Reserapport - KI-student
Source of the Nile
Lärosäte: Internship Pincer Group Uganda
Utbildningsprogram: Folkhälsovetenskap
Utbytesprogram: Internship
Termin: Hösttermin 12/13

Innan avresa

Motivation


Jag landar 6.30 på morgonen. Helt slut efter 26 timmar på resande fot. En del av natten spenderades på Dohas flygplats. Tacka gud för gratis Wi-fi. Personalen i tullen och immigrationen på Entebbes flygplats ser måttligt intresserade och alerta ut. Trots kravet på gula febern vaccination behöver jag inte visa upp något papper som styrker detta. Då Uganda inte har någon ambassad i Sverige har jag inte något visum utan ansöker om 3 månaders turistvisum for $ 50 vid ankomst. Många har påstått att jag borde ha fixat det, men jag var inte helt bekväm med att skicka iväg mitt pass med posten bara några veckor innan avfärd. Killen i kontrollen frågar vad mitt ärende i Uganda är och hur långt visum jag vill ha. ”Turist och tre månader, tack” svarar jag. Han stämplar i mitt pass, klottrar ner något, ler och säger ”Welcome to Uganda”.



  Min ambition har länge varit att jobba internationellt, det var jag säker på redan innan jag hittade Folkhälsovetenskapliga utbildningen på KI. Jag har även fascinerats av Afrika och dess komplexa historia och problem större delen av mitt liv, så vad passade bättre än att ansöka om internhip på en lokal NGO i Uganda när tillfälle gavs? Trots mitt intresse har jag aldrig tagit steget och faktiskt jobbat utomlands så jag tänkte att det vore nyttigt att faktiskt kasta mig ut i verkligenheten och prova på innan jag bestämmer mig för att dedicera min karriär åt internationellt arbete. 


Jag måste erkänna att jag var ganska dåligt förberedd inför avresan. Jag vaccinerade mig innan jag fick reda på att man kunde få rabatt via KI, vilket kanske inte var så smart. Och jag hade inte tillgång till mitt vaccinationskort så jag fick en liten cocktail av allt inför avresan. Hett tips är att kolla upp sånt här i tid... Jag har läst många böcker om Afrikas historia och nutid, bl. a. The State of Africa: A History of the Continent Since Independence samt The Fate of Africa: From the Hopes of Freedom to the Heart of Despair av Martin Meredith, Africa: Altered States, Ordinary Miracles av Richard Dowden, Africa: A Biography of the Continent av John Reader, The Wretched of the Earth av Frantz Fanon och The Challenge for Africa av Wangari Maathai, vilka jag rekomenderar varmt för lite större förståelse för kontinenten. Utöver det kollade jag inte upp särskilt mycket om Uganda, förutom storlek, invånare, valuta och lite sånt. En av anledningarna var att jag hade väldigt svårt att få kontakt med min organisation, Pincer Group. Jag skickade ner mitt CV och alla papper 3 gånger utan någon respons. Jag vände mig därefter till min handledare på KI, som hänvisade mig till en kontakt som var på plats i Uganda och jag skickade mina papper till honom och han fick gå med dem till organisationen. Därefter fick jag åtminstone beskedet att jag var antagen, de frågade när jag ville komma ner men inte så mycket mer.


Ju närmare avresedatumet kom, desto mer nervös blev jag pga. bristen av information. Jag fick inte svar från organisationen. Två veckor innan jag åkte ner hade jag fortfarande inte fått svar på mitt mail där jag bad dem konfirmera att jag skulle komma. Samtidigt började jag ta mina malariatabletter och upplevde ganska kraftiga bieffekter av dem (illamående och yrsel) så jag mailade dem igen och sade att jag behövde skjuta på min avresa ca en vecka eftersom jag eventuellt behövde börja ta nya malariatabletter. Fick inget svar på det heller. Under hela den här tiden pratade jag inte så mycket med mina vänner om min resa, dels för att alla tyckte att jag var smått galen som fortfarande planerade att åka ner trots dålig information och respons, dels för att jag inte ville förvänta mig något. Alls. Jag ville inte ha en tydlig bild i mitt huvud för jag räknade med att den skulle vara felaktig. Oavsett vad mina förväntningar var. Om jag förväntade mig något fantastiskt, livsomvälvande och det inte levde upp till mina förväntningar skulle jag bli väldigt besviken. Men om jag hade väldigt låga förväntningar och räknade med ett tufft halvår skulle jag bara psyka ut mig och göra mig mer nervös.


Till slut var jag tvungen att ta tjuren vid hornen. Jag fick kontakt med en kille som examinerades för två år sen och försökte få lite information via honom. Han tipsade om ett hostel; Red Chilli’s, som ligger i södra Kampala. Det är ett av de absolut mest välkända hostelen och många turister bor där då det är relativt billigt och någorlunda västerländskt. Han berättade också lite om kulturen. Att det är väldigt kristet visste jag redan innan och att kvinnor förväntas vara lite mer konservativt klädda, men han menade att jag var vit, folk kommer stirra på mig oavsett och jag kunde lika gärna vara mer bekvämt klädd. Shortsen åkte alltså ner i min mentala packning. Jag fick även höra att cash certainly is king i Uganda, man ska inte förvänta sig att kunna betala med kort, inte ens för boende. Man kan inte heller växla till sig den lokala valutan utanför landet, så det är bra att ha med sig dollar. Inte vilka dollar som helst. Enligt guideboken måste de vara tryckta tidigast är 2003, då Uganda hade stora problem med falska sedlar som cirkulerar. Boende kan vara lite klurigt att hitta. Uganda är ett låginkomstland i mitten av Afrika, och saker och ting är inte ens i närheten av vad vi är vana vid i Europa. Ingen Craigs list eller bostadsförmedling på nätet direkt. Jag blev tipsad om att det var mycket enklare att hitta någon på plats, när man lärt känna lite människor, och framför allt de olika områden i Kampala. 

Ankomst och registrering

Någon timme innan planet landar inser jag att jag inte har någon aning om hur jag ska ta mig från Entebbe till Uganda. Lite stressad gräver jag fram Lonely Planets East Africa som jag köpte dagen innan avfärd och bläddrar fram till sektionen om Uganda. Det visar sig att Entebbe ligger ungefär 31 km utanför Kampala och en taxi borde kosta runt 60.000 Uganda Schillings (UGX). Väl genom tullen och immigrationen letar jag efter skyltar mot bussar. Det finns inga. Jag tar ett djupt andetag och rullar ut mina båda väskor mot flocken av människor som står och väntar på potentiella kunder och anhöriga. Flera erbjuder mig taxi men jag tränger mig förbi dem med artiga avböjelser och tar mig fram till växelkontoret. Jag växlar till mig drygt 800.000 UGX, nästan miljonär! Därefter ser jag mig omkring och ser en äldre man som ser snäll ut, vi får ögonkontakt och han kommer skyndande mot mig och bekräftar att han har en taxi väntandes ute på parkeringen. Han vill ha 100.000 UGX men vi enas om 70.000. Jag är för trött för att tjafsa vidare. Jag sätter mig i baksätet och färden börjar. Tröttheten är som bortblåst. Nyfiket studerar jag allt som flyger förbi min vindruta. Det slår mig hur lummigt och grönt allt är, några brukar jorden precis bredvid vägkanten, barn i varierande åldrar går med eller utan skoluniform i varierande skick längs vägkanten och överallt syns den röda jorden. Den rödbruna jorden ser så levande och annorlunda ut mot den gråbruna vi har hemma i Sverige och den dominerar mitt första intryck av Uganda.”  



När jag lämnade Stockholm hade jag fortfarande inte fått något svar från någon på Pincer Group om när jag kunde börja min praktik. Jag hade jobbat dubbla jobb under sommaren och jag var helt slutkörd när jag kom fram i Uganda. Alla känslor var lite avtrubbade och jag tror att jag sov största delen av trosdagen och fredagen. Red Chilli’s hade slut på singelrum så jag hade bokat ett dubbelrum första veckan. Det kändes fruktansvärt spartanskt och allt var så annorlunda. Elen gick lite då och då. Toaletterna och duscharna kunde helt klart ha varit fräschare, och en gnutta varmvatten hade inte skadat. Maten var god, men servicen och upplägget verkade mycket komplicerad och nära på katastrofalt. På lördagen beslutade jag mig för att rycka upp mig. Jag hade ännu inte lämnat hostelets område, intrycken var bara för många.


På lördagen gav jag mig ut på min första, av väldigt många, äventyrliga promenad. Jag har typ kollat upp var Pincer Group låg, fast adressen var gammal och de hade flyttat. ”Äsch”, tänkte jag, ”det är bättre än ingenting.” Och så gav jag mig iväg. Det var varmt, vägarna kändes livsfarliga och alla tittade på mig. Utanför själva centrum finns det inga trottoarer så man får gå längs kanten av bilvägen och hålla sig undan från bilarna och motorcyklarna bäst det går. Samtidigt som folk skriver på dig från alla möjliga håll och vill att du ska välja just dem att åka med. Jag hade inte samlat på mig modet att hoppa på en boda boda, en motorcykeltaxi, än så det fick vänta. Sen hade jag ju också legat på rummet och ätit godis i två dagar, så lite motion skadade nog inte.


Ganska snart insåg jag att jag inte hade någon aning om var jag var. Det finns inga gatusyltar i Kampala (senare fick jag lära mig att det stjäls och används till att göra nya föremål, som man ev. kan sälja). Efter några väl estimerade chansningar och hamnade i alla fall i närheten av mitt mål. Men det var varmt, jag kände mig väldigt utsatt och bortkommen så jag satte mig i skuggan av ett träd vid sidan av vägen och begrundade min tillvaro. Jag beslöt att om jag inte kände mig bättre inom två veckor skulle jag erkänna mig besegrad/alltför överväldigad och åka hem igen. Inget var värt att känna sig så nedstämd för.


På söndagen beslöt jag mig för att hitta någon att dela min olycka med. Eller åtminstone fejka samhörighet med. Allt var bättre än att känna sig så ensam. Så fort jag lyckades bryta mig ut ur min ”svenskhet” och bara började prata med folk insåg jag hur lätt det var att få kontakt med de andra på hostellet. Alla var väldigt trevliga och lättsamma och många hade upplevt liknande saker. Vissa hade spenderat flera månader i Afrika och bara skrattade åt mina upplevelser hittills och gav mig föga tröstande ord som ”Det kommer mer” ”Det där är bara början”. Samtidigt kändes det skönt att inte vara ensam om sina upplevelser.


På måndag morgon hade jag beslutat att försöka vandra upp till den enda adressen jag hade, igen, och försöka fråga någon där om de visste vart organisationen hade flyttat. Samt skriva ett upprört mail till KI, där jag kunde uttrycka min hopplöshet och försöka få en livlina. Men det behövdes inte! På förmiddagen innan jag hunnit ge mig av fick jag ett mail av en av de anställda på Pincer som meddelade att personen jag haft kontakt med befann sig i Eritrea för tillfället och att han därför hade överlåtit kontakten till honom. Han skrev att jag lät väldigt ängslig och upprör, men om jag bara kom ner till Uganda så snart som möjligt skulle vi reda ut allting. Jag svarade att jag redan befann mig i Kampala och vi bestämde att han skulle komma och hämta upp mig nästa dag för att ta mig till kontoret. Det hade börjat! 

Kampala

Ekonomi

För att få visum i Uganda krävs att man kan uppvisa vaccination mot gula febern (kolla upp med Ki vad som gäller innan du vaccinerar dig) samt $ 50 (återigen gäller samma som tidigare, sedlarna måste vara tryckta efter ). Om man åker dit för att studera eller göra en praktik ska man egentligen ha ett särskilt studentvisum, men det är ganska krångligt och kräver att värdskolan eller organisationen hjälper till och skickar vissa papper. Ingen jag kände som kom dit för att göra praktik eller arbeta en kortare tid ansökte om ett sånt visum… Som turist får man tre månaders visum, som man sedan kan få förlängt gratis om man ansöker hos Ministry of Immigration. Viktigt då att man inte säger att man jobbar utan bara ”har fastnat för och trivs otroligt bra bland dessa fantastiska människor och vill se mer av den magnifika naturen” (ett litet utdrag ur min egen ansökan). Om man planerar att resa mycket till grannländer kan det löna sig att skaffa ett multiple entry visa så man slipper betala varje gång man äntrar landet.


Mat är väldigt billigt. Om man väljer att äta den lokala maten från små kiosker och marknaden kan man komma undan nästan chockerande billigt. En rolex (omelett på ett eller två ägg inlindat i chapatti <-indiskt bröd) kostar ca 1.500 UGX vilket motsvarar 3,5 kr. Rolex är en utmärkt frukost som man står sig på i flera timmar och man får med sig den i en liten plastpåse, mycket praktiskt. Ugandier äter oftast bara ett stort mål om dagen och om man äter lunch med dem får man anstränga sig för att hänga/orka med. Äta kan de. Till middag kan man gå ner till de lokala marknaderna och antingen handla råvaror riktigt billigt för att laga själv eller köpa rätter för ca 1.500-3.000 UGX (3,5 – 7 kr). Kampala har ett stort utbud av restauranger och de flesta lite finare påminner om västerländska. Det finns bl.a. mexikanska, kinesiska, italienska, belgiska och t.om japanska resturanger. Priserna kan skilja sig åt ganska kraftigt men en pizza kostar ca 66 kr och en sushirätt från 43 kr.


Det finns ingen kommunaltrafik i den meningen vi är vana vid i Sverige. Det de kallar public transport är minibussar, matatus,  som åker mellan olika stadsdelar eller mellan olika städer. För att ta sig fram i Kampala måste man oftast använda sig av dessa eller boda bodas (tips är att köpa en hjälm, då bodas ofta är involverade i trafikolyckor). Det är bäst att fråga någon lokal från Kampala hur man ska ta sig till önskad destination, då rutterna inte är självklara och man kan behöva byta på olika ”hållplatser”. Viktigt att tänka på vid nyttjandet av matatus är att ha gott om tid, då de inte börjar åka förrän de är fulla och kan ta olika gen- eller omvägar beroende på var passagerarna vill bli avsläppta. Däremot är priserna låga och fasta och man behöver inte förhandla sig fram till priset som med boda bodas.

I Uganda finns även möjligheter att gå på safari, se gorillor, åka till öar i Viktoria sjön samt vandra bland olika sjöar och berg. Utbudet är stort och jag rekommenderar att kolla upp vad man vill göra då det krävs lite planering (både ekonomiskt och tidsmässigt för att ta sig dit). Priserna varierar ganska kraftigt beroende på vad man vill göra (åka till Jinja kan man göra för 5.000 UGX/12 kr medan se bergsgorillor kostar $ 500).


Under min praktik utförde jag en undersökning bland kvinnor på en klinik i en stad något utanför Kampala. Att åka till staden med matatu kostade lika mycket som att ta en boda boda till kontoret i Kampala, så no foul no harm där. Däremot behövde jag anställa en tolk för att översätta mitt frågeformulär till det lokala språket, Luganda. Jag hade tur och överläkaren på kliniken hade kontakt med en nyligen examinerad sjuksköterska som kunde ställa upp och hjälpa mig. Henne var jag dock tvungen att betala ur egen ficka. Jag lyckades intervjuva över 300 kvinnor på två veckor, vilket räckte för min lilla studie och jag betalade henne bara ca. 300 kr för den tiden. Hon var helt och hållet oumbärlig och mitt projekt stod och föll med henne.  Det kan vara bra att tänka på om man ska samla in data. Även om engelska är det officiella språket behärskar befolkningen utanför storstäderna, och väldigt ofta även inom dem, knappt språket och jag vågar påstå att det är omöjligt att genomföra lyckade projekt utan lokal hjälp. Har man  ett längre projekt är det alltså viktigt att räkna med kostnadet för översättnign.


Kostnader i övrigt består mest av boende (se nästa avsnitt).

En 'kiosk' i slummen som säljer Rolex. Bästa stället i Kampala enligt min mening!

Boende

Jag hade fått höra att det var lättare att ordna en bostad på plats. Uganda har knappast någon sida på internet där lägenheter/villor annonseras. Däremot kan det vara värt att slänga ut en rad i gruppen Expats in Uganda på Facebook. Om man vill dela boende med någon eller få tips var man ska vända sig kan man eventuellt få napp där.

Jag hade inte funderat så värst mycket på boende. Tänkte mer att det löser sig på plats. Jag hade inte heller gjort någon ordentlig budget för boendet, då jag var övertygad om att det skulle vara billigt som allting annat i Uganda. Verkligheten var minst sagt en annan. Allt som var av någorlunda europeisk standard var dyrt. Riktigt dyrt. Minst $ 400 i månaden får man nog vara beredd att punga ut om man vill bo bekvämt. Och då är standarden inte särskilt hög… Som utlänning tycker jag att man ska bo i ett hus med säkerhetsvakt. Det är väldigt vanligt i Uganda (jag hörde rykten om att security var den största anställande sektorn) och alla rika (mycket brett begrepp i ett land som Uganda, men innefattar alla västerlänningar) har en anställd som vaktar porten.


Jag hade planerat att hitta en lägenhet när jag kommit på plats. Efter de första dagarna på Red Chilli’s i Kampala var jag ännu mer besluten att fixa ett eget boende. Första dagarna var väldigt tuffa. Standarden är inte jättehög, allt känns ganska nedgånget, duscharna strulade, internet strulade, elektriciteten strulade, det är ett hotell och kändes ganska opersonligt mestadels. Efter att ha träffat min handledare tog han med mig till tre ställen för att se på lite lägenheter. Det första var ett hus som hans moster och hennes man hyr ut. Det stället var helt enormt, fantastiskt inrett och kändes mycket lyxigt. Priset låg på $2000 i månaden. Jag förklarade att jag verkligen inte hade de resurserna att hyra det stället. Det vore även väldigt ensamt att bo där, alldeles själv. Lite samma sak gällde för de andra två ställena jag tittade på, standarden var medelmåttig/okej men priset var väldigt mycket högre och det verkade inte vara så sociala miljöer. Just bristen på andra mönniskor var största orsaken till att jag stannade på Red Chilli’s. Sen måste man ta hänsyn till att Kampala är en enorm och oorganiserad stad och trafiken är katastrofal under rusningstrafik. Det är absolut värt att bo någorlunda nära där man jobbar eller se till att det finns bra kommunikationsmöjligheter. För mig passade det bra att bo på sydöstra sidan. Jag blev erbjuden flera möjligheter att bo på nordöstra sidan vilket hade passat perfekt om jag hade jobbat på Pincer Groups kontor under hela tiden. Men nu gjorde jag delvis en praktik på en klinik öster om staden så Chilli’s låg perfekt till.


 Jag lärde känna helt fantastiska människor på hotellet och även om många av dem bara var genomresande och borta igen inom några dagar/veckor så fanns det några guldkorn, några långvariga så som jag själv. I slutet av november flyttade jag dock in hos en kille, mer av bekvämlighet än något annat, men det vara bara två kvarter bort så jag fortsatte att spendera många dagar och kvällar på Chilli’s.

Mitt råd är att antingen flytta in hos någon eller bo i alla fall ett tag på Red Chilli’s, då det är enklaste sättet att lära känna folk och bygga upp en stabil vänkrets. Red Chilli’s flyttar från och med september eller oktober i år, så de ska få nya byggnader, ledningar, ja ALLT så det kan bli ett riktigt trevligt ställe att hänga på. 

Soluppgång från min lägenhet i sydöstra Kampala

Studier allmänt

Min första kontakt med Pincer Group var väldigt spännande och frustrerande på samma gång. Jag tror att de hade lite andra förväntningar på mig än vad jag hade.  Det är nog det jag hade önskat var lite tydligare från KI, vad var det jag egentligen var där för att lära mig? Vad kunde Pincer förvänta sig av mig? Vad kunde jag förvänta mig av dem? Jag hade inte ens något som liknade ett svar på de här frågorna när jag åkte ner. Att åka själv gjorde nog saken både bättre och värre. Bättre i den mån att jag inte är en person som är rädd för att leva lite i det oklara, jag behöver inte ha allting utstakat utan kan köra ner huvet och bara köra på och jag kan bli irriterad när någon alltid behöver tydliga riktlinjer, lev lite, släpp loss! Men det var nog dåligt att jag var själv i den mån att jag inte hade någon att riktigt ty mig till, i alla fall inte i början, när det kändes tufft och oklart och jobbigt. Hade någon annan varit där, som kanske vore lite mer strukturerad, hade det nog sporrat mig att ta tag i de här frågorna.

I den mån skiljer sig praktiken i Uganda väldigt från den praktik, som jag har upplevt i Sverige, något enormt. Det fanns inget tydligt mål med min praktik. Eller det fanns det. Egentligen två. Ett som jag hade uppfattat och ett som de på Pincer hade uppfattat. De skilde sig åt väldigt. Min uppfattning om målet med praktiken var att jag skulle få insyn i hur det är att jobba med hälsofrågor i ett låginkomstland, se hur sjukvården fungerar osv. Deras var att jag skulle forska och skriva en rapport. Gärna om ett eget ämne som jag kommit på. Det kändes ganska överväldigande. Till slut böjde jag mig för deras uppfattning och tänkte att det vore ett bra övningstillfälle. Och jag fick ut väldigt mycket av det. Även om det inte alltid var glasklart…

Även om folket i Uganda är trevliga och glada finns en stark hierarkisk underton. Kommer man in i en konversation förstår man snabbt vem som har högst ställning osv. Pincer Group består av en grupp mycket väl kvalificerade människor, men ändå är det väldigt lätta att umgås med. Till skillnad från många andra organisationer kallar de varandra vid förnamn och låter även praktikanten åtnjuta denna ställning. Alla tummar upp. Mycket uppskattat!

Kampala från Kibuli mosque

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 1 på KI

Som sagt var början väldigt rörig. När det väl kom igång rullade det ofta på. Ett tag. Sen tog det stopp och man var tvungen att tänka på vad som skulle hända härnäst.


De första två veckorna spenderades mest på kontoret i kampala. Det gick ganska långsamt framåt. De ville att jag skulle leta reda på lite information/forskning om hälsoproblem i Uganda så att jag skulle ha lite bättre koll. Men det fanns inget internet. Sedan ville de att jag skulle lära mig ett statistiskt dataprogram, SPSS. Det tog nästan en vecka att få tag på. Sedan hade min handledare anordnat ett möte med en District Health Officer i kommunen bredvid så att jag skulle kunna komma ut på praktik på en klinik och uppleva ”det riktiga Uganda” (som tydligen inte finns i Kampala). Det tog drygt en vecka, då avtalad tid inte betyder så mycket i Uganda. Så drygt en månad gått när jag till slut fick till ett möte. När jag väl träffat DHO:n skickade han vidare mig till Mukono Health Centre IV som är en av de större klinikerna i Mukono District. Även där kändes det lite luddigt vad jag skulle göra på kliniken. Läkaren som ledde kliniken hade mer uppfattningen att jag skulle få en insyn i Ugandas sjuksystems uppbyggnad och ville även att jag skulle träffa de som jobbar med miljöaspekter samt sophantering i distriktet för att bilda mig en uppfattning om de områdena. Hans syn stämde mer in på mina förväntningar som jag haft på min praktik, men efter ett möte med både honom och min handledare bestämdes att jag skulle se så mycket som möjligt på två veckor och sen försöka ställa upp en frågeställning och göra en mindre fältstudie.

Första dagen fick jag e kort rundtur och sen fick jag åka hem.


Därefter fick jag spendera lite tid på mödravårdsavdelningen. Dit kommer alla mammor som är gravida för att registreras, undersökas och få lite malariatabletter, järntabletter, folsyra, vitaminer samt ett myggnät. Vid registreringen får alla mammor en liten ”Mother Passport” som innehåller all information; patientnummer, ålder, civilstånd, närmast anhöriga samt tider för besök på mödravården och övriga anteckningar. Alla patienter registreras även i en stor, Harry Potter liknande bok och data ur denna rapporteras i slutet av varje månad till kommunen, vilket sammanställs i kvartalsrapporter som sedan rapporteras till hälsoministeriet. Redan första dagen började jag ifrågasätta sanningshalten i registreringarna. Av de som blivit registrerade på mödravården den senaste månaden uppgav bara en att hon var ogift. Det kom även in en flicka som inte kunde vara en dag över 15-16 men som påstod sig vara 18 år gammal. Efter att hon gått frågade jag sjuksköterskorna om de trodde att hon var 18 och de svarade nej, men att de förstod hennes baktanke med att ljuga då det egentligen är olagligt att ha sex om man är under 18.


Alla mammor som registrerades på Mukono Health Centre IV måste ta ett HIV test. Testet tar ungefär 5 minuter. Efteråt får de kvinnor med positivt besked rådgivning.  Sjuksköterskorna förklarar att smittan inte måste föras vidare till barnet, om de skärper sig och följer deras riktlinjer. De förklarar även att man inte kan se om någon är sjuk, att man bör hålla sig till en partner, och förändra sitt beteende. De tar även upp vikten av att ta sin medicin och tydliggör att om man inte tar ART så blir man snabbt sjuk. Rådgivningen varierar dock mycket beroende på vilken sjuksköterska som håller i den. Nästan alla sjuksköterskor på kliniken volontärar och de flesta roterar mellan olika stationer. Deras arbetssätt kan skilja sig ganska radikalt, en del berättar ganska kort vad ett positiv HIV besked innebär, andra tar sig tid och berättar mer utförligt, och ytterligare några berättar för flera samtidigt. Därefter skickas de till HIV kliniken för vidare konsultation och för att hämta ut medicin.

Jag fick ofta intrycket att det inte fanns något ritkgit system. Sjuksköterskorna skriver lite, pratar lite, ställer lite frågor, skriver lite mer. Även registreringen känns ibland ostrukturerad; datum saknas gång på gång, ålder skrivs ibland in fel, patiennumret är ofta otydligt och det händer att fel kvinna för tillbaka ”Mother Passport-boken”.  Vissa dagar kontrolleras järnvärden, andra inte. 


Mycket av strukturen och organisationen kändes främmande och ostrukturerat. Många sjuksköterskor kan bara väldigt basal engelska och det var svårt att få ett grepp om kliniken och dess arbetssätt. För det mesta pratade de Luganda, då patienterna som kommer oftast inte kan någon engelska alls.

Jag fick även möjlighet att få en inblick i hur vaccinationsavdelningen fungerar på kliniken. Den kändes mer uppstyrd än mödravården, kanske för att samma två kvinnor jobbar där konsekvent. Alla barn har ett ”Child Health Card” liknande ”Mother Passport” där vacinationer fylls i, vikt registreras och alla avvikelser noteras. De var väldigt trevliga och försökte få mig att delta i vaccinationsrutinen, men även de pratar mest Lugnanda och mammorna likaså.


Av de avdelningar jag besökte var HIV kliniken den minst stimulerande. Jag tror att den har riktig potential att vara interessant, de sjuksköterskor som jobbar med rådgivning och undersökningar verkar extremt kvalificerade och tar sitt jobb på högsta allvar. Men då det rör sig om mykcet känslig information så var det inte möjligt för mig att vara med på rådgivningen, vilket med största sannolikhet inte hade gett någonting i alla fall. De övriga sjuksköterskorna var svåra att få kontakt med, pratade mest luganda sinsemellan eller ville att jag skulle hook them up med några av mina vita killkompisar. Patienterna pratade engelska i ännu mindre utsträckning och var oftast endast där för att hämta ut ART, som de kan få för max två månader åt gången. Den delen av kliniken kändes ännu mer oeffektiv än de andra. Ofta stod fyra personer i receptionen och pratade och skämtade. Första timmen gick oftast rätt fort, då man fyllde små påsar med 30 tabletter. Sedan dog aktivitetrna ut ganska snabbt och tiden verlkigen släpade sig fram. Många av patienterna som kom ner till avdelningen var mammor som nyss testats positivt för HIV och de var ofta helt förstörda och desperata. Kändes inte som en väldigt välkomnande miljö. Jag kunde inte undgå att tänka på de enorma kontrasterna mot ett land som Sverige.


Jag fick även privilegiet att följa med på en inspektion av en vattenflaskfabrik samt en matlagningsoljefabrik. Det var väldigt intressant. Jag följde med kvinnan som är ansvarig för miljöinspektioner i kommunen, medan en läkare och en assistent undersöker de anställda. Det var mycket lärorikt och intressant att se att hon gick efter samma kriterier som vi lärt oss i miljömedicin/hållbar utveckling/global hälsa (ex att arbetare måste ha skyddsutrstning, kriterier för hur de disponerar avfall, checklista för krav som ska uppfyllas om de serverar mat osv osv). Det hela var väldigt givande och jag kände visst hopp för första gången sedan min praltik börjat, eftersom vi värderade samma saker och jobbade mot samma mål. I brist på bättre ord vill jag säga att det kändes väldigt västerländskt och vettigt strukturerat. Jag frågade om alla matfabriker var tvungna att genomgå en sådan miljöinspektion. Som svar fick jag att de borde göra det, men miljöinspektören har ingen bil och därför ingen möjlighet att ta sig till fabriker om inte fabrikerna själva betalar för en inspektion/hälsoundersökning. Och där föll min entusiasm igen.

Jag skulle även ha spenderat tid på TB avdelningen, men den var stängd båda dagarna jag kom dit, utan någon vidare information.


Efter att ha tillbringat tid på kliniken och sett hur det fungerar var det dags att komma på ett litet projekt att skriva om. Det jsom påverkade mig mest och som jag helst ville influera var strukturen på kliniken. Jag ville strukturera upp och anordna flödesscheman och ev broschyrer för att säkra, underlätta och effektivisera arbetet så mycket som möjligt. Men jag insåg ganska snabbt att det var ett mycket större projekt än vad jag hade möjlighet att utföra, både när det gäller tid och resurser. Sen tillkom även känslan av ”Vem är jag att tala om för dem hur de ska jobba? Jag är bara en student, utan erfarenhet. Varför skulle jag veta bättre? Och varför skulle de lyssna på mig?” Det slutade med att jag gjorde en sociodemografisk undersökning av kvinnor som använde sig av mödravården på kliniken. Jag tittade på civilstånd, utbildning, anställning, inkomst, distans till kliniken, hur ofta de gått på antenatal care visits, varför de kom första gången med mera.  Det var svårare än jag trott och blev en riktigt utmaning att utföra. Jag lärde mig väldigt mycket. Det var också mer tur än skicklighet som gjorde att jag kunde genomföra projektet. Jag ställde upp frågorna själv, fick ett godkännade frpn min handledare på Pincer Group och uppmaningen att skaffa en tolk för att hjälpa mig ställa frågorna. Jag fick ingen vidare instruktion om var man kunde hitta en tolk och när jag frågade hur mycket det skulle kosta fick jag som svar ”Just give them a small amount of money” vilket inte direkt kastade mer ljus på problemet. Jag vände mig istället till föreståndaren på kliniken som sade att han kände en sjuksköterska som gjort sitt examensarbete på kliniken bara några veckor tidigare och nu var utexaminerad och arbetslös. Han bad henne komma till kliniken så att vi kunde träffas. Hon blev min räddning. Hon hjälpte mig översätta mitt frågeformulär till luganda, vilket möjlighjrde att de kvinnor som kunde läsa kunde besvara frågorna själva. Hon var helt omumbärlig och anledningen till att jag lyckades intervjuva 315 kvinnor på ca 2 veckor. Efteråt kunde jag känna att borde ha ställt lite annorlunda eller mer specifika frågor, men det var absolut en nyttig erfarenhet.

Överst: Mukono Health Centre IV Till vänster: Registreringen av kvinnor på mödravården Till höger: Rapportering av HIV-fall

Språk och kultur

Språket är ett komplext problem i Uganda. Engelska är det officiella språket, men utöver det finns ca ett 40-tal andra språk, där luganda och swahili är det vanligaste. I kampala är luganda det vanligaste språket men bara 70 km bort i nästa stora stad, Jinja, pratar man ett helt annat språk. Bara på min lilla klinik som strax utanför Kampala fanns det patienter som inte förstår luganda. Problemet är att engelska inte heller är allt för utbrett. Det är till stor del en klassfråga, då de som har haft tillgång till ordentlig skolgång och kanske tom universitet talar mycket bra engelska och läser lokala tidningar på engelska. Många av de superrika har även studerat utomlands, ofta i England. Men de allra flesta i städerna kan göra sig förstådda och utbyta enklare meningar, men mycket längre än så sträcker sig inte deras kunskaper. Jag lärde mig enklare fraser som ”hej”, ” hur mår du?”, ”jag mår bra”, ”tack”, ”varsågod”, ”ursäkta”, ”kan du ipprepa” och nägra enklare ströord. 


Det var ganska tufft att jobba med folk som oftast talade det lokala språket. Man känner sig ofta lite som en outsider och att inte förstå vad som sägs omkring en får en att känna sig ännu mer utanför och kan upplevas som väldigt frustrerande. Det finns många språkguider på internet och man kan nog lära sig en basal förståelse för språet bara genom dessa. Det finns säkert kurser i luganda eller swahili dock är jag mer tveksam till om det finns riktiga kurser i de mindra språken. Bästa sättet att lära sig är, som alltid, att bara umgås med många från uganda och på så sätt lära sig språket.


Kulturen är ett helt kapitel för sig. Allt är annorlunda. Då menar jag allt. Jag kan tycka att jag var ganska väl förberedd och jag fick många komplimanger för min anpassnig till de lokala sederna och acceptansen för olikheterna. Men jag måste ju erkänna att jag åtmindstpnde reagerade och refleterade över många av skillnaderna.
Ett exempel är i början när jag fick vänta på mitt möte med DHO:n. Bara en sådan sak som att inte lyckas dyka upp till ett avtalat möte på över en vecka fascinerar mig något oerhört. Ett annat är strujturen, eller bristen på den kanske är mer korrekt, på kliniken och fördelninge av arbetet. Logik känns ofta som något helt bortglömt och det känns ofta som att ugandierna skjuter sig själva i foten om och om igen utan att vara medvetna om det (eller bara ignorerar det, jag är inte helt säker). Ett exempel är en man jag lärde känna i Kampala som driver en möbelverkstad där han tillverkar handgjorde möbler med hjälp av ett tiotal personer. Han utlovade betald övertid samt julbonusar om de kämpade på och fick beställningarna klara innan jul. Vid julaftom var inget klart, trots det begärde de att få ut sina bonusar. Han vägrade då de inte hade slutfört arbetet på avtalad tid, vilket gjorde de mycket upprörda. Så pass att de gick ihop allihopa och försökte tända eld på hans verkstad dagen innnan nyår. Nu har han stängt ner son verksamhet och vill flytta därifrån och de anställda jobbar antingen på en möbelfabrik som är känd för att behandla sina anställda extremt dåligt och betala dem löjligt låga löner eller är arbetslösa. Likannde historier har jag gott om.


Det kan kännas som att allt är en kamp och många gånger är det svårt att förmedla sina egna tankar och åsikter, då de ofta är helt främmande. När jag frågade varför nästan alla sjuksköterskor volontärar, vilket de inte kan leva på, svarade de flesta ”jo, det är tufft, men vi ber mycket. Ber att det ska bli bättre”. Religionens inflytande kan tyckas extrem, särskilt för någon som kommer från sekulariserade Sverige. Även småsaker som att hela tiden behöva förhandla om saker börjar tära på en efter ett tag. Det var otrtoligt frustrerande när boda boda chaufförer började med att be om helt absurda priser innan man skulle åka någonstans. Och vi var ute ett gäng en gång och åt sushi  och alla beställde samma sak. Trots det fick 7 av 8 sin mat och den sista fick vänta ytterligare 20 min. Sen kan det ta över30 minuter att få en kypares uppmärksamhet och ytterligare 20 att få notan. Sånna småsaker byggs upp tills man ibland bara känner en orklöshet och otrolig saknad efter det man anser som normalt. Jag måste påpeka att mitt generealla intryck av uganda var extremt positivt under hela min vistelse, men de sista 3 veckorna hade jag min dip som man egentligen brukar ha efter halva tiden. Så jag åkte med en ganska negativ inställningen vilket såklart färgar mina minnen såhär i efterhand. Orsaken är många småsaker som ansamlats och blev en stor överhängande irritation; problem med att växla pengar för att växelkontoret inte hade valutan inne utan ville att jag skulle lämna mina motsvarande 3000 kr där för att sedan komma tillbaka några timmar senare – annars kunde de inte köpa den andra valutan och inte växla mina pengar, problem vid återkomst till landet då de trots mitt förlängda visum ”stämplat ut” mig och jag därför fick betala $50 för att komma in igen, extremt dålig service vid restaurangbesök, telefonnät som låg nere, folk som kom fram till mig på gatan och började berätta att de bett till gud om en vit vän och inte ville lämna mig ifred och sist men inte minst att min väska blev stulen 10 dagar innan jag skulle åka hem; med kontokort, två mobiltelefoner, nycklar och pengar.

"Sevärdigheter" i Kampala

Fritid och sociala aktivteter

Uganda är ett fantastiskt land när det gäller socialt liv. Alla är väldigt vänliga och man blir ofta hembjuden till folk för att träffa deras familjer och de flesta har en mycket öppen attityd och besvarar gärna frågor om kulturen, staden osv.(även om de ibland inte har en aning…). Folk är väldigt lätta att få kontakt med, ibland upplevs de som lite väl framfusiga, men kan man komma över det så kommer man ha en fantastisk tid i landet och lära sig väldigt mycket om kulturen och invånarna. 


En viktig del av Kampalas sociala liv är klubbar och barer. Ugandier älskar att gå ut och umgås med vänner och dansa. Helst hela natten lång! Och dansa kan de. Festerna är oftast fantastiska och lättsamma då det inte är så noga hur du dansar, bara du gör det. För en f.d. dansare var det en fantastisk upplevelse.

Idrott är lite svårare. Det finns organiserade sporter; rugby, cricket, tennis osv som jag tror är ganska bra, men själv provade jag aldrig någon av dem. För att motionera är det bästa att gå på gym. Kampala är oftast för varmt för att springa utomhus och vägarna är katastrofala och trafiken gör att utrycket springa för livet får en helt ny betydelse. Däremot finns det gott om hotellanläggningar med pooler som man får tillgång till, vilket är mycket uppskattat.

Däremot erbjuder Uganda en uppsjö av olika aktiviter som kajakpaddling, forsränning, safaris, vandring, klättring, gorillasafaris eller bara helt fantastisk natur (om man åker ut från storstaden). De flesta aktiviteter tar lite tid att organisera och utföra, men det är helt klart värt det.


Expat gemenskapen är fantastisk (dels för att alla sticker ut, man ser direkt vem som inte är lokalbefolkning) och alla är väldigt öppna och vänligt sinnade mot varandra. Det hände ofta att man började prata med nya människor vid poolen som man senare mötte upp för drinkar som sedan blev bra vänner. De flesta rör sig i ganska små cirklar bestående av Kabira country club, Speke Munyonyo, Mediterrano, Yujo, Little Bistro, MishMash, Steak Out, Bubbles, Big Mikes och Iguana så man springer på varandra rätt frekvent. 

På ett hotell vid Mount Elgon

Sammanfattning

Jag har lärt mig otroligt mycket av min utlandstermin i Uganda. Jag känner mig enormt påverkat och uppfattar helt klart en förändring även om det är mycket svårt att sätta fingret på vad det är jag faktiskt har lärt mig och hur det har förändrat mig. Det upplevs som en väldigt tyst kunskap, sådan som man måste uppleva själv och bara kan få genom erfarenhet. Om jag ska försöka klä känslan i ord skulle jag säga att jag har fått bättre insikt i hur mycket kultur påverkar arbetet, möjligheter, förståelse och behovet/typen av insatser. Det som tycks fungera utmärkt eller verkar självklart i väst kan få helt andra konsekvenser i Afrika och problemen som uppstår och måste hanteras är helt andra.
 

Jag har även lärt mig hur otroligt viktigt utbilning är. Det är svårt att avgöra när kompetensen och tron på att ifrågasätta saker/personer/system/myndigheter kickar igång i människa eller i ett samhälle, men det står klart att utbildning är enda vägen till den färdigheten. Man kan inte ”hjälpa” de här människorna ur problem, man kan inte lösa problemen åt dem. Hjälp till självhjälp är essentiellt. Och man måste våga ställa krav. Donerar man en ofantlig mängd pengar till ett land eller startar ett projekt måste man våga kräva resultat och ordentlig redovisning av dessa.


Jag trodde länge att mitt mål var att jobba för Sida, FN eller WHO i en mycket administrativ roll eller något likande. Det känner jag inte längre. Eller jo, det gör jag väl någonstans, men främst känner jag att behovet av utbildade personer på marknivå som utvärderar projekt, kommer med förslag på lösningar, konsulterar i olika frågor, ställer krav och kan rapportera detta till högre instanser är extremt akut och där man faktiskt kan göra mest skillnad.

Barn på Mukono Health Centre IV