Paris är en stad många drömmer om att besöka eller till och med bo i ett tag. Jag är inte ett undantag. Som 2-åring flyttade min familj till staden och bodde kvar i tre år, och att någon gång återvända till Paris har varit ett mål i mitt liv sedan dess. Vad är då inte bättre än att passa på att slå två flugor i en smäll - utbildning och Frankrike!

Många studenter utför utbyten under SVK-perioden under termin 11 och det fanns väldigt många alternativ, framförallt till universitet utanför Europa. Jag ville dock endast till ett fransktalande land och efter ett besök hos internationell studenthandläggare visade det sig vara möjligt att även åka inom Europa termin 11! Det enda kruxet var att man är tvungen att åka med Erasmus som kräver minst 13 veckors utbyte, medan SVK-perioden endast är 10 veckor lång. Men jag tänkte att ett utbyte kunde vara värt några veckors extra skolgång.

Jag hade ingen koll på något universitet i Paris utan jag valde allihopa och rangordnade dem endast utifrån att Paris 7 verkade ha bättre infektionskurser. I slutändan fick jag inte en infektions-placering i alla fall, och jag tror dessutom att det i mångt och mycket inte spelar så stor roll vilket universitet man väljer, i synnerhet inte på termin 11.

Ansökningsprocessen kan te sig väldigt lång, men det gäller att ta det steg för steg. Först skicka in en ansökan om utbyte till KI och sedan några månader senare till utbytesuniversitetet. De flesta papper är dessutom samma. Jag passade även på att söka boende till det svenska studenthemmet i Cité Universitaire i samma veva då likadana intyg krävdes även till detta. Allting brukar lösa sig och man får väldigt mycket hjälp från KIs internationell studenthandläggare! Hon har koll på allt!

Räkna inte med att du vet någonting alls om ditt utbyte i förväg om du åker till Frankrike! Jag tycker om att ha god framförhållning men jag vet inte ens om ordet existerar på franska. Jag fick helt enkelt leva med att jag inte fick svar på mina mail och att inte veta vad jag förväntas göra under mina veckor på sjukhuset. Det visade sig dock att allt löser sig när man väl är på plats.
Det som kan vara bra att veta är att man måste göra tre saker när man väl anländer till Frankrike:

• Åka till den medicinska fakulteten och få tillbaka sina påskrivna "Conventions de stage"
• Erhålla ett studentkort. Det får man när man skriver in sig vid universitetet, på bureau des inscriptions vid den medicinska fakulteten.
  
• Ha ett möte med professorn/överläkaren för avdelningen den första dagen på sjukhuset.

Andra saker som är bra att göra när man anländer är till exempel att skaffa ett bankkonto och ett kort till Métron. Det är viktigt att ha tålamod för allting tar väldigt lång tid i det byråkratiska Frankrike. Räkna med att komma tillbaka flera gånger till banken exempelvis. På BNP Parisbas kontor på Cité Universitaire är de mycket vana vid studenter och där gick det förhållandevis smidigt att erhålla ett bankkonto. 

Jag skulle rekommendera att vara på plats två vardagar innan första dagen på sjukhuset. Då hinner man fixa med allt det administrativa. Jag var på plats torsdagen innan min sjukhusplacering skulle börja följande måndag men det visade sig att fredagen var helgdag och på helgen är allt stängt. Men det löste sig ändå tack vare Usain Bolt-tempo genom Paris på torsdagen. 

Jag tror att det erbjuds franskkurser på universitetet i samband med terminsstart, men eftersom jag kom mitt i terminen (november) var det ingenting jag kunde delta i. Tyvärr ordnade inte universitet några träffar emellan Erasmusstudenter utan det var först efter någon månads tid som jag via facebook fick kontakt med andra medicinstudenter på mitt universitet.

Paris är en dyr stad att leva i, men det beror nog mycket på att det finns ett sådant fantastiskt utbud av saker att göra, och äta... Boende är dyrt och enligt mina franska vänner får man nog räkna med 700-800 euro för en mini-lägenhet centralt. Jag kom i jämförelse lindrigt undan och betalade ca 500 euro för mitt rum på det svenska studenthemmet. Mat är i allmänhet billigare men samtidigt gick jag ut och åt här betydligt oftare än hemma i Stockholm vilket medförde att jag gjorde av med mer pengar. Det som var allra dyrast var dock att jag hade besök av vänner eller familj i princip varje helg och då gjorde jag saker med dem som kostade extra. Det är ju dock såklart något som är upp till var och en!

Som tur är går det att få ganska god ekonomisk ersättning utöver CSN här i Frankrike. Erasmusstipendiet var på 9000 SEK och dessutom fick jag 277 euro i månaden från sjukhuset i "lön". För att få ut din lön är det bara att gå till sjukhusets personalavdelning (de franska studenterna kan visa dig dit, för de måste också ansöka om lön där) och lämna in ett exemplar av din convention de stage, kopia på pass och studentkort samt numret till ditt franska bankkonto.

Jag försökte även att ansöka om CAF (franskt bostadsbidrag) efter tips från tidigare studenter, och efter tre månader (!) fick jag 100 eur/månad retroaktivt. Ansökningsprocessen är väldigt komplicerad men när väl pengarna kom till mitt konto kändes det värt det! Ansökningen krävde bland annat att jag skulle översätta mitt personbevis till franska vilket jag fick gjort via ambassaden. Ett tips är att även här göra ansökan på Cité Universitaire där de har god erfarenhet av studenter.
Utöver hyra och metrokort hade jag inga månatliga kostnader vilket medförde att det var mest första månaden som var dyr med alla engångskostnader (depositioner, gymkort, CAF-ansökning etc). Så om man lagar egen mat ibland och lever som hemma i övrigt behöver det inte bli dyrare att bo i Paris!

Jag bodde i det svenska studenthemmet - La Maison des Ètudiants Suèdois, vilket jag verkligen kan rekommendera! Fräscht, bra område, flera andra studenter och dessutom hyfsat billigt för att vara Paris. Hemmet kräver att man ansöker i god tid innan och de har två deadlines per år för ansökningar. Ansökan kräver en hel del intyg men det mesta går att fixa enkelt och dessutom är de väldigt flexibla om man inte har exakt allt klart i sin ansökan. Jag bifogade till exempel min "lettre d'acceptation" senare då jag inte hade fått det än vid tidpunkten för ansökan.

I hemmet har man sitt eget rum med säng, garderob, byrå, skrivbord och vask och delar sedan toalett/dusch och kök med de andra 10 studenterna på ens våning. Området - Cité Universitaire - är vackert och många kulturer möts då det finns hus här från ett 40-tal olika länder. Det enda lilla negativa är att det ligger en bit söderut, men med pendeltåget (RER) tar det endast 10-12 minuter in till centrum. För mig tog det ca 40 minuter att ta mig till mitt sjukhus som låg norr om centrum.

Jag fick även ett erbjudande från universitetet att bo i deras studentlägenheter men jag tackade nej eftersom jag redan hade ordnat med boende. Om man inte vill bo med andra studenter är ett tips att leta på diverse forum, exempelvis via Universitetets Erasmusgrupp eller Svenska Kyrkan i Paris.

Den franska läkarutbildningen består av 2,5 halvt års prekliniska studier och 3,5 års kliniska placeringar, följt av en gigantisk examen (le ECN). Utifrån Resultatet på examen rangordnas studenterna och de med bäst resultat får välja framtida specialitet samt stad först. De som däremot inte får så bra betyg har inte så mycket val och tvingas bli allmänläkare i någon liten by på landsbygden.

De dryga tre åren som ägnas åt kliniska studier innefattar placeringar på avdelningar i tre månaders block. En fransk student, "extern" är på avdelningen från ca 9-13 och hjälper till med avdelningsarbetet. Till exempel kan ett år för en fransk läkarstudent innehålla 3 månader på hematologen, 3 månader på gyn/obs, 3 månader röntgen och 3 månader kardiologi samtidigt som de läser dessa fyra ämnen parallellt på universitet med föreläsningar på eftermiddagar och kvällar. De franska studenterna studerar väldigt mycket och all ledig tid spenderas i princip i biblioteket. För en svensk student kändes detta lite skrämmande, visst vi pluggar också mycket - men långt ifrån så mycket och så seriöst som de franska studenterna! Jag fick mig en rejäl tankeställare och funderade mycket på om jag kommer klara av att jobba som läkare trots att jag inte alls kan så mycket som de kan.

Det fanns även stora skillnader avseende relationen med de andra läkarna och lärarna. I Frankrike råder en helt annan hierarki än i Sverige. På min avdelning fanns det 6 stycken medicinstudenter "externes", 3 stycken ST-läkare "internes", en specialist/avdelningsläkare "Chef de clinique" samt en professor som hade det högsta medicinska ansvaret. Vi var verkligen lägst i rang och skulle veta vår plats. Det var inte självklart att fråga läkarna om man hade frågor, såsom det är i Sverige. Professorn var även ansvarig för vår utbildning, och varje torsdag kom hon till avdelning för att hålla förhör med oss studenter. Det första förhöret var något av en chock. Jag fick fråga på fråga och kunde inte svara - då hade jag inte förstått att det var en helt annan nivå på detaljkunskaperna i Frankrike och inte hunnit plugga så mycket än, och dessutom hade jag inte riktigt kommit in i franskan än. Det fanns ingen förståelse alls från professorns sida utan hon korsförhörde mig tills jag nästan började gråta. Kulturkrock! Men efter det blev förhören allt bättre tack vare att jag lärde mig allt mer om hematologi och att mina franskkunskaper förbättrades.

Läkarnas relation till patienterna var även den något annorlunda från hur patient-läkarrelationen är här i Sverige. Jag tycker att patienternas autonomi respekteras i högre utsträckning i Sverige och på läkarutbildningen är det mycket fokus på rätt patientbemötande. I Frankrike var det mer rätt fram och inte riktigt tal om att fråga vad patienten själv ville avseende undersökningar och behandling. Dock tror jag det finns många andra länder där skillnaderna är ännu större gällande patient-läkarrelationerna.

Jag bodde som sagt i Paris som liten men jag har glömt väldigt mycket franska under årens lopp. Innan och under utbytet läste jag två universitetskurser på distans via Högskolan i Halmstad respektive Högskolan i Dalarna för att fräscha upp minnet lite grann. Det var roligt att märka skillnaden mellan hur bra jag pratade innan jag åkte iväg jämfört med hur mycket bättre jag var efter bara några veckor i Frankrike! Jag gjorde även SIDAs kurs i medicinsk franska över nätet som var väldigt användbar. Universitett erbjöd språkkurs men då jag kom mitt i terminen gällde det tyvärr inte mig.

Jag tycker att det är lätt att förstå skriven medicinsk franska då många ord härstammar från latin och är desamma på svenska, eller engelska. Dessvärre är det mycket svårare att hänga med när fransmännen diskuterar patientfall eller liknande sinsemellan. Jag hade väldigt svårt att uttrycka mig på ett professionellt sätt med min vardagsfranska till en början, men det blev allt bättre efterhand.

Den största kulturkrocken var nog på sjukhuset där det rådde en strikt hierarki mellan läkarna. Det var även en mycket tuffare studiekultur där de franska studenterna var tvungna att studera hårt från praktiken på sjukhusets slut till sen kväll. En anekdot: Första dagen på sjukhuset hade jag möte med professorn och då sa jag att jag var "intern" dvs ST-läkare... Professorn såg något förvirrad ut men sa OK! Som tur var insåg jag mitt misstag ganska snart och kom på att jag var "externe". Det hade varit lite jobbigt att börja jobba som fransk hematolog istället för svensk utbytesstudent sådär första dagen ;)

I början måste jag erkänna att livet i storstaden kändes väldigt ensamt för mig som är beroende av social kontakt, gärna varje kväll. Jag kände ingen och det var inte lika lockande att utforska Paris på egen hand. De franska medicinstudenterna pluggar väldigt mycket och var inte så intresserade av att umgås med mig utanför sjukhuset. Dock blev det bättre med tiden! Jag fick vänner på korridoren och jag tog upp kontakten med flera gamla vänner i Paris. Jag började även att spela handboll via universitetet vilket ledde till flera nya franska bekantskaper! Svenska kyrkan i Paris är också ett tips om man vill knyta kontakter. Jag hade även besök av familj eller vänner i princip varje helg så på det stora hela blev det väldigt bra till slut med det sociala!

Universitetet, Paris 7, var inte särskilt välkomnande när det gäller utbytesstudenter. Det mesta verkar ske på enskilda personers eget initiativ! Till exempel så fick jag ett e-mail efter över sex veckors tid från en italiensk medicinstudent som försökte skapa en grupp med Erasmusstudenter. Det visade sig att vi var 15 stycken på Paris 7, som alla längtade efter att få snacka av sig om det franska utbildningssystemet! Vi blev en härlig grupp med studenter, synd bara att det skedde så sent. 

I Stockholm spelar jag handboll i division två och jag var sugen på att testa hur det var i Paris. Efter många turer fram och tillbaka till universitetets sportcenter (det krävdes tydligen läkarintyg samt en CHECK på 60 euro) fick jag äntligen ett passerkort och kunde gå med i universitetets handbollslag. Tyvärr visade det sig att nivån var väldigt låg men jag fick flertalet nya vänner och en av dem tog även med mig till hennes handbollsklubb där jag tränade ett 10-tal gånger. Kul!

Trots att utbytet krävde en hel del förberedelse, dels i Sverige, dels på plats i Frankrike, och trots att avdelningsarbetet stundtals kunde kännas väldigt enformigt är jag väldigt glad att jag åkte iväg. Jag har fått en inblick i ett annat sjukvårds- och utbildningssystem, jag har lärt mig flytande franska och jag har fått lära känna många fantastiska människor från en annan kultur. Insikten över hur mycket mer de franska medicinstudenterna kan har gjort mig mer motiverad att plugga nu under min AT-period och mer medveten om hur mycket det finns att kunna inom de medicinska vetenskaperna. Jag har även lärt mig uppskatta den svenska utbildningens fokus på patient-läkarrelationen då jag fått se många dåliga exempel under mitt utbyte - det kommer definitivt påverka min framtida yrkesroll!