Reserapport - KI-student
Lärosäte: Pravara Institute of Medical Sciences
Utbildningsprogram: Fysioterapeut
Utbytesprogram: INK
Termin: Hösttermin 12/13

Innan avresa

Jag har inte genomgått en traditionell sökprocess som de flesta andra lyckliga få som åker på utbyte oftast gör. Istället lyckades jag som på ett bananskal halka in en månad till avresa återstod. Detta berodde på att studenten som egentligen skulle åka tyvärr för hennes skull fick lämna återbud. Efter det följde en relativt hektisk period där visum skulle sökas, flygbiljetter hittas och köpas, avtal med det indiska universitetet kollas upp, samt alla dokument som krävs för att få åka på utbyte inklusive ansökan skulle fyllas i. Med god hjälp från ansvariga på KI och studentvägledare så gick allt otroligt smidigt på gränsen till smärtfritt.  

 

Den närmaste tiden innan avresan mot Indien och Mumbai stavades för mig” kaos”. Samma dag som jag lämnade Sverige skrev jag en tenta och hade sedan en efterföljande muntlig redovisning i den valbara programspecifika kursen som ingår i termin 6. 


Tillslut satt jag dock på Arlanda samma kväll som Sveriges fantastiska vändning mot Tyskland i VM-kvalet ägde rum. Landade mitt i natten i Istanbul där 16 h skulle spenderas innan anslutande flyg mot Mumbai. Flybolaget bjöd då på en rundtur i Istanbull, Haga Sofia, blå moskén, och en hel del andra sevärdigheter hanns med. Jag hann också med att somna på en parkbänk i en timme och vaknade av att en grupp koreanska turister med kamerorna i högsta hugg hade det mycket roligt åt mig.

Efter ett mycket långt och till större delen sömnlöst dygn gick äntligen flyget mot Indien, min slutdestination. 

Ankomst och registrering

Väl framme på den minst sagt överbefolkade flygplatsen i Mumbai gick allting väldigt sakta, långa köer, trötta tjänstemän som inte skyndade i onödan. Min oro för protein-"barsen" i min packnings fortsatta varande efter tullen var helt ogrundad. Dem blev inte beslagtagna och jag kunde se fram emot några fler timmar i Indien som icke katabol.

 

Så snart jag kom igenom tullarna började kaoset, taxichaufförer som ryckte i och tjatade på alla med ett västerländskt utseende. Ljudnivå: hög. Lukter: många och starka.

Tillslut fick jag tag på en taxi och sa ett namn på ett område i Mumbai som jag innan avresa fått rådet att åka till för logi. Redan på vägen dit insåg jag att Mumbai i sanning var en kontrasternas stad. Det är högljutt, illaluktande, fartfyllt men samtidigt på något vis charmigt. Gränserna mellan rika och fattiga stora. Något jag senare skulle bli mer medveten om.   


Väl framme i området jag skulle vara hittade jag ett väldigt sunkigt hotell där jag efter incheckning omedelbart föll i djup sömn efter den långa resan. Det här var 4 dagar innan vår planerade bilfärd till Loni som orten där universitetet Pravara låg. Jag skriver ”vår” då min studiekamrat från Sverige anlände exakt ett dygn senare efter samma rutt som jag gjort ett dygn tidigare.

 

Några timmar senare vaknade jag av att min mage som inte på något sätt är van de små portionerna som erbjuds på flygplan började göra sig hörd. Det var dags att prova det Indiska köket.

Efter att ha läst Shantaram av Gregory David Roberts var valet på matställe ganska självklart. Leopolds. Ett ställe som några år innan råkat ut för terrordåd och skjutningar, spåren av detta finns fortfarande kvar i form av kulhål i väggar och pelare. Men för att inte bli allt för långdragen skall jag hoppa framåt i min redogörelse, eller åtminstone vara något mer kortfattad.


Mumbai är en mycket intensiv stad, både jag och min klasskompis var efter några timmar i staden helt utmattade och kände att vi måste dra oss tillbaka till hotellrummets relativa tystnad för att smälta intryck.

Det som berörde mig mest var alla fattiga barn. Jag pratar om den typen av fattigdom som belyses av hjälporganisationer för att få människor i västvärlden att ge ekonomiska bidrag. Det som kändes mest paradoxalt var att nakna, magrade och totalt utslagna barn under 5 år använde samma asfalt till både madrass och kudde som rika människor parkerade sina lyxbilar på.


Kontrasterna är smärtsamt påtagliga, resurserna inte ens i närheten av jämnfördelade. Skillnad mellan priviligierad och inte är större än någon annanstans jag varit.

 

Efter några dagar i Mumbai var det äntligen dags att fara vidare, mot Loni, och vårt mål, Pravara institute of medical Science.

 

Jag trodde under bilfärden dit att vi skulle dö ca 25 gånger, trafiken i Indien är mycket svår att jämföra med den vi har i Sverige. Vår förare tutade även fler gånger än jag gjort i hela mitt liv på ca 15 min.


Då vi kom fram på en söndag så hade vi inga egentliga aktiviteter direkt på ankomstdagen, utan fick en icke officiell rundvandring av Kristina från KI som är gäst-lärare för sjukgymnaststudenter. Dagen efter fick vi en lång introduktion om både området samt universitetets fascinerande historia och uppkomst. Vi blev mycket väl omhändertagna och det märktes att människorna vi kom i kontakt med verkligen värnade om vårt välmående och att vi skulle känna oss hemma.

Ekonomi

Allt är relativt sett mycket billigare i Indien än vad det är i Sverige då det gäller livsmedel och att äta ute på restauranger. För hela periodens boende och transfer från Mumbai till Universitetet kostade det ca 1500 svenska kronor för en period på 5 veckor. Utöver detta tillkommer eventuella vaccinationskostnader, något som jag för min egen del redan hade tagit. Vilka vaccin man behöver råder det skilda meningar om beroende på vilken vaccinationsklinik man frågar, så jag lämnar det där. Visumkostnader är också något som tillkommer. Samt flygbiljetten såklart, som i mitt fall täcktes av resebidraget från KI. 

Boende

Vi blev inackorderade i fräscha lägenheter på det internationella hostellet. Där fanns också tillgång till kök med allt man behöver om man inte är kräsen. Dessa bostäder låg inne på universitetets- och således också sjukhusområdet.   

Studier allmänt

Relationen mellan lärare och elev är i mer strikt jämfört med vad vi är vana vid i Sverige. Sir och Mam, är vanliga tilltalsord. Kristina Kindblom Mdr, läraren från Sverige och KI kallades alltså av studenterna för Kristina mam, något som vi också mest på skoj började anamma. Vid jämförelse av utbildningssystem i Sverige och i Indien så var man generellt på Pravara mer noggrann med den teoretiskt kunskapen, nästan gloskunskap medan vi i Sverige inte lär oss på det sättet. Utan istället lägger mera krut på hur vi tar reda på aktuell kunskap efter senaste rön.

 

Mitt intryck efter att ha sett hur studenter arbetar med patienter är att vi i Sverige är mer noga med att det ska finnas evidens för de behandlingsmetoderna vi använder oss av, dock så är detta ett aktuellt ämne även för studenterna på Pravara inte minst i arbetet med sina uppsatser.  
 

Studenterna som på Pravara läste till sjukgymnaster hade både teoretiska föreläsningar såväl som patientkontakt varje dag. De äldre studenterna var ansvariga för patienter på sjukhusets olika avdelningar, något som varvades med undervisning. En sak som dem är väldigt duktiga på som vi i Sverige inte utnyttjar på samma sätt är att elever i dem lägre terminerna går med äldrekursarna och lär sig på så sätt i patientkontakterna.

 

Studenterna från Indien som jag lärde känna kom ifrån många olika delar av landet, ingen jag träffade från lilla Loni där universitetet låg. Dem allra flesta bodde på campus i boys- eller girls-hostell. Väldigt enkla rum som dem allra oftast delade med andra studenter. Det var tillåtet för killar att bo utanför campusområdet, dock inte för tjejer. Många åt också sina måltider på hostellen, måltider som oftast bestod av vegetarisk kost. Många manliga studenter (som slapp bli inlåsta på kvällar till skillnad från tjejer) spenderade långa nätter pluggandes på en del av biblioteket som var öppet dygnet runt. Genom att dem allra flesta hade flyttat från olika orter i Indien för att studera och således också bo och leva i Loni Pravara så umgicks man mycket mer frekvent med sina studiekamrater. Studiekamraterna blev en mycket större del av studenternas vardag än vad som är vanligt här i Sverige genom att man inte bara pluggar ihop, man lever även ihop.

 

Då det gäller tillgodoräknande av kursen har det fungerat otroligt dåligt. Vi fick i Indien informationen att dokument skulle skickas från Pravara till KI, och att det därefter skulle skötas av KI. Jag har i skrivandets stund, april 2013 inte fått mitt betyg för utbyteskursen tillgodoräknad. Det var först då jag efter examination upptäckte att jag inte hade kursen inrapporterad som jag hörde mig för om detta, något som ledde till en nödlösning där våra diplom som vi fått som ett personligt minne från tiden vid Pravara måste skickas in i original. Som tur var hade jag läst ytterligare en 7.5 poängs kurs inom idrottsmedicin som får tillgodoräknas som programöverskridande kurs. Utan den hade jag inte fått min legitimation och således inte heller mitt nuvarande jobb som sjukgymnast. 

 

Detta kommer förmodligen inte att upprepas då vi var första "kullen" utbytesstudenter" som for till just detta universitet. Kommunikationsproblem är lätt hänt och jag borde med facit i hand tagit ett större egenansvar och kollat upp det här i anslutning med hemkomsten. Något som framtida utbytesstudenter kan tänka på att göra.

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 6 på KI

Kursen jag läste i Indien ersätter den programöverskridande valbara kursen i termin 6 på sjukgymnastprogrammet. Det var en kurs i ”social health and development”, motsvarande 7.5 hp. Sammanlagt var jag i Indien i 7 veckor varav den sista gick till att skriva c-uppsats på valfri ort. Under kursens som främst var en observerande kurs fick vi delta i olika SIDA baserade projekt.

 

Ett bestod av att i skolor försöka främja den fysiska aktivitetsnivån hos elever, något vi sjukgymnaster hade ansvaret för. Det gick ut på att vi lekte olika lekar med eleverna, stafetter av olika slag var något jag och min studiekamrat från sverige bidrog med. Då eleverna vi kom i kontakt med var mellan 6-9 år så förstod dem inte engelska vilket gjorde att kommunikationen fick ske genom kroppsspråk och enstaka fraser vi lärde oss på Mahrati, det lokala språket som talades i regionen vi befann oss i. Jag fallerade rätt rejält i ett försök att förklara "indianhopp" på engelska för ett gäng indiska studenter. "Now we're gonna do something we in Sweden calls indian-jumps", ehh or i mean native american jumps".. 

 

Medan vi lekte lekar hade sjuksköterskestudenter genomgång i klassrummen med en annan grupp studenter om vikten av bra hygien och rätt kosthållning. Olika interventioner på en och samma dag som faktiskt fungerade väldigt bra tillsammans

Detta projekt att främja fysisk aktivitet hos skolbarn tyckte jag kändes roligast på hela kursen, mycket då vi under detta moment faktiskt fick vara väldigt aktiva och bidra både med idéer såväl som praktisk hjälp, vi fick helt enkelt på ett annat sätt än i övrigt gå ur vår observerande roll för att verka i även praktiken. Att vi fick åka runt i avlägsna bergsbyar omgivna av slående vacker natur gjorde inte saken sämre.    

En annan del av vår kurs, den mobila kliniken gick ut på att vi tillsammans med sjuksköterskor och läkare åkte ut till olika byar i en stor buss inredd med medicinsk utrustning och läkemedel. På det sättet fick människor i mindre byar med små krämpor en chans att få vård för dessa. Något som var väldigt viktigt för dem då dem flesta inte tog sig in till sjukhuset ”i onödan” då det ledde till en hel dags förlorad inkomst genom arbete.

På liknande sätt åkte vi också ut till stationära men oftast obemannade läkarstationer som låg aningen avsides, för att underlätta människors vårdkontakter. Om någon patient hade en allvarligare åkomma som inte kunde åtgärdas på plats så blev dem självklart remiterade till sjukhuset.

På platser ännu mer avsides sattes ibland tele-medicin stationer upp, dit människor via skype kunde komma och prata med en läkare för att få råd om olika hälsotillstånd.

En av våra aktiviteter gick också ut på att med bybors hjälp och åsikter starta upp projekt som invånarna själva tyckte var betydelsefulla för deras ökade välmående. Innan vi åkte ut på morgonen hade vi alltså inte en aning om vad för slags projekt vi skulle starta. Det visade sig sedan att byborna ville förbättra vattentillgången så planer gjordes för hur fler brunnar med rent vatten skulle byggas med hjälp av Pravara institute of medical science som finansiär.

 

Vi fick utöver detta också delta i utbildningen för sjukgymnaststudenterna när det passade in i våra scheman.

Vi deltog i opponeringar på studenterna i de högre terminernas uppsatser. De allra flesta skrev sina uppsatser själva. Opponeringen skiljde sig något från den vi har på sjukgymnastutbildningen på KI genom att en hel aula med publik fick ställa frågor efter att en elev pressenterat delar av sin uppsats inför oss alla. Främst skrevs kvantitativa uppsatser, men med Kristina Kindbloms hjälp som handledare skrev även några uppsatser med kvalitativ studiedesign.


Vi fick även delta i föreläsningar om sjukgymnastiskt inriktad neurologi där även patientdemonstrationer förekom. I jämförelse med föreläsningar på Ki så upplevde jag generellt att föreläsarna testade eleverna under föreläsningens gång för att kontrollera att alla hade tillräcklig grundkunskap om ämnet i fråga. Ibland på väldigt bryska vis genom att bara peka på någon och be dem svara på en fråga. Något vi från Ki också fick uppleva.

Jag valde också att delta i Anatomiutbildning som i mycket skiljer sig från den vi hade på Ki. Jag uppskattade denna utbildning väldigt mycket och anser att det gett mig en bättre anatomisk kunskap än jag tidigare haft.  


Utöver detta fick vi bland annat delta i föreläsningar om inkontinensproblematik, spirometri i praktiken. Samt förflyttningsteknik och basal kroppskännedom som Kristina Kindblom ledde. Vi fick också träffa patienter från olika patientkategorier och tillsammans med indiska sjukgymnaststudenter delta i behandlingen av dessa patienter. Dock skall det påtalas att kursen främst handlade om social health and development och var observerande. 


Om man skall nämna något negativt var det ibland var lite mycket dötid, vi fick en tid vi skulle vara på ett ställe för avfärd till någon av ovan nämnda stationer eller byar, vi var alltid där på utsatt tid men fick ibland vänta i flera timmar på avfärden. Det är tydligen som vi efter samtal om just detta med kursansvarig fick reda på, del av den indiska kulturen. Ta det lite lugnt, det är för varmt för att stressa. Saker löser sig. Ta allt med ett leende och skaka lite lätt på huvudet i sidled. 

Språk och kultur

Undervisningsspråket var engelska, så föreläsningar och kommunikation med våra indiska medstudenter utgjorde inga svårigheter. Dock så pratade väldigt få människor vi kom i kontakt med ute i byarna engelska, något som självklart försvårade kommunikationen. Detta ledde stundtals till att dagarna där vi passivt lyssnade på patienter och läkare vi inte förstod blev väldigt långa.


Ute i vissa av byarna så väckte vår närvaro ibland lite väl mycket uppmärksamhet. Ibland kunde en skara på 30 människor stå i en klunga runt oss och bara titta, viska och skratta. Dem få som hade mobilkameror av enkla modeller tog kort. En del försökte prata på knagglig engelska. Ingen var otrevlig eller liknande, men ibland upplevde jag att uppmärksamheten vi fick kunde störa patientkontakterna för dem övriga i teamet.

 

Vid vår ankomst var det på tal om att vi skulle få delta i en språkkurs, men den blev inte av.

 

Kulturkrocksmässigt kan jag tycka att det finns en mycket påtaglig skillnad i jämlikhet mellan könen i Indien och här hemma. Då jag och min kvinnliga klasskompis från Ki träffade nya människor eller kom någonstans var det alltid mig människor skakade hand med och vände sig till föst. Ett ytterligare exempel på detta är att alla kvinnliga studenter bor på ”girl hostell”, som låses klockan 21.00 på kvällarna och efter det får inte tjejerna vara ute. Vakter dygnen runt och noggranna kontroller med listor på vilka som går in och ut ser till att detta efterföljs. Inga liknande restriktioner fanns för killarna som till och med kunde välja att inte bo på campusområdet. Denna särbehandling motiverades med att det kunde vara farligt för tjejer att vara ute senare på kvällarna.

Fritid och sociala aktivteter

Vi hade en tennisbana alldeles utanför fönstret och en bit från campuset låg också simbassänger som kunde utnyttjas. Gym fanns också utanför campuset. Gymmets utrustning var väldigt spartansk men fullt tillräcklig i mitt tycke med fria vikter och sandsäck. Ca 20.00 varje dag försvann dock strömmen vilket man löste genom att träna med belysning i form av värmeljus, jag har aldrig tränat på ett gym med så hög mysfaktor. 

Väldigt få av studenterna verkade dock vara intresserade av att själva utöva fysisk träning i jämförelse med hur det generella intresset för detta är bland oss svenska sjukgymnaststudenter. Även styrketräning som behandlingsåtgärd med belastning utöver den egna kroppens var något som knappt existerade. Något som är förståeligt då det inte finns gym ute i byarna, men som i mitt tycke gott och väl skulle kunna utnyttjas för sjukhusets inneliggande patienter. 
Staden Loni är i indiska mått mätt väldigt liten, en rolig detalj är att det inte finns något ställe i hela staden där alkoholhaltiga drycker kan köpas eller drickas.

Sammanfattning

Jag tror främst att detta utbytet gav mig livserfarenheter rent generellt mer än någon ökad specifik sjukgymnastisk  kompetens(förutom anatomin). Detta var också en programöverskridande kurs vilket man får ha i åtanke.

Jag känner dock att jag värdesätter den här kursen väldigt högt, det är en unik möjlighet att få se vad vår profession sysslar med i ett land där väldigt många aspekter skiljer sig från vårt på ett flertal olika nivåer. Mycket som skiljer sig men också mycket som är lika. 

En ytterligare detalj som kan vara värd att tänka på är kosten! Jag var magsjuk tre gånger och vägde ca 6 kg mindre vid hemresa än vid avresa. Att vara försiktig med kött är att rekommendera. Om jag fick göra om utbytet skulle jag ha ätit vegetariskt hela resan.