till högriskförlossningen. När vi kom till avdelningen så fanns där redan två amerikanska sjuksköterskestudenter (förlösande så klart) vilka visade oss runt eftersom de hade varit där ett par veckor. Inledningsvis var personalen närvarande vid undersökning och förlossning men ganska så snart assisterade vi varandra med personal nära till hands men inte alltid på rummet. När det sedan kom nya studenter, både internationella och inhemska, och vi ansågs vara ”senior staff” så var det vår tur att visa runt och handleda. Tidvis kunde det vara många studenter på förlossningen eftersom både barnmorske- och sjuksköterskestudenter från olika skolor alla hade förlossningspraktik. Det gällde att därför hålla sig framme.

Efter ungefär halva tiden så gick jag ner till högriskförlossningen, 5c, på New Mulago. 5c består av ett intag där samtliga undersöks av läkare (och vissa av olyckshändelse föder) för att sedan slussas vidare till antingen PET (preeklampsi m.m.), labour suite, obtetrisk ”IVA” eller väntrum för planerade kejsarsnitt. I anslutning finns även ett rum för kvinnor post-partum, operation och neonatalvårdsavdelning. Jag var på labour suite vilket består av ett stort rum med cirka 20 sängar, ett skrivbord, ett barnbord och några madrasser på golvet. Dit skickas alla med måttliga komplikationer som bäckenträngsel, avvikande lägen och bjudningar, duplex m.m. men även helt friska kvinnor. Avdelningen rondas två gånger dagligen av läkare. Ibland var det så mycket kvinnor på madrasserna på golvet att det var svårt att gå utan att riskera att trampa på någon. Ibland var det så tyst att det var svårt att föreställa sig att det faktiskt var ett rum fyllt av kvinnor i förlossningsarbete medan de andra gånger skreks för fulla halsar från i stort sätt alla sängar. När jag var där så var bemanningen två barnmorskor, i realiteten var det därför studenter som fick avdelningen att gå runt. Beroende på vem som jobbade och hur hög arbetsbelastningen var så kunde man bli mer eller mindre handledd och många gånger stod man själv utan vare sig handledare eller assistent. Eftersom i stort sätt ingen hade gjort ultraljud så bjöds det på en hel del överraskningar i form av oväntade tvillingar, prematurer m.m. så möjlighet finns att se sådant som sällan eller aldrig händer i Sverige. På gott och ont.

Min upplevelse är att man som student förväntades vara självgående och på egen hand avgöra vad man hade tillräcklig kompetens för att göra och inte göra och själv ansvara för att få handledning i de fall det behövs. Det var många internationella studenter på Mulago och de flesta jag talade med delade samma upplevelse. Lockelsen i att arbeta självständigt och göra saker som man varken kan eller får göra på praktik hemmavid är stor, men då får man betänka eventuella konsekvenser om något går fel. Och om man i så fall kan stå för det. Det är bra att förbereda sig på att patienterna har mycket mindre makt och behandlas väldigt annorlunda än hemma.

De mest användbara orden jag lärde mig var ”sindica” som betyder krysta, eller egentligen något i stil med ”putta på” eftersom det även användes när vi försökte få loss en taxi som fastnat i ett dike, och ”to sindica” vilket då betyder, krysta inte. Även ”simba amanguru” (mycket osäker på stavningen), sära på benen, var användbart då det var dags att undersöka. Det lockade även till skratt hos både patienter och personal, troligen på grund av dåligt uttal ihop med att det verkade vara en högst oväntad fras från en mzungo. Tillsammans med en hel del kroppsspråk fick dock detta begränsade ordförråd arbetet att flyta på. Nyabo och ssebo vilket översätts som madam och sir kan vara bra att kunna. Dessa var bra att använda om man ville uppmärksamma någon, både inom och utom sjukhuset, som inte var en doctor eller sister (sjuksköterska/barnmorska). Något som ekade mellan väggarna, speciellt när det var dags för förlossning, var ”musawo” vilket egentligen betyder doktor men som användes om all vårdpersonal för att kalla på hjälp eller uppmärksamhet.

Engelskan är det officiella språket men dialektalt uttal och användandet av vissa ord och uttryck gör ibland att det kan vara svårt att tillfullo förstå innan man vant sig. Det går här att lägga till (o)vanan att tala tyst vilket inte underlättar. ”What” avslutade många, många meningar vilket ledde till en hel del förvirring eftersom det lika ofta gällde en riktig fråga som en retorisk. På sjukhuset talade all personal och alla studenter engelska i varierande utsträckning. Många av patienterna talade däremot ingen eller mycket knapphändig engelska utan talade istället, i de flesta fallen, det lokala språket luganda. Luganda är det vanligaste språket i Kampala vilket gör att en majoritet av både personal och studenter talar det, oftast gick det därför att få hjälp att tolka. Överlag klarade vi oss bra på engelska både på sjukhuset och i vardagen förutom i enstaka situationer med enstaka individer men i de fallen fanns där nästan alltid någon i närheten som kom till undsättning.

Lite överraskande men mycket välkommet var att man fick vara i fred när man rörde sig utomhus. Jag har tidigare varit i Indien och Etiopien där det ofta var stört omöjligt att gå omkring utan att ha någon i hankorna som antingen ville ha pengar genom tiggeri, försäljning eller guidning. Tillslut blir det ganska tröttsamt. Det var verkligen inte svårt att interagera med befolkningen för de är generellt väldigt öppna, trevliga och inte minst hjälpsamma. Om man undrar något är det bara att fråga. Det anses dock oartigt att bara ställa en fråga utan att hälsa först och då kommer nyabo och ssebo väl till pass. Höjden av ofrivillig interaktion sträckte sig i princip till boda-boda- och taxichaufförer som tutade för att se om man ville åka med och enstaka människor som ropade mzungo efter en.

Gällande kulturell etikett så var det inte mycket att hålla reda på, möjligen på grund av att vi som mzungos ofta förläts våra eventuella faux pas. Att gå samtidigt som man äter eller dricker anses dock oartigt av oklar anledning. Om klädsel kan sägas att de flesta män bar finskor, långbyxor av typ kostymbyxor eller chinos tillsammans med skjorta och i många fall slips. Kvinnorna bar ofta kjol, nedom knäna. Läkare och läkarstudenter bar civila kläder med en läkarrock över. Generellt var folk mer uppklädda än här hemma så ska man gå på föreläsningar är det nog bäst att ta seden dit man kommer. Om vi bara skulle ha praktik gick jag ofta i shorts eftersom det var varmt och svettigt och vi ändå bytte om till arbetskläder på sjukhuset. Personalen tyckte att det var hejdlöst roligt att jag bar shorts eftersom jag då, i deras mening, såg ut som en skolpojke. Männen i Uganda, förklarade de, bär shorts på helgen. Det ansågs inte fult eller opassande att bära shorts, bara lustigt. Vilket jag kan bjuda på    

En lite tråkigare del som inte riktigt hör hemma under språk och kultur eller under någon annan rubrik heller för den delen men som ändå är viktig att ta upp är säkerheten. Till skillnad från många andra afrikanska städer så är Kampala relativt förskonat från våldsbrott. I alla fall mot utlänningar. Det som mzungos råkade ut för var dock väskryckningar. Hilde blev till exempel av med ett halsband som hon hade runt halsen redan första dagen och sedan försökte någon som åkte förbi på motorcykel vid ett annat tillfälle ta hennes väska. För att undvika detta helt eller i alla fall minimera skadeverkningarna kan det vara bra att ha värdesaker i fickor, inte bära så mycket smycken och att inte gå med eventuella handväskor på den sida som vetter mot körbanan. Överlag är det ju alltid bra att använda sitt sunda förnuft och höra efter med andra studenter. Jag skulle tro att det farligaste som besökare i Uganda är trafiken, speciellt boda-boda. Det tog ett tag innan jag vande mig vid att de kör på ”fel” sida av vägen men det kanske var för det bästa så att man alltid tittade åt båda hållen för det var inte ovanligt med motorcyklister som körde mot gängse färdriktning. Kombinationen av oftast obefintlig gatubelysning tillsammans med diverse hinder, gropar och brunnshål i trottoaren gör att det gäller att se upp efter klockan sju på kvällen när det blir mörkt. 

Det fanns som sagt gott om internationella studenter och eftersom de flesta var i samma situation som vi så var det inte svårt att hitta nya vänner. Kampala har en hel drös med bra restauranger, varav många ligger längs Acacia Avenue, där vi spenderade många kvällar. Ett axplock är Mish Mash, Mediterrano, Khana Khazana, Arirang, Fang Fang, Cayenne, Le Chateau, Lotus Mexicana. Eftersom ungefär tio procent av befolkningen ursprungligen kommer från Indien så finns det gott om bra indiska restauranger. Det finns även några bra kaféer som Endiro, Rocks and Roses och 1000 cups. Ett par gånger gick vi till Club Iguana som ligger i Kisementi. För inträdet på 15 kronor fick man en öl i baren och mycket dans i benen. För de mer lugna kvällarna så var Hilde förutseende nog att ta med sig DVD-boxar med serier vilket var skönt att ligga och slötitta på.  

Helgerna spenderades ofta på Kabira Country Club där man för 90 kronor fick tillgång till pool, gym och bastu. Eftersom det ofta var både varmt och soligt och det inte finns någon sjö eller liknande att bada i så var det klart värt det. Både Fairway- och Sheraton Hotel har också pool och det finns säker ett par till. En helg åkte vi till Speke Hotel i Munyono en bit utanför Kampala vilket i stort sätt är som en större modell av Kabira. Skillnaden var att man bland annat kunde rida. Om man vill ta sig ut ur stan så är det värt att åka till Entebbe Wildlife Education Centre och titta på djuren. Resan tar bara en timme med taxi och det kan vara skönt att komma bort från allt larm och trafik i Kampala för en stund. Något som verkligen kan rekommenderas är whitewater rafting, eller som det heter på svenska, forsränning. Jag åkte med ett företag som heter Nalubale. De hämtade upp oss i en taxi på lördagsmorgonen, körde ut oss till Jinja där vi käkade frukost och provade ut utrustning innan vi åkte lastbilsflak till Nilen och la i gummibåtarna. Efter lite övning i bl.a. paddelteknink och att ta sig upp i båten efter den vält så gav vi oss iväg på en heldag där forsarna varvades med lugna partier. På kvällen åkte vi ut på Victoriasjön, åt middag och sedan slappade vi och sov över i deras läger vid Nilens strand.

Det största vi gjorde var en veckas safari där vi först åkte till Queen Elisabeth National Park och tittade på elefanter, bufflar, antiloper, flodhästar, krokodiler, ett lejon m.m. innan vi åkte vidare till Bwindi Impenetrable Forest. Väl där så spenderade vi lite mer än en timme tillsammans med bergsgorillor i varierande åldrar från bebis till silverrygg. Gorillorna var ganska dyrt men vill man åka på safari så finns det ett bolag som heter Red Chilli som enligt uppgift fixar det ganska billigt.