Jag tycker om att resa och uppleva nya miljöer. Under sjuksköterskeutbildningen var jag på ett 4 veckors utbyte till Färöarna, jag tror det förstärkte väckte mitt intresse för att arbeta och studera utomlands igen.

Jag visste innan jag sökte barnmorskeutbildningen på KI att dem hade ett utbyte med Zambia och var inställd på att jag ville åka utomlands och studera igen. Jag har i många år varit facinerad av Afrika och drömt om att åka dit. Ibörjan av barnmorskeutbildningen fick vi information om möjligheten att åka till England, Chile och Uganda, för mig var det då självklart att söka till Makerere University i Uganda. 

Jag tycker informantionen vi fick i skolan om internationellt utbyte var bra, den uppmuntrade verkligen till att ta möjligheten att åka iväg och uppleva något nytt och kanske annorlunda. Även studenter och lärare som hade varit i Uganda kom till klassen och informerade. Det var bra att få se biler och höra hur dem hade upplevt utbytet. När man väljer att åka till ett land som är så annorlunda Sverige som Uganda är, var det jätte skönt att ha sett dessa bilder och hört deras berättelser, för att försöka förbereda sig mentalt och praktiskt.

Inför utbytet ingick det att skriva en CV på engelska, ett motiveringsbrev och en intervju. Det kan kännas som överdrivet, men det var bra, ialla fall för mig. För då måste man tänka till, vill jag verkligen åka och varför vill jag åka? Inför detta läste jag på om landet, det är ett tips att göra det i samband med att du söker, så att du kan lite om vad det är för land du planerar att åka till.

När du är antagen ska du skicka en ansökan till mottagar universitetet och när du blivit antagen söker du stipendium. Det är en hel del att fixa inför utbytet, men vi fick jätte bra hjälp från skolan, vilka papper som ska skrivas på nu och vad  du ska tänka på när du kommer hem, var du kan vaccinera dig osv. Vår kontaktperson på skolan var mycket behjälplig på alla sätt. På skolan fick vi hjälp från vår rektor med att lägga upp en studieplan, vad vi skulle läsa och hur länge, detta mailades till mottagar universitetet. Vi hade även mailkontakt med den internationella utbytessamordnaren i Uganda, om boende och hur det skulle bli när vi kom dit, skulle vi bli hämtade, skulle vi ordna boende själv eller ordnades det. Det var helt ärligt inte helt enkelt att få konkreta svar, vilket spädde på min oro inför resan. Vi visste inte hur, var eller om boende var ordnat när vi åkte iväg, vilket var ganska nervöst. Vi visste dock att vi skulle bli hämtade på flygplatsen.

Flygresa bokade vi själva, vi sökte på internet. Vi sökte på resa från Stockholm till Entebbe, Uganda, men fick höra att vissa andra studenter sökt på resa från t ex England och bokat en enskild resa till London och på så vis fått en mycket billigare resa än vad vi fick.  Vi bokade vår resa ganska långt innan avresa, för att hitta så billig resa som möjligt, men tydligen gick det att komma ännu billigare undan.

Jag gick till en vaccinationsmottagning och fick där hjälp med vilka vaccinationer som krävdes. Det är bra att vara ute i god tid, eftersom vissa vaccinationer ska tas en viss tid innan avresa och vissa ska tas med några veckor mellanrum. Viktigt att veta är att vissa vacciantioner är nödvändiga inför avresa.

Reseförsäkring fick vi från skolan som skulle täcka allt, reseproblem, sjukdom osv.

Vi blev hämtade på flygplatsen, körde till Universitetet och fick träffa deras internationella studentsamordnare. De visade oss snabbt runt i Kampala och hjälpte oss att ordna med t ex kontantkort till mobilen. Vi kom några dagar innan kursstart och det var skönt att ha några dagar att se sig om lite och finna sig hyfsat till rätta.
Vi blev omhändertagna av en barnmorskestudent som varit i Sverige tidigare, hon visade oss runt och bjöd hem oss på mat. Det var jätte skönt. Vad jag vet finns ingen fadderorganisation som tar hand om studenterna som kommer, vi fick ialla fall ingen information om det.  Vi visste bara vilken tid och dag vi skulle börja och var skulle befinna oss.

Jag fick Linneaus Palme stipendiet, men det räckte inte till allt innan avresa. Men å andra sidan så är det väldigt billigt att leva i Uganda, så på något sätt jämnar det ut sig, om nu inte drar på sig dubbelkostnad för boende som vi fick.
Resan gick på ca 10 000kr, men som jag nämnt tidigare kan man noga komma undan billigare om man söker på internet på olika resalternativ, t ex avresa från London, Amterdam eller Dubai och söker på resor till och från dessa ställen.
Vaccinationerna och malariaprofylaxen kostar nog ca 2000kr tror jag. Jag fick min malariaprofylax på högkostanadsskyddet, men det verkar inte som alla apotek gör så, kolla upp det. Vacciantionerna kostar den del, men det är svårt att komma undan den kostnaden.
Väl i Uganda var det som sagt billigt att leva. Att resa inoom landet med buss och taxi är billigt, några kronor för bussresa. Lunch åt vi på skolan/sjukhuset varje dag, den kostade från ca 4kr-30kr. Det går att hitta billiga restauranger i Kampala, men dem som är lite finare är inte heller så dyra. På en lite finare restaurang kan du få mat för ca 70-100kr.
Vi handlade även mat i affärer och frukt och grönsaker på marknader och lagade hemma. På marknaderna hittar du jätte billiga frukt och grönsaker, dessutom kan du köpa mat från stånd på gatan som inte kostar mer än några kronor. 
Det går bra att leva på studiestödet från Sverige. Det som kostar lite är om du vill göra resor i landet, t ex safari osv. Ett tips är att fråga runt när du är på plats, vilka företag som folk rekomenderar för t ex safari. Vi hittade ett på så sätt och fick ett bra pris på safari, som vi rekomenderade vidare och vad vi har hört var alla nöjda. Boka inte sådant hem ifrån.

När vi kom till Uganda var boende inte ordnat, trots ihärdiga mail där frågat om just detta, vem som skulle ordna det. Vi fick ialla fall hjälp med att ordna boende, vi bodde först i vad man kan kalla en studentkorridor, med jag tror det var 300 rum och ett gemensamt kök. Vi trivdes sådär, det låg i ett ganska ruffigt område och det var ganska svårt att laga mat i köket som hade en eller två fungerade elkontakter. Alla fick lov att ta med sig sin egen kokplatta, så det var lite lite med en till två kontaktar på 300 rum. Efter ett tag fick vi reda på ett annat boende genom andra utbytesstudenter, ett hus på universitetsområdet med egen trädgård. Så vi flyttade dit efter ca 2 veckor. tyvärr fick vi inga pengar tillbaka från det första boendet, så vårt boende blev ganska dyrt i slutändan. Lite trist att inte skolan där informerade oss om att det fanns olika alternativ av boende. Huset låg lite längre bort från sjukhuset, men det var värt att gå lite längre. För där var det lugnt och skönt, vi delade kök, vardagsrum och matrum med ca 14 andra studenter, och badrum med ca 5-6 stycken, det berodde lite på hur många som bodde där. Standarden är inte som i Sverige, men helt ok, enkelt. Ibland fungerar saker helt enkelt inte, det kan vara spisen som gått sönder, strömmen går eller vattnet är avstängt, men då hade vi stora dunkar med vatten. Vi hade badkar/dusch med varmvatten. Vi hade en som städade och en tjej som tvättade mot betalning.  Eftersom vi var lite färre i huset är i korridoren var det lätt att lära känna folk och vi tipsade varandra om olika sevärdheter, restauranger och gjorde en del saker ihop. Alla vi bodde med var utbytesstudenter inom sjukvård, så vi sågs även på sjukhuset. Vi hade även en apa som brukade komma på besök.

Den kurs vi läste följde inte någon klass där, utan vi hade en egen utformad kurs.
Utbildningen för barnmorskor skiljer sig från den i Sverige, vi blev aldrig helt på det klara med hur den var utformad. Dem som på något sätt blev våra klasskompisar läste både till sjuksköterska och barnmorska, sedan fick de välja vad de vill göra, som jag fattade det.
Innan vi kunde börja vår praktik på sjukhuset fick vi tillsammans med en lärare från vår instution gå runt till varje avdelning med ett presentationsbrev och presentera oss. Sedan var det fritt fram att komma till de olika avdelningarna.
En sak som skiljer sig ganska mycket från praktiken i Sverige, var att vi inte hade någon utvald handledare utan fick arbeta självständigt och fråga om hjälp när vi behövde. Det var ganska tufft emellanåt och det gäller att ha skinn på näsan. När vi kom till praktikplatserna vi fick vi fråga vad vi skulle göra, göra det eller förstå själva vad vi skulle göra. Ibland blev det missförstånd mellan oss och barnmorskorna där. Bland annat tyckte vi att dem skällde på oss och aldrig fattade vad vi menade, men sen förstod vi att det var deras jargong och att de låter ganska hårda när det pratar. Vi från Sverige är vana att prata mycket med och samarbeta med patienten och att informera om allt som händer, de arbetar inte så mycket så. Men jag strävade efter att arbeta som jag har lärt mig och använda mina kunskaper från skolan, ibland sågs det inte med helt blida ögon, men man får stå på sig. Man måste även komma ihåg att de arbeta mycket där och har ett stort antal patienter, vilket gör att dem inte alltid hinner arbeta som vi gjorde.
Ibland var det mycket och lång väntan när vi kom till en ny praktik och skulle träffa någon ansvarig person.
När våra lärare kom från KI, fick vi följa med på de föreläsningar som de hade och på så sätt träffade vi våra "klasskompisar". Först då fattade vi att vi på något sätt ändå tillhörde en klass och att vi hade kunnat vara med på deras föresläsningar från början av vår praktikperiod.
Vi fick bra kontakt och bemötande från Instutitionen, de tog väl hand om oss. En av lärarna bjöd hem oss på lunch och vi åkte på badutflykt. Jag förstod efter att ha pratat med studenterna där att vi har en helt annan relation med våra lärare än vad de har. De tilltalar sina lärare med madame osv, medan vi var som kompisar med både lärarna där och våra lärare som kom ner. De kunde inte förstå, men tyckte det läte härligt att vi gick på restaurang, åkte på utflykter osv  med våra lärare från Sverige.
Från KI fick vi med oss handskar och förkläden. Vi fick själva köpa handsprit att ta med, vilket är absolut nödvändigt då det ibland inte finnas vatten på sjukhuset. Handskar finns även att köpa där, men inte förkläden vad vi såg, handsprit fanns i små flskor och var ganska dyrt. Jag skulle satsa på ett paket handskar, förkläden så du har ialla fall ett/vecka och ganska mycket handsprit. Läroböcker från Sverige är bra att ha med sig, det finns inte så nya böcker där. Ett medicinskt engelskt lexikon är att rekomendera.
Vi började skriva vår uppsats där och ta med det du behöver för det, om det är någon bok om t ex intervjuteknik.
Eftersom vi inte fick så mycket handledning var det jätte skönt när våra lärare kom ner från KI och kunde handleda oss.

Den undervisning vi var med på leddes av våra lärare från KI och skedde därför på engelska, vilket inte var något problem. Jag vet inte vilket språk övriga föreläsningarna var på.
På sjukhuset fungerade engelska bra med personalen, alla ronder skedde  på engelska. Engelska är det officiella sppråket i Uganda.
Det var spännande att möta en ny kultur och sjävlvklart blev det en hel del kulturkrockar. Vi missförstod pesonalen ibland, trodde dem skällde på oss och var arga, men det var bara deras sätt att prata och vara på. När vi på slutet väl förstod det, blev det mycket lättare.
Det hade varit bra med en kort språkkurs ibörjan när vi kom, för att lära sig lite av det lokala språket. Vissa patienter förstod ingen eller lite engelska, vissa ord snappade vi upp och kunde använda, annars blev det enkel engelska och kroppsspråk.
Det finns en hierarki i sjukvården där som vi inte längre har i Sverige. Vi bemötte läkarna och övrig personal som vi är vana hemma och det fungerade bra, det kändes som att dem respekterade oss.
Man måste vänja sig vid att vänta i detta land, har du bestämt möta med någon en viss tidpunkt så får du vara beredd att vänta, så är det bara, men det kan vara mycket frustrerande.

Vi hade en mycket aktiv fritid i Uganda. Vi deltog inte i några organiserade aktiviteter för utbytesstudenter, vad jag vet fanns det inga sådana.
Vi hade praktik fyra dagar i veckan och en studiedag, helgen var ledig. Då åkte vi på safari till Queen Elisabeth, vilket verkligen kan rekomenderas. Vi var på marknader och handlade lokalt hantverk, vi gick på restaurang, såg oss omkring i Kampala, besökte en botanisk trädgård i Entebbe, badade i Viktoriasjön, forsrände på Nilen, red i djungeln, gick på spa med bad och massage, gick på jamsession i Kampala och gick på klubb och dansade. Vi var mycket aktiva, för att vi ville uppleva oss se så mycket av landet som möjligt.
Det finns mycket att göra i Uganda och Kampala. Det finns museer, marknader, utflykter, restauranger, bio, konserter (även om vi inte var på någon), idrottsevenemang, nationalparker. Men som alltid måste man vara aktiv själv och söka och fråga och orka göra dessa saker. För vi var ganska trötta efter praktiken och det hade varit lätt att bara vara hemma, vilket vi såklart även var.
För att komma åt internet gick vi till internetcaféer både i Wandegeya, förorten vi bodde i och i Kampala, det fungerade bra. Vissa vanliga cafeéer hade så att man kunde köpa internettid eller gratis internet om man hade med sig en egen dator. Jag kan rekomendera att ha en egen laptop med sig, dels för att surfa med ppå caféer, dels för att titta på film på, lyssna på musik osv.
Vi skaffade ett ugandiskt kontantkort till mobilen, vilket är att rekomendera för att ringa hem med, men även för att hålla kontakt med folk du lär känna där, ringa taxi osv. Det var inte så dyrt att ringa hem och mottagningen var ok, beroende på var du befann dig. 
Jag kan verkligen rekomendera att åka ut i landet som är otroligt grönt, kuperat och vackert, vilket skiljer sig ganska mycket från Kampala, som är en stad med tät trafik, mycket folk och ljud.
Andra studenter träffade vi dels i huset vi bodde, deras vänner och på sjukhuset på praktiken eller i lunchmatsalen. man såg vilka som var utbytesstudenter på sjukhuset. Jag måste säga att det var väligt lätt att få kontakt med folk, alla är i samma situation och är nya i landet.
På universitetsområdet fanns ett gym med maskiner och gruppträning, som några gick på och uppskattade.
Att tänka på när du packar resväskan är att inte ta med dig så kort klänningar och kjolar. Knälångt känns helt ok att ha på sig. Jag märkte att man möttes med respekt när man hade anständiga kläder, det är trots allt en stad man befinner sig i. Ta med något "fint" att använda om du vill gå ut på klubb, jag missade det helt.
Det mesta finns att köpa där i hygienväg; schampoo, bodylotion, bindor och tamponger, alvedon osv, kanske inte alltid så billigt, men inte dyrare än hemma. Så släpa inte med dig en massa sånt, eftersom det väger mycket. Vad som kan vara bra att ha med sig är t ex extra minneskort till kamera, dessa kostar ganska mycket och är av varierande kvalitet. Böcker på engelska finns att köpa.

Jag är jätte glad över mitt utbyte, även om det var jätte tufft emellanåt. Jag har fått en annan syn på sjukvården i Sverige och det kommer påverka mig i fortsättningen. Jag kommer alltid minnas mina 10 veckor i Uganda, jag minns de som spännande, tuffa, frustrerande, givande och otroligt lärorika. Jag vill gärna åka tillbaka och besöka Kampala, Makerere University och Mulago Hospital.