Varje vår åker två sjukgymnaststudenter till Uganda på utbyte. Jag har alltid velat åka till Afrika och såg utbytet där som en bra möjlighet att både utvecklas som sjukgymnast och samtidigt få sen en fantastisk kontinent. Tyvärr så tillhörde inte jag någon av de lyckligt lottade som lyckats få en av de populära platserna och det var inte heller min klasskompis Alex. Men efter att Alex ryckt och dragit i lite trådar lyckades de trolla fram ytterligare två platser för höstterminen, och eftersom jag var den enda som, förutom Alex, sökt dit så fick jag följa med! Tre månader i Uganda. Bort från svensk höst, och svensk vinter in i ett varmt, härligt Uganda. Det här skulle bli min första resa till Afrika, men förhoppningsvis långt ifrån den sista.

Jag tror att vår resa till Uganda tror jag blev lite speciell jämfört med andras resor. Eftersom ingen av oss som hade fått Linneus Palme stipendium var vi inte lika styrda av regler som tidigare elever. Vi valde att göra vår praktik inom akut ortopedi och bestämt ett ämne för vår uppsats som gav oss möjlighet att resa runt i hela öst Afrika, inte bara i Uganda. Vi hade gjort väldigt lite förberedelser innan avresa, i stort sett bara bokat flyg, talat om för universitetet vilket datum vi skulle anlända så att de kunde ordna transport till Akamwesi och bokat ett tum på Akamwesi Hostel. Det de tidigare studenterna sa som varit i Uganda var ”Praktiken ger inget, koncentrera er på uppsatsen istället”. Så vi åkte ned med den tron om att vi skulle skippa praktiken och istället ha 5 veckor extra till att resa och skriva c-uppsats. Eftersom vi inte heller hade skrivit något PM till c-uppsatsen så tänkte vi att den extra tiden kunde behövas. Enda problemet var att vi glömde berätta om den här planen för vår Ugandiska handledare Helen Omare…

Dagen efter precis när vi ska ut för att köpa frukost hör vi skottlossningar, att de skjuter tårgas och människor som springer mot vandrarhemmet för att ta skydd. Nu fattade vi på riktigt att det var bäst att stanna inne. Eftersom alla andra också var tvungna att stanna inne så kunde vi träffa lite folk och höra vad det egentligen var som hände. Det här var det värsta som hänt i Kampala på flera decennier. Folk hade blivit dödade och skadade i riots ända från Torsdagen då en av kungarna blivit nekad beskydd i en av provinserna. Det hela lugnade ned sig och vi kunde senare på dagen gå ut och få i oss lite mat, och på söndagen började staden komma tillbaka till det normala och de flesta butiker var öppna. Efter den här första chocken så visade sig Kampala och Uganda vara väldigt trevligt och säkert. Vi kände oss aldrig hotade och gick överallt, även på kvällarna när det var mörkt. Men de säger att det kan blossa upp igen, och när det blir dags för val vet de inte riktigt vad som kan komma att hända.

På Måndagen skulle vi träffa Helen för att bestämma om praktiken och diskutera uppsatsen, så hon sände en chaufför. Vi väntade, väntade och väntade. Problemet var att även regnet hade hunnit börja. Regn i Kampala betyder kaos i trafiken och att hälften av affärerna stänger. Efter drygt en timme och ett antal telefonsamtal till Helen så kom vi fram till att skjuta på mötet till dagen efter. Förvånade blev vi när bilen dök upp punktligt dagen efter! Första dagen blev det bara till att möta lite folk och det blev väldigt klart att vi skulle göra praktik, eller i alla fall KUA:n på 2.5 veckor.

Vi bodde på Akamwesi student hostel hela tiden och trivdes bra där. Första veckorna hade vi ett rum mot Katanga, slumområdet mellan akamwesi och Mualago sjukhus. Då blev man varje morgon väckt av muslimska böner kl 5, och sen av tupparna en timme senare. När vi sedan böt rum till ett större med balkong ut mot gatan istället så blev mornarna lite lugnare. Det hände visserligen ganska ofta att man blev väckt av skällande hundar eller trafiken utanför, men största problemet vi hade var att vattnet ibland slutatde att fungera. Ju högre upp man bor desto oftare har man slut på vattnet, och nu bodde vi på tredje våningen. Då var det bara att bära vatten till toa och hygien, så det blev inte riktigt lika frekventa duschningar som det blivit annars. Det bästa är att försöka få ett rum mot innergården med balkong, om man väljer att bo på Akamwesi. I området som Akamwesi ligger i heter Wandegeya och det tar ca 10 minuter att ta vägen genom slumområdet Katanga för att komma till Mulago sjukhus. I Katanga får man alltid massa söta barn gåendes med en som håller i en med sina kletiga händer och tittar på en med stora ögon. Tyvärr är det svårt att prata med dem, då de inte är så duktiga på engelska och vi inte hann lära oss så mycket Luganda.

Praktiken visade sig fungera bra, KUA:n visade sig inte fungera alls, så vi bestämde oss för att förlänga praktiken och stanna 5 veckor på sjukhuset. En av anledningarna till att det faktiskt fungerade var att även de Ugandiska studenterna på sista året hade praktik. Tillsammans med två Ugandiska studenter och en handledare hade vi hand om en akut ortopediavdelning. Sjukvården i Uganda är väldigt annorlunda mot den hemma i Sverige. I Uganda måste patienterna själva stå för mat, lakan och omvårdnad. Alla patienter har en attendent som hjälper dem med, men ibland händer det att patienterna inte har någon anhörig och får då minimal vård. Det händer att patienterna blir lämnade att dö i sin egen avföring.
I Sverige är man van vid att frakturerna opereras så fort som möjligt, men av olika anledningar i Uganda så kan patienterna ligga i veckor, ibland upp emot månader utan att få någon operation. En vanlig orsak till den fördröjda operationen är pengar. Patienterna får själva betala för alla implantat själva, och har de inte råd så blir det ingen operation förrän de har fått ihop pengar eller det har gått för lång tid så ingenting går att göra längre. Det händer att unga människor får girdle stone om de inte har råd med en ny höftkula som kostar runt 20 000 sek. Under våra veckor på avdelningen var det minimal användning av journaler. När man skulle se en patient för första gången så tog handledaren upp en röntgenplåt och så ”Vad är det här för fraktur? Vad kan vi göra åt den?”. Det blev en smärre chock första gången då man inte är så van vid att läsa röntgenplåtar från Sverige. En annan ny grej var alla pre-operativa patienter varav många låg i traktion för att försöka hålla benen i bra position i väntan på läkning eller operation.
Avdelningarna var fulla av patienter, och de anhöriga som sov på golvet bredved sängarna, det var ganska många öppna sår då patienterna ofta hade externa fixationer vilket är billigare eftersom man kan återanvända materialet i dem. Men vi hade oftast tillgång till handskar, även fast hygienen i övrigt inte var den bästa.

På fritiden så träffade vi lite folk, gick ut och käkade eller drack lite drinkar. Det fanns ganska många ubytesstudenter som bodde på Akamwesi, både från Sverige och andra delar av världen som det var lätt att lära känna.

Ganska ofta tog vi oss till shopping centret Garden City Centre där de hade bra mataffärer, bio, klädaffärer och en foodcourt. Lättaste sättet att ta sig runt var antingen via minibussar eller motorcykel. Tyvärr händer det väldigt mycket olyckor med motorcyklarna men det gick snabbt och var billigt.

Någonting som vi märkte när vi kom till Kampala är att man kan köpa allting där. Köp inte på er massa saker innan ni åker, utan vänta. Det sparar både pengar och stödjer den lokala marknaden.
Finns annars inte så mycket som man kan förbereda innan, utan det mesta löser sig när man kommer ned dit. Vi planerade alltid allting i sista minuten och det fungerade oftast väldigt bra.

Kort sagt så har det varit en underbar upplevelse att ha varit i Uganda, och jag skulle råda alla som får chansen att åka dit ner!