Jag har valt att fokusera på de små bekymmer man kan stöta på under och inför utbytet eftersom jag tror att det är matnyttigaste skildringen för den här typen av rapport. Även om vissa moment kan låta negativa var min termin i Paris den bästa jag haft på KI!

Jag och min resekamrat ville läsa Neurologi och Psykiatri under termin 9 i Paris. Diderot-universitetet kändes enligt den information vi kunnat läsa oss till som det mest flexibla universitetet av de vi kunde välja mellan, vilket kändes viktigt då vi ville anpassa våra kurser i Frankrike efter deras motsvarande längd på KI. Men tji fick vi. En ny internationell koordinator på Diderot var till en början orubblig och insisterade att vi skulle vara tvugna att gå 3 månader på varje placering, till skillnad från de 7 respektive 8 veckor vi önskat. 3 månader per placering är standard i Paris.

Efter några månader av mailkontakt fick jag till slut ett svar där jag informerades om att jag skulle kunna göra mina placeringar under den tid jag önskat – men på ett barnsjukhus. Jag ogillade tanken att behöva förklara denna detalj för KI och insisterade att jag ändå skulle få göra mina placeringar på ett sjukhus för vuxna. Jag och min resekamrat tjatade och tjatade och till slut anlände vi till Paris med ett löfte om en 7-veckors neuroplacering på ett vanligt sjukhus och en oviss psykiatriplacering. ”Vi får prata om det här nere”, hade koordinatorn sagt.

Karin Forslund var vår skyddsängel under hela processen och många administrativa delar (dokument, försäkringar) bockar man lätt av efter ett möte med henne. Inget visum behövs inom Erasmus/Europa.  

Vi åker till Frankrike direkt efter avklarat ÖNH/Ögonmoment och landar i Paris på lördagsförmiddagen. På måndagen träffar vi koordinatorn på medicinfakulteten vid Hôpital Bichat som suckande hälsar att hon tycker att vi har varit väldigt jobbiga. Hon meddelar att hon inte har orkat svara på den senaste månadens mail angående placeringarna utan ville vänta med att prata om de praktiska bitarna med oss på plats. Nåväl. Vi lämnar försäkringskortet som vi fått från KI och en kopia på bekräftelsen för vår placering i Neurologi (”Convention de Stage”, signerad av Karin). Hon ställer sig upp, skakar på huvudet och låter hälsa att vi borde haft tre exemplar med originalsignatur med oss. Det har inte framgått... Vi pratar med Karin som fixar ner dessa papper med expresspost. Vi får ett franskt studentkort och börjar placeringarna i Neuro dagen efter. Psykiatriplaceringarna, de ska hon försöka ordna inom den närmaste tiden, låter hon hälsa, även om det verkar väldigt väldigt svårt.

Väl första dagen på på vår neuroplacering vet ingen på plats att vi ska vara där. Men det ordnar sig! Alla är flexibla, många är snälla!

Alla studenter som åker på Erasmusutbyte får ca 10 000 SEK i stipendium. Hela CSN-bidraget får man förskottsbetalt efter att ha ringt och pratat om formalia med dem, man måste nämligen fylla i CSN-blanketten lite annorlunda när man ska på utbyte. Karin har bra koll, som alltid.

Jag och min resekamrat sökte och fick stipendier lite varstans ifrån: Alliance Française, Felix Neuberghs Stiftelse, Anna Whitlocks Minnesfond, Medicinska Föreningens samstiftelse för studieresor och från min gamla gymnasieskola. Gålö-stiftelsen kan man också snegla lite på om man inte gjort det innan, men de delar inte ut stipendier till specifika utbyten. Tack vare denna ekonomiska backning klarade vi oss och kunde bo rimligt inne i Paris och slippa oroa oss för den delen, vilket var otroligt skönt och smidigt. Dessutom fick vi lön på sjukhuset, ett par tusenlappar i månaden är standard. Fint tillskott, minst sagt!

Jag och min resekamrat bodde i en liten etta i Marais, 4e arrondissemanget. 23-24 kvadrat, rent fräscht och snyggt. Små ”studios” myllrar det om i Paris, ofta är de ännu mindre i sin storlek. Vi hittade lägenheten via AirBnB och prutade på månadsbeloppet så mycket vi kunde. Vi kom överens med ägaren om att betala första avgiften via AirBnB och resterande månadsbelopp allteftersom. Boende i Marais är dyrt i svenska mått så räkna med +/- 10 000 kr i månaden för en rimligt fräsch etta i andra hand för att bo där.

I Frankrike kan man som utbytesstudent även ansöka om bostadsbidrag från franska försäkringskassan (CAF) om man har räkningar/hyreskontrakt som bevisar att man bor i lägenheten, födelseattest (från svenska skattemyndigheten), pass och nåt dokument som bevisar att man pluggar i Frankrike. Ju fler dokument och stämplar desto större chans att lyckas, verkar det som. Stämplar, massor med stämplar, gäller i princip i alla officiella sammanhang i Frankrike. Fortfarande år 2013 sköts väldigt få processer enbart elektroniskt. Med detta CAF-bidrag kan man också spara tusenlappar i månaden, men ansökningsformuläret är milslångt och handläggningstiden för en ansökan brukar ligga på minst ett par månader. Man kan få kompensation retroaktivt upp till tre(?) månader i efterhand från det att ansökan godkänts. Vi lyckades inte få igenom vår ansökan innan vi lämnade Frankrike.

Området i norra Marais (Haut-Marais) där vi bodde är fantastiskt. Även om det redan nu är väldigt populärt så är det mycket mindre turister i norra Marais jmf med södra, men jag antar att det är en tidsfråga innan alla utlänningar hittar även hit! Barer, bistros, caféer och affärer som du kommer älska ligger som klasar här. Vi bodde precis vid Marché des Enfants Rouge som är Paris äldsta matmarknad med massor av smårestauranger och småhandlare insprängda i alla hörn. Närheten till tunnelbanestationen République var också klockrent eftersom det är ett stort nav i tunnelbanesystemet och man kommer i princip överallt i hela stan utan större ansträngning.

Studier i Paris är på många sätt annorlunda än hemma. De franska studenterna går på sjukhuset från morgon fram till lunch, varefter de normalt sett har föreläsningar på eftermiddagarna på universitetsfakulteten. Systemet är dock rätt havererat och 90% skippar föreläsningarna för att prioritera egen inläsning. Medicinstudenterna i Frankrike i samma årskull som oss har Épreuves Classantes Nationales (ECN) i slutet av sitt sjätte år där alla under några dagar skriver en tenta som täcker hela läkarutbildningen. Man rangordnas efter resultatet på ECN, och således avgörs framtida specialitet och geografisk placering under deras specialistträning. Detta genererar ångest för många och i två-tre år inför tentan studerar de under större delen av sin fria tid.

Vi var liksom de franska studenterna på sjukhuset under förmiddagen och åt sen lunch på sjukhuset, ute eller hemma. Sjukhusluncherna för studenterna går på 2-3 euro för tre rätter och är trots sin relativt enkla standard alltså rätt värt. För att få köpa lunch för det priset måste man oftast köpa kuponghäften eller aktivera nåt kort, vilket kan vara lite omständigt. Säkrast är nog att fråga nån fransk medstudent först.

Dagarna började ofta med ett morgonmöte av något slag och mynnade sedan ut i ett mer eller mindre strukturerat virrvarr. Vad skulle man göra som student? Fanns det några rutiner för när och hur vi gör vad? Vet vi när vi slutar? Oftast inte. Som student i Frankrike är det dock viktigt att veta att man är på sjukhuset för att producera lite nytta (därför har man lön...). Varierande av placering prioriterar man att göra status och ta EKG på nya patienter, journalföra detta samt utföra administrativt arbete som att skriva remisser, jaga remissvar och journalkopior över telefon. Efter det kunde man försöka smyga efter nån läkare, göra lumbalpunktion eller diskutera nåt intressant fall för att lära sig något. Livet försvåras lite då många franska läkare har en katastrofal handstil och det används otroligt många förkortningar, som man dock lär sig efter hand. Uppgifter man tar på sig får man anpassa efter sin egna språkförmåga och de franska studenterna och läkarna är oftast förstående, även om man endast besitter en rätt basal franska. Det gäller väl ffa att försöka visa att man är intresserad av ämnet och vill hjälpa till. I Frankrike är maktstrukturen mer auktoritär än här hemma och studenterna frågar inte lika öppet och ofta som i Sverige. Som Erasmusstudent är läkarna oftast överseende med frågor, men de är generellt inte överdrivet intresserade av att prata med studenterna. Undantag finns såklart.

Fortfarande används pappersjournaler i vid utsträckning, men på många ställen har man också datasystem för journaler och provsvar. Även då vill läkarna i dagsläget ofta också att det ska finnas en komplett journal i pappersform, med argumentet att vissa remissvar inte skickas elektroniskt, samt som backup ”om allt kraschar” vilket kanske inte är helt oklokt i ett land där det ofta tar bra med tid innan saker ordnas upp. Det känns dock som ett dubbelarbete, och jag hoppas att Du slipper detta när Du ska åka till Paris. Patienterna har ofta med sig egna CDs med gamla MRT/CT-undersökningar samt utlåtanden och det är som sagt inte ovanligt att man får sitta och jaga journalkopior under dagarna för en patients tidigare besök på nåt annat sjukhus. På ett underligt sätt känns då TakeCare i jämförelse som ett rätt smidigt system.

Vi åkte hem och skrev den svenska tentan. Tror alla i klassen utom en blev godkända, inga problem!

Jag har gått 13 år på Franska Skolan i Stockholm, gjort en del korta utbyten till Frankrike och läst 30p franska på universitetet innan. Det var ändå svårt att hänga med i början, och kanske framförallt klurigt när man själv ville förklara något medicinskt. Med tiden märker man att det går lättare och lättare, och man tar för sig så mycket man vågar (våga!). Det finns möjligheter att läsa någon franskakurs via Diderot men då måste man komma i början av terminen. Annars finns det ju privata kurser... En hel del svenskar och Erasmuskompisar som var nere hittade nån fransk kompis som pratade franska med dem över en fika, mot att man bytte språk efter halva tiden och pratade engelska eller nåt annat språk man var bra på. Win-win. Obs: du klarar dina placeringar även om du bara har en rätt basal franska, dock är väl frågan hur mycket du får ut av det rent medicinskt.

Att leva i Frankrike är en annan grej än att turista. Jag ägnade mig mest åt Paris och tog inga kurser eller liknande utöver medicinplugget. Kulturen i sig är å ena sidan fantastisk, avslappnad och människorna varma, pratglada och välkomnande. Å andra sidan finns en hel del rigida system som kräver drivor av pappersarbete och stämplar, och som stöttas av regler som inte alltid känns logiska. Lägg på minnet att stämplar är otroligt viktigt, så be alltid om en stämpel för att det ska bra ut. Alla processer tar tid, så börja tidigt! Många gånger går det helt plötsligt, om man bara orkar tjata tillräckligt mycket.

De franska studenterna var generellt väldigt upptagna med att plugga och jag själv sökte mig inte till Erasmusgänget. Jag hade också vänner i Paris sedan tidigare. Utöver det träffade vi några härliga franska studenter som vi hängde en del med och fick sjukt bra tips om Paris och Frankrike i stort. Vi var ett gäng från KI i Paris som träffades sporadiskt, käkade middag, gick ut och festade och delade upplevelser.

Paris är en magisk stad med många kontraster. Man försöker ta till vara på varje sekund. Gör det du är intresserad av, för du kan göra allt. Vi tog också en tripp ner till Loiredalen och cyklade mellan en massa gamla slott och vingårdar över en långweekend, kan ju rekommenderas! Annars finns Normandie, Champagnedistriktet och Mont-Saint-Michel inom rimligt bilavstånd för en weekend.

Jag är fruktansvärt nöjd med mina 15 veckor i Paris och kunde inte ha gjort ett bättre val för min nionde termin. Ge dig själv en utmaning, bryt dig ur de svenska normerna och åk på ett äventyr i Paris. Du utvecklas på alla plan och du kommer aldrig att ångra det.