Reserapport - KI-student
Lärosäte: University of Minnesota
Utbildningsprogram: Läkare
Utbytesprogram: INK
Termin: Höst- och vårtermin 12/13

Innan avresa

Kort bakgrund om mig:

Min flickvän är från Minnesota, hennes familj bor ett par timmar väster om Minneapolis och själv har jag spenderat stora delar av de senaste 4 somrarna i Minnesota. Mitt perspektiv är därmed kanske lite annorlunda jämfört med andra studenter; som kanske kom till Minnesota för första gången.

 

Jag har även tankar kring att specialisera mig i USA, och detta utbytet var väldigt viktigt för mig för att få se hur hälsosystemet fungerar, och hur jag själv fungerar i det, samt att bygga upp ett kontaktnät.

Information

Informationen från KI:s sida inför utbytet var superbt levererad. Om det fanns några frågetecken reddes de ut via informationsbrev och utbyteshandläggaren vid KI snabbt. Från University of Minnesota dröjde svaren som regel (besked om vilka kurser jag skulle läsa dröjde fram till några veckor innan utbytet). När mailen väl kom var de dock även de välformulerade och informativa. Allting löste sig i god tid ändå.

Vaccinationer

För att studera medicin i USA behövs intyg att man har vaccinerat sig mot en del vanliga och farliga smittor. Till stor del klarade man sig på sina vaccinationer från Sverige. Jag tog tidigt kontakt med studenthälsan, och de hjälper en reda ut vad man har och vad man saknar, samt var man kan hitta sin information. Jag hade lite svårt att hitta mina vaccinationspapper hemma dock, men det löste sig efter ett besök till stadsarkivet.

Visum

Det visumet som är aktuellt är B-visum (Business). Rent intuitivt kanske man hade trott att student-visum skulle vara det man ansökte om, men i det finstilta ("Foreign Affairs Manual") är det tydligt (vid ansökningens stund, hösten 2012) att B-visum var rätt. Det hela handlar om att vi gör ett "Elective clerkship", dvs klinisk träning på sjukhus. "Graduate medical training" hade behövt ett student visum (Detta motsvarar typ preklin, elective clerkship motsvarar kliniska åren i Sverige). Jag hade inledningsvis en del osäkerheter här, men efter mailande fram och tillbaks med den internationella studenthandläggaren vid KI och amerikanska ambassaden reddes allt ut finfint. För er som läser detta bör det alltså ej bli några som helst problem.

 

På ambassaden får man vid visum-intervju några korta frågor i stil med: vad ska du göra i USA? (få klinisk träning, som del i utbytesprogram) och hur finansierar du detta? (jag hade med print-out av bankkontobalans).

Ankomst och registrering

Mitt flyg landade en vecka före kursstart i Minneapolis. I och med att jag hade ordnat eget boende ville jag ge mig lite tid att bosätta mig. Så vitt jag vet skulle jag ha kunnat flyga in dagen innan kursstart, men det var skönt att ha ordnat busskort, ID-kort (till sjukhuset, som de fixade på 5 minuter) och blivit av med jet-laggen i förväg.

 

Det erbjöds ingen introduktionskurs, utan jag förutsattes komma i form själv. Kursadministratörerna till mina kurser hörde dock av sig flera veckor innan kursstart med all information som jag behövde (login till elektroniska journalsystem, väganvisningar, kontaktpersoner, scheman m.m.).

 

Jag fick en kontaktperson inför varje kurs, de mötte upp mig på dag 1 på respektive sjukhus/vårdcentral och registrerade mig i sina kurser.

Ekonomi

Sammanfattningsvis

Jämfört med Sverige är USA ett ganska billigt land att leva i.

Visum

Kostnaden för ett business visa var vid tiden för min ansökning 1120 kr.

Flyg

Beroende på årstid kan pris på flygresor variera en hel del. Jag fick ett väldigt bra pris på 5500 kr tur och retur (via Amsterdam), tidigare har jag betalat mellan 4000 (innan finanskrisen...) och 8000 för resan. I min erfarenhet är det skönast att flyga via Amsterdam, Chicago eller Reykjavik.

Obligatoriska utgifter

Jag behövde ej betala några registreringsutgifter eller dylikt för mina studier.

Mat

Mat kostar mindre (både i affär och i restaurang) än i Sverige. Lunch ligger vanligtvis runt 5 dollar, och oftast kan man hitta god middag ute för 10-20 dollar (inkl. dricks). Som "rule of thumb" för dricks till servitererna använde jag: lunch 10-12%, middag 15-18%.

Om man handlar strategiskt på billiga mataffärer (Wal Mart, Target t.ex.) kan man även lyckas riktigt bra i egna köket för mycket överkomlig slant. Det är en upplevelse i sig att handla mat på dessa "Super markets": som svensk är man lite ovan med alla valmöjligheter och olika mer eller mindre skumma produkter (de flesta är ju inte helt naturligt producerade). Mitt råd är att hålla sig till utkanterna av affären där det finns grönsaker, deli, mejeriprodukter, frukt m.m.

Gym

Billigaste alternativet är LA Fitness (det finns en i varje 5-km område i Minneapolis-Saint Paul). Jag fick en deal där jag betalade 40 dollar i månaden över 3 månader.  Stora nackdelen med gymmet är att det känns opersonligt. Gymmen är stora och standardiserade, och man känner att personal försöker "lura en" på så mycket pengar som möjligt. Man får ett komplicerat kontrakt när man skriver på. Det viktiga var att komma ihåg att avbryta sitt medlemskap över en månad i förväg.

 

+ är att allt man någonsin kan tänkas behöva på ett gym i utrustningsväg finns

Shopping

Minnesota är en mycket bra shopping-stat då de inte har beskattning på kläder. Detta reflekteras i "Mall of America", ett av USAs största shoppingcenter, dit folk från stora delar av landet åker på "weekends" för att shoppa loss.

 

Skor är ibland halva priset jämfört med Sverige t.ex. Även andra produkter så som datorer är ofta 20-30% billigare än i Sverige.

Transport

Bussresor kostar cirka 2 dollar per resa. För enkelhetens skull kan man köpa ett kort som man laddar upp med pengar. Dessa s.k. "Go-To Cards" var enklast att fixa på U of M's East Bank i Coffman Memorial Union-byggnaden.

 

Beroende på var man bor fungerar faktiskt busstrafiken bättre än man tror. Även i vintertid var bussarna i stort sett alltid i tid, och många turer gick var 10:e minut. En irritationsfaktor var att hållplatserna är alldeles för nära varandra (generellt sett är staden konstruerad så att man väldigt sällan ska behöva gå).

 

Utöver busstrafik har staden även ett pendeltågsnätverk som fungerar mycket bra (Det blir dock smockfullt i samband med sportarrangemang). Tyvärr för min del bodde jag ej i närheten av stationerna.

Boende

Jag ordnade boende via vänner i området (och fick ett pris som var långt under marknadsstandarden). Så vitt jag vet är boende annars i ungefär samma prisklass som i Sverige. Utbytesansvarige från U of M mailar en del länkar om hur man kan fixa boende på egen hand.

 

Värt att notera är att vissa områden i Minneapolis och St Paul har mycket högre brottslighet än andra, och i vissa områden kan det till och med vara osäkert att vara ute på kvällarna. Jag bodde själv några kvarter norr om University Avenue i Midway och skulle nog rekommendera att försöka bo lite närmre de stora sjukhusen (beroende på vilka kurser som blir aktuella), dvs mer västerut. Uptown eller förorter i mer "syd-väst" riktning är nog bäst och säkrast.

Studier allmänt

Utbildningens upplägg

För att bli läkare i USA läser man först "pre-med" på College (ca 3 års utbildning, som även inkluderar mer allmänna ämnen). Därefter 4 år Medical School (där de två sista åren är kliniska). De kliniska kurserna löper året om, och man väljer själv, till stor del, i vilken ordning man läser kurserna. Efter Medical School påbörjar de flesta direkt en 3-4 år lång "Residency" (AT+Specialisering inbakat i ett). Denna är ofta mycket intensiv (60-80 timmarsveckor är vanligt, ibland upp mot 100).

Skillnader mot Sverige

I mitt intryck är fokus i studierna mer detaljorienterat och teoretiskt i USA än i Sverige, här är mer tid ute på sjukhusen premierat. Och mycket riktigt, när jag försiktigt jämförde mig med amerikanska studenter och motsvarande AT-läkare kände jag mig ofta lite svagare vad gäller teoretiskt spekulerande och återberättande av detaljkunskaper, men samtidigt att jag hade ett ganska stort försprång vad gäller självständighet vid patientkontakt.

 

Inför mina patientsamtal frågade ofta mina kollegor "känns det OK att du tar det här?". Efter samtalen blev de ofta uppenbart imponerande över god kontakt, god struktur och att jag kunnat fokusera på det viktiga i sammanhanget, ringa in problemområden. Mina amerikanska studentkollegor (och även motsvarande AT och ST-läkare) blev ofta uppenbart nervösa när de skulle framföra sina bedömningar inför överläkare. För detta vill jag hylla utbildningen på KI en hel del. Jag tycker att vi får en väldigt bra träning på att göra bedömningar, våga stå för de bedömningar vi gör och presentera dem för övrig vårdpersonal utan att vara rädda för att bli ifrågasatta.

 

I övrigt var en väldigt positiv aspekt med utbildningen jag fick vid U of M att en stor majoritet av de läkare jag jobbade med hade stort intresse i utbildning av yngre kollegor, de kunde både engagera och lära ut.

Respekt

Det medicinska systemet i USA är ju mer hierarkiskt ordnat i än i Sverige, och man märker att yngre läkare och studenter tillika har mycket respekt för sina äldre kollegor. De tänker sig ofta för en och två gånger innan de väljer sina ord och uttryck. Själv fick jag dock intrycket att de överläkare jag jobbade med tyckte det var skönt att jag var lite mindre "respektlös" och frågade dem frågor om allt möjligt, yrket, livet, ja även privata frågor.

 

Dock finns det alltid gränser. Jag gjorde tabben att tilltala överläkare med förnamn (under en hel vecka). Eftersom jag inte fick några signaler från henne att jag gjorde "fel" så fortsatte jag bara (jag tror hon hade överseende med att jag var från Sverige, och tyckte nog det var lite roligt). Efter ungefär en vecka så skickade slutligen hennes sekreterare ett mail till mig där hon diskret sa att överläkarna brukade tilltalas med titel och efternamn... oops! 

Kläd-kod

Värt att tänka på är att läkare (med undantag kirurger) ej bär "scrubs" dagligen på sjukhusen. Alltså får man tänka på att inhandla en uppsättning kläder inför studiestart. Jag är inte expert på vad tjejer förväntas ha på sig, men för mig själv blev det: "dress pants", finskor (mörk färg), långärmade skjortor (kortärmat är oftast inte OK, trots mindre smittrisk - jag försökte kavla upp ärmarna så gott det gick hos de smittsamma patienterna...).

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 11 på KI

 

Pediatric Infectious Diseases

https://www.meded.umn.edu/clerkships/PED_7535.php

Var: Universitetssjukhuset i Minneapolis. Nybyggt flådigt barnsjukhus: Amplatz. 

 

Det här var en klinisk fördjupningskurs i barnmedicin med inriktning infektionssjukdomar. Min kurs var fyra veckor lång, och alla veckor hade mer eller mindre samma upplägg, med fokus på klinisk erfarenhet och träning. Jag var den enda studenten som läste kursen de veckor jag var där, och arbetade i ett team som bestod utav: Attending (Överläkare), Fellow (motsvarande ST), Resident (motsvarande AT/ST) och jag. Vi var ett konsultteam och jobbade med patienter på barnsjukhusets alla olika avdelningar. Det patienterna hade gemensamt var infektionsfrågeställningar, immunförsvarsdefekter eller underliga labprover/mikrobiologiska provsvar. 

 

Dagarna såg ut såsom så att student, resident och fellow vid 8 snåret läste på om sina patienter. Vad hade hänt över natten, hur mår de idag? finns det nya frågeställningar? provsvar? Sedan gick man och träffade sina patienter (många av dem var väldigt illa däran, i respirator, eller värre, en hade t.om. en mekanisk pump istället för hjärta), utförde status, och hörde sig för med sköterskorna. Därefter, runt kl. 10 presenterade man sina patienter för överläkaren.

 

Presentationerna var väldigt viktiga, och de skulle vara strukturerade och detaljrika. Detta var svårt till en början, men bara man förstår vad som förväntas (Struktur, alltså) var det inga problem. En presentation kunde ha detta upplägg: 

 

Hur har patienten haft det under  natten?

Hur har vitalparametrarna sett ut? (DETALJERAT)

Har det kommit in provsvar?

Hur ser de senaste provsvaren/odlingarna ut?

Hur var patienten vid status-undersökning?

Bedömning.Vad är nuvarande plan?

Vad gör vi idag? 

 

Efter sittronden gick vi runt till alla patienterna. ÖL gjorde då även statusundersökning själv och vi kommunicerade med ordinarie vårdteam. Dessa sitt- och gåronder tog ofta 3-4 timmar och man körde generellt sett på genom lunch (vi käkade ofta under ronden).

 

Eftermiddagarna gick sedan åt till utförliga anteckningar på dagens aktiviteter (så att allt ska finnas loggat, även om inget nytt tillkommit egentligen). Därefter hade ofta överläkarna intressanta frågeställningar kring behandling eller utredning som ledde till att man som student fick göra Pub. med. och Cochrane-undersökningar för att reda ut saker och ting. T.ex. Hur länge ska man behandla ett nyfött barn med GBS-meningit, som satt spår på hjärn CT? Om mamma har CMV infektion, hur stor risk är det för spädbarn att dricka bröstmjölken? hur mkt virus finns där? 

 

Varje vecka deltog man även på tisdag och torsdag i "micro-rounds", där man fick gå till mikrobiologiska labbet, lära sig om mikrobiologi, hur odlingar utförs, hur detta relaterade till ens patienter. Det var professorer som oftast höll i dessa ronder, och man var definitivt rädd för att få för svåra frågor. Som tur var kunde detta pareras genom att man visade intresse och ställde följdfrågor. Spännande!

 

Slutligen deltog man i presentationer varje torsdags-morgon, där läkare och studenter som jobbar i teamet drog patientfall från verksamheten (inför alla de högsta hönsen inom verksamhetsområdet), redovisade den forskning och bakgrund som finns till de beslut som tagits, och försökte beskriva vad det bedrivs forskning kring ämnet inför framtiden. Jag fick själv hålla en sådan presentation sista veckan på min placering. Detta var väldigt givande, och ledde till bra diskussioner, jag lade ner några kvällar på att förbereda min presentation (som handlade om en pojke med misstänkt peritonit).

Preceptorship in Family Medicine Obstetrics

http://www.meded.umn.edu/clerkships/FMCH_7503.php

Var: Broadway Family Medicine (Vårdcentral i en ganska fattig förort till Minneapolis), North Memorial Hospital (mellanstort sjukhus lite längre ut från stadskärnan, upptagningsområde för både de lite fattigare områdena norr om Minneapolis, men även lite rikare förorter längre ut). 

 

Det här var även det en kliniskt inriktad kurs, där jag under 4 veckor fick träffa en stor mängd gravida kvinnor i olika vårdinstanser. Allmänmedicinare i vissa områden i USA tar en stor del av obstetriken (inkluderar Minnesota), och jag fick ta del utav det dagliga arbetet de gör på den fronten. Ungefär hälften av min tid spenderades på vårdcentralen, där jag fick träffa kvinnor som var allt mellan precis konstaterat gravida och v. 42. Mycket av dessa samtal var rutin, man informerade patienterna om vad de kunde förvänta sig den närmsta tiden, vilka varningstecken de skulle hålla utkik för, vilka screeningundersökningar som kunde erbjudas et.c. Däremot kom det även in mycket besök där det fanns oro och misstanke kring preeklampsi, dålig tillväxt på fostret, ja även några kvinnor som var tämligen psykotiska. Jag fick även utföra mkt statusundersökningar. 

 

Mycket roligt var att jag på vårdcentralen fick samarbeta med i stort sett alla de residents som utbildade sig där, det var ett härligt gäng och jag knöt mängder av givande kontakter samtidigt som jag kunde höra mig för hur det var att vara resident vid deras sjukhus, vara läkare i USA.

 

Den resterande tiden spenderades på förlossningen, där jag fick delta i det jobb som allmänmedicinare i Minnesota gör där. Detta inkluderar uppföljning av patienter och deras barn under en tid efter förlossning, övervakning av CTG etc.

 

Höjdpunkten(-erna) var att jag fick delta mycket aktivt (vara den som "satt närmast") vid två förlossningar! (Såg dock även en hel del fler). Vid själva förlossningen var alltid en överläkare med, och de gav väldigt bra instruktioner till sina yngre kollegor, som inte alltid var beredda på hur hala nyfödda bebisar kan vara... 

 

Det var intressant att iaktta att relationer mellan läkare och studenter i olika nivå av utbildning var mer avslappnad här än på universitetssjukhuset. Fortsatt dock att efter varje patientbesök och undersökning behövde överläkare göra samma undersökning själv. Detta gällde även för "Interns" motsvarande AT, att de inte fick släppa någon patient utan att överläkare träffat patienten (ibland behövde de dock bara hälsa på patienten). 

 

Ett par dagar deltog jag även i föreläsningsdagar som kliniken anordnade för sina residents, dessa föreläsningar rörde allt från obstetrikfall där det gått snett på förlossningen, till blyförgiftning.

 

Som examination fick jag skriva en 4-5 sidor lång rapport från forskning/nya rön inom obstetriken. Jag valde att skriva om vaginal förlossning efter tidigare kejsarsnitt. I USA görs kejsarsnitt i mycket större utsträckning än i Sverige (av olika anledningar, vissa juridiska säkerligen). Nu försöker man kontrollera detta då det ju är önskvärt med normala förlossningar i många lägen. Tidigare har det varit nästintill förbjudet med vaginal förlossning efter kejsarsnitt pga att man ansett det vara för hög risk för t.ex. livmodersruptur, men denna risk anses vara överdriven, framförallt när man jämför med de fördelar som finns med vaginal förlossning.

 

Kursen hade ett nattpass på förlossningen, annars var man aktiv från ca 8 till 17 dagligen.

Sub-internship in Clinical Family Medicine

http://www.meded.umn.edu/clerkships/FMCH_7500.php

Var: En vecka på vårdcentral i södra Minneapolis. En vecka inom slutenvården på universitetssjukhuset, där allmänläkare har hand om allmänmedicinska patienter. 

 

Det här var min sista kurs, och att det blev så passade väldigt bra. Kursen var på en högre nivå än de tidigare, och man förväntades i stort arbeta så som en första års resident (motsvarande AT alltså). Vårdcentralsarbetet för mig var att jag fick träffa patienter, sammanfatta och rapportera för min överläkare, samt sedan dokumentera besöket i journalen (med andra ord precis som hemma i Sverige). Jag jobbade med flera olika läkare, som hade "nischat" sig lite, vissa jobbade med mer obstetriska patienter, vissa med äldre patienter och vissa tog hand om allt möjligt. En stor del av patienterna var invandrade från Somalia, och jag fick därmed gott om träning att arbeta med tolk. 

 

Den andra veckan var klart mer intensiv, och påminde en del om min första kurs. Här var det även viktigt med "pre-rounds", där man förbereder presentation kring sin patient innan morgonronden. Arbetet drog igång ca kl 07:00 med rapport från nattjourläkarna (1 tredje års resident och en första års resident). Därefter läste man på om sina patienter och träffade dem, tog status. Vårdavdelningen var medicinsk, och skulle troligtvis ha skötts av internmedicinare i Sverige, patienterna kunde ha allt från akut konfusion, infektioner, hjärtsvikt, oklara förstoppningar m.m. Skillnaden i rondandet gentemot min barninfektionskurs var att man höll sina presentationer runt patientsängen, med hela vårdteamet. Tanken var att patienten ska ta del i alla steg av sin vård. En god tanke, och systemet funkade väldigt bra när patienterna var klara nog att delta. Underliga situationer kunde uppstå t.ex. med förvirrade patienter och patienter med lägre utbildning/kunskapsnivå. Man fick vara flexibel i hur man lade fram saker... 

 

Eftermiddagarna gick åt till utförlig dokumentation, samt organisera utredningsåtgärder. Kl 18:00 rapporterade man sedan till nattens läkare.

 

Det var långa dagar, och jag var lite lättad när veckan var slut, även om det gått mycket bra för mig. En styrka som jag kände att jag hade med mig utifrån min utbildning på KI var att "våga" stå för mina statusfynd och mina bedömningar. Detta verkade vara ganska laddat för de läkarna jag jobbade med, och de var uppenbart nervösa för att överläkare skulle ha en annan åsikt... I slutet av tiden fick jag sitta ned med överläkaren på avdelningen, som gav mig bra feedback på mitt arbete (fick även feedback efter varje morgonrond, på mina presentationer) under veckan. Då kursen var så kort var det ingen annan examination, förutom närvaro och "performance report" från läkarna jag jobbade med.

Språk och kultur

Språk

Vad gäller språket så är ju givetvis engelskan i sig inget problem, även om dialekten i Minnesota ibland kan te sig lite lustig. Den medicinska engelskan kan däremot bli klurig, framförallt vardagstermer. Praktexempel på detta är när man ska dokumentera statusfynd, och hur man beskriver detta - inte helt lätt! Med hjälp från kollegor och internet så är det ingen oöverkomlig barriär dock.

Kultur

Här finns det större skillnader än man kan tro (med tanke på att Sverige och USA båda är relativt rika industrialiserade länder). Det finns även stora skillnader inom USA, men de skillnader jag beskriver härunder är mellan Sverige och Minnesota.

 

Det är mycket enklare att starta upp konversationer med främlingar ute på stan i Minnesota; detta leder ofta till spännande möten, och man kan lära sig väldigt mycket om hur människor lever sina liv. Folk är även väldigt hjälpsamma och omhändertagande, t.ex. blev jag erbjuden att låna tre olika cyklar av olika nya bekantskaper medan jag var där (synd bara att det var vinter och lite för långt till jobbet för mig för att jag skulle kunna få användning av detta).

 

Om man vänder på kortet så är det däremot svårare att hitta tid och rum för sig själv. Om man inte säger så mycket i sociala sammanhang får man snart frågan; "are you okay?". Är man det minsta lutad åt det introverta hållet kan detta snabbt bli irriterande och det gäller att man skyddar sin egna tid. Socialt sett är amerikaner (och även "Minnesotianer") mycket högljuddare än svenskar, och runt ett middagsbord gäller det ofta att man får "armbåga" sig in i konversationer (dvs avbryta folk eller hugga fort som fasiken när någon talat till punkt). Detta beteende anses nog ibland som irriterande hemma i Sverige men är mycket mer accepterat i Minnesota.

 

I sina liv är folk generellt sett mycket mer "upptagna" än oss i Sverige. Dels jobbar de längre (inkl. läkarna), men även på fritiden är det mycket mer tidskrävande sysslor som åtags (det kan vara t.ex. träning, sociala evanemang, hundaktiviteter, m.m.).  Detta känner man av ganska snart, själv blev jag direkt inbjuden till 2-3 olika aktiviteter varje lördag eller söndag. Folk var lite oroliga för att man skulle bli uttråkad ifall dagarna ej fylldes av aktiviteter och sällskap. Efter en lång arbetsvecka var det dock väldigt viktigt för mig att åtminstone få en dag för mig själv för, om inte annat, lite tid för reflektion.

Fritid och sociala aktivteter

I och med att jag redan hade ett etablerat kontaktnät i staden engagerade jag mig inte så mycket i att söka upp aktiviteter tillsammans med andra studenter. Jag träffade främst studenter ute på sjukhusen, och trots att jag inte läste kurser tillsammans med dem var de väldigt inbjudande. Tar man för sig kommer man inte behöva vara ensam, helt enkelt.

 

Minneapolis-Saint Paul är väldigt trevligt och erbjuder mycket i sysselsättningsväg; sportevanemang (collegesport och proffs, t.ex. NFL, Baseball, NHL m.m.), mycket shopping, trevliga och prisvärda restauranger, mysiga barer (ffa i St Paul) osv.

Sammanfattning

Jag skriver den här sammanfattningen ungefär ett halvår efter mitt utbyte.

 

När jag ser tillbaks på tiden i Minnesota dyker följande ord upp inom mig: 

utmanande, lärorikt, insikter, intensivt, långa dagar, spännande, givande, stärkande

...och det stämmer rätt bra överens med mina föreställningar inför resan.

 

Så som jag tidigare beskrivit har jag tankar på en karriär i USA. Efter mitt utbyte har jag fått mycket bättre insikt i hur sjukvården fungerar, men samtidigt står jag kvar med en hel del ambivalens. Visst är sjukhusen jättefina, yrket prestigefullt, respektingivande. Lönen oerhört bra. Däremot kändes systemet paradoxalt; "låst" i hierarkiska och rättsliga rutiner, men på samma gång "öppet" vad gäller mindre riktlinjer, mer personliga tolkningar, mer "vilda västern" (vad gäller förskrivning av läkemedel, operationer et.c.).

 

Min osäkerhet bottnar i livsstilsfrågeställningar (vart ska jag bo? hur ska balansen mellan jobb och liv se ut?), men även uppriktiga tveksamheter till vilken läkare jag skulle bli genom en vidareutbildning i USA jämfört med om jag skulle utbilda mig i Sverige. Kanske är jag hemkär, men jag tror absolut inte att jag skulle bli en mindre kompetent läkare utav AT och ST i Sverige - däremot skulle jag ej behöva pressa mitt liv till max i processen.

 

Trots dessa tankar så rekommenderar jag verkligen helhjärtat ett utbyte i Minnesota. Man får uppleva ett väldigt påkostat vårdsystem från förarsätet, och ifrån detta säte i bakrutan se Sverige och vår vård i ett helt nytt (och ganska smickrande) perspektiv. I vilket fall har jag fått mängder av fina minnen för livet.