När jag börjat på barnmorskeprogrammet på Karolinska Institutet och på hemsidan läst om att man kunde göra ett utbyte i Uganda kändes det som en självklarhet att jag skulle åka. Jag har bott en del utomlands tidigare i mitt liv och har alltid varit intresserad av att få åka till ett utvecklingsland och jobba som barnmorska. Nu fanns chansen att få uppleva och lära sig hur barnmorskeyrket fungerar i Uganda. Dessvärre blev min resekompis tvungen att hoppa av in i det sista men trots det kände jag att jag ändå ville ta chansen och åka, även om det innebar att åka själv.

 

Jag förberedde mig noga inför vad jag skulle möta där nere. Jag mailade och träffade både lärare och tidigare studenter som varit där. Jag läste bloggar från tidigare utbytesstudenter och försökte läsa på så mycket jag kunde om Uganda, historia och kultur, innan jag åkte. Därför fick jag en ganska klar bild över vilka omständigheter i form av kaos och glädje som jag skulle möta där nere. Det är också något jag rekommenderar studenter som ska åka att göra. Verkligheten blir betydligt mer lätthanterlig då.

Innan resan gick jag och en lärare igenom vilka uppgifter som skulle göras där nere så att jag kunde välja ut vilka böcker jag skulle ta med. För vissa uppgifter kopierade jag upp bara de kapitel som behövdes så att uppgifterna kunde göras på plats utan att behöva släpa en massa onödiga böcker.

Kommunikationen med Uganda var knapphändig och dagen innan resan fick jag svar på att jag skulle bli hämtad från flygplatsen. Så det bästa är att ordna så mycket som möjligt själv och sedan gå till utbytesstudentkontoret den första dagen. 

 

Vaccinationer är något man bör kontrollera och göra så långt i förväg man kan då de är många. Det svåraste var att besluta om vilket malariaprofylax jag skulle använda. Jag valde tillslut det dyrare med mindre biverkningar. Med betoning på mindre. Så jag är glad över det beslutet.

 

Jag valde att själv leta bostad och efter rekommendationer på ett vandrarhem för studenter på campus bestämde jag mig för att bo där och var väldigt nöjd med det.

 

Att ta med sig handskar och förkläden samt handsprit från Sverige var välbehövt men inte i mängder som skulle räcka för hela resan. Precis som tidigare studenter rekommenderat så behövs det egentligen bara material för cirka två veckor. Handskar finns på förlossningsavdelningen och situationen är helt enkelt så att man inte byter förkläde emellan patienterna.

 

En gammal mobiltelefon är bra att ha med då man kan köpa Ugandiskt simkort där nere och det blir betydligt billigare än att använda sin svenska telefon. Där jag bodde och på en del västerländska caféer var det också gratis WiFi så en dator är i packningen är att rekommendera.

 

Glöm inte att ta med osthyveln! 

 

 

 

 

 

Jag valde att vara på plats några dagar före kursstart så att jag kunde acklimatisera mig. Det var skönt att hinna lära känna lite andra utbytesstudenter från samma boende och tillsammans kunde vi i lugn och ro utforska staden. 

Uganda är som de flesta andra utvecklingsländer ett billigt land att leva i. En lunch på sjukhuset kostade 10-15kr , frukt och grönt från marknadsstånden fick man för några kronor och en tur med lokalbussen drygt 1kr.

Då jag som sagt skulle resa själv kändes det viktigt att bo någonstans där man kunde lära känna andra. De som tidigare varit i Uganda rekommenderade Edge House, ett studentvandrarhem på Makerere Universitys campusområde. De första veckorna delade jag ett minimalt rum med två svenska sjuksköterskestudenter. Vi fick i princip bara plats med våra sängar. De sista veckorna delade jag en lite större säng med min sambo, det rummet var det också mer utrymme i. Så enkelrummen är att rekommendera. Det fanns myggnät på varje säng och om de var trasiga så ordnade de nya myggnät till oss på en gång. Det fanns ett gemensamt kök och vardagsrum, gratis WiFI och varmvatten. Till sjukhuset var det 20 minuters gångavstånd och minibussarna (Mutatos) in till stan gick förbi precis i närheten. 

Utbytet var tio veckor under den sista förlossningspraktiken  samt två veckors magisteruppsatsskrivande. Därför deltog jag inte på några föreläsningar i Uganda och hade inte någon kontakt med Ugandiska lärare. Däremot träffade jag en del Ugandiska barnmorskestudenter som också var ute på praktik. Det märktes att de hade fått mindre praktiskt övning innan de kom ut i verkligheten och att de inte fick samma bra handledning som vi får i Sverige. 

Väldigt många pratar bra engelska i Uganda. I Kampala pratade de flesta Luganda. De andra utbytesstudenterna och Ugandierna lärde mig några ord och fraser på Luganda, vilket behövdes i förlossningssituationer när kvinnan inte pratade engelska.

När det kom till fritiden var det största problemen att man inte hade tillräckligt många kvällar och lediga dagar för att hinna med allt roligt som finns i Uganda. Allt från trevliga restauranger, vilda klubbar till att slappa vid en pool, gå på stora marknader eller resa till någon vacker plats i Uganda. Att åka på safari är ett måste och en fantastisk upplevelse. 

Jag kan verkligen rekommendera alla att åka! Det är en upplevelse och en möjlighet som kanske aldrig kommer igen. Det man går miste om i svensk utbildning kan man alltid ta igen men tolv veckor i Uganda kan man inte ta igen. Det har varit både en utveckling i mitt arbete som blivande barnmorska och som människa. Att få ta del av förlossningsvården i ett utvecklingsland borde alla få prova på. Dessutom är Uganda ett av de vackraste länder jag sett och trevligare människor får man leta efter. Åk!