Min nyfikenhet lade antagligen grunden för att jag sökte utbyte till Uganda och Kampala. I utbildningen till arbetsterapeut här i Sverige får man redan från termin 1 erfarenhet av hur man jobbar i praktiken och fortsätter genom att man får se olika delar av vården under terminernas gång. Jag var medveten om att sättet vi arbetar på som arbetsterapeuter har stor koppling till hur mycket resurser som finns och även hur vi ser på människan som individ. Jag var nyfiken på hur man jobbar som arbetsterapeut när tillgångar och resurser är mycket begränsade vilket gjorde att jag i sista minuten ansökte om att få göra mina fem veckors praktik i Kampala. Eftersom olika kulturer bidrar till hur man ser på människan ville jag också se hur det kunde påverka sättet man som arbetsterapeut arbetar på. Jag hade en förhoppning om att det skulle få mig att bli en bättre arbetsterapeut i Sverige. Nu reste jag själv men jag rekommenderar att helst åka med någon annan student om det är möjligt.

Eftersom jag skickade in ansökan bara någon månad innan avresa gjorde att det blev lite tid för alla förberedelser som behövde göras. Skolan hjälpte till med diverse blanketter och tips om boende, vilket var bra. Dock hade jag uppskattat att ha kontakt med en student som tidigare varit i Uganda för frågor som dök upp eftersom. Det som är viktigast att se till att ordna först inför resan är bokning av boende för att vara säker på att få det man vill ha och självklart resan, för att få ett så bra pris som möjligt. Beroende på hur och vart man rest innan behöver man vaccinera sig, vilket jag gjorde på City Hälsocentral mitt i Stockholm. Det kändes väldigt tryggt på många sätt också för att jag är lite spruträdd. Där får man även studentrabatt vilket sänker priset rejält. Ett reseapotek brukar man bli rekommenderad att ha med för eventuella åkommor, och var för mig ovärderligt eftersom jag var sjuk första veckan. Det finns tips på nätet och vid vaccination brukar man få lista på vad som är bra att ha med sig.

http://www.cityhalsocentral.se/

http://www.vaccinationsguiden.se/vaccinationsguiden/landrek_.asp?land=UG

Jag kom till Uganda två dagar innan min praktik skulle starta. En förbeställd taxichaufför som skolan tipsade om väntade på mig utanför och jag kände mig i väldigt goda händer. Jag uppskattade verkligen att planet landade mitt på dagen. Det var så skönt att få de första intrycken av landet i sol och då jag var relativt utsövd från flygresan. Min chaufför berättade lite allmänt om Uganda medan vi tog oss in till kampala. Är det möjligt skulle jag rekommendera att kanske komma ännu lite tidigare för att ha mer tid för att acklimatisera sig. Kampala är trots allt en stor stad med kaotisk trafik som tar ett tag att vänja sig vid. Efter drygt en timme var vi framme på ett guesthouse på campusområdet där jag skulle bo första natten. Den första veckan hade jag väldigt otur då det var strömavbrott i princip hela tiden. Det i samband med att jag blev sjuk gjorde att det var riktigt jobbigt. Av den anledningen anser jag att det är bäst att åka tillsammans med någon då man inte känner sig lika utsatt om det händer något samt att man har någon att prata med om det man upplever. Jag hade innan avresan endast haft lite mailkontakt med min handledare och eftersom jag bara skulle göra praktik på Mulago sjukhus, hade jag ingen kontakt eller introduktion med någon från universitetet. Jag skaffade direkt ett ugandiskt sim-kort när jag kom. Det var då enklare att kommunicera med handledare och nödvändiga kontakter där nere och det är dessutom billigare, speciellt om man vill ringa hem till Sverige. 

Allt är betydligt billigare i Uganda än i Sverige. De största obligatoriska kostnaderna för mig var alla vaccinationer jag var tvungen att ta. Boendet på campus kostade 75 kronor natten. Man kan få det billigare men jag tyckte absolut det var värt det med tanke på läget och hur tryggt det kändes. Mat över lag är billigt, både i livsmedelsbutiker och att gå ut och äta på restaurang. Däremot tycker jag man ska räkna med att ha extrapengar till nöjen, då det finns otroligt mycket saker att göra som t ex safari och shopping. För mig var det viktigt att göra något roligt på helgerna då veckodagarna på praktiken ibland var tuffa. Det gjorde att jag fick nya krafter och det blir betydligt roligare. Dessutom är man kanske sällan i ett land som har så mycket att erbjuda som Uganda att man definitivt ska passa på att utforska. För att spara pengar i början, växla in dollar så snart som möjligt. Ugandierna vill gärna att man betalar i dollar, och det är för att du får betala mer. Första natten bodde jag på Makerere Guest House på universitetsområdet. Det kostar ca 50 dollar natten och skulle kunna undvikas för att spara pengar. Då jag enbart var där fem veckor levde jag dels på mitt vanliga studiemedel men det var också nödvändigt att ha besparingar, eftersom jag fortfarande betalade en hyra i Sverige samt att jag fick ligga ute med pengar för vaccinationer och flygbiljett innan jag fick ersättning från skolan. Jag föredrog att promenera så mycket som möjligt. Annars går det att ta taxibussarna som enbart kostar några kronor beroende på hur långt man ska. Ekonomiskt och praktiskt underlättar det även att ha en bank som inte innebär avgift vid uttag på bankomat, t ex Ica-banken. Om man inte vill ha på sig för mycket kontanter kan det vara skönt att ta ut flera gånger istället och man kan då spara ganska mycket pengar. Jag hade en bank som tog 35 kr i avgift varje gång så det ångrar jag lite i efterskott.

Arbetsterapeutstudenterna i Uganda går också tre år som vi gör i Sverige. Däremot ser inte kurserna likadana ut. De har t ex inte praktik förrän sista året. Min handledare jobbade med psykiatri och på ryggmärgsavdelning och hade ett antal andra studenter som växlade mellan de olika ställena. Jag var med på två lektioner med sistaårseleverna och den största skillnaden mellan skolsystemet i Uganda och Sverige upplevde jag var både sättet att reflektera och kritisera men också graden av det. I Sverige både uppmuntras det och krävs att man ska reflektera och kritisera kring vad man lär sig. Det ligger mer i kulturen i Uganda att läraren är den som vet bäst som man ska lyssna och lära av, vilket gör att man inte i lika stor grad kritiserar det man hör. Den teori jag uppfattade att de tog del av verkade i stort sett vara den vi lär oss i Sverige, däremot omsätts den inte i praktiken på det sättet jag förväntade mig. Oftast arbetade jag tillsammans med de andra studenterna på ryggmärgsavdelningen och det var där jag saknade de kritiska reflektioner som borde ha varit självklara. Arbetsterapeutens arbetsuppgifter gick på många sätt in i sjukgymnasternas vilket gjorde att det ibland var frustrerande då jag inte kunde relatera arbetsterapi till deras arbetssätt. Mycket tror jag hänger ihop med de bristande resurserna men också med kulturen. I Sverige skulle vi kanske ha skrivit ut hjälpmedel och tränat ADL. På Mulago sjukhus fanns det inga hjälpmedel att förskriva och all adl-träning utfördes i sängen då det inte finns några hjälpmedel för förflyttning eller andra utrymmen. Anledningen till att jag samarbetade mycket med de ugandiska studenterna var att språket ibland kunde vara ett hinder i kontakten med patienterna. Beroende på var patienten kom ifrån var det lättare eller svårare. Vissa som bor på landsbygden upplevde jag inte var så vana att prata engelska att det var bra att ha någon som kunde prata luganda. Samtidigt tror jag att detta var något som gjordes till ett större problem av speciellt de övriga studenterna än vad som var nödvändigt. Åtminstone med ryggmärgsskador går det att kommunicera på andra sätt som med kroppsspråk till skillnad från om jag hade varit på psykiatrimottagningen där den verbala kommunikationen är viktigare. Mycket av mina reflektioner och funderingar kring upplevelser på ryggmärgsavdelningen diskuterade jag med de läkarstudenter jag bodde med. Både i mötet med patienter och generellt upplevelser av vården väckte starka känslor som jag tror det var svårt för min handledare att förstå då man inte har samma syn på saker och värderingar. Därför var det otroligt givande att kunna dela sina erfarenheter med professioner och som såg andra delar av sjukhuset.

Självklart är kulturen väldigt annorlunda på många olika sätt, vilket genomsyrar sättet de agerar och reagerar på, både privat och professionellt. För mig var det väldigt tydligt i arbetet med patienter då jag upplevde att det inte togs hänsyn till människans individuella värde eller vilja som vi gör i Sverige. Det var också något som krockade med min syn på arbetsterapi där individen verkligen ska vara i centrum för åtgärder och rehabilitering. Synen på kvinnligt och manligt påverkar också vilken vård man får och hur man löser problem. Det var t ex otänkbart att en kvinna skulle börja jobba för att försörja familjen när mannen var skadad eftersom det fanns risk att hon skulle börja träffa andra män utanför hemmets väggar. Det var kulturella aspekter jag då var tvungen att lägga in i bedömningen och något ovant. Jag tror ändå att det går att konfrontera de typerna av uppfattningar genom att bara ställa motfrågor utan att på något sätt verka kritiserande. Ugandiernas engelska accent är lite varierande. I början är vissa väldigt svåra att förstå medan det är lättare med andra. Man blir ändå förvånad över hur snabbt man vänjer sig vid att lyssna och förstå bättre. Det som också gör att det kan bli missförstånd och att man inte förstår varandra är att deras mimik och tonläge kan skilja sig en del från vad vi är vana vid. Det är också något man lär sig eftersom och anpassar sig efter automatiskt till slut. Jag var nog något lat med att lära mig luganda som är det andra största språket efter engelskan, och jag rekommenderar starkt att lära sig lite fraser. Det blir mycket roligare att prata med människor och bara att man försöker säga något på luganda uppskattar de väldigt mycket. Generellt är ugandier trevliga och hjälpsamma och jag kände mig trygg när jag rörde mig runt i stan. De flesta i Uganda är djupt religiösa, 80 % är kristna vilket påverkar deras syn på mycket. Många var nyfikna på min religiösa läggning och blir mycket förvånade när jag sa att jag inte tror på något särskilt. Det var ingenting som inte respekterades men om man vill undvika diskussioner kan det vara bra att veta. Nu har det nyligen kommit strängare straff mot homosexuella och även för människor som vet om personer som är homosexuella. Dessutom är det på tal om lagar mot korta kjolar för att inte orsaka sexuell upphetsning. Det kan vara bra att veta om även fast inte jag märkte av något. Innan jag reste läste jag mycket om hur viktigt det var att täcka axlar och knän av respekt men när jag väl var på plats var det ingenting som lokalbefolkningen var särskilt noga med. Däremot bör man självklart ha täckande kläder i patientarbete på sjukhuset. Något som är både charmigt och frustrerande är ugandiernas syn på tid, så kallat ”african time”. De är helt enkelt inte så punktliga när det gäller att passa tider som vi kanske är. Man vänjer sig så smått vid det men kan inte påstå att jag förstår hur det fungerar fortfarande, för ibland är det viktigt att vara i tid. Man får t ex inte som elev komma in i klassrummet om man kommer för sent. Men alla prövar ändå eftersom man inte vet om läraren är sen.

Eftersom jag gjorde praktik och inte läste en kurs uppskattade jag att bo med andra studenter. Vi gick ofta ut och åt tillsammans och det finns mycket att välja på annat än ugandisk mat, som italienskt, indiskt och amerikanskt. Om man vill gå på gym ligger det ett nära huvudingången på campus som jag tyckte var helt okej. Kostade ca 25 kronor per gång och mycket billigare om man ville skaffa vecko- eller månadskort. På campusområdet finns det även en pool som studenter får använda. Ett bra tips är att hålla koll på vad som händer på National Theatre som har olika event, som koncerter, konst, dans och kareoke.

http://www.ugandanationalculturalcentre.org/

Det finns ett rikt utbud av olika typer av utflykter runt om i Uganda. Jag åkte en helg på safari till Lake Mburo Park som är en av flera nationalparker. Vi åkte tidigt på lördag morgon och kom hem sent på söndag eftermiddag. Resan dit tog 4-5 timmar men trots det kände man att man hann med allt man ville. Att bara få komma bort från Kampala några dagar var helt fantastiskt och var en riktig energiboost. Alla avgaser och stress från stadslivet gjorde att alla intryck av ren luft och stillhet i Lake Mburo park bara blev starkare i proportion till varandra. Det var otroligt vackert, både kuperat och grönt vilket jag inte upplevt när jag varit på safari tidigare. I safarin ingick det både mat, husrum och biltur genom parken samt en båttur där vi såg flodhästar, krokodiler och överallt massa fantastiska fåglar. Har hört mycket bra om andra nationalparker också så har länkat till en sida där man kan läsa lite om de olika parkerna.

http://www.ugandanationalparks.com/

En annan helg åkte jag till Sipi Falls med några andra studenter som ligger ca 6 timmar nordöst om Kampala. Eftersom det tar så pass lång tid att åka dit rekommenderar jag att ha en extra dag på sig förutom helgen. Vi åkte den ”kommunala” bussen vilket var ganska ansträngande eftersom det är trångt och varmt och man kan inte stanna hur som helst. Man kommer dessutom inte hela vägen fram utan måste anlita en taxi den sista biten från Mbale. Så ett alternativ om man är några stycken är att man anlitar en taxi som tar en hela vägen. Vill man ändå ta bussen reste vi med bussföretaget Elgon Flyer som i övrigt var bra.

http://www.elgonflyer.com/ 

Väl där är det en fantastisk natur och man anlitar i regel en guide på plats för att ta sig runt och se deras många vattenfall. Vi vandrade i fyra timmar med guide i mycket kuperad terräng. Vattenfallen var mäktiga som få och man fick verkligen lön för mödan emellan strapatserna. Bra skor behövs verkligen! Vi bodde på det billigaste boendet, Moses campsite, som jag tror hade den bästa utsikten. Vi sov två och två i små hyddor vilket var väldigt mysigt. Tyvärr var inte detta ställe driven av de bästa personer, så jag rekommenderar att ta ett lite dyrare alternativ trots det fantastiska läget.

De upplevelser och kunskaper jag har fått i Uganda tror jag är ovärderliga inte minst i min kommande roll som arbetsterapeut. Jag upplevde att de viktigaste lärdomarna av praktiken inte kretsade kring kliniska kunskaper i arbetsterapi utan djupare förståelse kring vissa saker, som hur viktigt en god etik och klientcentrering är. Alla erfarenheter man får bidrar till sättet man tänker och reflekterar på och den här resan är definitivt inget undantag. Det är så mycket mer man lär sig förutom att göra sin praktik på dagarna. Man tar till sig nya perspektiv genom att prata med vem som helst runtikring och allt man ser från morgon till kväll på väg till sjukhuset eller i affären. Jag är väldigt glad att jag åkte och hoppas detta kan komma till nytta för någon som funderar på att åka. Ta gärna kontakt med mig om ni funderar på att åka och har frågor eller funderingar.