Redan innan jag började läsa på Karolinska Institutet visste jag att jag ville förlägga en del av min studietid utomlands, och jag började tidigt att engagera mig i sjukgymnastsektionen för att förbättra mina chanser. Jag har alltid haft ett stort intresse av att lära mig det spanska språket, så jag visste att det var till ett spansktalande land jag ville åka och göra min praktik. Då jag ville tala spanska kunde jag antingen söka till Valencia i Spanien eller Santiago i Chile, och detta val var ganska självklart för mig. Chile var helt klart det land som lockade mest.

Jag ansökte om en plats i Chile och KI kom med det glädjande beskedet att jag var nominerad att gå vidare med min ansökan. Jag kunde därmed sökta till partneruniversitetet i Santiago och efter några nervösa veckors väntan kom tillslut det positiva beskedet i slutet av maj. Jag var välkommen att göra mitt utbyte på universitetet "La Universidad de Chile" (http://www.uchile.cl/) och därmed min praktik på "Hospital Clinico de la universidad de Chile" (http://www.redclinica.cl/).

Jag bokade och köpte flygbiljetten nästan direkt när jag fick beskedet, eftersom jag hade hört att det var billigare ju tidigare man gjorde det. Jag började också kolla igenom "checklistan" för utbyten, för att inte missa någonting. Jag fixade nytt pass eftersom det tidigare redan gått ut och jag försökte få tag i ambassaden för att kolla upp angående visum för resor till Chile. Jag fick dock inte tag i ambassaden eftersom det var för tröttsamt att sitta i timtal i telefonkö, så jag nöjde mig med att jag läst i andra reserapporter att man får besöka Chile i 90 dagar med ett turistvisum. Detta var också den information jag kunde finna på internet, så jag kände mig relativt säker.

Jag hade mailkontakt med rektorn på mitt partneruniversitet i Santiago och jag fick svar på de frågor jag hade under sommaren. Det jag tyckte var jobbigt var dock att jag själv skulle ta med mig kläder att ha under min vistelse på sjukhuset i Chile, eftersom de inte har några där att låna ut. Det var svårt för mig att få tag på eftersom KI inte kunde hjälpa mig med detta. Det slutade med att jag lånade två vita saronger på Danderyds sjukhus och gick och köpte mig ett par blåa byxor att ha till.

Tidigt började jag även leta någonstans att bo under min vistelse i Chile. Rektorn på universitet meddelade att de tyvärr inte hade några lägenheter/rum för utbytesstudenter att bo i, så jag kikade runt en del på internet till en början. Det var dock svårt att hitta någonting billigt och bra, så jag tog hjälp av mitt kontaktnät istället. Det visade sig att min mammas arbetskollegas syster bor i Chile, så jag tog kontakt med henne via mail. Jag hade tur!! Systern, Mary, erbjöd mig att bo i hennes lägenhet under min vistelse och det kändes tryggt att ha boendet färdigt redan innan jag åkte ner. Att dessutom redan innan avresan ha en chilensk kontakt var för mig ovärdeligt. Vi mailade fram och tillbaka under sommaren och Mary svarade på alla frågor jag hade. Vi fick god kontakt och det skulle bli spännande att träffa henne i verkligheten när jag väl kom dit.

Efter en lång resa på 23 timmar med en mellanlandning i Madrid, landade jag tillslut på söndagen den 16 september på flygplatsen i Santiago. Nervös, som jag alltid är när jag flyger, undrade jag om jag ens skulle komma igenom passkontrollen och om väskan skulle hittat fram till andra sidan jorden också. Jag hade inte behövt oroa mig. Allt gick som smort och när jag väl kom ut i ankomsthallen stod Mary, två av hennes systrar och en systerdotter och tog emot mig med öppna armar.  Det var en jättehärlig känsla att ha någon som väntade på mig där på flygplatsen.

Jag och min gigantiska resväska stuvades in i en liten bil som stod parkerad utanför och sedan bar det av hem till Mary. Jag fick mitt eget rum att bo i och en egen nyckel så jag kunde komma och gå som jag ville.

Det var först den andra veckan på resan som jag började min praktik.  Jag skulle infinna mig på universitetet klockan 8.00 på morgonen för att möta rektorn. Jag har nog aldrig varit så nervös i hela mitt liv och det var nog språket som oroade mig mest. Rektorn för sjukgymnastik, eller Kinesiologi som det heter i Chile, välkomnade mig och hjälpte mig med registreringen. Sedan visade han mig vägen bort till sjukhuset som låg i anslutning till universitetet och där fick jag träffa min handledare för första gången. Sedan var det bara till att byta om och börja den första arbetsdagen under mina fem veckor.

Att det kostar pengar att åka på utbyte är ingenting att sticka under stolen med. Bara flygbiljetten till Chile gick på 10 000 svenska kronor och resebidraget på 3000 som jag fick av KI hjälpte därför inte vidare långt. Eftersom jag bodde hos Mary under min vistelse behövde jag däremot inte betala någon hyra, vilket var skönt. Jag betalade henne ändå för vatten, el och den mat jag åt hemma och under dessa sex veckor betalade jag ungefär 3000 svenska kronor för detta.

Innan jag åkte hemifrån tänkte jag inte så mycket på ekonomin, mer än att det skulle vara billigt att leva i Chile, eftersom det är ett land i Sydamerika. Dock blev jag rätt förvånad när jag kom dit och såg att många priser kunde jämställas med det jag får betala här hemma. Klart att det mesta i regel är billigare än i Sverige, men jag blev ändå lite snopen över att det inte var så bra priser som jag hoppats på. För en lunch ute betalade jag mellan 40 och 100 svenska kronor och för en middag på restaurang från 100-lappen och uppåt. Att gå ut och ta en öl var däremot väldigt billigt, och det ungefärliga priset var 15 svenska kronor.

Jag shoppade inte så mycket under min resa utan valde att lägga pengar på resor och upplevelser istället, därför kan jag inte direkt uttala mig om hur mycket kläder och skor etc kostade. Precis som här hemma finns det dyrare och billigare alternativ, men vill man komma åt den billigaste shoppingen ska man i alla fall bege sig till shoppinggatorna i området Patronato. Det enda jag shoppade mycket var örhängen, jag älskar örhängen och jag tror jag räknade att jag kom hem med 24 par örhängen tillslut. Dessa kostade mellan 8 och 30 kronor styck, även om det självklart fanns mycket dyrare än så också.

Som nämnt hade jag turen att få bo hos Mary och jag fick till och med ett eget rum att sova i. Mary bor i ett område som heter San Miguel, vilket är ett tryggt område i Santiago. Jag kände mig säker när jag var ute och gick, även om jag alltid, oavsett var jag befann mig, var på min vakt.

Från San Miguel tog jag tunnelbanan till universitetet/sjukhuset varje dag, vilket tog mig ca 40-45 minuter dörr till dörr. Det var skönt att kunna åka raka vägen utan att behöva byta varken tunnelbana eller till någon buss. Det är mycket folk i omlopp i rusningen i Santiago. Det bor drygt 6 miljoner människor i staden och jag vet inte hur många miljoner som åker kollektivt. Det var i alla fall alltid fullt i vagnarna på morgnarna, och man fick stå i kö för att ta sig på. Eller kö och kö, chilenarna kör mer på att pressa sig fram, så om man lyckades komma på så stod man i princip fast där under hela resan eftersom det var så mycket folk. Vanligtvis fick jag dock låta både en och två vagnar passera innan jag kunde pressa mig på, men det gjorde inte så mycket eftersom tunnelbanan går med två minuters mellanrum i rusningstrafik.

Om man inte har turen att få kontakt med någon chilenare när det gäller boende och eftersom universitetet inte kan hjälpa till med bostad får man kika runt lite på internet. Mitt förslag är att man hyr in sig i ett rum hos någon alternativt att man hyr en egen lägenhet. I värsta fall kanske man får ta in på vandrarhem i början, om man tycker det är svårt att hitta boende via internet, men exempel på användbara sidor kan vara: 
http://www.arriendosantiago.cl/
http://www.apartmentchile.com/es_inicio.php
http://www.vivastreet.cl/arrendar-departamento+santiago
http://chile.gabinohome.com/se

I Chile är utbildningen till Sjukgymnast (eller Kinesiolog som det rättare sagt heter) fem år lång. Det första året handlar mestadels om att försöka få alla elever att befinna sig på ungefär samma nivå genom att repetera mycket grundläggande gymnasiekunskaper. I och med den långa utbildningen har de god kunskap om de mesta, men en av de största skillnaderna är förmodligen kunskapen om respiration. Respiration är någonting jag anser att vi i Sverige inte får med oss så mycket från utbildningen. I Chile går i princip alla sjukgymnaster, åtminstone på avdelningarna jag fick besöka, runt med ett stetoskop om halsen och de lyssnar alltid på patienterna innan och efter behandling.  

Min handledare var en man i 35-års åldern som var väldigt duktig på det han gjorde. Dock klickade inte vi två, så de första tre veckorna var ganska tuffa för mig. Min handledare körde sitt eget race och behandlade sina patienter och jag kände mig mestadels i vägen. Han ställde en hel del frågor till mig och ställde krav på min kunskap, vilket självklart var positivt, men jag fick handgripligen inte göra så mycket. I efterhand då jag pratat med andra studenter om min handledare har de bekräftat den bild jag hade av honom, att han är ”ganska svår” att ha att göra med och väldigt distanserad. 

Dagarna var upplagda så att vi på förmiddagen var uppe på avdelningarna och jobbade och på eftermiddagarna var vi nere i sjukhusets gym. I gymmet var det specifika timmar för patienter som var inneliggande på sjukhuset och sedan för patienter som kom dit hemifrån. Om jag ska försöka beskriva gymmet så skulle jag säga att det var som tre mindre rum som satt ihop med skjutdörrar emellan. Det fanns totalt fyra britsar (modell större) som användes flitigt, ett gåband, tre motionscyklar, en halvtrappa och ett lutande plan samt många andra bra saker man kan tänkas ha i ett gym. Om jag ska vara ärlig så blev jag positivt överraskad över de resurser som fanns, även om standarden inte helt motsvarade det vi har i Sverige.

I gymmet var det fullt av sjukgymnaster, elever och patienter och ibland behandlades både två och tre patienter på samma brits samtidigt. Ofta var redskapen man ville använda upptagna, vilket helt klart satte prov på flexibilitet och improvisationsförmåga. Det var väldigt intressant att se sjukgymnasterna arbeta och eftersom de har en närmare kontakt med patienterna än vad vi i Sverige har. "Hands on" är ett uttryck som beskriver deras arbete bra och de anser själva att vi svenskar är "kalla" i mötet med patienter eftersom vi ofta står och tittar på medan patienterna kämpar med en viss uppgift. Eleverna som var på sjukhuset samtidigt som mig var inne på sin sista termin och behandlade alla patienter själva. Det sista året som student i Chile roterar man runt på fem olika klinikplatser och stannar ungefär åtta veckor på samma ställe, och därför är det inte svårt att förstå att de är väldigt bra förberedda när de sedan börjar jobba på riktigt. Helt klart någonting jag anser att vi saknar i utbildningen här i Sverige.

I och med att jag befann mig på universitetssjukhuset så var relationen mellan studenterna och handledarna väldigt god, då många av handledarna jobbar som lärare och följer studenterna under hela utbildningen. De känner alltså varandra sedan innan vilket jag tror kan underlätta för studenterna då de får ta mycket ansvar redan från början. Detta skiljer sig mycket från här hemma, då man vid varje ny praktik måste lära känna en ny handledare och om praktikperioden bara är två veckor kan det vara svår att helt visa vad man går för.

När det återstod två veckor av utbytet var det dags för mig att byta avdelning och jag fick därmed en ny handledare. Denna handledare var raka motsatsen till den första och han integrerade mig i sitt arbete redan med första patienten. Jag tog hand om mina egna patienter, han ställde alltid frågor och undrade varför jag gjorde på ett visst sätt och han kom med konstruktiv kritik och feedback. De två sista veckorna var helt klart de bästa under hela praktiken.

Jag hade ingen praktisk examination i slutet av praktiken, men jag blev bedömd på samma grunder som de chilenska studenterna blev. Jag fick själv fylla i ett formulär om mig som sjukgymnast och min utveckling och sedan fyllde mina handledare i samma dokument. Jag fick då se svart på vitt vilken nivå jag låg på. Trots att det dröjde till sista dagen innan jag fick någon konkret feedback om mitt arbete som sjukgymnast var det skönt när handledarna tillslut berättade att de var väldigt nöjda med min insats. Jag önskar bara att de berättat detta lite tidigare, då jag under dessa veckor inte hade en aning om de tyckte att jag gjorde bra eller dåligt ifrån mig, vilket självklart påverkar självförtroendet.

Jag fick god kontakt med de flesta andra studenterna även om vi inte gjorde så mycket tillsammans på fritiden. Det var dock en tjej, Heidi, som tog väl hand om mig och bland annat tog med mig på rundtur i Santiago. Vi blev snabbt vänner och vi var ute och åt och dansade ett par gånger. Det var skönt att ha någon på sjukhuset som jag kunde ty mig lite extra till och hon mötte mig alltid med ett leende och en varm kram. En annan av studenterna bjöd in mig att träna handboll med hennes lag, vilket jag gärna skulle tackat ja till om jag inte haft problem med mitt knä just då. Vill man vara aktiv under sitt utbyte i Chile finns det många möjligheter. Det finns ett skollag (universitetslag) i de flesta idrotter och de välkomnar en varmt om man vill spela under sitt utbyte. På skolan anordnas även en fotbollsturnering där det  spelas en match varje lunchrast under i princip hela terminen.

Samma dag som jag avslutade min praktik slutade även de andra studenterna där. Detta firades självklart med en stor fest hemma hos en av studenterna där hela klassen och även alla handledare var inbjudna. Det var härligt att se handledarna i en annan miljö än på sjukhuset och känna att även dem kunde släppa loss rejält. Vi grillade till middag och dansade hela natten fram till långt in på morgonen.

Språket var en av de saker jag var mest nervös för inför mitt utbyte. Jag har läst spanska både i högstadiet och under gymnasiet, men det är en helt annan sak när man kommer ut i verkliga livet och ska praktisera det man läst. Att jag dessutom inte använt språket på ett par år gjorde inte saken lättare. Jag letade lite på internet efter språkkurser kvällstid alternativt som jag kunde läsa under sommaren, men jag lyckades inte börja någon kurs då ansökningstiden redan hade gått ut. Jag fick helt enkelt förlita mig på mina kunskaper i skolspanska och försöka lära mig så mycket som möjligt på plats.

Det var dock svårare än jag hade trott att förstå den chilenska spanskan då chilenarna pratar otroligt fort och använder mycket slanguttryck. De säger själva att de pratar den slarvigaste spanskan i hela Sydamerika, och jag är fullt beredd att hålla med dem (även om jag tidigare bara varit i Argentina och i Uruguay). Alla på sjukhuset pratade ändå spanska med mig (engelskan är väldigt begränsad i Chile) så jag kunde inte annat göra än att prata spanska jag också.

Till en början var det riktigt svårt, men ju längre tiden gick desto lättare blev det, även om jag efter sex veckor fortfarande hade en del språkliga bekymmer. Ständigt fick jag be både handledare, patienter och vänner att prata långsamt med mig, och jag fick verkligen koncentrera mig för att följa med i samtalen. Det jag tyckte var svårast var att följa med i konversationer mellan chilenarna, dvs när de inte pratade direkt till mig, men även det blev lite enklare med tiden.

När jag den första dagen hade kommit hem till Marys lägenhet var det bara att packa om väskorna och sedan bar det av på äventyr. Chile firade sin nationaldag i början på den kommande veckan, så vi åkte till Marys son på landet för att fira tillsammans med hela tjocka släkten. Det var verkligen en stor släkt. Mary har fem systrar och alla systrarna med respektive familjer, mamman till alla systrar och flertalet vänner var inbjudna till kalaset. Det var fest med fantastisk mat, alkohol och dans i dagarna tre. Jag blev snabbt en del av familjen och att få uppleva det chilenska livet precis som chilenarna lever det, var helt ovärderligt. Det var en perfekt start på min resa och jag hade tur som fick lära känna denna underbara familj och spendera tid tillsammans med dem under sex veckor.

 

Efter de första dagarna av nationaldagsfirande, begav vi oss norrut för att uppleva mer av Chile. Vi flög till Calama och därifrån åkte vi vidare med bil till den lilla staden San Pedro de Atacama och världens torraste öken, Atacamaöknen. Det var några magiska dagar med flertalet utflykter. Vi klättrade igenom en Canjon i Moon Valley, vandrade på sanddynorna i Valle del Muerto, badade i varma källor vid gejsern El Tatio och såg flamencos vandra i saltöknen vid Laguna Chaxa. Det var en fantastisk upplevelse och bland det häftigaste jag varit med om. Chile är ett otroligt stort land och reser man dit hinner man knappt se en bråkdel av vad landet har att erbjuda, men enligt mig är Atacamaöknen någonting man bara inte får missa.

 

I den stora staden Santiago finns det mycket att se och uppleva. Jag ägnade en hel helg åt att försöka utforska och lära känna staden och hann med de kanske mest centrala. Bergen ”Cerro Santa Lucia” och ”Cerro San Cristóbal” är två ”måsten” enligt mig. Jag tog mig upp till Cerro San Cristóbal till fots och kunde uppifrån statyn ”Virgen” se ett fantastiskt panorama över staden. Jag hann under min vistelse även med att besöka några museum, den stora katedralen, "Parque forestal", olika marknader och mycket mycket mer. Vill man shoppa billigt i Santiago ska man bege sig till området Patronato, där klädbutikerna avlöser varandra gata efter gata. Man kan givetvis shoppa i något av de alla köpcentren också, men där får man betala ungefär som i Sverige för kläderna.

 

Jag hade egentligen bara en helg i Santiago. Övriga helger passade jag på att se andra delar av landet. En helg åkte vi till kusten och städerna Viña del mar och Valparaiso. Två fantastiska hamnstäder (de ligger så pass nära att de nästan klassas som en). Staden Valparaiso består av nio olika berg med färgglada hus överallt och vi promenerade upp och ner i stort sett hela helgen. Vi åt god mat och dansade loss på klubbar på kvällarna.

 

Jag hade även turen att hinna med en sväng till Argentina, då det var långhelg under min vistelse i Chile. Vi åkte buss över gränsen och korsade anderna på vår resa till Mendoza. Det var häftigt att hinna med en liten snabbvisit i Argentina. Där provade vi på specialiteer som Bife de choriza, glass, choklad och öl. En riktigt riktigt lyckad helg.

 

Att åka på ett utbyte till Chile var till en början något av det värsta jag har gjort i hela mitt liv. Jag kände mig stundtals väldigt utsatt eftersom jag hade svårt med språket och självklart var det jobbigt att resa ensam för första gången i mitt liv. Men när jag väl kom över dessa hinder och framförallt nu när jag sitter hemma vid min dator och tittar tillbaka på min resa, så har det definitivt varit en av de bästa saker jag varit med om. Att resa ensam och tvingas skapa nya kontakter med människor från en annan kultur gör att man växer otroligt mycket som person och det har varit en givande upplevelse för mig. Jag har blivit starkare som person men också utvecklats mycket i min roll som sjukgymnast. Att få se hur sjukvård och rehabilitering fungerar i ett land på andra sidan jorden har gett mig perspektiv på saker och ting och helt klart fått mig att uppskatta det liv jag lever här hemma.

Ta chansen och åk på utbyte, det kommer helt klart vara någonting du minns och bär med dig för resten av ditt liv.