Som sagt var början väldigt rörig. När det väl kom igång
rullade det ofta på. Ett tag. Sen tog det stopp och man var tvungen att tänka
på vad som skulle hända härnäst.
De första två veckorna spenderades mest på kontoret i
kampala. Det gick ganska långsamt framåt. De ville att jag skulle leta reda på
lite information/forskning om hälsoproblem i Uganda så att jag skulle ha lite
bättre koll. Men det fanns inget internet. Sedan ville de att jag skulle lära
mig ett statistiskt dataprogram, SPSS. Det tog nästan en vecka att få tag på.
Sedan hade min handledare anordnat ett möte med en District Health Officer i
kommunen bredvid så att jag skulle kunna komma ut på praktik på en klinik och
uppleva ”det riktiga Uganda” (som tydligen inte finns i Kampala). Det tog drygt
en vecka, då avtalad tid inte betyder så mycket i Uganda. Så drygt en månad
gått när jag till slut fick till ett möte. När jag väl träffat DHO:n skickade
han vidare mig till Mukono Health Centre IV som är en av de större klinikerna i
Mukono District. Även där kändes det lite luddigt vad jag skulle göra på
kliniken. Läkaren som ledde kliniken hade mer uppfattningen att jag skulle få
en insyn i Ugandas sjuksystems uppbyggnad och ville även att jag skulle träffa
de som jobbar med miljöaspekter samt sophantering i distriktet för att bilda
mig en uppfattning om de områdena. Hans syn stämde mer in på mina förväntningar
som jag haft på min praktik, men efter ett möte med både honom och min
handledare bestämdes att jag skulle se så mycket som möjligt på två veckor och
sen försöka ställa upp en frågeställning och göra en mindre fältstudie.
Första dagen fick jag e kort rundtur och sen fick jag åka
hem.
Därefter fick jag spendera lite tid på mödravårdsavdelningen. Dit kommer alla
mammor som är gravida för att registreras, undersökas och få lite malariatabletter,
järntabletter, folsyra, vitaminer samt ett myggnät. Vid registreringen får alla
mammor en liten ”Mother Passport” som innehåller all information;
patientnummer, ålder, civilstånd, närmast anhöriga samt tider för besök på
mödravården och övriga anteckningar. Alla patienter registreras även i en stor,
Harry Potter liknande bok och data ur denna rapporteras i slutet av varje månad
till kommunen, vilket sammanställs i kvartalsrapporter som sedan rapporteras
till hälsoministeriet. Redan första dagen började jag ifrågasätta
sanningshalten i registreringarna. Av de som blivit registrerade på mödravården
den senaste månaden uppgav bara en att hon var ogift. Det kom även in en flicka
som inte kunde vara en dag över 15-16 men som påstod sig vara 18 år gammal.
Efter att hon gått frågade jag sjuksköterskorna om de trodde att hon var 18 och
de svarade nej, men att de förstod hennes baktanke med att ljuga då det
egentligen är olagligt att ha sex om man är under 18.
Alla mammor som registrerades på Mukono Health Centre IV
måste ta ett HIV test. Testet tar ungefär 5 minuter. Efteråt får de kvinnor med
positivt besked rådgivning. Sjuksköterskorna förklarar att smittan inte
måste föras vidare till barnet, om de skärper sig och följer deras riktlinjer. De
förklarar även att man inte kan se om någon är sjuk, att man bör hålla sig till
en partner, och förändra sitt beteende. De tar även upp vikten av att ta sin
medicin och tydliggör att om man inte tar ART så blir man snabbt sjuk.
Rådgivningen varierar dock mycket beroende på vilken sjuksköterska som håller i
den. Nästan alla sjuksköterskor på kliniken volontärar och de flesta roterar
mellan olika stationer. Deras arbetssätt kan skilja sig ganska radikalt, en del
berättar ganska kort vad ett positiv HIV besked innebär, andra tar sig tid och berättar
mer utförligt, och ytterligare några berättar för flera samtidigt. Därefter
skickas de till HIV kliniken för vidare konsultation och för att hämta ut
medicin.
Jag fick ofta intrycket att det inte fanns något ritkgit
system. Sjuksköterskorna skriver lite, pratar lite, ställer lite frågor,
skriver lite mer. Även registreringen känns ibland ostrukturerad; datum saknas gång
på gång, ålder skrivs ibland in fel, patiennumret är ofta otydligt och det
händer att fel kvinna för tillbaka ”Mother Passport-boken”. Vissa dagar kontrolleras järnvärden, andra
inte.
Mycket av strukturen och organisationen kändes främmande och ostrukturerat.
Många sjuksköterskor kan bara väldigt basal engelska och det var svårt att få
ett grepp om kliniken och dess arbetssätt. För det mesta pratade de Luganda, då
patienterna som kommer oftast inte kan någon engelska alls.
Jag fick även möjlighet att få en inblick i hur vaccinationsavdelningen
fungerar på kliniken. Den kändes mer uppstyrd än mödravården, kanske för att
samma två kvinnor jobbar där konsekvent. Alla barn har ett ”Child Health Card”
liknande ”Mother Passport” där vacinationer fylls i, vikt registreras och alla
avvikelser noteras. De var väldigt trevliga och försökte få mig att delta i
vaccinationsrutinen, men även de pratar mest Lugnanda och mammorna likaså.
Av de avdelningar jag besökte var HIV kliniken den minst stimulerande.
Jag tror att den har riktig potential att vara interessant, de sjuksköterskor
som jobbar med rådgivning och undersökningar verkar extremt kvalificerade och tar
sitt jobb på högsta allvar. Men då det rör sig om mykcet känslig information så
var det inte möjligt för mig att vara med på rådgivningen, vilket med största
sannolikhet inte hade gett någonting i alla fall. De övriga sjuksköterskorna
var svåra att få kontakt med, pratade mest luganda sinsemellan eller ville att
jag skulle hook them up med några av mina vita killkompisar. Patienterna
pratade engelska i ännu mindre utsträckning och var oftast endast där för att
hämta ut ART, som de kan få för max två månader åt gången. Den delen av
kliniken kändes ännu mer oeffektiv än de andra. Ofta stod fyra personer i
receptionen och pratade och skämtade. Första timmen gick oftast rätt fort, då
man fyllde små påsar med 30 tabletter. Sedan dog aktivitetrna ut ganska snabbt
och tiden verlkigen släpade sig fram. Många av patienterna som kom ner till
avdelningen var mammor som nyss testats positivt för HIV och de var ofta helt
förstörda och desperata. Kändes inte som en väldigt välkomnande miljö. Jag kunde
inte undgå att tänka på de enorma kontrasterna mot ett land som Sverige.
Jag fick även privilegiet att följa med på en inspektion av
en vattenflaskfabrik samt en matlagningsoljefabrik. Det var väldigt intressant.
Jag följde med kvinnan som är ansvarig för miljöinspektioner i kommunen, medan
en läkare och en assistent undersöker de anställda. Det var mycket lärorikt och
intressant att se att hon gick efter samma kriterier som vi lärt oss i
miljömedicin/hållbar utveckling/global hälsa (ex att arbetare måste ha
skyddsutrstning, kriterier för hur de disponerar avfall, checklista för krav
som ska uppfyllas om de serverar mat osv osv). Det hela var väldigt givande och
jag kände visst hopp för första gången sedan min praltik börjat, eftersom vi
värderade samma saker och jobbade mot samma mål. I brist på bättre ord vill jag
säga att det kändes väldigt västerländskt och vettigt strukturerat. Jag frågade
om alla matfabriker var tvungna att genomgå en sådan miljöinspektion. Som svar
fick jag att de borde göra det, men miljöinspektören har ingen bil och därför
ingen möjlighet att ta sig till fabriker om inte fabrikerna själva betalar för
en inspektion/hälsoundersökning. Och där föll min entusiasm igen.
Jag skulle även ha spenderat tid på TB avdelningen, men den
var stängd båda dagarna jag kom dit, utan någon vidare information.
Efter att ha tillbringat tid på kliniken och sett hur det
fungerar var det dags att komma på ett litet projekt att skriva om. Det jsom
påverkade mig mest och som jag helst ville influera var strukturen på kliniken.
Jag ville strukturera upp och anordna flödesscheman och ev broschyrer för att
säkra, underlätta och effektivisera arbetet så mycket som möjligt. Men jag
insåg ganska snabbt att det var ett mycket större projekt än vad jag hade
möjlighet att utföra, både när det gäller tid och resurser. Sen tillkom även
känslan av ”Vem är jag att tala om för dem hur de ska jobba? Jag är bara en
student, utan erfarenhet. Varför skulle jag veta bättre? Och varför skulle de lyssna
på mig?” Det slutade med att jag gjorde en sociodemografisk undersökning av
kvinnor som använde sig av mödravården på kliniken. Jag tittade på civilstånd,
utbildning, anställning, inkomst, distans till kliniken, hur ofta de gått på
antenatal care visits, varför de kom första gången med mera. Det var svårare än jag trott och blev en
riktigt utmaning att utföra. Jag lärde mig väldigt mycket. Det var också mer
tur än skicklighet som gjorde att jag kunde genomföra projektet. Jag ställde
upp frågorna själv, fick ett godkännade frpn min handledare på Pincer Group och
uppmaningen att skaffa en tolk för att hjälpa mig ställa frågorna. Jag fick
ingen vidare instruktion om var man kunde hitta en tolk och när jag frågade hur
mycket det skulle kosta fick jag som svar ”Just give them a small amount of
money” vilket inte direkt kastade mer ljus på problemet. Jag vände mig istället
till föreståndaren på kliniken som sade att han kände en sjuksköterska som
gjort sitt examensarbete på kliniken bara några veckor tidigare och nu var
utexaminerad och arbetslös. Han bad henne komma till kliniken så att vi kunde
träffas. Hon blev min räddning. Hon hjälpte mig översätta mitt frågeformulär
till luganda, vilket möjlighjrde att de kvinnor som kunde läsa kunde besvara
frågorna själva. Hon var helt omumbärlig och anledningen till att jag lyckades
intervjuva 315 kvinnor på ca 2 veckor. Efteråt kunde jag känna att borde ha
ställt lite annorlunda eller mer specifika frågor, men det var absolut en
nyttig erfarenhet.