På termin 11 har man chansen att lära sig mer om något man tycker är kul, eller risken att behöva lära sig mer om något man inte direkt vurmar för. Tyvärr är det bara lotten (läs: min otur och den löjligt rigida ledningen för SVK) som brukar avgöra detta, så varför inte pröva lyckan på en främmande plats långt, långt bort? Jag tyckte att Nya Zeeland lät lagom långt, lagom engelskspråkigt och med marginal vackert nog för att det hela skulle gå ihop; sagt och gjort skickade jag in en ansökan och väntade med spänning på att min tur tillslut skulle våga sig fram!

Ansökan till universitetet     

När ansökan om utbyte är inskickad till KI så tar det några veckor för LINK att bestämma sig och därefter får man förhoppningsvis ett glatt mail om att man är antagen till det universitet man vill!

Därefter följer antagningen till placeringarna i Dunedin som är en relativt rättfram process. Antagningen öppnade inte förrän den 1 oktober och man hade därför gott om tid att fixa ihop de ansökningsformulär som man fick via KI:s utbyteshandläggare.

Som många andra utbytesuniversitet krävs en rad med vaccinationer eller serologiska prover på genomgången sjukdom. Studenthälsan på KI erbjuder inte längre hjälp i dessa frågor, utan det är upp till dig att fixa fram dessa ”bevis”. Efter några timmars letande i föräldrarnas högar med gamla papper lyckades jag komma över vaccinationskort och BVC-journaler med dryga 25 år på nacken, med vilka jag glatt promenerade in till CityAkuten och lyckades få en icke nämnd professor i infektionsmedicin att intyga deras äkthet. Att ta prover är nog en lättare om än dyrare väg att gå…

I Dunedin får man gå endast en kurs om minst 4 och max 8 veckor. I och med att KI kräver minst 8 veckors utbyte är valet av längd alltså inte så knepigt. Datum får man önska om, men flexibilitet ett par veckor åt vare håll är nog att föredra.

Att få den kurs man vill är desto knepigare eftersom de lokala studenterna förefaller får förtur med sina ansökningar. Jag hade oturen att inte få något av mina tre primäralternativ, vilket gjorde att jag fick tillbaka ett mail med de kurser som ingen hade valt (vilket inte känns så upplyftande).

När valet var gjort fick man en bekräftelse på var och när man var placerad och vem som skulle bli ens officiella handledare, formellt snarare än praktiskt i mitt fall.

En MRSA-screening ska tas direkt innan avresa och ta med till den internationella studenthandläggaren i Dunedin. Jag kom tursamt nog med i en smittspårning och fick därför proverna fixade, men annars kanske någon vårdcentral eller de som ordnade ditt vaccinationsintyg kan stå till tjänst.

Övrigt inför resan                     

När tiden för utbytet är satt är det dags att boka biljetter. Tänk över om du vill stanna någonstans på vägen dit eller hem; du ska ju ändå till andra sidan jorden så varför inte ta ett stopp på vägen!

För vistelse i Nya Zeeland mindre än tre månader krävdes inget visum som svensk medborgare; detta även vid studier. En god idé är dock att uppdatera sig om situationen för att undslippa otrevliga problem vid passkontrollen.

Vid ankomst i Dunedin ska man gå på besök hos studentexpeditionen på sjukhuset, vilket görs första kursdagen. Där får man lämna in svaret från sin MRSA-screening och ett intyg om sekretess som fås per mail från de på studentexpeditionen. Man får en kort rundvandring på sjukhuset och information om vad universitetet har tillgängligt för sina studenter som gym och liknande. Därefter börjar studierna!

Det kostar ungefär lika mycket att bo i Dunedin som det gör i Stockholm, men tänk på att du ska flyga dit och att du kommer vilja göra av men en del slantar på att se landet!

Bostad blir så klart en stor del av utgifterna och där finns också en del att vinna om man hittar rätt. Mer om det under boende.

Det tillkom inga obligatoriska kostnader vid utbytet.

Boende i Dunedin får man ordna med själv. I materialet från studentexpeditionen får man dock en lista med privata hyresvärdar som man kan kontakta. Universitetet har även ett kontor dit man kan vända sig för att få uppdaterad information om lediga boenden. För övrigt kryllar staden av studentägda hus och det finns ånga som hyr ut ett under ett par månader för en rimlig summa.

Det varierar om el är inkluderat eller inte, vilket kan göra stor skillnad för slutkostnaden!

Min rekommendation skulle vara att ringa till Myrle Drinkwater (som finns med i listan från studentexpeditionen). Hör av dig omedelbart när du får datum för din placering. Jag bodde hos henne i två veckor (skulle gärna stannat hela utbytet), vilket gav mig tid att söka efter annat under tiden.

Läkarprogrammet på Nya Zeeland är 6 år långt och är uppdelat på tre år preklin, två år klinik och ett avslutande år klinik som ”Trainee Intern” då man får en symbolisk lön för mödan. Därefter följer minst ett år av arbete som ”House Registrar” (motsvarande AT) innan man får sin legitimation. Som legitimerad söker man en plats som ”Registrar” vilket motsvarar en ST-utbildning, och vid färdigställande av denna blir man ”Consultant”, överläkare.

Hierarkin är påtaglig generellt, men var klart uthärdlig på min placering. Doktor Efternamn är tilltalsnamnet till alla ovanför på karriärstegen.

Klädkoden generellt var kostymbyxor och skjorta, vilket inte vållade några större problem.

Som T11 från Sverige kommer man in motsvarande en Trainee Intern och man kan därför behöva lägga på ett kol i arbetet (de har ju trots allt lön). Värt är dock att veta att många även åker utomlands under detta år och att dessa kurser i många fall ses mer som semester än som utbildning (t.ex. 8 veckor ”surfmedicin” på en indonesisk ö). Med andra ors finns det därför viss förstående om man behöver gå lite tidigare för att hinna med fredagens sista buss mot inlandet och äventyren!

Att engelska är gångbart i Nya Zeeland behöver knappast sägas, och generellt klarar man sig mycket väl språkligt. Mycket på sjukhuset uttrycks dock i förkortningar som inte alltid är uppenbara, men det fungerar bättre allteftersom. Dialekterna kan tidvis vara knepiga! De kulturella skillnaderna är små och inget man behöver anpassa sig efter. Man slutar dock aldrig att förvånas när de packar kassarna åt en i mataffären J

Om du kommer till Dunedin i slutet av våren som kommer du till en stad på väg mot vinter. Ta vara på den sista värmen och börja med några veckors sightseeing innan studierna startar. Jag satsade högt och köpte en rundresa med ett turbolag (Kiwi Experience) som mest kör runt nybakade gymnasister från Europas alla hörn. Det fungerade bra så länge man anammade de ungdomliga bitar av överjaget som finns kvar!

Ta alla chanser du får att åka ut och se resten av ön! Från Dunedin finns bussar lite överallt på sydön till acceptabla priser. Bättre är dock att samåka med andra studenter/kollegor för att få ned kostanden och få sällskap. Att vara ute på egen hand är dock inte ensamt då man lätt hittar andra trevliga människor på likande äventyr att umgås med.

För de dagar som förstördes av regn och rusk fanns det välutrustade gymmet alltid tillgängligt. Där hade de även organiserade aktiviteter som tråkigt nog var i princip fulltecknade. Staden är också omringad av kullar/berg vilket gör fin löpning lättillgängligt.

Från Dunedin finns en flera mil lång halvö, Otago Peninsula, som stäcker sig ut i Stilla havet. Här är perfekt för att cykla eller promenera med storslagen utsikt. Rekommenderas varmt!

Som jag inledde med så är de självvalda kurserna ett lotteri; vissa vinner och andra förlorar. Jag hade turen att få åka iväg på ett utbyte till en ny plats vilket jag inte på något sätt ångrar.  Att studierna där inte levde upp till förväntningarna var tråkigt men ingen katastrof. Det man fått av att träffa på en ny miljö och massor av trevliga människor är desto viktigare. Sammantaget skulle jag klart rekommendera att åka på utbyte om man får chansen och då är Nya Zeeland och Dunedin ett bra alternativ, men kanske inte just inom radiologi!