Kurser motsvarande termin 11 på KI

Jag har genomfört kliniska placeringar på termin elva som inte har ingått i en specifk kurs. Istället har jag plockat saker som jag tyckt varit intressanta och sedan stannat längre på de ställen där jag känt att jag lärt mig mer. För att förenkla kan man dock säga att jag ägnat mig åt tre saker:

Gynekologi/Obstetrik centralt och regionalt
Min första placering på det stora sjukhuset i Kampala, Mulago, var på obstetriken. Där var jag placerade med en tredje årets ST-läkare på mödravårdsintensiven som tog hand om eklampsipatienter, patienter med svår diabetes i sen graviditet, patienter med HIV-komplikationer i graviditet och postoperativa patienter. Det var hög personaltäthet, varför min roll blev tämligen tillbakadragen. Jag valde därför att bara spendera en liten del av dagen på detta ställe och istället investera större delen av tiden på en operationsavdelning där enbart akuta kejsarsnitt genomfördes. Ett vanligt dygn var det tjugo stycken då även dessa utfördes på vida indikationer (enligt inresta gynekologer). Jag assisterade på en vecka 18 snitt och fick själv genomföra tre halva (det vill säga tills barnet är ute eller från det att barnet är ute tills modern flyttats till uppvaket) och två hela kejsarsnitt assisterade av erfarna kirurger, något som förväntas av sista årets läkarstudenter. Denna placering var mycket lärorik. En mycket viktig sak att tillägga är dock: ta med och använd glasögon! Det är nämligen inte något som folk gör per automatik, och när man kommer som ny är det väldigt svårt att se vilket i allt som är annorlunda som utgör en risk inte bara för patienten utan även för en själv. Jag gjorde själv inte det första dagen för att jag inte förstod bättre och var mycket nära att få HIV-positivt blod i ögat. Då väldigt många patienter som opereras på Mulago är HIV-positiva och blodstänk förekommer på nästan varje kejsarsnitt är det oförklarligt hur det kan komma sig att inte läkarna bär glasögon. När man frågar kommer nästan alla på att det är en bra idé och letar upp ett par (för det finns på operation, det är bara det att de inte används) och börjar använda dem. Det är också en bra rutin att före varje operation fråga om patienten är HIV-positiv, för det kontrollerar inte läkarna per automatik, men när de vet att så är fallet så arbetar de med större försiktighet, så risken för att bli stucken som assistent minskar.

Psykiatri centalt och regionalt
Den kliniska specialitet som kom att dominera min tid i Uganda var psykiatri med tre veckor klinik. Psykiatrin är organiserad kring psykiatriska kliniska officerer som har en treårig psykiatriutbildning. De driver i praktiken all psykiatrisk vård i landet, även om det även finns ett fåtal psykiatrer i Kampala (just nu är fem under ST i hela landet). Jag var följdaktligen huvudsakligen med kliniska officerer såväl på Mulago (där jag var 8 dagar i psykiatrin) samt på ett regionsjukhus i östra Uganda (Soroti). Utöver detta var jag också två dagar på det psykiatriska universitetssjukhuset i Butabika utanför Kampala. Alla dessa placeringar var mycket givande eftersom de kliniska officererna var bra på att översätta och öppna för diskussion och var glada för all input de fick. Det kändes som om man på dessa ställen därför inte bara lärde sig väldigt mycket utan även kunde bidra med ny kompetens. Mot slutet av min sista placering, i Soroti, kunde jag göra ganska mycket själv vad gällde skrivandet, även om jag konsulterade de kliniska officererna om medicineringen hela tiden.
Placeringen på Butabika, rikspsyksjukhuset, var mer som ett studiebesök i en annan tids psykiatri med stora låsta avdelningar med otaliga hårt medicinerade patienter i ofullständiga kläder och allt för lite personal som inte hann se om patienterna ordentligt. Det är bra att ha sett även denna svåraste del av vården, men öppenvården var den där jag upplevde att jag lärde mest.
Jag har förmodligen sett 10 gånger mer mani och psykos i Uganda än i norden, och då har jag arbetat både lite som underläkare och undersköteska i psykiatrin här. En annan diagnos som är mycket stor i psykiatrin är epilepsi, dels för att det i princip inte finns någon neurologisk vårdapparat och dels för att det är en mycket stigmatiserande diagnos, då man på många ställen tror att patientern har blivit förhäxade. Intressant nog lyser depressionerna med sin frånvaro. Epidemiologiska studier på plats har visat att prevalensen egentligen är jämförbar med den i våra trakter, men patienterna anses inte sjuka, och handhas därför hemifrån, vilket naturligtvis leder till mycket onödigt lidande. De enda depressionspatienter man träffar är sådana som enligt anamnesen varit deprimerade i många år, men där depressionen börjat få psykotiska inslag, så att personen i fråga helt slutat äta för att de tror att alla vill förgifta dem eller liknande.

Vård på landsbygdssjukhus
Fyra av de åtta veckor jag tillbringade i Uganda var på ett litet sjukhus i Kumi i östra Uganda. Jag hade redan innan jag åkte bestämt mig för att en signifikant del av placeringen skulle vara utanför Kampala, då jag kände på mig at de största skillnaderna mellan svensk och ugandisk vård skulle bli tydliga där. Så var också fallet. Jag tillbringade lite tid på alla avdelningar, det vill säga pediatrik, internmedicin, kirurgi/ortopedi och gynekologi/obstetrik och assisterade på urologiska, gynekologiska, allmänkirurgiska, ortopetiska och auskulterade på oftamologiska operationer.
Den huvudsakliga delen av min tid var jag på akutmottagningen tillsammans med tre kliniska officerer och såg allt som kom in. Här var det infektionssjukdomar som dominerade. Malaria var vanligast följt av tyfoid och brucellos, syphilis, gonorré och pelvic inflammatory disease ospecificerat. Lepra förekom också i stor mängd (sjukhuset byggdes på 30-talet som ett Leprasjukhus), men jag såg ingen nydiagnostik, bara många patienter som följdes upp under behandling eller efter. HIV var en ganska stor artikel, men det gällde mest uppföljningen av redan kända patienter: nydiagnostiken var en liten sak, trots att alla provtogs hela tiden. Andra tillstånd som jag såg i större antal var hypertonipatienter och personer med misstänkt GERD eller magsår samt anemier med mer eller mindre tydlig orsak. En del akutfall dök också upp, men då fanns alltid den kliniska officeren där att bolla med. Här gick jag från att enbart ställa frågor till att skriva journal på alla patienter och även ta många patientsamtal själv med dem som pratade engelska, dock alltid med avstämning innan patienten gick hem. Denna placeringsform var väldigt lärorik och trevlig och kan varmt rekommenderas.