Jag ville göra utbyte i Spanien eftersom jag läst en del spanska men kände inte att jag hade ett bra flow i språket när jag skulle prata. Det ville jag bli bättre på, att konversera med folk. Jag valde Madrid framför Oviedo och Barcelona pga att det kändes roligare att åka till en storstad och så ville jag lära mig spanska och det är jag inte så säker på att man lär sig lika bra i det katalansktalande Barca. Informationen från KI och Complutense var okej, internationella studenthandläggaren är en klippa och den akademiska koordinatorn väldigt hjälpsam. Under höstterminen tog vi kontakt med alla kursansvariga för att få lärandemål och kursmaterial. Alla var väldigt vänliga och positiva till att vi skulle göra utbyte. Kursledningen ordnade även så att vi fick tillgång till kurswebben på pingpong, vilket var guld värt. Jag träffade den akademiska koordinatorn för att göra upp en plan för vad jag skulle läsa, eller ja göra clinical rotations inom för områden, och hur länge på varje ställe. Det var grunden till Learning Agreement. Det var sen lite ont om tid att få alla underskrifter för att skicka papperskopiorna på ansökan till Madrid. Men internationella studenthandläggaren är superbra och hjälper till med allt praktiskt man kan komma på att man behöver hjälp med. Hon faxade min ansökan till Madrid så att de hade en papperskopia i tid och fick orginalen några dagar efter deadline.  Jag fick reda på först i början av december att jag var antagen. Det var ganska jobbigt att gå runt och vänta, jag var ju nominerad av KI men inte godkänd av Complutense. Först efter det kändes det som man kunde börja planera mer ordentligt. Samtidigt som tentaplugget satte igång... Vecken innan vi åkte hade vi en intensiv tentamensvecka sista veckan på T8, med skriftligt prov, praktiskt prov och muntlig examination. Mitt i all tentaplugg och tentaångest var vi, jag och min studiekamrat som jag skulle åka med, tvungna att försöka planera vår tid i Madrid. Vi bokade flyg i december och fick då tur och retur för ca 1600 kr. Vi hade bokat ett par nätter på ett hostel i centrala Madrid innan vi åkte, men ett permanent boende valde vi att leta reda på på plats när vi kunde gå och kolla på lägenheterna. 

Det fanns inga obligatoriska kostnader på universitetet. Jag tog vanligt csn-lån och bidrag, fast man måste ange till CSN att man läser vid ett annat universitet och hur många veckor och sådär. Det var lite krångligt men gick till slut. Jag sökte ett par stipendier, men de gick till andra sökanden. Jag tycker dock att CSN-pengarna och Erasmus-stipendiet räckte ganska bra. Det var billigare att leva i Spanien än i Stockholm... Två fullproppade matkassar på Día kostade kanske 30 euro. Hyran låg på 490 euro, då var gastos (gas, el etc) inräknade. Om ni gillar shopping är Madrid perfekt, det finns hur mycket affärer som helst. På den stora varuhuskedjan El Corte Inglés får man även som ”turist” 10 % rabatt om man fixar ett sånt rabattkort inne på varuhuset. Zara och Mango är ju spanska kedjor och billigare att handla på i Spanien än i Sverige. Om man vill gå billigt på balett/opera på Ópera kan man samma dag föreställningen är gå dit vid tre-fyra-nångång och köpa biljetter för 10 % av ordinarie biljettpris. Brukar vara en kö fylld av unga studenter. Kul att gå på nånting sånt om man gillar det, men vår Opera i Stockholm är vackrare. Det var mycket billigare att gå ut och äta och dricka i Madrid än det är hemma. Jag tyckte inte att det kändes värt att köpa något gymkort utan jag hade med mig träningskläder och köpte på El Corte Inglés ett par springskor och sprang i El parque del retiro ”Retiro” som är en underbar park med Central Park-känsla, två varv blev 8 km.

Hyran var som sagt 490 euro, och då hade jag ett litet, väldigt orange rum. Vi var och kollade på 5 lägenheter och flyttade in på Calle Arenal torsdagen efter vi hade kommit. När vi flyttade in fick vi betala en månadshyra som deposit, den fick vi tillbaka efter att vi flyttat ut. Det var inga problem alls, jag måste erkänna att jag var skeptisk till om jag skulle återfå depositen. Tror priset egentligen är lite överpris, men när vi gick runt i Madrid där första veckan och kollade lägenheter hade vi till slut två krav: det ska finnas två lediga rum och det ska ligga centralt. Kul var också att det var en stor lägenhet, eller studentkorridor är nog ett mer passande namn för den. Calle Arenal 22, där ett företag som heter erasmoflats har en av sina lägenheter. Den ligger mellan Puerta del Sol (”Sol”) och Operan – supercentralt. Det fanns åtta sovrum, ett stort kök, en stor toalett och två små toaletter. Standarden är inte som i Sverige, den är betydligt lägre och man har skor på sig inne. Vi hade en städerska som kom 1 gång/vecka men det var ändå väldigt skitigt. Vi som bodde där var: en tjej från Skottland, en kille från Dominikanska Republiken, en kille från England, två fransyskor, en italienare, två italienskor och jag och Aleksandra från Sverige. Det gick bra, det kändes väldigt skönt och mysigt att bo med så många eftersom vi inte hade någon klass på universitetet och inte hade clinical rotations tillsammans. När man går ut med kompisar är det väldigt vanligt att man möts upp vid Sol för det är ett ställe alla känner till och det rör sig alltid väldigt mycket folk där. Minst folk var det nog när jag gick ute på gatorna när jag skulle till sjukhuset på morgnarna vid halv åtta. Till sjukhuset El Clínico San Carlos tog man t-banan, från Ópera fick man byta en gång och dörr-till-dörr tog det kanske 20 min. Vissa eftermiddagar promenerade jag hem det tog ca 1 h. Ibland kan de man ringer till ang lägenhetsannonser engelska, men oftast är det spanska som gäller.

Erasmoflat.com

Idealista.com

Jag gjorde enbart clinical rotations, det innebär att jag hade praktik hela tiden och inte gick med någon klass. Jag fick läsa in teorin ensam på kvällarna och försöka lära mig så mycket som möjligt när jag var på plats. På vissa placeringar var jag ensam, på andra var jag med andra läkarstudenter. Som läkarstudent i Spanien ges inte så mycket utrymme att ta egna patienter. Sedan är det ju precis som det är i Sverige väldigt beroende av vem man går med – hur mycket man lär sig, får prova på etc. Jag gillade mest att gå med överläkarna, de var oftast trevliga och kunde mycket. Residentes, som är motsvarande ST (dock har de ju ingen AT, så de som är R1:or är ju väldigt färska), är också bra men när jag var med andra läkarstudenter från Spanien blev genomgångarna väldigt inriktade på ”hur ska man klara MIR”. MIR är ett prov de spanska studenterna skriver nästan ett år efter att de har gått ut läkarprogrammet och utifrån placeringen på provet får de välja specialitet. Många pluggar till läkare men det finns inte tillräckligt många Residente-platser för alla så om man inte skriver bra på MIR riskerar man att bli utan jobb. Residente-tiden är lite olika för dem – men ca 5 år. Sen ska de försöka få jobb, vilket inte verkade vara så lätt med tanke på den ekonomiska krisen som varit och är i Spanien just nu. Läkarstaben på sjukhusen består alltså av ett gäng fasta överläkare och Residentes som byts ut, det finns R1:or, R2:or, R3:or, R4:or och R5:or. 5:orna kastas ut och nya 1:or tas in varje år i maj. När man diskuterar våra olika system med spanjorerna tycker de oftast att vårat system är väldigt konstigt, att det är väldigt orättvist att man kan dra nytta av sina kontakter för att få AT t ex.

Angående språket så hade jag tänkt att jag skulle repetera massor innan jag åkte, det hände inte. Men mina spanskakunskaper innan jag åkte bestod av att jag hade läst spanska på högstadiet och gymnasiet två år, efter jag tog studenten vickade jag lite som lärare på högstadiet bl a i spanska, åkte på 4-veckors språkkurs i Sevilla och sen läste jag Spanska A 30 hp vid Uppsala Universitet. Jag förstod mycket, framför allt det som var skrivet men talförståelse och konversationsförmågan var betydligt sämre. I början när jag var på sjukhuset hade jag jättesvårt att hänga med i konversationer, alla pratar så sjukt snabbt! De har ett helt annat språktempo än vad vi har när vi pratar svenska. Sköterskorna förstod mig inte, de bara skakade på huvudet och ropade åt någon annan ”hon kan inte spanska, det här går inte”. Men sakta men säkert gick det bättre och till slut var jag ganska bra på spanska och klarade av att utföra neurostatus självständigt på spanska. Det var ganska jobbigt bitvis att inte kunna språket ordentligt, man känner sig lite korkad som inte fattar allt och som inte kan uttrycka sig så som man kan på sitt eget språk eller engelska. Men de flesta är väldigt förstående och försöker prata långsamt och tydligt och skrattar bara lite vänligt och tar om det fast långsammare när man inte hänger med. Jag var ju med på några clinical sessions med läkare och seminarier med läkarstudenter (för att min handledare ledde seminariet), i övrigt var jag inte på någon undervisning. Det var lite svårare att hänga med på det än att hänga med i ett samtal med en handledare. Jag tycker att det gav mer att diskutera patienterna med handledare än att vara med på clinical sessions och seminarier. Då kunde jag förstår mycket mer och fråga om när jag inte förstod, och jag vågade fråga frågor om patienten i fråga vilket jag inte vågade göra inför typ 40 pers. Ibland tog jag dagar när jag stannade hemma för att hinna läsa och gå igenom allt kursmaterial hemifrån. Så språket var jobbigt i början men blev till slut helt okej. Jag är väldigt nöjd med min språkliga utveckling under min tid i Madrid. Man kunde ju gå någon språkkurs om man ville, men jag gjorde inte det. Jag tror att den gavs vid två tillfällen. Den jobbigaste kulturkrocken för mig var nog mattiderna. Så här såg mina mattider ut:

7.15 frukost

11.00 café con leche i personalcafeterian, inte varje dag

15.00 lunch hemma

21.00 middag

Jag kunde bli sjukt hungrig där på sjukhuset mellan 8.30 och 14.00 som var vanliga tider att vara på sjukhuset. Ofta hade jag med mig en frukt eller två och en flaska vatten. Andra kulturkrockar är det här med att så gott som alla patienter har med sig minst en anhörig vid varje läkarbesök. Ibland kan hela familjen vara med. I början tyckte jag att det bara var konstigt. Men nu tycker jag att det är ganska fint och ganska bra för då kan anhöriga hjälpa patienten att minnas vad man sagt. De spanska läkarna skriver pappersjournal, skriver recept för hand och skriver ofta minneslappar till patienterna på ett sjukhusblock där de sätter etikett med patientuppgifter och stämplar och skriver under innan de ger patienten. På dessa minneslappar kan det stå hur de ska ta sina mediciner eller något i den stilen. Väldigt bra faktiskt. Ungefär som våra medicinlistor. På sjukhusen och på mottagningarna står det ofta glada finklädda människor som verkar vara väldigt tjenis med alla läkare – de är läkemedelsförsäljare. Och de är goda vänner. Kan kännas konstigt och som korruption för en svensk, men för spanjorerna är det här helt normalt. Sen om det är bra eller dåligt är väl en annan sak. Kulturkrockar på fritiden hade vi en del av i vårat lilla kollektiv – oundvikligt och ganska roligt när man tänker tillbaka på det men just då kunde det kännas lite jobbigt. Sen om man ska gå ut och gå på några barer och ta några öl/sangria och lite tapas är det normalt att göra det vid nio-tio-tiden. Men sen om man ska gå ut på klubb gör man det vid tvåtiden på natten. Så om du ska gå ut, sov lite innan på kvällen så du orkar vara vaken till fem-sex-sju. En morgon när jag var på väg hem och klockan närmade sig sju hejade jag på en Residente från Neuro på Sol – det är alltså inte så ovanligt att man stöter på folk man känner och heller inte att vara vaken till sju när man gått ut.

Det fanns en del aktiviteter som ordnades, det finns olika facebooksidor för utbytesstudenter vid de olika universiteten i Madrid. Jag tror man kunde spela fotboll i Retiro 1 gång/v. Jag var aldrig med på något sånt. Jag hade fullt upp med att vara på sjukhuset, laga mat, handla, springa i Retiro, hänga med folket i lägenheten och så kändes det inte askul att hitta på saker med andra Erasmusstudenter som ju tenderar att vara lite yngre. Jag var 24 år under mitt utbyte och de flesta Erasmusstudenter skulle jag säga är ca 21 år och det är första gången de inte bor hemma hos sina föräldrar. Det kan vara ganska hysteriskt, ungefär som en studentkryssning på Östersjön skulle jag tro. Och vi kände oss gamla. Det finns otroligt mycket annat att hitta på i Madrid och så fick vi en del besök också. Jag tog med alla mina besökare till Retiro. När min kille kom och hälsade på hyrde vi en liten roddbåt i ”poolen” i Retiro och rodde omkring en halvtimme eller så. Även om det var kallt kändes det lite som att vi var huvudpersonerna i en amerikansk romantisk komedi. Det finns många museum som är värda att besöka. Om man gillar klassisk konst: Prado, ett gigantiskt museum så var beredd eller gå bara på en våning. Reina Sofia är ett trevligt, modernt museum. Casa de Sorolla är min favorit, det är huset konstnären bodde. Målningarna är i olja och påminner mycket om Skagenmålarna, med det vackra ljuset. 

Jag är väldigt nöjd med min tid i Madrid. Och som alltid är det klart att jag romantiserar bilden lite i efterhand. Men sammantaget är Madrid en otroligt trevlig stad med trevliga människor, mycket rörelse, härliga kvarter och bra shopping. Retiro är fantastisk, både att springa och picknicka i. Det regnade väldigt mycket när vi var där, så ett bra paraply är en bra investering innan du åker eller väl på plats. Att vara läkarstudent i Spanien var en utmaning, och bitvis kändes det mindre kul men oftast var det roligt. Lite trist att vara så passiv framför allt. Men vilket adrenalinpåslag när jag fick undersöka patienter själv. Särskilt första gången när jag skulle kolla in halsmandlarna på en liten tjej på 3 år. Jag har nog aldrig pluggat så mycket kontinuerligt och gått igenom alla föreläsningar så noggrant som jag gjorde under den här terminen. Det underlättade ju såklart inför tentaplugget som kom när jag kom hem för att göra beroendemomentet i Sverige och samtidigt börja tentaplugga. Jag klarade sedan tentan med god marginal och vickade för första gången som underläkare på Medicinkliniken på Gävle Sjukhus.