Neurologi 7 veckor
på Hôpital Lariboisière
Första dagen visste
ingen att vi var på ingång, men med stor flexibilitet välkomnades
vi och fick välja var vi ville gå. Jag började min placering på
en akutvårdsavdelning för stroke och TIA. Jag gick från 8.30 till
lunch utan paus. Dagen började med en morgonrapport från jouren och
vi var fyra 5e årsstudenter på avdelningen. Varje student valde
därefter sinsemellan ett antal patienter att ansvara för
journalmässigt. Som tidigare beskrivet låg prioriteten på att fixa
det administrativa, följa vitalparametrar och provsvar samt göra
neurostatus (inkl bedöma NIHSS) för att följa progress och sedan
rapporterade man till sin läkare. Beroende av behov gjorde man LP,
screenade kognitiva förmågor (typ MMT, klocktest mm), testade yrsel
med Frenzelglasögon, tog EKG, ppd-testade patienter man misstänkte
hade tuberkulos med mera. Man var en allt i allo och gjorde alltså
en hel del som sjuksköterskorna gör hemma i Sverige. Övrig tid
diskuterade man patientfall med läkarna, tittade på röntgenbilder
och utlåtanden från andra undersökningar.
Min andra placering var
på en allmänneurologisk avdelning där man utredde allt möjligt
från parkinson till migrän. Konceptet för studenterna var detsamma
men strukturen för en dag mycket mer oklar. Man gjorde det
administrativa jobb inkl status som man skulle, och sen kanske man
kunde diskutera sina patienter med en läkare. Kanske. Ibland kom
professorn och rondade alla patienter under flera timmar. Då skulle
man stå givakt och anteckna allt som gjordes simultant med att
professorn ställde frågor till patienten och gjorde kliniska
undersökningar. Man går i princip non-stop fram till lunch, och
lunch var oftast när man var klar med sina patienter och hade
diskuterat dem med läkaren, typ runt kl 12-13.
Vi hade ett seminarium
nästan varje tisdag med ett specifikt tema, och en samling varje
fredagsförmiddag då en student presenterade ett riktigt patientfall
som sedan diskuterades i storgrupp. Detta följt av att
internerna/specialisterna fick gå upp var och en och presentera
intressanta fall. På neurologkliniken på Lariboisière var läkarna
otroligt kunniga och delade med sig av sin kunskap när man väl
frågade, och ibland kunde det bli nåt spontanförhör i korridoren.
Det finns fler strukturer och symptom som har tilldelats egennamn
inom fransk neurologi, och en del gånger är egennamnen till och med
annorlunda än de vi använder i Sverige, så det kan uppstå en hel
del missförstånd och förvirring. Jag brukade söka på franska
wikipedia och klicka mig till den svenska översättningen för samma
sida för att förstå...
Psykiatri 8 veckor
på Hôpital Maison Blanche (finns flera, detta är en del av Hôpital
Bichat)
Vi började på
psykiatriplaceringen efter att äntligen ha fått klartecken från
den internationella koordinatorn på Diderot. Jag placerades på en
slutenvårdsavdelning för kroniska psykoser, men som också tar in
nydebuterade affektiva sjukdomar under begränsad tid. Många
patienter missbrukar alkohol och droger och upptagningsområdet är
norra Paris fattigaste delar. Ungefär två tredjedelar av
patienterna på avdelningen vårdas enligt tvångslagstiftning, en
tredjedel är där på egen vilja. Det franska systemet för
psykiatrisk tvångsvård är på många sätt snarlikt det svenska då
det inbegriper ett tvåläkarförfarande och rätt till
domstolsprövning efter viss tid. Arbetstid för oss studenter var
09.30-12.30, men man kunde ofta gå tidigare.
Alla dörrar på
avdelningen är låsta av säkerhetsskäl och första veckan kunde
ingen ordna fram nycklar till mig då dessa ”tagit slut”.
Sekreteraren klagade på tidigare studenter som snott med sig
nycklarna hem. Så jag var tvungen att be någon låsa upp dörren
till och från hissen, omklädningsrummet, fikarummet,
sköterskeexpeditionen, läkarexpeditionerna, samtalsrummen,
toaletten, ja i princip vart jag än skulle. Andra veckan träffar
jag på chefssjuksköterskan som säger att hon kanske kan fixa fram
nycklar till mig. Jag får till slut nycklar under min tredje vecka.
På kliniken ansvarade jag och två andra franska studenter på 5e
året för att ta somatiskt status och EKG på alla nya patienter och
journalföra detta. Vi skrev somatiska remisser och jagade
röntgen-/remiss-/labsvar. Ungefär en tredjedel av labsvaren verkade
alltid komma bort, så vi fick faxa en hel del förfrågningar varje
vecka. Under resten av tiden deltog vi i den psykiatriska
verksamheten som i mångt och mycket går ut på att intervjua nya
patienter, göra fortlöpande psykiatriska bedömningar, koordinera
den interdisciplinära vårdverksamheten samt läkemedelsjustera. Som
i Sverige, antar jag. Efter patientsamtalen hade vi och läkarna ofta
givande samtal och analyserade patientens nuvarande tillstånd.
Dessvärre var många patienter på min avdelning som sagt kroniska
och ibland var dagarna inte så innehållsrika då inte mycket
förändrades dag till dag. Därför kunde jag och mina franska
medstudenter på avdelningen sinsemellan komma överens om olika
dagar att vara lediga på under veckorna.
En dag i veckan hade vi
seminarie med hela studentgruppen (tänk er svenska seminarier, fast
på franska) kring olika patientfall. En hel del av seminarierna blev
dock inställda av en eller annan anledning. Dessutom hölls varje
vecka ett seminarium för hela vårdteamet på sjukhuset som kunde
handla om lite allt möjligt (typ genusfrågor, neuropsykiatri mm).
Varannan vecka kom chefsöverläkaren till min avdelning. Då
samlades hela teamet med skötare, sjuksköterskor, psykologer,
kuratorer och läkare för att tillsammans gå igenom alla patienters
historia för att lägga upp en övergripande plan för framtiden.
Sjukhuset har ingen ECT och brukar enligt läkarna aldrig remittera
patienter för det pga lokal tradition, vilket kändes oklart. Många
termer inom psykosspektrat är inhemska så ibland kändes det svårt
att hänga med. Läkarna förklarade för mig att de diagnostiskt
utgår från det internationellt vedertagna DSM-systemet men
diagnoskriterierna kändes inte lika skarpt hållna som i Sverige.
Läkarna är överlag mycket skickliga kliniker men strukturen och
stabila ramar fattades ofta för mig som svensk student, både i
upplägget på placeringen och i diagnostiken.