Vad spännande det var när jag fick veta att jag blivit nominerad att åka till New York och Bronx via KIs utbytesprogram. Det jag då inte visste var att merparten av arbetet innan avresa kvarstod. Alla de intyg och blanketter som krävdes både från universitets håll och för visumansökan var inte särskilt svåra att ta fram eller fylla i. Det var bara det att det tog sådan enorm tid. Så var förberedd på det om du vill göra ett utbyte till USA och speciellt till New York där kraven är särskilt komplicerade.
Jag ansökte om att få hamna på Albert Einstein College of Medicine (AECOM) i första hand för att jag hade intryck av att det var ett universitet som var vänligt inställt till utbytesstudenter och deras önskemål om kurser. Detta intryck hade jag från andras reseberättelser. Jag skickade iväg min ansökan till USA i slutet av Maj och fick svar i slutet av Augusti att jag var välkommen i November till de kurser jag hade sökt till.
I och med att utländska universitet ofta har andra startdatum för sina kurser än KI kan det vara svårt att hitta en kurs som matchar schemat hemma tidsmässig. För att hinna tillbaka till min examen i januari hade jag i god tid ansökt om att läsa två kurser parallellt hemma under hösten. På det sättet kunde jag hinna till en tidigare kursstart i New York och sedan hinna hem till examen.
På grund av omsättningar i personalen både på KI och i USA fick jag inte alltid den administrativa hjälp jag hade behövt. När jag och en kursare ankom New York var det rum vi skulle hyra på campus ej städat sedan föregående hyresgäst. Vi fick efter en lång resa hitta ett hotell första natten. De efterföljande dagarna fick vi många ursäkter och betald hotellvistelse, men jag rekommenderar att ta kontakt med studievägledaren på AECOM någon vecka innan avresa för att vara säker på att allt är klart.
Jag och en kursare från KI delade ett kallt möblerat rum med pentry och bad på andra våningen i ett höghus på campus som vi betalade 750 dollar i månaden för totalt. Detta var mer än andra studenter som bodde där betalade men mindre än vad det verkade kosta att bo privat.
Att handla mat i the Bronx kostade ungefär som hemma med en dollar som kostade ca 7 kronor. På Manhattan var maten dyr i affärerna. Att gå ut på restaurang kostade ungefär som hemma. Jag var där thanksgiving, jul och nyår och kläd- och prylreorna tog aldrig slut. Så vad gäller traditionell shopping kunde man göra en hel del klipp.
Jag köpte den billigaste prepaid-telefonen (kontantkort) som fanns i närmaste RadioShack. Jag laddade på 50 dollar och trodde att det skulle räcka i 8 veckor. Det jag inte hade räknat med var att det kostade inte bara att ringa utan också att ta emot samtal. Och det kostade extra att ta emot samtal från utlandet. Så mitt tips är; använd uteslutande mail och skype eller köp en mobil med abonnemang. Internet kunde vi fått i lägenheten om vi hade betalt 90 dollar för en mailadress plus någon månadsavgift. Men vi snålade på detta och gick till campus-biblioteket istället där vi kunde använda gratis trådlöst nät eller bibliotekets datorer. Om vi hade tjatat lite på AECOMs studievägledare tror jag dock att hon hade fixat nättillgång gratis för oss i lägenheten. (För AECOMs egna studenter ingår internet i skolavgiften.)
Jag delade ju som tidigare nämnt lägenhet med en kursare. Det var mycket praktiskt att bo på campus eftersom vi hade nära till Jacobi och Weiler hospital och eventuell shuttle bus till andra sjukhus (bl a Montefiore) på morgonen. Vi hade fixat denna genom den studievägledare vi fick kontakt med på AECOM. Området var relativt säkert även om man skulle undvika promenader ensam utomhus nattetid. Det går både tunnelbana med byte till lokalbuss och en expressbuss från Manhattan till campusområdet. Vi hade god kontakt med en av studenterna som gick på Mount Sinai och bodde på Manhattan. Henne sov vi över hos många helger.
Efter gymnasiet i USA går man fyra år på college och tar en "Bachelor". Sedan kan man med sina "Bachelor"-betyg söka sig till Med School som är ytterligare fyra år. Sedan tar man läkarexamen och påbörjar sin "Residency", där man arbetar som "Intern" det första året och sedan är en "Resident" resten av "ST-tiden". Olika "Residencies" är olika långa. Den inom akutmedicin är ofta fyra år medan den inom kirurgi är fem till sex år. Efter "Residency" blir man "Attending" (ÖL) och tjänar från dag ett, dubbelt så mycket som man gjorde under sin "Residency" (och dubbelt så mycket som de flesta svenska läkare).
Som utbytesstudent från KI har man möjlighet att söka samma valbara kurser som de amerikanska studenterna som går sitt fjärde år på Med School. De söker ofta "Senior Electives" som är relevanta för deras kommande "Residency"-ansökan. Jag sökte och gick en kurs i Akutmedicin och en "Sub-internship" med traumakirurgerna. På akuten hade vi teoretisk återkoppling gemensamt med alla "residents", varje onsdag morgon med bra kliniskt inriktade föreläsningar (och färska bagels). På truamkir hade de "Mordidity and Mortality conferences" varje torsdag förmiddag där någon resident skulle presentera ett fall som gått riktigt fel för alla kirurgerna på sjukhuset. Sedan var det vild diskussion kring hur detta skulle ha kunnat undvikas, om möjligt. Alltså handlade mina kurser mest om att vara på kliniken och träffa/ta patienter. Generellt var läkarna trevligare mot mig än vad jag hade trott att de skulle vara med tanke på deras arbetsbörda. Många hade också ett väldigt fysiologiskt tänkande kring patienternas problem, något som enligt min erfarenhet, många svenska läkare tappar efter ett antal år i yrket. Detta stimulerade till ett kontinuerligt lärande under tiden där. Vissa läkare var också duktiga på att fråga oss studenter om vad som var viktigt att tänka på. Detta gjorde de på ett sätt som i mycket liknar det vi alla har sett på TV i t ex Gray's Anatomy...
The Bronx ska vara en av USAs fattigaste kommuner. Detta i kombination med att det bor så många människor där och att New York stat har en liberal hälsopolitik jämfört andra stater (staten bekostar all akutsjukvård), gjorde att jag fick se väldigt många riktigt sjuka människor. Det kom in några skottskador i veckan till Jacobi och många hjärtstillestånd, akut njursviktiga och allvarligt infekterade patienter. Det var mycket lärorikt att få se dessa patienter professionellt omhändertagna precis innan jag ska ut i arbetslivet själv. Därimot var det inte så effektivt att bl a CT-skanna i princip allas halskotor för att undvika en senare rättsak eller fixa godtyckande från alla patienter eller deras anhöriga eller deras gode man, innan t ex en mycket nödvändig blodtransfusion.
Allt som allt, så var det som hade störst betydelse för om din dag blev rolig och lärorik eller ej, exakt samma som hemma i Sverige, nämligen vilken handledare du gick med.
Kurser motsvarande termin 11 på KI
Jag gjorde utbytet under SVK-perioden termin 11. Den första kursen var "Emergency Medicine" med två veckor på Jacobi Hospital och två veckor på Montefiore Medical Center (USAs tredje största medicinska akutavdelning). Vi var så få som gick kursen den period jag var där, så vi fick välja själva när vi ville gå våra pass på akuten. Vi skulle gå minst 3 tolvtimmarspass i veckan, antingen natt eller dag mellan åtta och åtta. Jag gick bara dagpass och det fanns alltid mer att göra framåt eftermiddagen. Vi fick evalueringsscheman med oss som vi skulle lämna till de "Attendings" vi arbetade med. De lämnade sedan in dessa till studierektorn som gjorde en slutgiltig bedömning. Det var ingen formell examination på kursen. I början av kursen fick jag en introduktion och inloggning till journalsystemet. På akuten använde de en mix av pc- och skriftlig dokumentation. Jag fick redan första passet på Jacobi, börja att ta egna patienter och jag arbetade likt deras interns. Man tar knappt några beslut själv, utan drar allt med sin "Attending" först. Alla larm som kommer in samtidigt som man jobbar med sina patienter uppmanas man att gå på, om möjligt. Om patienterna ska iväg på någon särskild undersökning eller behandling går det oftast också bra att följa med om man vill. Jag var bl a med på en akut PCI på Montefiore. Det var väldigt bra för mig att börja på Jacobi som var relativt lugnt jämfört med Monte. Där kom man till en full akutavdelning på morgonen och när man gick därifrån på kvällen låg patienter inte bara bakom alla gardiner utan också framför alla gardiner och en till rad patienter framför denna... På detta ställe fick jag veta att läkarstudenterna brukade gå på "den inte så sjuka sidan". Där träffade jag de första två dagarna bl en kvinna med Sickle Cell kris, många med gastroenterit, en äldre kvinna med massiv DVT, ett antal patienter med gyn-besvär etc. När jag kände mig mer som arbetskraft än student där, bestämde jag mig för att testa den "sjuka sidan" på pass nummer tre. Sedan stannade jag kvar där. De flesta dagar gick jag tillsammans med en resident men jag fick se så många riktigt sjuka patienter, bara prio ettor; hjärtinfarkter, sepsispatienter med eller utan konstiga sår, akut njursviktiga, meningiter, diabetesketoacidos, stroke, konstiga post-op komplikationer etc. På akuterna fick jag göra LP, hjärtkompressioner, ventilera på mask, lägga ner nasogastrisk sond, assistera vid "central line"-insättning i ljumsken, sätta nålar och ta blodprover och blodgaser. (Amerikanska sjuksköterskor kan göra och hinner mindre än svenska.) Jag såg flera thoraxdrän sättas och fick öva en gång på patologen. Många patienter blev också intuberade akut av akutläkarna och vi hade en kvällsövning där vi fick öva detta på dockor.
Den andra kursen jag gick var "Sub-Internship on the Trauma Service" på Jacobi hospital i fyra veckor. Den var knappt någon kurs utan snarare en klinisk rotation där jag kunde göra precis vad jag ville. Jag tog själv kontakt med kursansvarig läkare innan kursstart och fick veta att jag kunde möta upp på Surgical ICU första dagen kl 9. Där kunde jag fråga efter någon av två personer som skulle visa mig runt. Den ena, som jag träffade där första morgonen, var avdelningens PA. (Physicians Assisant - en yrkeskategori som inte finns i Sverige. Men deras arbete är som UL innan examen, de fattar inga egna beslut och gör inga procedurer själva.) Han utgick från att jag skulle vara på SICU i fyra veckor, så det tog mig några dagar innan jag insåg att jag kunde ronda med traumateamet uppe på avd, gå nätter med traumajouren, vara på operation etc som jag ville. Jag är intresserad av kirurgi och tyckte det var väldigt roligt att bara kunna haka på där det fanns något kul att göra. Denna kurs passar nog bara den med ett riktigt intresse för fältet, annars är det lätt dyka upp allt mer sällan. Det är knappast någon som saknar dig när du inte är där. Sista veckan gick jag till den ansvariga läkaren för att lämna in KIs bedömningsmall till honom. Då skrev han under direkt och satte betyg, ingen särskild examination här heller med andra ord... Under denna period fick jag en god inblick i amerikansk kirurgisk intensivvård. På det sjukhus jag var på var det kirurgerna som skötte sin egen intensivvårdsavdelning. Framför allt var det interns som skötte avdelningen med en tredje års resident (the chief) som ansvarig. Attending kom en gång om dagen och rondade och vid akuta tillbud. The chief var där minst 12 timmar, 6 dagar i veckan och hon skulle alltid vara tillgänglig via telefon. Interns gick egna nätter. Kir-jouren var på huset men chiefen på SICU gillade inte att man kontaktade denne, utan man skulle ringa henne. Delvis på grund av att hon ville visa sig duktig för sin attending, tror jag. Ingen på SICU var särskilt undervisningsminded men om man höll sig framme fick man göra en hel del. Jag hade kunnat ta egna patienter under dagen på SICU, men jag valde att inte göra detta då jag ville ha möjlighet att springa iväg på traumalarm och följa med pat till op etc. Vissa dagar hände det inte mycket alls på SICU och då hängde jag mest på op och assisterade både ortopeder och barnkir förutom allmänkir och traumakir. Jag gick några helgnätter men dessa var relativt innehållslösa i förhållande till dagarna. Det hände ju bara något om det kom ett traumalarm.
Jag har tidigare pluggat på engelska och upplevde inte språket som ett problem förutom när jag pratade i telefon. Ibland var det otroligt svårt att höra vad människor sa i luren och på intercomen.
Den största skillnaden som jag upplevde som student mellan Sverige och USA var den stränga hierarkin i USA, även om den var mindre uttalad än jag hade trott innan. Men jag ångade på med min svenska jämställdhet och antingen tyckte man att jag var lite jobbig eller lite rolig och i de fallen fick jag hänga med på lite mer än jag kanske hade kunnat om jag inte hade stuckit ut lite.
New York är en storstad som alla andra; människor som bor där har redan sitt eget liv och är lite svåra att lära känna, men det finns ju så otroligt mycket att hitta på! Och det brukar ju alltid vara fyra studenter från KI där under ungefär samma period, så förhoppningsvis är ju minst någon av dom trevlig ;) Jag köpte en aktuell guidebok innan jag åkte som jag fick god hjälp av. Om man är intresserad av god mat ska man köpa Zagata eller leta efter deras bedömning på restaurangdörren. De är New Yorks största krogguide. En helg åkte jag till Washington DC, billiga bussar avgår från centrala Manhattan.
Jag är glad att jag gjorde mitt utbyte till USA som jag önskat länge. Jag har sett hur man hanterat många medicinskt allvarliga situationer och känner mig tryggare inför AT. Min positiva bild av den svenska sjukvården och svenskt solidaritetstänkande har också stärkts och jag hoppas att Obamas reformer får den effekt det är tänkt för alla de människor i USA som inte har tillgång till sjukvård. Jag vet att mitt internationella intresse kommer att kvarstå och jag hoppas att kunna uppnå specialistkompetens i Sverige och därefter regelbundet kunna dela med mig av denna i behövande delar av världen.