Reserapport - KI-student
Lärosäte: Saint Petersburg State University
Utbildningsprogram: Läkare
Utbytesprogram: INK
Termin: Vårtermin 12/13

Innan avresa

Hur, när, var och varför?

Jag hade länge haft en önskan om att få åka till Ryssland under en längre period. Halva min släkt kommer från Ryssland och jag pratar ryska. Det ryska kulturlivet har ingen motsvarighet här i Sverige och de flesta ryssar jag träffat innan resan hade alltid varit snälla och hjälpsamma. Jag har besökt Ryssland flera gånger tidigare och trots att jag är uppvuxen i Sverige känner jag en viss tillhörighet med det stora landet i öst. När jag av en slump insåg att KI faktiskt erbjöd utbyte med 2 universitet i St Petersburg kunde jag helt enkelt inte låta bli att söka. Jag sökte utbyte under SVK-perioderna i slutet av termin 11 (15 hp). I ärlighetens namn så var mina förväntningar kanske inte att jag skulle göra några enorma nya kunskapserövringar på det rent medicinska planet, men jag hoppades att jag skulle kunna lära mig ungefär lika mycket som på en slumpvis vald SVK i Sverige, samtidigt som jag skulle få möjlighet att se den ryska sjukvården inifrån, bättra på min ryska och helt enkelt pröva på att bo i ett nytt land.

Första steget - att bli nominerad av KI till att åka på utbyte - var inget större bekymmer. Jag och en klasskamrat, Julia, valde (utan att egentligen ha någon större grund för detta) att söka till den medicinska fakulteten vid Saint Petersburg State University och ett år före planerad avresa var vi nominerade via KI och LINK. När det så var dags att söka till det ryska universitetet (i november) fick vi hjälp av koordinatorn på KI att skicka in ansökningsformulär, motivationsbrev, kopia på pass och Ladokutdrag. Vi skickade också med ett allmänt läkarintyg. Hade vi vetat då att vi en vecka innan avresa skulle få information om att vi också skulle skicka ett lungröntgenutlåtande om att vi inte hade TB och ett negativt HIV-test, båda översatta till ryska, hade vi förstås skickat det också.

Vi hade skrivit i motivationsbreven att vi i första hand var intresserade av kardiologi och neurologi. Att söka några specifika kurser var inte möjligt. Det hette att vi skulle kunna välja "clinical rotations" inom olika specialiteter. På engelska kunde man läsa internmedicin, gynekologi, kirurgi och med "begränsade kunskaper i ryska" var möjligheterna i princip obegränsade.

Sen var det tyst. Väldigt tyst. I ett par månader. Vi väntade på något slags kursbeskrivning eller schema. Eller egentligen något livstecken över huvud taget från Ryssland. När det inte var mycket mer än en månad kvar till avfärd började paniken så smått att infinna sig. Via mail var det så gott som omöjligt att få svar på frågor. Endast när KI:s koordinator skrev att det var akut fick vi något slags respons. Vi lyckades också så småningom nå fram via telefon. Ju närmare avresa vi kom, desto mer panik. Två veckor innan planerad avresa hade vi varken fått inbjudan (som krävdes för visumansökan) eller någon skriftlig information om kurser, universitetet eller boendet. Från universitetet i Ryssland sa de att man skickat inbjudan och information för länge sedan, med kurirpost, men med tanke på hur allt fungerade både under denna tid och väl i Ryssland, har jag svårt att tro dem.

Till slut lyckades vi få ryssarna att skicka både inbjudan och lite knapphändig information om boendet per mail. På mindre än en veckas tid var vi tvungna att ansöka om expressvisum, ta HIV-prov, lungröntgen (och översätta dessa till ryska via en officiell tolk) och köpa flygbiljetter. 

Det kändes som en enorm bedrift att klara av detta och vi var så nöjda över att över huvud taget komma iväg att vi inte tänkte så mycket på vad vi faktiskt skulle studera väl på plats.

Ankomst och registrering

Världsmästare på formaliteter


Vi hade inte speciellt lång tid på oss att förbereda avresa och än mindre ankomst till St Petersburg. Vår kontaktperson hade dock lovat att möta upp oss på flygplatsen, vilket hon också gjorde. Vi blev skjutsade till boendet och fick instruktioner om att ta oss till hennes kontor när vi installerat oss. Efter detta följde flera dagars ändlös byråkrati. Vi förväntades hitta till diverse kontor för att fylla i diverse ansökningsblanketter och dokument. Tyvärr började min bild av den ryska hjälpsamheten att mattas av här. Tack vare att vi båda pratade ryska lyckades vi oftast, efter i genomsnitt ett par timmar, hitta fram till rätt person och kryssa för rätt ruta. Och då ska det tilläggas att inget att av detta egentligen handlade om våra studier, utan om allt från boendet till studentkort och inte minst registrering på universitetets pass- och visakontor. (Detta måste för övrigt ske inom 48 timmar från att man passerat gränsen till ryska federationen - annars har man begått ett brott.) Lite ytterligare vägledning hade inte skadat.


Ja, för när det gällde studierna var det ju inte direkt något som var planerat. Det "brukar det ta ungefär 2 veckor att få ordning på" enligt våran kontaktperson... Helt rimligt att ägna 2 av 8 veckor av ett utbyte till att planera sådant som kunde ha gjorts flera månader tidigare.

Ekonomi

Inte så dyrt i alla fall

Ekonomin var väl det enda som inte var något större bekymmer. Visum kostade i storleksordningen 700 kr och sammantaget fick vi betala i samma storleksordning för att översätta intyg mm till ryska. Väl på plats var boendet billigt (under 1000 kr/månad) och att köpa mat i mataffärer var också billigare än i Sverige. Äta ute kunde man göra billigt på lunchställen (runt 30-70 kr för en lunch), men det fanns förstås finare ställen också. 

Boende

Huset på Kapitanskaja

Universitetet ordnade med boende. Boendet låg hyffsat centralt, på Kapitanskaja Ulitsa på "Vasilevskij ostrov" - den stora ön mitt i Neva. Det var bara utländska studenter som fick bo i vårt boende - som ansågs vara det bästa, eller i alla fall ett av de bästa studentboendena i staden. Till universitetet kunde man ta sig på ca 45-60min med buss men till det sjukhuset där vi hade större delen av praktiken tog det snarare 1,5 timme. Det typiska var att man delade 4 stycken studenter på en lägenhet med 2 rum och kök. Man fick alltså sova med en annan student i samma rum. Eftersom vi inte hört något annat utgick Julia och jag från att vi skulle dela rum, men när vi kom dit visade det sig att vi skulle bo i helt olika delar av huset, med 3 okända lägenhetskompisar var. Mina rumskompisar var väldigt trevliga och för min del var boendet helt ok. Det hade dock inte skadat med lite information i förväg. Billigt var det hur som helst - under 1000 kr/månad. Renligheten i boendet var inte på något sätt sensationell, men det gick bra. En lägenhetskompis till mig fick dock "bed bugs" i sängen sista veckan...


Boendet

Studier allmänt

Problem på allvar

När vi sökte till universitetet i St Petersburg var det med informationen att vi skulle kunna göra "clinical rotaions". I våra öron lät det som att vi skulle få gå med kliniskt verksamma läkare inom de specialiteter vi sökte. Vi sökte i första hand neurologi och kardiologi. Vid ett telefonsamtal med kontaktpersonen i Ryssland en dryg månad innan planerad avfärd fick vi veta att vi helt enkelt skulle få ansluta till redan existerande grupper inom basprogrammet. Vi skulle ju läsa en valbar kurs, men fick ändå sätta oss ned med scheman för de tre sista åren och välja ut block som vi tyckte passade. Vårt förslag var följande:


  • 1-27:th April: Internal medicine (6:th year)
  • 29:th April - 8:th May: Public health (4:th year)
  • 9:th - 22:th May: Neurology (4:th year)
  • 23:th - 31:th May: Endocrinology (5:th year)


Egentligen hade vi ju tänkt oss färre ämnen under längre perioder, men det var inte möjligt. Vi mailade och frågade om detta var ok, men fick som vanligt inget svar.


Väl framme i Ryssland visade det sig att dessa "clinical rotations" endast var på förmiddagarna och att det var föreläsningar på eftermiddagarna. Föreläsningsserierna pågick under hela läsåret, men de flesta avslutades i april. Vår första månad kunde vi hitta ett par föreläsningar som hade något att göra med de ämnen vi valt, men efterhand blev det mindre och mindre schemalagt på eftermiddagarna, då de ryska studenterna förväntades förbereda sig inför sina sluttentamina (på hela årets innehåll). Men, som man lätt inser, ger det inte så väldigt mycket att komma in på föreläsning nummer 15 i en serie på 16 stycken... Särskilt om ämnet är oförutsägbart och kan vara antingen basal grundkunskap aller något stickspår. På onsdagarna var det oftast ingen undervisning alls.


När vi kommit till Ryssland visade det sig också att internmedicinblocket var uppdelat på flera mindre block och enda rimliga sättet att få ihop schemat var att vänta några dagar innan nästa grupp började lungmedicin. Planeringen inför vår ankomst var helt enkelt lika med noll.


När placeringarna väl började visade det sig att lektionerna började med diskussion kring något tema och sedan gick man till avdelningen. Tanken var att varje student skulle ha en patient som man pratade med och undersökte för att sedan presentera för resten av gruppen. Efter det fick man titta på journaler (oläsligt handskrivna...) för att se vad man gjort med patienten. Vi var aldrig på något sätt del i vårdprocessen utan gick mest runt som på en rundvandring. I gruppen var vi ca 7 studenter första 2 veckorna och ca 12 andra veckorna och eftersom man skulle redovisa patienten för gruppen träffade man ungefär 1 patient i veckan själv. 


Sammanfattningsvis kände vi att studierna inte gav speciellt mycket alls. Vi kontaktade både kontaktpersonen på universitetet (som avsade sig allt ansvar för studierna), våra lärare, chefen för Institutionen för internmedicin och dekanus för medicinska fakulteten. Tyvärr möttes vi av en allt annat än trevlig attityd och fick ett par utskällningar, bl.a. på temat "ni kan ju inte komma hit och kräva att få mer praktik förrän ni kan de teoretiska grunderna" eftersom vi inte hade klart för oss vad de olika lungvolymerna heter på ryska. Eftersom hela sjukvården i Ryssland bygger på en total hierarki ska man också passa sig mycket noga för att prata med någons överordnade - då kan man räkna med att den som är längst ner på trappan (dvs lärarna eller eleverna) kommer att få en ordentlig utskällning.


Efter 4 veckors kämpande utan några egentliga framgångar bestämde vi oss för att avbryta utbytet i förtid. St Petersburg är fantastiskt, men att ha studiedagar som bestod av ca 1-2 timmars undermålig undervisning kändes inte ok. Och att mötas av noll förståelse från ansvariga kändes inte bättre.


Sjukhuset där den mesta undervisningen hölls för vår del

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 11 på KI

Ledsen, men det fanns inga direkta kurser...


Språk och kultur

Världsspråket ryska

Båda vi som åkte pratar ryska hemma. Jag pratar flytande ryska (men är absolut inte van vid att prata "medicinsk ryska") och skriver ok, men med en hel del misstag. Kan man mindre ryska än så är det absolut ingen vits med att åka. När det gäller allt från att fylla i något dokument (vilket man fick göra så fort man ville göra något alls) till att hänga med i studierna förväntades man kunna allt på ryska. Det fanns någon enstaka person som kunde lika engelska, men att tro att man skulle kunna göra ett utbyte på engelska - det är bara att glömma. Tydligen planerar universitetet för att ha ett program på engelska, men det kommer att starta först om några år. Att påstå att man hade kunnat ha "clinical rotations" i flertalet ämnen på engelska är i mina ögon inte på horisonten.


Fritid och sociala aktivteter

Vad skulle vi göra utan alla museer?

St Petersburg är en fantastisk kulturstad. När studierna inte levde upp till förväntningarna tröstade vi oss med museer, konserter, balett och opera. Vi umgicks en del med 2 studenter som varit på utbyte i Stockholm ett halvår innan och de var mycket hjälpsamma (rättare sagt - vi hade inte klarat oss utan dem över huvud taget). De övriga studenterna umgicks vi nästan bara med under själva studietiden. Det fanns tydligen en hel del studentföreningar (framför allt studiecirklar av olika slag), men någon konkret information kring dessa hade vi inte. Det hade kanske varit möjligt att få tag på under ett längre utbyte, men då ska man nog känna någon som känner någon som...

Sammanfattning

Att lära för livet..?

Sammanfattningsvis är jag inte speciellt nöjd med utbytet. Vi avbröt utbytet efter halva tiden och i den form som vi åkte skulle jag inte kunna rekommendera någon att åka. Jag har dock lärt mig mycket om hur det är att brottas med en hopplös byråkrati och mycket om att ta emot oförtjänta utskällningar. Jag har också insett vilken tur jag har som inte studerar i Ryssland.

Den som vill läsa mer i detalj hur tiden i Ryssland förflöt kan gå in på http://borsjtj.blogspot.se/ där jag skrev vad som hände mer kontinuerligt!