Jag hade totalt 10 veckors utbyte och valde att göra på
kirurgen, anestesin och pediatrik, vilket innebar 3-4 veckor på varje ställe.
Många av utbytesstudenterna gör kortare placeringar, ca 1 vecka på varje ställe
för att se så mycket som möjligt, men jag kan verkligen rekommendera att stanna
lite längre på varje placering. Det tar minst 1 vecka att anpassa sig och
förstå hur det fungerar. Jag tycker det blivit mer och mer givande mot slutet
av varje placering. En annan viktig sak att tänka på är att du själv måste ta
ansvar för att få ut något av din tid här. Personalen på plats är väldigt
trevliga men de skiter fullständigt i om du är där eller inte alternativt om
din tid där blir värdefull och lärande. Se till att själv skaffa en handledare
på plats som du tycker verkar bra för att lära dig så mkt som möjligt.
Kirurgi:
Det finns flera olika kirurgavdelningar och operationssalar spridda över hela
sjukhuset. Jag var 4 veckor på kirurgakuten som kallas Casualty. Det är ett
kaotiskt ställe, fullt med patienter, läkare, studenter, syrror och röda korset
folk. Patienterna triageras eller prioriteras inte mer än efter de kom in. Du
får se trafikolyckor, misshandlade, akuta bukar, sårskador, rabies, abscesser,
brännskador, frakturer osv. Vill du kan du ta egna patienter och rapportera
till en ansvarig läkare på plats. Det lilla rummet stinker av blod och kräks,
och överallt hör du patienter skrika och gråta. Det tar några dagar att förstå
systemet med patientflöde, var du hittar material, hur du skriver journal,
röntgenremiss, lägger in eller skickar hem patienter. Men när chocken har lagt
sig är det otroligt intressant och lärande. Vill du kan du lära dig jättemkt
praktiska saker och mer eller mindre fungera som en underläkare genom att ta
egna patienter och rapportera till en överläkare.
Här är utvalda delar ur min första dag på kirurgakuten: Min
första patient var en svårt misshandlad man som varit avsvimmad, oklart hur
länge. Tre stora sår i huvudet som behövde sys, fler sår som gick att tejpa
(inga steristrips på plats, vävtejp används till allt). Då han kunde dålig
engelska var det svårt att veta om han var orienterad och han sammarbetade inte
till neurostatus. CT-skalle hade han inte råd med, så det var tydligen bara att
ge honom smärtstillande och sy ihop honom så gott det gick. Sedan släpades han
ut. Jag har nog inte sytt så mkt under hela min sammanlagda karriär som
läkarstudent som jag gjort första dagen på kirurgakuten. Det finns bara en typ
av tråd (3.0) som vi använder överallt, även i ansiktet. Bedövning finns det
lite av, används vid stora sår och man får bara ta lite (har knappt nån
effekt). Barn som skriker och sprattlar håller man bara fast. Sedan kom en
tvåårig pojke in med 2a gradens brännskador 10% av kroppsytan. Han skriker
oavbrutet medan jag tömmer en abscess på grannen. Efter 45 minuter går jag dit
och frågar om han fått någon smärtlindring. Det hade han inte. Jag går till
medicinskåpet och letar, men hittar inget morfin. Det var tydligen slut på hela
kirurgen. Det enda som finns är diklofenak som enligt överläkaren är
kontraindicerat hos barn med brännskador, men han säger till mig att ge det
ändå. Ingen syrra på plats som kan spruta så jag får göra mitt bästa. Jag ber
någon förklara för mamman varför jag ska sticka honom med en nål lika lång som
pojkens överarm (eftersom mindre nålar är slut), men här är det tydligen inte
så viktigt att få med anhöriga. Sedan måste pojken ha en infart för att få
dropp och antibiotika. Då syrrorna är borta finns det bara läkarstudenter på
plats. Jag kände mig inte säker nog att sätta infart på ett litet skrikande
barn som flaxar med armar och ben så avböjde, vilket jag inte borde gjort. Läkarstudenterna
från Uganda hade tydligen aldrig satt nål och försökte gång på gång tills
pojken var helt blodig. Jag orkade inte se eländet mer och gick på lunch… En
annan utbytesstudent från USA tog en svår handskada, där 2 senor tydligt var
helt av. Fingret bara hängde. Handkirurg finns inte, så överläkarens svar blev
”har du tid och ork, sy ihop det. Annars sy bara huden så han slutar blöda.”
Hon satt hela förmiddagen och lyckades återställa en av senorna mha skalpell
och suturer.
Anestesi:
Jag valde att göra tre veckor på anestesin och fixade en bra handledare redan
innan placeringen började via en annan utbytesstudent. Varje morgon sitter jag
med på lectures som handlar om allt från transport av kritiskt sjuka patienter
till respiratorinställningar. Inte alltid jättegivande, men bra för att skaffa
kontakter och bli accepterad av anestesiologerna. I Uganda liksom många andra
länder är läkaren på plats under hela operationen, inte bara vid sövning. Det
innebär att det kan bli lite långtråkigt om det är långa operationer, så det är
bra att ta med sig något att läsa. Eftersom det inte finns någon fungerande
respirator kan man säga att jag börjar bli bra på att ventilera patienter. Jag
fick träningsvärk i underarmarna efter en dag här. Jag följde med min
handledare runt på olika operationer, men fastnade sedan på akuta kejsarsnitt.
Där får man göra många spinaler, möjlighet att testa epidural och intubera
massor. Eftersom kejsarsnitten bara tar ca 45 min är det mkt att göra hela
tiden. Efter ett tag när man kommer in i det och faktiskt börjar göra lite
nytta får du akta dig så du inte blir lämnad ensam med patienterna. Dock är det
svårt att säga nej när anestesiologen frågar om det är ok att han går och tar en
smörgås i rummet bredvid eftersom han inte ätit på 10 timmar. Efter nästan en vecka på akuta kejsarsnitt sa
jag att det var ok men att jag måste få ropa på honom om något händer. Min
handledare nickar och går ut. Kort därefter kraschar patientens systoliska blodtryck
från 140 till 80 och patienten får svårt att andas. Jag ropar på min handledare
och samtidigt hänger på ett till dropp på högsta fart och sprutar lite ephidrin
för att putta på trycket, för så mycket har jag lärt mig på en vecka. Medan jag
väntar på ett nytt blodtryck (ställde in så apparaten tar nytt tryck varje
minut) ropar kirurgerna på barnmorskan, någon måste ta hand om barnet. När de
ropat 3 gånger börjar de låta sjukt stressade och skriker de åt mig att ta
barnet och återuppliva det. Jag tittar över skynket och ser ett grått och
slappt barn och två sekunder senare släpper kirurgerna ungen i mina armar. Jag
svär för mig själv att jag inte repeterat neonatal återupplivning och börjar
leta efter något att ventilera babyn med. Det finns naturligtvis inte. Jag
torkar och skrubbar barnet, och försöker suga rent luftvägarna. Försöker
stimulera det så det kommer igång och det börjar andas, dock väldigt ansträngt
och oregelbundet. Jag ropar igen på min handledare och barnmorskan för hjälp.
Försöker hitta något att knyta och skära av navelsträngen med innan jag inser
att det kanske inte är prio ett just nu. Plötsligt skriker kirurgerna åt mig
att lämna barnet och ta hand om mamman som inte kan andas, annars kommer vi
förlora henne. Jag virar in ungen i ett
lakan och inser samtidigt att ungen antagligen kommer dö om jag lämnar det, men
gör bara som kirurgerna säger eftersom jag i panik inte kan tänka eller ta ett
beslut. Jag springer till mamman, hinner koppla på syrgas och då ÄNTLIGEN
kommer både min handledare och barnmorskan springande och hjälper till. Mamman
förbättras med mer dropp, ephidrin och syrgas och barnmorskan tar hand om
barnet så jag vet inte vad de gjorde med det. Senare kommer hon tillbaka och
barnet lever faktiskt och ser rätt okej ut. Barnmorskan märker barnet med en
tejpbit på armen och lämnar det på ett plåtbord där det ligger och gnyr. Jag
går och hämtar det och frågar mamman om hon vill se sin son. Sedan lägger jag
barnet på mammans bröst bakom skynket. På andra sidan jobbar kirurgerna
fortfarande med att försöka stoppa blödningen.
Resten av operationen står jag och håller babyn på mammans bröst medan
hon gråter, pussar ungen, tackar gud och mig om vartannat och jag känner trots
allt kaos att det varit väldigt givande.
Jag är jätteglad för min tid på anestesin på Mulago sjukhus
och har fått göra jättemycket praktiska saker. Man står också precis vid
operationssåret, så är man intresserad av kirurgi så lär man sig också en del.
Pediatrik:
Studenterna jag bor med hade redan innan jag började varnat mig för barnakuten.
Ja visste att det finns väldigt dåliga resurser där och att många av barnen
kommer in alldeles för sent och dör, så jag var lite förberedd. Min första
vecka var ändå riktigt tuff, då jag var i akutrummet där de mest sjuka barnen
triageras. Många barn är redan i chock när de blir inburna och ibland finns det
bara en oerfaren AT-läkare på plats. Jag fick snabbt lära mig att se skillnad
på svårt sjuka och mindre sjuka barn, sätta nålar i väldigt små vener, blanda
och dosera vätskor och antibiotika, sätta sonder, ta ryggmärgs- och blodprover
och göra hjärt- och lungräddning på barn, de flesta under 2 år.
Min första dag kom en 2 åring in med kramper, mamman pratade ingen engelska.
Överläkaren ordinerade kramplösande medicin och försvann sedan ut ur rummet.
Någon säger till mamman och systern att gå och köpa en pvk (nål) på apoteket så
de försvinner ut. Jag går fram till pojken som är lämnad på en brits och nu slutat
krampa och ser att han inte andas alls. Snabbt springer jag och hämtar
utrustning för att ventilera honom men, men märker att han är jättesvår att
ventilera. Ber sjuksköterskor omkring mig att hjälpa mig och försöker få en
saturation som visade sig vara 70. Fortsätter att försöka ventilera och
samtidigt lyssna på hjärtat genom att be en sköterska hålla mitt stetoskop mot
pojkens bröst. Hjärtat slår långsamt. Då kommer överläkaren som tur var
tillbaka. Ungen har kräkts och vi försöker suga rent luftvägen, men
sugapparaten fungerar inte heller. Överläkaren trycker ner en sond för att han
ska sluta kräkas. Pojken krampar igen och vi startar hjärt- och lungräddning
eftersom pulsen sjunker. Men efter drygt 10 minuter har vi inga hjärtslag och
pupillerna är stora och ljusstela och överläkaren avbryter. Under tiden har
någon sprungit in med en treårig flicka som ligger på britsen bredvid. Jag ser
att de håller på med hjärt- lungräddning på henne också men avbryter redan
innan vi avbröt. Jag försöker torka av den döda pojken, dra ut slangar och
sladdar och precis då kommer mamman till pojken tillbaka stolt och håller 2 st
pvk:er hon precis köpt i handen. Sedan förstår hon vad som hänt, slänger sig
och skriker och gråter på golvet och ingen tar hand om henne. Jag försöker be
en av syrrorna som pratar luganda att ta hand om henne och berätta vad som hänt,
men ingen hjälper till. Syrrorna diskuterar istället om mamman kan sälja nålarna
till någon annan patient… Sedan kommer familjen till den treåriga flickan (dog
pga anemi) in i rummet och även de slänger sig på golvet i förtvivlan. Överläkaren
är borta igen och nu är det bara jag och en AT-läkare i rummet som säger åt mig
att vi måste få bort de döda barnen härifrån för att kunna ta hand om de andra.
På något sätt håller jag ihop och förstår att det är det enda rätta att göra,
eftersom det är fullt av svårt sjuka barn överallt och det hjälper faktiskt att
försöka fokusera på något annat.
På tre veckor har jag sett extremt sjuka barn som jag aldrig tidigare sett i
Sverige. Jag har sett barn svår pneumoni, meningit, malaria, svår anemi, chock,
undernäring, dehydrering mm. Jag har fått lära mig att snabbt se skillnad på
ett svårt sjukt och ett mindre sjukt barn. Jag har tränat min kliniska blick
och märkt att man kommer långt på att använda sina sinnen när man bedömer barnen
utan labbprover och röntgen. Jag har även lärt mig mkt praktiska saker som att
sätta nålar i små vener, sätta sonder, dropp, blanda och dosera antibiotika,
ventilera och hjärt- lungräddning. Trots att det varit psykiskt mkt tufft är
jag jätteglad för mina veckor på barnakuten, och kan verkligen rekommendera
det.