Reserapport - KI-student
Lärosäte: Université Pierre et Marie Curie (Sorbonne Université)
Utbildningsprogram: Läkare
Utbytesprogram: Erasmus
Termin: Hösttermin 13/14

Innan avresa

Jag sökte utbyte i Paris för att jag ville bättra på min franska, och jag ville ha en kul kulturell upplevelse. Från början hamnade jag i Bryssel, och jag hade även sökt runt om i Frankrike, men sen fick jag en reservplats till Paris, och såhär i efterhand är jag glad att jag tog den. UPMC är ett bra universitet och Paris är en fantastisk stad. Som alltid blir det väldigt mycket information i början, och redan innan avresa, det är lätt att missa viktiga saker bland allt brus som utgör informationen man får skickad till sig. Avsätt lite extra tid, någon helgdag eller så, för att gå igenom allt i lugn och ro.

Förberedelser är A och O inför utbyten och utlandsstudier. Ta reda på exakt vad som krävs av dig, både vad gäller administrativa uppgifter (dokument och sådant, både att ta med, och att skicka till KI) och studiemässigt. Det senare görs bäst genom att träffa den kursansvarige och komma överens om ett upplägg som gör att lärandemålen som finns från KIs sida täcks. För min del innebar detta att vi kom överens om (eftersom jag gjortde mitt utbyte termin 9) att jag skulle gå placeringar på neuro- och psykavdelningar motsvarande antal veckor som mina kursare gjorde hemma, men också att jag skulle gå några extra pass när jag kommit hem, för att inte missa några väsentliga skillnader länderna emellan.

Med det sagt vill jag också påpeka att man inte ska vara allt för orolig om allt inte är solklart vid avresa, fram för allt från värduniversitetets håll. Jag vet inte om detta kan sägas för alla utbytesresor, men på UPMC (och vid de andra Parisiska universiteten, vad jag förstod av en kursare) så är studentadministratörerna betydligt striktare och "svårare att ha att göra med" än exempelvis professorerna eller avdelningsläkarna. För mig gällde t.ex. att man absolut inte fick göra placeringar kortare än 8 veckor (t.o.m. detta är ett specialundantag för KIs skull, egentligen är placeringarna 12 v) enligt den franska utbyteskoordinatorn, men när man sen kom till avdelningarna och förklarade för sin(a) handledare att detta skulle innebära att man missade början av nästa termin så var det självklart inga problem att ändra om lite.

Att ha boende avklarat kan också vara skönt, även om det går att komma ner, bo på hostel/hos vän första veckan medan man letar, det är en hög omsättning på bostäder i Paris, så det är både lätt att hitta och går ofta att få tillträde snabbt.

Ankomst och registrering

Eftersom vi hade möjlighet reste vi på en torsdag när vi skulle börja våra placeringar på måndagen. Det var skönt att ha åtminstone en dag (fredagen) för att sköta det administrativa, d.v.s. träffa kursadministratören och se till att avdelningen var förberedd på att man skulle anlända på måndagen (det var de inte alltid...). Under helgen kunde man även etablera sig lite i det nya hemmet och "provåka" till sjukhuset för att kolla upp var man skulle gå, och hur man lättast tog sig dit.

Vi hade inte tagit kontakt med någon fadderorganisation eller så, men jag råkade bo med några franska läkarstudenter så de kunde hjälpa mig. Annars är ett tips att gå på föreläsningarna och där försöka luska ut vilka som är erasmus-studenter (är inte så svårt som det kanske verkar). Om man gör utbytet termin 9, som jag gjorde, kommer man antagligen att läsa ögon- och ÖNH-kursen hemma i Stockholm i början av terminen. Därför kommer man några veckor "sent" och missar lite av starten då andra erasmusstudenter vanligtvis lärt känna varandra.

Ekonomi

Boende är ungefär lika dyrt i Paris som i Stockholm. Maten kändes billigare, både i butiken, och om man gick ut och åt på resturang. Och att gå ut på barer eller cafeer är också billigare. Å andra sidan är det en stor del av kulturen så man kanske gör det ganska ofta, och då blir det förstås en betydande utgift.

Allt som allt så var det knappast dyrare att åka på ett sånt här utbyte än att vara kvar i Sverige. Flygbiljetterna är ganska billiga, man får ett erasmusstipendie, och man har sitt CSN som vanligt. Om man kan hyra ut sin lgh i Stockholm, och bor likvärdigt i Paris så går det ju på ett ut.

Boende

Jag bodde i 12:e arrondismentet (Daumesnil), vilket var bra för det var väldigt nära universitet jag placerades på ( Hôpital Pitié-Salpêtrière), men det var ju bara en slump, så det var ren tur. Jag hittade mitt boende via kontakter redan i Sverige. Annars är det stor omsättning på bostäder i Paris, så det är inget problem att hitta något. En kurskamrat åkte ner utan något klart och hittade en lgh redan första veckan. Sen beror kvalitet, storlek och läge förstås på vad man är beredd att betala.


Många bor i s k Chambre de bon, som är vindsvåningar (som för i tiden var till för tjänstefolket). De består av ett litet rum ofta med pentry och dusch, men delad toalett i korridor. Många tipsade om cite universitaire innan jag åkte ned, något jag alltså inte valde att göra. Det ligger vad jag förstått lite utanför staden och är som ett stort campus med mycket studenter. Bra om man vill åt studentlivet.

Studier allmänt

Det franska läkarprogrammet, och sjukhusupplägget, skiljer sig avsevärt från det svenska. I Frankrike är det betydligt mer hierarikiskt och traditionellt, så som jag förmodar att det såg ut även i Sverige för några generationer sedan. På de olika avdelningar jag höll till diskuterade jag oftast likheter, och framförallt skillnader, mellan de olika systemen. De franska studenterna var avundsjuka på bekvämligheten och avsaknaden av stress i vårt system (att inte ha betygsgradering etc), medan jag framhöll att de är betydligt kunnigare teoretiskt, och kan imponera med väldigt detaljerad kunskap om diverse sjukdomar.

Avdelningarna ser ut så att det finns (eller fanns iaf där jag var) två eller tre "interner", som är som ett mellanting mellan AT och ST. De håller i det dagliga arbetet, och är handledare för "externerna" som är vi läkarstudenter. I en reserapport från en tidigare utbytesstudent stod det att det är externerna som driver det dagliga arbetet, men jag håller inte riktigt med. Man får mer ansvar som kandidat i Frankrike än i Sverige. Varje kandidat har ca två till tre patienter och kommer tillsammans med intenen överens diagnos, undersökningar och behandlingar. Som kandidat  får man göra mycket praktiskt såsom rtg-/konsultremisser, daganteckningar, ta EKG, anamnes och status, skriva in och ut pat.  Kandidaterna/externerna är dock bara placerade på avdelningen mellan 9 och 13 och vad jag förstod det så kan internerna ibland göra om vissa saker som en kandidat gjort (journalanteckning/remiss/undersökning) som de inte är nöjda med. Skulle det också vara så att man som kandidat missar eller inte hinner med något kan man vara ganska säker på att det blir gjort i alla fall. Sammanfattat så kan man säga att kandidaterna spelar lite sjukhus, men att internerna styr i kullisserna.

Till detta kommer självklart överläkar och professorer, men de är inte alltid på avdelningen, eftersom de har ansvar för flera avdelningar samt egen mottagning. De kommer för en rond på förmiddagen, men inte nödvändigtvis alla dagarna. Vissa dagar kommer även konsulter från andra specialiteter, och rondar bara vissa patienter. Stämningen är oftast god både uppåt och nedåt i leden samt mellan de olika professionerna, men när det är rond ska man som student vara väl påläst på sin patient och ha både differentialdiagnoser och behandlingsförslag i huvudet, annars kan man få sig en gliring.

Eftersom sabbatsår, och att börja universitet senare än direkt efter gymnasiet, är ovanligare i Frankrike än i Sverige är internerna oftast bara 25-26 år. De har alltså gått den sexåriga utbildningen i ett streck från 19 års ålder, och gör därefter sin specialisering. Därför är det inte ovanligt att man som svensk student får en handledare som är yngre än en själv (vilket man givetvis kan i Sverige också, men det är ovanligare). Det kan kännas lite konstigt till en början, men man vänjer sig rätt snabbt. Man behöver inte vara rädd för att fråga om saker, och det är bra att försöka hänga på så mycket olika saker (dvs undersökningar och behandlingar utanför avdelningen) som vanligt, väldigt lärorikt. 

Placeringarna är oftast mellan 09-13, sedan är det lunch 13-14 och sedan föreläsningar på eftermiddagen. Föreläsningarna är inte obligatoriska, och kvaliten varierar, men de kan absolut vara värda att gå på. Annars kan man ägna sig åt självstudier. Det finns (iaf på Paris 6, Pierre et Marie Curie) gott om bibliotek och läsplatser, men inte på alla sjukhus. De franska studenterna är som sagt väldigt ambitiösa och kan ofta sitta betydligt längre än de både vill och behöver. Biblioteket stängde dock vid 21 har jag för mig.

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 9 på KI
Jag läste ju termin 9, "Klinisk medicin - inriktning neuro, sinnen, psyke", vilken består av två kortare kurser, ögon och öron, samt de längre blocken neurologi och psykiatri. I samråd med kursledning valde jag att göra som tidigare utvytesstudenter i samma situation gjort och läsa ögon- och öronkursen i Sverige, och de andra två i Frankrike, samt att slutligen skriva tentan hemma på svenska. För att det hela skulle gå ihop tidsmässigt skulle de blocken då utgöras av kliniska placeringar, 6 veckor neurologi och 8 veckor psykiatri. Enligt den franska utbyteskoordinatorn var dock detta en omöjlighet eftersom varje block måste vara minst 8 veckor. Mina studier skulle således dra över med två veckor varpå jag skulle missa tentan hemma i Sverige och början på termin 10. Den svenska studievägledaren sa dock att detta brukar ordna sig när man kommer ned, och detta besannades också. Generellt behöver man inte oroa sig så mycket om saker inte tycks gå vägen i början, eftersom avdelningschefer och ansvariga överläkare tycks vara mer pragmatisk och kompromissvillig än administrativ personal.

I Frankrike, åtminstone på UPMC, läser man inte kurser i block, som på KI, utan t.ex. neurologi är insprängt så smått under hela läkarprogrammet. Det gör att man kan foga ihop ett någorlunda konsekvent neurogi-program, då man har föreläsningar varje eftermiddag (placeringarna är som sagt mellan 09-13, sedan är det lunch 13-14 och sedan föreläsningar på eftermiddagen). Det blir dock med olika studenter, och undervisningsmässigt kan det kan vara ganska spretigt, med olika ämnen och olika nivåer, som inte nödvändigtvis stämmer överens med KI:s program. 

Jag löste det på så sätt att jag kollade KI-kursernas core curriculum och sen kan man välja själv vilka föreläsningar som passar och skräddarsy ett program som varvar föreläsningar och egen inläsning. Information om föreläsningarna finns på UPMCs interna kurswebb. Praktiskt blev det alltså 6 veckor placering på olika neurologiska avdelningar, varav en allmänneurologisk (med mycket perifera nervsjukdomar, 3 v), en epilepsiavdelning (2 v) och en intensivvårdsavdelning (motsvarande NIVA, 1 v). Utöver det dagliga kliniska arbetet kunde man följa med patienterna på olika undersökningar (både sina egna och andras), det gällde bara att vara på tårna och hålla sig framme. Vissa förmiddagar var det även undervisning för kandidaterna med olika teman, t.ex. röntgen eller tolka EEG. Dessa fanns inte så tydligt anslagna, men man kunde höra sig för med de franska studenterna som har koll. Ibland var det också seminarier på fredagarna med patientfall. Detta var inte nödvändigtvis någon examination som man behövde bli godkänd på, men lite som ett diagnostiskt förhör där man fick höra vad man behövde läsa på.

Psykiatriplaceringen utgjordes av 8 veckor på en och samma avdelning, vilket var en allmänpsykiatrisk avdelning där man fick se väldigt mycket, allt från lättare depressioner till de som var i katatont tillstånd, samt psykoser och personlighetsstörningar. Även här kunde man hänga med på olika undersökningar och behandlingar (t.ex. ECT). Överläkaren (chef de clinique) hade också skrivit fall som var anpassade efter hur de franska slutproven ser ut. Detta verkade dock inte vara någon generell grej utan bara speciellt för den här avdelningen. Precis som på neurolgiavdelningen fick man ansvar för två till tre patienter vilka man följde, undersökte, remitterade för externa undersökningar, och journalförde. Detta gjordes i samråd med internen i det dagliga arbetet, och redovisades för chef de clinique på ronden.

Även på psykiatridelen hade man tillgång till föreläsningar om man ville, men kunde annars använda denna tid till inläsning. Man har ju tillgång till KI:s föreläsningar via Ping Pong, så det kan vara värt att ladda hem dessa, och även höra med sina svenska kursare om de tryckt på något särskilt hemma. Det tillsammans, med de två huvudsakliga kursböckerna (neurologi och psykiatri) utgjorde definitivt en tillräcklig grund för att komplettera det som möjligtvis missats i Frankrike. 

Vi som åkte ned samma termin skrev alla tentamen på svenska på KI och det var tydligt att de tryckt på vissa saker särskilt hemma, vilket man då inte riktigt förstått när man inte varit där. Men det gick bra ändå, och när man jämfört med de som läst hemma kändes det i stort ganska likt. Den stora skillnaden är att man själv har stora möjligheter att påverka sin inläsning i Frankrike, så man kan fokusera på det som intresserar en mest (med nackdelen att kursledningen/tentamensskrivarna då inte håller med).

Slutligen hade jag fått direktion av kursledningen att gå två jourer på länsakuten på St Görans sjukhus och en jour på Beroendakuten när jag kom hem. Detta för att förstå hur det svenska systemet är upplagt och kunna vissa t.ex. juridiska skillnader vad det gället exempelvis LPT.

Språk och kultur

Man behöver inte vara helt flytande från början för att hänga med. Det är lättare än man tror. Jag läste neurologi och psykiatri. Som tur var också i den ordningen eftersom neurologi ger mer möjlighet till statusfynd och undersökningsresultat, emedan psykiatri till väldigt stor del består av anamnes och samtal. Det blev något sorts missförstånd, för vi skulle först gå en kurs som erbjöds Erasmus-studenter, men när vi väl kom ner sa den ansvarige att vi inte kunde gå den, eftersom vi kom ner några veckor in på terminen. 


Vi gick en privat kurs några veckor, men det gav i ärlighetens namn inte så mycket. Det gick ganska bra ändå. De franska studenterna var väldigt snälla och hjälpsamma, om man t.ex. behöver ringa knepiga telefonsamtal. Och både de och internerna kunde givetvis växla till engelska om det bara gällde något enskilt ord.


Vad gäller kulturskillnader var det inte så stora överraskningar. Man "ni:ar" alltid patienterna (och egentligen överläkaren också, men det var inte lika noga). Sen har de inte sjukhuskläder på samma sätt som vi, utan man har en rock över sina privata kläder. Denna får man byta så ofta man vill, men de franska studenterna bytte de nog inte oftare än var tredje/fjärde vecka. Som svensk kände man sig lite äckligt, så jag bytte nog betydligt oftare än mina kursare.

Fritid och sociala aktivteter

Paris är ju en världsstad så aktiviteter finns det absolut ingen brist på. Beroende på vad man gillar så kan man alltid hitta något att göra. Erasmusstudenterna tyr sig ofta till varandra, men för att uppleva lite mer franska saker så tycker jag det är roligare att försöka få kontakt med fransmän. Det är givetvis svårare, men studenterna är oftast väldigt trevliga och hjälpsamma. Sen om man bor med andra så blir man ju indirekt tvungen att umgås med (förhoppningsvis) fransmän, vilket är nyttigt både för språket och kulturen.

Vad jag förstod så var det bara några få aktiviteter som anordnades av själva universitetet. För det mesta var det erasmusstuendererna själva som hade en grupp på Facebook, och som där föreslog saker att göra med varandra. Sen om man är flera från KI (som jag tror att man oftast är) så blir det ju lätt att man hänger en hel del tillsammans. Det kan vara skönt eftersom man kan behöva "prata av sig" både om upplevelser på och utanför sjukhuset. Man har ju en rätt liknande bakgrund.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis finns det, enligt min mening, inget bättre än att göra utbyten till andra universitet. Jag tror att det gör en till både en bättre läkare och bättre person. Det gör livet rikare både vad det gäller det akademiska och allt runt omkring. Det är inte nödvändigtvis svårare, bara man lägger manken till lite, och undervisning håller ofta god kvalitet. Det är svårt att säga om det lättare ger arbete eller någon spetskompetens inför kommande AT/yrkeskarriär, men något jag tror är att läkare generellt träffar fler patienter per dag utomlands än i Sverige. Därför tror jag att man får "se mer" när man är utomlands. Sen ger det självklart perspektiv att se andra system och vårdgivare, vilket ger förståelser för att sjukvård inte nödvändigtvis måste se ut på ett speciellt sätt. De tveksamheter man kan känna inför att göra utbyten är ofta bara hjärnspöken och fördomar som man lätt slår hål på när man väl kommer fram.

Jag hade en fantastisk termin i Paris, och hade gärna stannat längre om möjligheten funnits. Det gav mersmak och jag kommer att söka nya utbyten. Jag kände att jag hade goda erfarenheter med mig från Sverige vilket gav självförtroende och mod att undersöka och prata med patienter redan från början. Detta gjorde att jag växte och utvecklade såväl mina kliniska som språkliga kunskaper. När jag kom hem kände jag inte alls att jag missat vad mina kursare gjort i Stockholm. Utöver det var det självklart fantastiskt att spendera en höst i Paris (förutom att det kanske var lite regnigt) med allt vad det innebar!