Förväntningarna var många men inte ens för oss, särskilt tydliga. Genom tidigare studenters berättelser och bilder kunde vi skaffa oss en uppfattning om hur det skulle kunna se ut, men allt kändes mycket främmande. Afrika liksom, vad kan man egentligen förvänta sig?  Vi hade iallafall ett tydligt syfte med vår resa. Vi hade läst på om sjukdomen Sickle Cell Disease och att få observera patienter med sjukdomen skulle bli både intressant, lärorikt och mycket användbart för oss i vårt skrivande av c-uppsatsen, då vi i Sverige mycket sällan och i princip aldrig stöter på ett fall av Sickle Cell.

Vi visste att vi skulle till ett sjukhus som hette Mulago Hospital och börja med att stanna tre nätter på Makereere Guest House. Vi tänkte att vi väl där nere kunde hitta ett annat boende. För att komma säkert från flygplatsen till boendet mailade vi Big Moses och hans taxiföretag, Tack för tipset Susanne Guidetti!  Vi hade tidigare mailkontakt med Helen Omare och Richard Kasita, som är skolans och sjukhusets kontakt, men mer information om utbytet fick vi inte av de via mail. De mailade och sa "att vi kan ta det när vi ses". Vilket enligt Helen skulle vara 14 mars. Detta gjorde oss spända och nervösa och inte alls speciellt förberedda. Däremot förberedde vi oss på andra sätt, exempelvis gällande vaccinationer. Vi tog Twinrix mot hepatit A och B, vaccin mot Gula febern och mot hjärnhinneinflammation. Står jättebra på City Vaccins hemsida samt att man kan fråga när man ska vaccinera sig så får man det man ska ha. Genom studenthälsan kan man även få rabatt, maila till de innan så att intyget om att du är student kan komma in till City Vaccin då rabatten registreras i ditt namn. Toppenbra verkligen! Efter vaccinen glöm inte att ta med det gula kortet till landet du ska till!

Myggnät finns oftast på hostel och hotel men ta med ett eget ifall att, jag köpte mitt på Naturkompaniet. Ett besök till apoteket är definitivt nödvändigt innan avresa. Tabletter för turistdiarré, vätskeersättande (resorb), handsprit och INTE att glömma malariatabletter. Innan måste man testa hur man mår av malariatabletterna i två veckor innan avresa och sen om man äter Lariam så tar man tabletterna en gång i veckan, sen även fyra veckor efter hemkomst en gång i veckan. Efter vaccinering och alla nödvändiga inköp kollade vi upp valuta i Uganda och den kunde man inte växla till hos Forex utan först till dollar för att sen i Uganda växla till Ugandiska Shillings (Ush). Hur mycket det var och vad saker och ting skulle kosta hade vi ingen aning om. Packat klart och färdiga för avresa, tidigt i ottan drog vi iväg mot Arlanda i sommarjacka och leggings i hopp om värme när vi återvänder till Sverige igen.

Väl framme i Entebbe köper man sitt visum innan utgång från flygplatsen. 50 dollar fattigare kom vi ut till parkeringen. Där stod en skylt med våra namn och en mycket glad taxi chafför! Toppen!
Tips ha på dig "Mygga" innan du går ut ur planet!

Så var vi framme sådär drygt en timme senare. Sedan åt vi frukost och tog oss ut för att hitta sjukhuset och leta reda på vår mentor. Uppdrag nr 1 - Våga gå över vägen! Det är inte lätt men man lär sig. Det är väldigt mycket trafik och tätt med både bilar, små bussar och motorcyklar. Det är även vänstertrafik i Uganda. 

När vi kom till sjukhuset, på tisdagen, ville de att vi skulle komma tillbaka senare för ett schema. Jag skulle verkligen råda er som åker nästa gång att vara på plats minst en vecka innan start. Inte bara för att det inte går snabbt med scheman och sjukhuskläder utan också för att hinna vänja sig i den nya staden. Vi fick till exempel fixa våra egna läkarrockar. Hittade inte till stället där man kunde göra det först men sedan fick vi skjuss utav en av sjukgymnasterna på sjukhuset som visade oss. Stället hette Chrisams Designs LTD och drivs av en super gullig kvinna. Där finns även fasta priser så man behövde inte pruta.
Annars lärde vi oss snabbt att man bör pruta på allt! Allt från taxiresor till klänningarna i affären.

När vi sedan hade fixat kläder, rockar och schema var det dags att sätta igång. Första dagen mådde vi riktigt illa och sjukhusets avdelningar luktar verkligen inte sommaräng. Vi klarade oss igenom det också iallafall, men i slutet på veckan var vi på "burns" avdelningen, brännskadade, och det tyckte jag var det värsta jag har varit med om. Efter en tuff vecka behövde vi tid att reflektera och känna efter. Som tur var hade vi en kompis, som är sjukgymnast som förra året var på utbyte i Sverige, och hon lugnade ner oss och hjälpte oss att gå runt i city och tänka på annat. Efter helgen hade vi laddat om inför nästa vecka. Tiden på sjukhuset blev bättre och bättre, samtidigt som vi anpassade oss efter miljön anpassade vi även oss efter hur våra ugandiska kollegor var med patienterna. Med en massa skinn på näsan och kunskap om hur patienterna lättast förstår klarar man av Mulago till sist!

Det enda som var en obligatorisk kostnad var visum och alla vaccin som vi tog hemma i Sverige. Men väl på plats var det inga avgifter på sjukhuset eller från universitetets sida. Klart att man måste betala boende och mat, vanliga saker men inget annat. Kändes hur bra som helst. Vi tänkte först att vi skulle köpa mat och laga mycket hemma för att hålla nere kostnaderna. Men en lunch på sjukhuset, en" mega stor" lunch med bönor, ris, ärtor, kyckling och vad du nu vill ha kostar 4000 Ush. vilket är cirka 10 kr. Det kallar jag vara snål om man ska laga mat hemma! Men dessutom var det dyrare i längden att köpa i affären och laga mat hemma. 

När det gäller transport åkte vi från och till stan i minibussarna, matatto, som kostade 500 Ush till stan och 1000 Ush hem till Wandagee vilket är superbra med våra svenska mått mätta. Längre sträckor kostar såklart mer men inte alls så mycket mer att det inte är värt att ta en tur med en matatto. Bara man vet var man ska och inte är rädd för närkontakt, då det kan bi lite trångt med folk i bussarna ibland. Vi hade turen att känna folk som bodde utanför stan och fick då se mycket av Kampala på väg hem till de.

Man kan även gå till stan, det gjorde vi många gånger. Ibland var det jobbigt och svårt att ta sig över gatan som sagt, men annars helt ok att gå under dagen. På kvällarna är taxi, specials, som de kallas det optimala för att ta sig någonstans. Är dyrare och kostar cirka 15 000 vart man än ska, men om man är fler och kan fylla upp en hel bil så är det värt det.

Vi fick ordna allt själva från Sverige. Det var lite knepigt och vissa hostel som vi tyckte verkade bra hade ingen hemsida som fungerade att boka ifrån, då bestämde vi oss att vi skulle fixa det när vi kom ner istället. Vi hade nog tänkt att det skulle vara lättare än det var. Vi började iallafall med att installera oss på Makereere Guest House. Där är det mycket trevligt men kostar cirka 150 dollar per natt. Det är en bra miljö men väldigt snäll personal och även andra vita, som kallades muzungos, som bodde där. Vi bokade boendet för tre dagar och tänkte att vi skulle ha hittat något annat under tiden. Men beskrivningarna om vägen till hostel eller hotel är antingen "just to your left" eller "over there" eller bara för invecklade för att man ska förstå. Vi gav upp lite och det kändes jobbigt att inte veta hur det skulle bli. Sedan träffade vi en barnmorska från sveirge på Makereere Guest House. Hon undrade varför inte vi bodde på The Edge House, där alla andra svenskar och amerikaner bodde. Jo tack det ville vi! Men var ligger stället?

Det ligger alltså på vägen som heter the Edge, där finns en stor grön dörr och bakom den ligger detta söta hus! Där bor tre killar som tar hand om huset och trädgården och hjälper mer än gärna till om det skulle vara nått man behövde hjälp med. Verkligen fina människor. Detta kostar 30.000 Ush per natt vilket är cirka 75 kr. Det finns enkelrum, dubbelrum och rum med fyra bäddar i. WiFi finns och vi hade ingen dator med sig, men det skulle ha varit bra. Det finns även gasspis, vilket är toppen då strömmen går ibland när man håller på att laga mat. Om man inte vill tvätta för hand själv kan man be killarna och betala 10.000 eller 15.000 beroende på hur mycket tvätt du har. Som sagt snällare och härligare killar får man leta efter.

Det är grönt och fint runt omkring och det enda som kan vara jobbigt är när studenterna protesterar nätterna i ända. Men det är verkligen ett tryggt ställe att bo på i Kampala. På morgonen går vi i cirka 20 min för att komma till sjukhuset. I början tyckte vi att det var långt men samtidigt lärde vi oss att det är skönt att komma ifrån sjukhusvärlden efter att ha slutat jobbet om dagarna.

Kursen Klinisk fördjupning i Uganda samarbetar mest med sjukhuset. Samarbetet med "school of physiotherapy"  var mycket knapp och vi hade ytterst lite information från skolan i Uganda första veckan och senare uteblev vidare kontakt. Dock får man genom skolan möjlighet att gå på språkkurser för att lära sig Luganda. Lektionerna består mest av frågor från eleverna och svar på hur man säger det på Luganda av läraren. Har man inga frågor får man inget veta! Eftersom Luganda är ett talspråk är det bra att fråga om nyckelord som man kan ha nytta av vid kontakt med patienter som har mycket smärta, för vem vill tala ett annat språk än sitt eget om man har mycket ont och är inlagd på sjukhus? Hälsningsfraser är förstås också mycket givande. "Department of physiotherapy" på sjukhuset Mulago hjälpte oss mycket med information och tillsammans gjorde vi ett schema första vecka, utifrån våra önskemål och intresse inom sjukgymnastik och utifrån vilka handledare på de olika avdelningarna på sjukhuset som skulle kunna tänka sig att gå med oss studenter. Annars gäller det att ha koll på de kursmål och uppgifter som förväntas från Karolinska Institutet på egen hand.

Många av våra kurser på KI kräver datoruppkoppling och framförallt tillgång till en dator, I Uganda är detta lite komplicerat om man inte har med sig sin egna. Dock kan ändå kvalitén på uppkopplingen skifta och vissa dagar inte alls fungera. När det gäller datasalen på sjukhuset gäller det att ha TÅLAMOD och veta precis vad man ska göra.

Inom kursen Klinisk fördjupning termin 6, bör man få mer ansvar och i Sverige som sjukgymnast student termin 6 får man ta mycket eget ansvar och sköta all kontakt och behandling med patienterna själv, med viss handledning. På Mulago var de inte villiga att släppa iväg oss själva på avdelningen, utan det var mycket upp till oss och om vi valde att försöka ta plats eller inte. Rutiner om hur studenter ska få arbeta finns inte riktigt på alla avdelningar och därför gäller det att försöka anpassa sig efter vilken avdelning man är på samt vilken handledare som är med. Vi lärde oss mest på att titta och fråga men utifrån det tekniska sjukgymnastiska arbetet var vi osäkre på evidensen. En intressant teknik i Uganda kallas "weight bearing" där sjukgymnasten försöker få vikt på benet för att minska risken för kontrakturer i fotleden. Då patienten ligger på rygg i sängen med böjt ben, och sjukgymnasten trycker på knät i underbenets riktning. Spontant undrar man varför inte bara ställa patienten upp? Men denna metod är vedertagen och accepterad på Mulago.

Då vi besökte studieväghandledare Susan på Mulago Sjukhus blev vi informerade att vi fick delta i språkkurserna vid mån om plats och att vi skulle få ytterligare information om tid och plats. Dock fick vi aldrig det och antog då att vi inte hade anmält oss för deltagande i språkkursen i tid eller att kursen var full. Det blev aldrig riktigt klart för oss hur vi skulle ha gått till väga. Då kändes stödet hemifrån bristande och vi skulle ha tagit reda på mer om detta innan avresa, men det är inte lätt att komma på allt man skulle ha behövt kolla upp. Vi är dock mycket nyfikna av oss och lärde oss snabbt både hälsningsfraser och nyckelord att använda på sjukhuset av lokalbefolkningen. Vi fick snabbt vänner som både lärde oss att hitta och stora delar av vardagskulturen.

Från Kampala till Mbale är även kulturen skiftande och det gäller att hänga med i svängarna. I Kampala är det viktigt att man visar att man har status, självförtroende och att man vet vad man vill, inte bara för att få patienters förtroende på Mulago utan även när man inte har lust att bli indragen i en matatto mitt på gatan.I Kampala är det okej att vara närgången, vilket vi svenskar kanske inte alltid är vana eller särskilt bekväma med, påstridig och frågvis. Detta ger dock möjlighet att vara frågvis tillbaka, och det behövs då det är svårt att hitta dit man ska (vart man än ska) i början. I staden Mbale, som ligger mot Kenyas gräns och är mer av ett bysamhälle, är artighet viktigare än självförtroende och det är mindre tiggeri men betydligt mer nyfikenhet på oss "muzungos" (Vit person).

Något annat som var allmänt accepterat inom den ugandiska kulturen är att tiden inte är lika viktig att hålla som i vårt svenska samhälle. Speciellt inte om det regnande, 2 timmar sen eller mer var förståeligt i detta fall. Människor i Kampala tenderar även till att gå mycket långsamt än vad vi är vana vid, efter ett tag börjar man komma in i det långsamma tempot och till sist upptäcker man att gången hos en själv har blivit betydligt långsammare. Anpassning är nyttigt och hjälper till att förstå och komma in i den Ugandiska livsstilen.

Poliser = inte alltid snälla eller att lita på.

Offer för "Moob justice" såg vi på sjukhuset men inte ute på gatan. Det innefattar en grupp människor som är trötta på att lagar och regler inte följs. Dessa är inte bättre än poliser på något sätt utan deras mål är att få snattare, tjuvar och andra kriminella att sluta och därav skadas eller till och med dödas. Detta finns alltså ute i samhället och om det är accepterat av människor eller inte vet ingen, men detta tyder på att strukturen i landet inte är helt fungerande.
Mycket av den fattigdom vi har sett, i Kampala och i Mbale, präglar också stora kulturskillnader och det är svårt att sätta sig in i att inte äga mer än det man har på sig.

Inga arrangerade aktiviteter bland de studenter som har varit i Sverige. Men där vi bodde träffade vi andra studenter från alla världens hörn och själva anordnade sammankomster och middagar. Även runt Makrereer University kan man jogga på kvällen, precis innan solen går ner och det börjar bli lite svalare. Vi körde även aerobics på gräsmattan utanför huset !
Vi fick även mycket bra kontakt med våra kollegor på Mulago och såg till att träffas på fritiden. De visade oss till fina hotell, bland andra Sierra Kampala och Sheraton där man kunde bada i värmen. Solskyddsfaktor är sjukt dyrt i Uganda så ladda på ordentligt innan avresa! Det var även säkert att åka med de när mörkret började falla då de hade en bil. För att ta sig runt annars framåt kvällen är det en "special" (taxi) som gäller!

Att ta sig runt på dagen var mycket lätt, även om vi i början tyckte att det var påfrestande med alla människor. Vi åkte matatto och promenerade mycket. Kampala är en stad med lättsamma människor och mycket hjälpsamma. Man får snabbt vänner. Många Ugandier som inte har så bra ställt vill dock vara vän med oss för att vi är "muzungos" och i deras ögon betyder det att vi har mycket pengar. Men om man är rak och tydlig är det inga problem. I Sverige pratar vi inte ofta om pengar, inte ens med vänner, men i Uganda är det inget som anses fult eller dumt. Så för att vara på den säkra sidan, gör det!

Detta utbyte har fått mig att öppna ögonen för både världens alla olika typer av människor och framförallt för hur mycket en sjukgymnast kan göra för olika åkommor och besvär. Genom kursen har man fått reflektera och hitta vad som intresserar en inom yrket och nya mål leder till nya utmaningar. För att kunna påverka andra inom sin yrkesroll krävs erfarenhet och det har denna resa verkligen gett mig! Nu har jag tagit examen och känner mig säker på vad jag vill göra härnäst. Uganda känns inte lika långt borta längre och i och med nya kontakter och inflytande känns framtiden spännande. Detta har i allra högsta grad påverkat mig, både som privatperson och i min yrkesroll som sjukgymnast. Utbytesperioden har gett mig nya ögon och en djupare bild av hur viktigt sjukgymnastik är, exempelvis för sjukdomsgrupper som stroke och epilepsi. Men framförallt har utbytet gett mig nytt hopp och en ny tro på förändring inom sjukvården i utvecklingsländer. Som det fungerar i Sverige eller i andra I-länder kommer ta långt tid att uppnå för ett land med bristande resurser, i form av både personal, läkemedel och utrustning, men kunskap finns och rutiner skrivs. Och på andra sätt än vad vi är vana vid kan ändå utvecklingen gå framåt!