Jag har gjort ett utbyte i Uganda i nästan 3 månader under termin 11 på läkarprogrammet. Här kommer lite av mina erfarenheter och tips om du är sugen på att åka till Uganda.

 

Se till att skicka in ansökan till Makerere University några månader i förväg. Det ska skickas både per mail och post och den vanliga posten kan dröja. 1 månad innan avresa hade jag fortfarande inte fått något godkännande från Universitetet och KI hjälpte mig att kontakta dem igen. 1 timma senare hade jag antagningsbrevet i inboxen. Se till att få alla vaccinationer och recept på malariaprofylax i tid, de kan ta slut. Det är viktigt att ta med sig egna scrubs och handsprit. Det finns väldigt sparsamt med utrustning på sjukhuset så ta med eget stetoskop, reflexhammare, blodtrycksmanschett (jättebra att ha!) och ficklampa mm. Handskar i din storlek är bra (det finns oftast någon typ av handskar på sjukhuset, men du vet aldrig om de är slut eller bara finns i en fel storlek) Köp skyddsglasögon innan du åker (jag fick blod i ögat på akuten). Om du orkar försök även få med donerade mediciner, ffa smärtstillande är det enorm brist på. Andra saker jag inte skulle vilja vara utan här nere är ficklampa, myggmedel och regnjacka (!).

Maila med en studiehandläggare på plats ang transport från flygplatsen till Kampala samt boende. Hon är dålig på att svara på mail men kan fixa både transport och boende om du har tur. 

Jag landade mitt i natten i Entebbe, ca 1,5 h utanför Kampala i Uganda. Trots att jag inte fått svar från studiehandläggaren ang varken transport eller boende stod det en taxisnubbe och väntade på mig. Jag hade fixat boende på egen hand eftersom jag inte fått svar från studiehandläggaren, men taxisnubben skulle absolut köra mig till ett annat ställe där han sa att jag skulle bo. Jag ville helst inte följa med en främmande man till ett ställe jag inte kände till mitt i natten så det blev väldigt förvirrat ett tag. Det visade sig senare att studiehandläggaren utan att tala om det för mig fixat ett annat boende och att taxisnubben hade blivit ombedd att köra mig dit. Hur som helst löste det sig tillslut. Du måste själv betala taxin, så räkna med att ha nästan 50 USD redo om du inte redan växlat motsvarande till USH.

Jag kom 1,5 dagar innan jag skulle börja praktik och det var skönt att ha lite tid att acklimatisera sig. Det är mycket att ta in de första dagarna och det är uttröttande, men jättekul. Första klinikdagen kom en student från Uganda och hämtade mig och visade mig hur man gick till sjukhuset och introducerade mig för studiehandläggaren. 

I det stora hela gick det åt mer pengar än jag räknat med i Uganda. Innan avresa måste man vaccinera sig, utanför vaccinationsskyddet skolan erbjuder kommer det till 1000-2500 kr beroende på vad du har innan. Malariaprofylax kostar också, särskilt om du inte tål den billigare lariam och måste välja malarone. Då blir det 4000-5000 kr för den sistnämnda. 

Jag bodde hela min tid på Edge House, ett hostel inne på universitetsområdet som drivs av studenter från Uganda.  Här bor nästan bara utbytesstudenter som gör praktik på sjukhuset. Det kostar 30 000 Shilling per natt (ca 70-80 kr) och är enkelt men bra. Man bor i dorms tillsammans med andra studenter, delar badrum, kök och vardagsrum. Det finns gratis Wi-fi om inte strömmen är av, vilket är jätteskönt att ha.  Myggnät finns redan på plats i alla rum och de städar och byter lakan nästan varje vecka. Det är trevlig stämning och det känns säkert att lämna värdesaker i rummet. Det enda som försvinner hela tiden är maten i kylskåpet. 

Jag hade totalt 10 veckors utbyte och valde att göra på kirurgen, anestesin och pediatrik, vilket innebar 3-4 veckor på varje ställe. Många av utbytesstudenterna gör kortare placeringar, ca 1 vecka på varje ställe för att se så mycket som möjligt, men jag kan verkligen rekommendera att stanna lite längre på varje placering. Det tar minst 1 vecka att anpassa sig och förstå hur det fungerar. Jag tycker det blivit mer och mer givande mot slutet av varje placering. En annan viktig sak att tänka på är att du själv måste ta ansvar för att få ut något av din tid här. Personalen på plats är väldigt trevliga men de skiter fullständigt i om du är där eller inte alternativt om din tid där blir värdefull och lärande. Se till att själv skaffa en handledare på plats som du tycker verkar bra för att lära dig så mkt som möjligt.

Kirurgi:

Det finns flera olika kirurgavdelningar och operationssalar spridda över hela sjukhuset. Jag var 4 veckor på kirurgakuten som kallas Casualty. Det är ett kaotiskt ställe, fullt med patienter, läkare, studenter, syrror och röda korset folk. Patienterna triageras eller prioriteras inte mer än efter de kom in. Du får se trafikolyckor, misshandlade, akuta bukar, sårskador, rabies, abscesser, brännskador, frakturer osv. Vill du kan du ta egna patienter och rapportera till en ansvarig läkare på plats. Det lilla rummet stinker av blod och kräks, och överallt hör du patienter skrika och gråta. Det tar några dagar att förstå systemet med patientflöde, var du hittar material, hur du skriver journal, röntgenremiss, lägger in eller skickar hem patienter. Men när chocken har lagt sig är det otroligt intressant och lärande. Vill du kan du lära dig jättemkt praktiska saker och mer eller mindre fungera som en underläkare genom att ta egna patienter och rapportera till en överläkare.

Här är utvalda delar ur min första dag på kirurgakuten: Min första patient var en svårt misshandlad man som varit avsvimmad, oklart hur länge. Tre stora sår i huvudet som behövde sys, fler sår som gick att tejpa (inga steristrips på plats, vävtejp används till allt). Då han kunde dålig engelska var det svårt att veta om han var orienterad och han sammarbetade inte till neurostatus. CT-skalle hade han inte råd med, så det var tydligen bara att ge honom smärtstillande och sy ihop honom så gott det gick. Sedan släpades han ut. Jag har nog inte sytt så mkt under hela min sammanlagda karriär som läkarstudent som jag gjort första dagen på kirurgakuten. Det finns bara en typ av tråd (3.0) som vi använder överallt, även i ansiktet. Bedövning finns det lite av, används vid stora sår och man får bara ta lite (har knappt nån effekt). Barn som skriker och sprattlar håller man bara fast. Sedan kom en tvåårig pojke in med 2a gradens brännskador 10% av kroppsytan. Han skriker oavbrutet medan jag tömmer en abscess på grannen. Efter 45 minuter går jag dit och frågar om han fått någon smärtlindring. Det hade han inte. Jag går till medicinskåpet och letar, men hittar inget morfin. Det var tydligen slut på hela kirurgen. Det enda som finns är diklofenak som enligt överläkaren är kontraindicerat hos barn med brännskador, men han säger till mig att ge det ändå. Ingen syrra på plats som kan spruta så jag får göra mitt bästa. Jag ber någon förklara för mamman varför jag ska sticka honom med en nål lika lång som pojkens överarm (eftersom mindre nålar är slut), men här är det tydligen inte så viktigt att få med anhöriga. Sedan måste pojken ha en infart för att få dropp och antibiotika. Då syrrorna är borta finns det bara läkarstudenter på plats. Jag kände mig inte säker nog att sätta infart på ett litet skrikande barn som flaxar med armar och ben så avböjde, vilket jag inte borde gjort. Läkarstudenterna från Uganda hade tydligen aldrig satt nål och försökte gång på gång tills pojken var helt blodig. Jag orkade inte se eländet mer och gick på lunch… En annan utbytesstudent från USA tog en svår handskada, där 2 senor tydligt var helt av. Fingret bara hängde. Handkirurg finns inte, så överläkarens svar blev ”har du tid och ork, sy ihop det. Annars sy bara huden så han slutar blöda.” Hon satt hela förmiddagen och lyckades återställa en av senorna mha skalpell och suturer.

Anestesi:

Jag valde att göra tre veckor på anestesin och fixade en bra handledare redan innan placeringen började via en annan utbytesstudent. Varje morgon sitter jag med på lectures som handlar om allt från transport av kritiskt sjuka patienter till respiratorinställningar. Inte alltid jättegivande, men bra för att skaffa kontakter och bli accepterad av anestesiologerna. I Uganda liksom många andra länder är läkaren på plats under hela operationen, inte bara vid sövning. Det innebär att det kan bli lite långtråkigt om det är långa operationer, så det är bra att ta med sig något att läsa. Eftersom det inte finns någon fungerande respirator kan man säga att jag börjar bli bra på att ventilera patienter. Jag fick träningsvärk i underarmarna efter en dag här. Jag följde med min handledare runt på olika operationer, men fastnade sedan på akuta kejsarsnitt. Där får man göra många spinaler, möjlighet att testa epidural och intubera massor. Eftersom kejsarsnitten bara tar ca 45 min är det mkt att göra hela tiden. Efter ett tag när man kommer in i det och faktiskt börjar göra lite nytta får du akta dig så du inte blir lämnad ensam med patienterna. Dock är det svårt att säga nej när anestesiologen frågar om det är ok att han går och tar en smörgås i rummet bredvid eftersom han inte ätit på 10 timmar.  Efter nästan en vecka på akuta kejsarsnitt sa jag att det var ok men att jag måste få ropa på honom om något händer. Min handledare nickar och går ut. Kort därefter kraschar patientens systoliska blodtryck från 140 till 80 och patienten får svårt att andas. Jag ropar på min handledare och samtidigt hänger på ett till dropp på högsta fart och sprutar lite ephidrin för att putta på trycket, för så mycket har jag lärt mig på en vecka. Medan jag väntar på ett nytt blodtryck (ställde in så apparaten tar nytt tryck varje minut) ropar kirurgerna på barnmorskan, någon måste ta hand om barnet. När de ropat 3 gånger börjar de låta sjukt stressade och skriker de åt mig att ta barnet och återuppliva det. Jag tittar över skynket och ser ett grått och slappt barn och två sekunder senare släpper kirurgerna ungen i mina armar. Jag svär för mig själv att jag inte repeterat neonatal återupplivning och börjar leta efter något att ventilera babyn med. Det finns naturligtvis inte. Jag torkar och skrubbar barnet, och försöker suga rent luftvägarna. Försöker stimulera det så det kommer igång och det börjar andas, dock väldigt ansträngt och oregelbundet. Jag ropar igen på min handledare och barnmorskan för hjälp. Försöker hitta något att knyta och skära av navelsträngen med innan jag inser att det kanske inte är prio ett just nu. Plötsligt skriker kirurgerna åt mig att lämna barnet och ta hand om mamman som inte kan andas, annars kommer vi förlora henne.  Jag virar in ungen i ett lakan och inser samtidigt att ungen antagligen kommer dö om jag lämnar det, men gör bara som kirurgerna säger eftersom jag i panik inte kan tänka eller ta ett beslut. Jag springer till mamman, hinner koppla på syrgas och då ÄNTLIGEN kommer både min handledare och barnmorskan springande och hjälper till. Mamman förbättras med mer dropp, ephidrin och syrgas och barnmorskan tar hand om barnet så jag vet inte vad de gjorde med det. Senare kommer hon tillbaka och barnet lever faktiskt och ser rätt okej ut. Barnmorskan märker barnet med en tejpbit på armen och lämnar det på ett plåtbord där det ligger och gnyr. Jag går och hämtar det och frågar mamman om hon vill se sin son. Sedan lägger jag barnet på mammans bröst bakom skynket. På andra sidan jobbar kirurgerna fortfarande med att försöka stoppa blödningen.  Resten av operationen står jag och håller babyn på mammans bröst medan hon gråter, pussar ungen, tackar gud och mig om vartannat och jag känner trots allt kaos att det varit väldigt givande.

Jag är jätteglad för min tid på anestesin på Mulago sjukhus och har fått göra jättemycket praktiska saker. Man står också precis vid operationssåret, så är man intresserad av kirurgi så lär man sig också en del.

Pediatrik:

Studenterna jag bor med hade redan innan jag började varnat mig för barnakuten. Ja visste att det finns väldigt dåliga resurser där och att många av barnen kommer in alldeles för sent och dör, så jag var lite förberedd. Min första vecka var ändå riktigt tuff, då jag var i akutrummet där de mest sjuka barnen triageras. Många barn är redan i chock när de blir inburna och ibland finns det bara en oerfaren AT-läkare på plats. Jag fick snabbt lära mig att se skillnad på svårt sjuka och mindre sjuka barn, sätta nålar i väldigt små vener, blanda och dosera vätskor och antibiotika, sätta sonder, ta ryggmärgs- och blodprover och göra hjärt- och lungräddning på barn, de flesta under 2 år. 

Min första dag kom en 2 åring in med kramper, mamman pratade ingen engelska. Överläkaren ordinerade kramplösande medicin och försvann sedan ut ur rummet. Någon säger till mamman och systern att gå och köpa en pvk (nål) på apoteket så de försvinner ut. Jag går fram till pojken som är lämnad på en brits och nu slutat krampa och ser att han inte andas alls. Snabbt springer jag och hämtar utrustning för att ventilera honom men, men märker att han är jättesvår att ventilera. Ber sjuksköterskor omkring mig att hjälpa mig och försöker få en saturation som visade sig vara 70. Fortsätter att försöka ventilera och samtidigt lyssna på hjärtat genom att be en sköterska hålla mitt stetoskop mot pojkens bröst. Hjärtat slår långsamt. Då kommer överläkaren som tur var tillbaka. Ungen har kräkts och vi försöker suga rent luftvägen, men sugapparaten fungerar inte heller. Överläkaren trycker ner en sond för att han ska sluta kräkas. Pojken krampar igen och vi startar hjärt- och lungräddning eftersom pulsen sjunker. Men efter drygt 10 minuter har vi inga hjärtslag och pupillerna är stora och ljusstela och överläkaren avbryter. Under tiden har någon sprungit in med en treårig flicka som ligger på britsen bredvid. Jag ser att de håller på med hjärt- lungräddning på henne också men avbryter redan innan vi avbröt. Jag försöker torka av den döda pojken, dra ut slangar och sladdar och precis då kommer mamman till pojken tillbaka stolt och håller 2 st pvk:er hon precis köpt i handen. Sedan förstår hon vad som hänt, slänger sig och skriker och gråter på golvet och ingen tar hand om henne. Jag försöker be en av syrrorna som pratar luganda att ta hand om henne och berätta vad som hänt, men ingen hjälper till. Syrrorna diskuterar istället om mamman kan sälja nålarna till någon annan patient… Sedan kommer familjen till den treåriga flickan (dog pga anemi) in i rummet och även de slänger sig på golvet i förtvivlan. Överläkaren är borta igen och nu är det bara jag och en AT-läkare i rummet som säger åt mig att vi måste få bort de döda barnen härifrån för att kunna ta hand om de andra. På något sätt håller jag ihop och förstår att det är det enda rätta att göra, eftersom det är fullt av svårt sjuka barn överallt och det hjälper faktiskt att försöka fokusera på något annat. 

På tre veckor har jag sett extremt sjuka barn som jag aldrig tidigare sett i Sverige. Jag har sett barn svår pneumoni, meningit, malaria, svår anemi, chock, undernäring, dehydrering mm. Jag har fått lära mig att snabbt se skillnad på ett svårt sjukt och ett mindre sjukt barn. Jag har tränat min kliniska blick och märkt att man kommer långt på att använda sina sinnen när man bedömer barnen utan labbprover och röntgen. Jag har även lärt mig mkt praktiska saker som att sätta nålar i små vener, sätta sonder, dropp, blanda och dosera antibiotika, ventilera och hjärt- lungräddning. Trots att det varit psykiskt mkt tufft är jag jätteglad för mina veckor på barnakuten, och kan verkligen rekommendera det. 

Uganda är ett fantastiskt land. Det är vackert och bördigt. Människorna här är otroligt vänliga och hjälpsamma. Går man ensam som tjej får man dock vara beredd på många kommentarer oavsett vad man har på sig. Jag har hela tiden känt mig trygg i Kampala, men går inte ensam utanför campus när det är mörkt. Min plånbok blev stulen vid ett tillfälle, men så länge man är medveten om riskerna och inte går runt ensam med mkt pengar så är det ingen fara. 

Bor man på ett hostel som jag har gjort är man aldrig ensam och jag tycker det har varit jättebra. Efter en dag på sjukhuset har man sett och upplevt otroligt mkt som man ofta behöver vädra och prata om och alla som bodde med mig på Edge House är i samma situation. Vi hittade på aktiviteter på kvällarna och helgerna, reste tillsammans efteråt och många kommer jag säkert fortsätta ha kontakt med.

Kampala är stort, galen trafik, hög ljudnivå, smutsigt och sjukt mkt luftföroreningar (har du astma måste jag tipsa om att ta med dubbla medicindoser). Det finns ett stort utbud av mat, tillgång till shoppingcenter, bio, hotell med pool och gym som man kan betala lite för att använda. Man kan gå i vissa delar av staden men det är lättast att ta en taxi eller mutato (minibuss) för att komma någonvart. Det finns otroligt mkt att göra i övriga Uganda som safari, gorillatrekking, rafting, vattenfall och naturreservat. Dock tar de flesta av dessa aktiviteter mer än en helg så spara lite tid i slutet efter praktiken så du hinner uppleva detta. På helgerna hinner man åka till små städer, victoriasjön, eller öarna och det är fantastiskt att lämna Kampala i mellanåt och andas ren luft.

Jag kan verkligen rekommendera att åka till Uganda. Jag har fått se tillstånd och sjukdomar som jag aldrig skulle fått uppleva eller se i svensk sjukvård. Jag har lärt mig otroligt mkt praktiska saker, även saker som sjuksköterskor gör i Sverige och som vi aldrig tränar på. Efter nästan 3 månader har jag i alla fall fått en inblick i hur sjukvård bedrivs utan stora resurser och är ganska säker på att jag vill återvända till afrika och jobba som läkare efter AT. Jag är glad att jag åkte hit på termin 11 och inte tidigare, eftersom handledningen ibland är väldigt bristfällig. Jag tror inte jag skulle fått ut så mkt av det om jag åkt tidigare.

Dock tycker jag man ska vara medveten om att det är psykiskt påfrestande att vara här. Man får se väldigt mkt lidande och tragiska öden. Många patienter dör av i våra ögon simpla åkommor. Och för mig har det svåraste varit att se all smärta som man inte kan lindra pga brist på resurser. Att skära upp en abscess utan bedövning eller försöka sätta dropp på ett brännskadat barn som skriker oavbrutet tills det svimmar tär på en. Jag tror att man omedvetet stänger av en del av sina känslor efter ett tag på sjukhuset här och jag har nog förändrats en del under denna korta tid. Men trots att det varit tungt är jag jätteglad att jag fick chansen att åka hit. Det har gett mig jättebra erfarenhet karriärsmässigt men framför allt privata erfarenheter och upplevelser.