Reserapport - KI-student
Lärosäte: University of Minnesota
Utbildningsprogram: Läkare
Utbytesprogram: INK
Termin: Vårtermin 13/14

Innan avresa

Jag sökte utbyte i USA för att jag ville uppleva hur läkarutbildningen är där och ta del av det enorma utbud av valbara kurser som finns där. Att det blev just Minnesota berodde på slumpen, men jag hade också hört mycket bra om deras kirurgikurser. I början tyckte jag det var väldigt mycket pappersexercis, men det fick man väldigt bra hjälp med av internationella handläggaren. Hon svarade snabbt på alla mail och det var sällan problem att komma förbi om man hade frågor eller behövde hjälp med ansökan. Handläggaren på University of Minnesota var väldigt trevlig att ha att göra med, men det kunde dröja veckor innan man fick svar på mail. Besked om första kursen fick jag och mina två kursare först veckan innan vi påbörjade utbytet(!), andra kursen fick vi besked om först när vi hade varit där i några veckor.

Ankomst och registrering

Det är bra att vara där så att man har en hel vardag på sig att ordna med praktiska saker, såsom busskort och lån av vit rock. Kontakten med kursadministratören för mina kurser fungerade väldigt bra och jag fick bra information om var jag skulle vara och vem jag skulle gå med. Allt praktiskt med passerkort, skåp och liknande blev man smidigt lotsad igenom. Jag och mina två kursare blev också kontaktade av två amerikanska läkarstudenter som hade varit på eller skulle till KI.

Ekonomi

Utbytet i sig var helt gratis och levnadskostnaderna är generellt något lägre i USA med tanke på lägre matpriser. Det som kostar pengar är framför allt boende.

Boende

Jag delade bostad med mina två kursare. Vi bodde i ett litet radhus i Midtown Phillips som vi hyrde av en privatperson via airbnb.com. Vi valde det på grund av den relativt låga kostnaden, och att det låg ganska nära både campus/sjukhusområdet och stadskärnan. Andra sätt att hitta boende är via craigslist, universitetet har också hänvisningar till både privatpersoner som hyr ut och hostelliknande inrättningar för utländska studenter och forskare. Även vrbo.com kan vara värt att titta på. Staden bestod av en stadskärna med skyskrapor och affärskvarter (Downtown), med mycket stora områden av förort och ytterstad som bestod mestadels av små tätt packade villor.

 

Området vi bodde i var ganska slitet och hade lite dåligt rykte, vilket vi fick höra först när vi var på plats. Delen som vi bodde i var trots detta lugn och vi var inte med om något särskilt stök. Det fanns flera trevliga ställen i området, bland annat foodcourten Midtown Global Market, med mat och matvaror från hela världen. Mycket populärt ställe även bland de som inte bodde i området, för mig blev det väldigt många besök där. I närheten fanns också Swedish American Institute, som är ett herrgårdsliknande hus omgjort till museum och kulturcentrum för svensk-amerikaner. I förhållande till NY, LA, Chicago m.fl. är Minneapolis en relativt säker stad, men man bör kolla upp området där man söker boende.

 

Vill man bo nära campus/sjukhusområdet är Dinkytown det självklara valet. Campus är enormt jämfört med vad man är van vid här i Sverige, med idrottsanläggningar, restauranger, caféer och parker. I närheten av campus ligger också Prospect Park, som är ett populärt villaområde på gångavstånd från sjukhuset. Jag skulle nog i första hand rekommendera någon av de områdena. Vill man i första hand uppleva stan och kommer ha tillgång till bil, eller är villig att ha en ganska lång resväg kollektivt eller med cykel på dagarna, är Uptown en väldigt trevlig stadsdel med mycket restauranger och caféer. Vi var ofta där på helgerna.

Studier allmänt

I USA är läkarutbildningen 4 år, efter 4 år på college. Första två åren är prekliniska och sista två åren är kliniska. För läkarlegitimation i USA krävs att man gör US Medical Licensing Exam (USMLE) som är uppdelat i ett antal delprov. Resultaten på dessa prov är helt avgörande för vilken residency (ST) man får. Konkurrensen är särskilt hård om man har utländsk examen. Utöver detta är rekommendationsbrev oerhört viktiga.

 

Som student i USA förväntas man delta aktivt i det kliniska arbetet. Exempelvis förväntas man ofta på en vårdavdelning gå igenom vitalparametrar, labvärden och händelser senaste dygnet innan rondande läkare kommer på morgonen. De kliniska kurserna verkar generellt vara väldigt praktiskt inriktade, med enstaka dagar av föreläsningar eller praktisk träning. När det väl var föreläsningar eller seminarier var däremot nivån hög, man förväntades komma väl påläst och vara beredd på ganska djupgående frågor om ämnet från föreläsaren. De som undervisade var mycket kunniga, pedagogiska och intresserade av att lära ut. Det finns en tydlig hierarki, där man börjar på "botten" som student och tidig resident (ST-läkare). Attendings (specialistläkare/överläkare) tilltalades alltid Dr. (Efternamn), respektive sir och ma'am, medan residents gick bra att tilltala med förnamn internt.

 

Efter utbildningen börjar man i stort sett alltid direkt med sin residency (ST-tjänstgöring), som är 4-5 år. Efter detta går många vidare med ett fellowship, som är 2-3 år, innan man till slut blir attending physician/surgeon. Residencies och fellowships avslutas med board exams, oftast mycket hårda skriftliga och muntliga tentor, för att få sitt specialistbevis. Var 10:e år behöver man göra om dem för att få behålla sitt specialistbevis.

 

I USA utförs en mycket stor del av det som är underläkaruppgifter här i Sverige av Nurse Practitioners (NPs) och Physician Assistants (PAs). NPs är vidareutbildade sjuksköterskor med förskrivningsrätt som arbetar självständigt kliniskt, medan PAs har gått en 3-årig utbildning som motsvarar en förkortad läkarutbildning och arbetar under delegering av en läkare, men i praktiken ofta väldigt självständigt. De NPs och PAs jag träffade hade mångårig erfarenhet av verksamheten och var mycket kompetenta. På intensiven fanns också ofta Respiratory Therapists.

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 11 på KI

Jag läste kirurgi på tre olika enheter. Utbildningen till kirurg i USA är ökänt hård, man jobbar ofta närmare 80 timmar/vecka och är sällan ledig hela helger. Liknande tidsuppoffring förväntas av studenter, även om det säkert går att komma något lindrigare undan som utbytesstudent, men jag tror inte att det är populärt. Väljer du kirurgi bör du vara inställd på långa, tidiga dagar och begränsad fritid. I gengäld är utbildningen mycket bra och man lär sig mycket både praktiskt och teoretiskt på att vara där.

 

Cardiovascular and Thoracic Surgery, University of Minnesota Medical Center UMMC, 8 veckor

Min första kurs, som också var mitt förstahandsval. Jag började med att vara tre veckor på allmäna thoraxsektionen, som innefattade lungkirurgi, men också bl.a. esofagus- och ventrikelkirurgi.

 

Dagarna började runt kl 06 med att jag förrondade med två residents som var placerade på sektionen. Därefter var det gå-rond med residents, fellow och PA på sektionen. Man rondade både avdelningspatienter och i förekommande fall patienter på intensiven. Efter ronderna var man sedan på operation i stort sett hela dagarna. Residents såg gärna att man var där åtminstone någon helgdag under placeringen, så i genomsnitt blev det ungefär 60 h/vecka. Lungkirurgi var den största delen, en annan stor del var bronkoskopier och gastroskopier. Andra operationer som jag var med på var injektionsportar, mediastinoskopier, diafragmareparationer, fundoplikationer, thymektomi och sympatektomi. En hel del av kirugin genomfördes genom thorakoskopi/laparoskopi, men också öppen kirurgi och robotassisterad kirurgi förekom. Man var en naturlig del av operationslaget och förväntades vara inskrubbad och hålla i instrument. Jag förväntades också vara påläst på anatomin och den aktuella operationen, vilket man kunde få frågor om. Oftast fick man suturera huden i slutet av operationen. På tisdagar var det grand rounds efter ordinarie rond, då gällde finskor, kostymbyxor alt. finare chinos, skjorta och slips för män respektive blus och kjol eller motsvarande för kvinnor. De inleddes av mortality and morbidity conference (M&M) där man gick igenom komplikationer och dödsfall under veckan som gått och diskuterade hur dessa hade kunnat undvikas. Jag var vid ett par tillfällen med på "vanliga" kirurgkursens seminarier och praktiska övningar på eftermiddagarna, vilket var nästan de enda tillfällena då jag träffade amerikanska studenter.

 

Därefter var jag på sektionen för kardiovaskulär thoraxkirurgi i 3 veckor. Ronden följde liknande mönster, men vanliga avdelningarna rondades av NPs, läkarna och jag rondade "bara" klinikens intensivvårdsenhet. Här var vitala funktioner och fysiologi väldigt viktigt, man gick igenom respiratorinställningar, hemodynamiska parametrar och inotropa dropp noggrannt. Alla vårdas i respirator efter operationen och flera hade mekaniskt cirkulationsstöd (ECMO eller motsvarande). Därefter gick man till operation, och det blev många operationer! Minst två per dag, och eftersom nästan all hjärtkirurgi tar tid kunde det bli mycket långa dagar, 15-20 h, med få och korta pauser för mat. All typ av hjärtkirurgi förekom, CABG (bypass), klaffoperationer, LVADs (hjärtpumpar), arytmikirurgi, kirugi på aorta och stora kärlen samt hjärt- och lungtransplantationer. Jag hade tur och fick vara med på flera transplantationer och dessutom följa med och hämta ett hjärta. I snitt var jag på sjukhuset 80 h/vecka, men jag tyckte också att det var väldigt roligt så jag bad aldrig om att få gå tidigare. Vid några tillfällen var det föreläsningar på sektionen, om bl.a. arytmikirugi, bypasskirurgi och hjärttumörer.


Jag trivdes så pass bra på hjärtkirurgen och ville gärna göra ett studiebesök på barnhjärtkirurgen, men fick då chans att gå två veckor där i stället för min ordinarie andrakurs. Där fick jag vara med på interdisciplinära ronder och titta på alla typer av hjärtoperationer på barn i olika åldrar, och ibland vuxna, med medfödda hjärtfel.

Språk och kultur

Språket var inga som helst problem. I Minnesota pratade folk ganska typisk amerikansk engelska, frånsett enstaka ord som uttalades lite annorlunda men ändå var fullt begripliga.

Amerikaner är generellt mer utåtriktade och artiga än svenskar, t.ex. var det vanligt att småprata med varandra i kollektivtrafiken även om man inte kände varandra, tacka busschauffören när man klev av bussen och utbyta några artighetsfraser med personer i butiker och på caféer. Kanske ännu mer i just Minnesota, "Minnesota nice" var ett ganska välkänt begrepp. Det är också väldigt viktigt med dricks, som är en betydande del av lönen för personal på restauranger, barer, caféer och i taxin, 15-20% verkade vara standard.

Kulturen i Minnesota var rätt så lik svensk kultur, med bättre trygghetssystem än i många andra delstater, generöst flyktingmottagande och en progressiv syn vad gäller områden som religion, kvinnors rättigheter och HBT-personers rättigheter. Intressant nog var det mycket ovanligt att som ung bo själv i en etta, i stort sett alla bodde tillsammans med en eller flera kompisar i större lägenheter eller i små hus, eller med en partner. Minneapolis är mycket mer multikulturellt än man kanske förväntar sig av en stad i Midwest. Det fanns stora grupper av latinamerikaner, afroamerikaner, nordafrikaner och vietnameser i staden.

Fritid och sociala aktivteter

Jag hade som jag nämnt tidigare ganska begränsat med fritid under utbytet. Vi hade kontakt med några amerikanska studenter som förmedlats av universitetet som vi träffade flera gånger Några särskilda sociala aktiviteter för utbytesstudenter kom inte jag i kontakt med, och mitt idrottande begränsades till några löprundor. Under mina placeringar träffade jag ganska sällan andra studenter, men när jag gjorde det var det förstås roligt och man kände sig väldigt välkommen.

Sammanfattning

Är du intresserad av utbyte kan jag varmt rekommendera USA och Minneapolis! Staden var långt över min förväntan och utbildningen var otroligt bra, om än stundtals tuff. Om jag ska ge något råd till kommande studenter så är det att ha tålamod med antagningsprocessen och tänka över vad man vill ha ut av utbytet - åker du för att leva sjukhusliv på drömkursen eller för att upptäcka landet och träffa folk? Eller vill du rentav flytta till USA och jobba där efter utbytet? Välj sedan kurs och nivå av engagemang i kursen utefter detta. Oavsett vad så tror jag att man har en väldig glädje av utbytet, jag själv kommer framför allt att ta med mig det amerikanska engagemanget för studentundervisning i min framtida yrkesroll.