När jag sökte utbytesstudier inför termin 6 hade jag precis börjat termin 4 och kände att 3 tunga terminer av plugg hade tagit ut sin rätt. Jag behövde komma bort. Jag hade från början planerat att jag skulle bryta upp utbildningen i mindre delar och först var det egentligen uppehållstermin efter preklin jag skulle satsa på, men när jag efter några månader på KI insåg vilka möjligheter till utbyten det fanns såddes idén om ett miljöombyte som skulle fräscha upp kropp och själ och samtidigt ge ovärderliga erfarenheter och ett nytt språk på köpet. Det här med att lära sig ett nytt språk var viktigt och även huvudanledningen att jag hamnade på ULB i Bryssel. Jag hade tidigare jobbat som au pair i en kommun strax söder om den belgiska huvudstaden men då bara kommunicerat på svenska och engelska och jag kände att jag en gång för alla ville ta tag i mina franskakunskaper, men också med mitt måttligt integrerade förflutna i Bryssel och få en fullständig expérience belge en français.

Då Belgien tillhör EU var det inte så mycket pappersarbete att tänka på innan avresan. Jag behövde – som vid alla andra utbyten – få ett learning agreement underskrivet av min studierektor på kursen jag tänkte göra utbyte i, och för mig gick det väldigt smidigt. Det ska dock rekommenderas att vara ute i god tid med detta för då jag var i kontakt med kursledningen redan ett år innan utbytet skulle göras var det inga problem att till och med ordna om i schemat så att tillgodoräknanden skulle bli lättare. Men jag vet att för några av mina kursare som började ta kontakt med ansvariga bara ett halvår innan utbytet då kursen redan börjat (medicinkursen som sträcker sig över ett år) var det betydligt mer komplicerat och de fick veta redan från början att vissa moment skulle behövas tas igen under sommarlovet.

Detta var det mest komplicerade att avhandla innan utbytet, men även om det tar mycket tid att få tag på alla ansvariga i de olika kursmomenten upplevde jag det som en smärtfri process. Det andra som behövs göras innan man åker till Bryssel är att skaffa intyg på BCG- och hepatit B-vaccinering. Detta görs enkelt och gratis via Cityakuten vid Hötorget som KI har ett samarbete med.

Just under förberedelserna inför mitt utbyte hade universitetet i Bryssel precis bytt internationell studenthandläggare så kontakten med dem var lite bristfällig. Däremot är de internationella studenthandläggarna på KI jättebra och hjälper en med precis allt.

Då jag gjorde mitt utbyte under vårterminen var det inte så mycket erasmus- eller välkomstaktiviteter när jag dök upp då de flesta börjar sitt Erasmus i september, så jag valde att komma sent torsdag kväll när jag skulle börja min första placering måndagen därpå. Det gav mig en dag att ordna med allt det administrativa, som möte med studenthandläggaren där jag fick alla papper och studentkort, samt boka tid på deras företagshälsa där man gör en hälsoundersökning och lämnar in intyg om vaccinationer och även gör ytterligare ett PPD-test. Det spelade ingen roll att jag visade upp intyg på tidigare gjort PPD-test, de ville ändå att jag skulle göra det igen. Egentligen ska hälsoundersökningen vara gjord innan man börjar sina kliniska placeringar, men jag fick en tid en vecka in i utbytet och detta var inga som helst problem.

När jag klarat av det administrativa hade jag sedan helgen på mig att känna Bryssel på pulsen. Jag tycker att man borde ha några dagar på sig att komma i ordning innan studierna drar igång, men kommer man på vårterminen som jag gjorde och dessutom redan tagit hand om boende och inte behöver bekymra sig över det kan det bli lite långtråkigt om man kommer för lång tid i förväg då det sociala sker i skolan och på placeringarna och det är där jag lärde känna folk.

Innan utbytet var jag tvungen att betala en inskrivningsavgift på 12€, men förutom det var allt gratis – även hälsoundersökningen på företagshälsovården. Efter mötet med ULBs internationella studenthandläggare fick jag ett intyg på att jag var student som speciellt kunde användas för att köpa ett årskort till metron. Med studentrabatten kostar detta 125€/år – förmånligt då det annars kostar 50€/månad. Jag förstod det som att man även kunde använda andra intyg för att få studentrabatt på motsvarande pendelkort om man väljer att bo lite utanför Bryssel, men då detta aldrig var aktuellt för mig kollade jag inte upp det mer noggrant. Ytterligare ett utlägg under de kliniska placeringarna är depositionen man måste betala för sitt passerkort som även fungerar för att hämta ut sjukhuskläder. Det varierade mellan 25-40€ beroende på sjukhus, men så länge man inte gör av med några kläder får man tillbaka pengarna vid slutet av sin placering.

Priser i Bryssel är ungefär desamma som i Stockholm, ibland billigare, men aldrig dyrare. Hyran jag betalade, 500€/månad för en delad lägenhet med centralt läge, är precis lika mycket som jag betalar i Sverige, men det skulle gått att hålla nere om jag valt ett annat område längre utanför centrum. Nöjen, mat och framför allt öl är väldigt mycket billigare än i Stockholm och jag tycker verkligen att man ska utnyttja det då det finns små mysiga barer och restauranger i varje hörn, även utanför stadskärnan där man kan slippa undan alla turister och dessutom få ner priserna ytterligare. Trots att det var långa dagar på sjukhuset och mycket plugg under kvällarna fick jag en slags semesterkänsla under utbytet och var ute och åt och drack betydligt mer än jag gör i Stockholm, vilket gjorde att kostnaderna ändå sköt i höjden. Jag hade ansökt om ett utlandslån från CSN som gav mig 10 600kr/månad, och även om jag aldrig var utan pengar var det heller inte mycket kvar av det lånet när utbytet var slut – självfallet helt värt det!

Jag delade en trea med en tjej i kommunen Forest nära metrostationen Albert i Bryssel. Jag hittade henne via en facebooksida som heter ”BXL A LOUER - bouche à oreilles”. Där läggs det dagligen ut annonser om folk som söker inneboende och ibland även hela lägenheter som hyrs ut. Det vanligaste är dock att man bor flera tillsammans i ett större hus eller lägenhet, vilket jag tycker om då man direkt lär känna nya människor och det dessutom är lättare att få korttidskontrakt då de flesta bara stannar i 6-12 månader pga projektanställningar eller praktikplatser. Jag betalade 500€/månad, men då hade lägenheten hög standard och låg nära centrum. Jag tror säkert att man kan få ner kostnaderna om man letar i andra områden.

Allt i Bryssel är väldigt tillgängligt, både med bussar, metro och till fots och det finns väldigt mycket att göra även utanför stadskärnan, därför tycker jag inte att man måste kasta sig över det mest centrala boendet man kommer över. Områden jag tycker att man ska leta i är Forest, där jag själv bodde, som är ett område med mycket unga familjer men även många trevliga barer och restauranger, Ixelles som är väldigt studentigt med ett trevligt uteliv utan att det är dyrt eller pretentiöst, och Etterbeek som ligger nära EU-kvarteren men ändå är väldigt mysigt.

Mitt top tip är att försöka ordna med boende innan man åker dit. Det bli väldigt mycket jobb så fort man börjar sina placeringar och dagarna är långa vilket kan göra det stressigt att samtidigt försöka hitta någonstans att bo. Dock träffade jag andra studenter som gjort precis detta så ingenting är omöjligt - och särskilt inte i Bryssel där omsättningen på korttidsboenden är väldigt hög!

I Belgien går man ut på sina första placeringar under fjärde året i utbildningen och studenterna är således väldigt kunniga teoretiskt och man får som student mycket mer ansvar än i Sverige – de äldre studenterna fungerar i princip som AT-läkare. Oftast är det ST-läkare som utför själva arbetet på avdelningen medan specialisterna har mottagning och finns till hands om det skulle behövas och kommer förbi avdelningen någon gång i veckan och rondar. Detta skiljer sig dock självklart från klinik till klinik. Det sociala klimatet skiljer sig även det mycket från klinik till klinik. På vissa avdelningar pratar specialisterna knappt med studenterna – framförallt inte med erasmusstudenter – och man måste titulera dem med professor och Ni, medan det på andra går hur bra som helst att dua, tilltala med förnamn och kindpussas när man hälsar. Som överallt annars i livet märkte jag dock snart att om man visar sig motiverad, kunnig och ambitiös går det bra att sträcka sig över hierarkier, och det går att vara respektfull utan att låta sig trampas på.

Även patientkontakten är mer formell och man niar varandra och tilltalar alltid med efternamn. Det var ovant i början, men efter inte så lång tid började jag tycka om det. Det finns en ömsesidig respekt i detta som jag tycker gjorde det lättare att prata om intima frågor men samtidigt hålla en professionell distans – detta med personlig utan att bli privat. Dock är patient-läkarrelationen fortfarande rätt gammaldags där patienten sväljer mycket som läkaren säger med hull och hår utan att ifrågasätta – något som kändes mycket ovant för mig som ung student som nu plötsligt fick en oerhörd auktoritet bara genom den vita rocken. Det var skrämmande, men också en väldig motivation att lära mig så mycket som möjligt för att växa i denna auktoritet.

Ytterligare en liten observation jag gjorde var att på samtliga avdelningar jag var på var relationen läkare-sjuksköterskor mycket närmare än jag sett någonstans i Sverige. De olika kontoren låg alltid vägg i vägg så att man lätt kunde få tag på varandra och ofta var dörrarna öppna så att det inte fanns någon riktig fysisk gräns. Man åt alltid lunch tillsammans och umgicks som vänner mellan yrkeskårerna. Detta var inte bara väldigt trevligt, utan det märktes också att avdelningsarbetet fungerade smidigare. Det fanns en genuin ömsesidig respekt mellan professionerna som jag många gånger saknar på de avdelningar jag varit vid i Stockholm.

Eftersom jag endast gjorde kliniska placeringar - stages på franska - under mitt utbyte vet jag inte mycket om den teoretiska utbildningen, men vad jag förstod av de studenter jag träffade är den väldigt omfattande och mer detaljerad än den teorin vi får i Sverige och de lägger mycket mer energi på utantillkunskap där vi snarare förlitar oss på uppslagsverk och internet. Därför kan det vara bra att läsa på lite extra om just den specialiteten man ska gå placering hos innan man börjar, då man som sagt får ta en hel del - självklart dock aldrig det yttersta - ansvar för patienter och det inte är ovanligt med korsförhör under ronderna. En sida som både läkare och studenter använder sig mycket av är http://www.uptodate.com/ som finns tillgänglig med ULB-studentkonto.

Jag hade läst franska i högstadiet och ett år på gymnasiet. När jag bodde fem månader i en stad söder om Bryssel och jobbade som au pair direkt efter studenten gick jag en kurs 3h i veckan som motsvarade gymnasiefranska, men jag pratade bara svenska och engelska i mitt dagliga liv varför mina franskakunskaper aldrig befästes i praktiken. De var således ganska bristfälliga när jag började mitt utbyte, trots att jag innan jag åkte intalat både mig själv och andra att det var bättre ställt med dem än det verkligen var – något som var ett måste för att jag skulle våga åka tror jag. Det erbjöds en intensivkurs i franska på plats, men jag valde att inte ta den – om det var för att den inte låg rätt i tid med min ankomst eller för att jag trodde att jag kunde mer franska än jag verkligen gjorde kommer jag inte ihåg. Väl framme var det dock inget större problem. Jag hade under de första två månaderna mycket svårt med att själv uttrycka mig, men det dröjde inte länge innan jag förstod det mesta, och framförallt patientkontakten, det man övar mest på, lossnade rätt fort. Efter två månader kunde jag ta hand om egna patienter och skriva journaler ungefär på samma sätt, om än lite långsammare, än de belgiska studenterna. I Belgien har man tre officiella språk, franska, flamländska och en minoritet vid tyska gränsen som har tyska som modersmål. Språken är rätt geografiskt uppdelade där den norra halvan av Belgien är flamländsk och den södra vallonsk. I Bryssel, som officiellt är tvåspråkigt, är det i praktiken en fördelning 80/20 på människor som har franska respektive flamländska som sitt modersmål och i kommunerna runt omkring är fördelningen utspridd så att om man kör en halvtimme söderut från Bryssel åker man genom både vallonska och flamländska kommuner som ligger utspridda om vartannat. Detta gör att folk är vana vid att alla inte har samma modersmål, vilket jag tror underlättade för mig i början. Det finns ett stort tålamod inför att man inte kan uttrycka sig flytande och ibland misstogs jag helt enkelt för en flamländsk student som valt att göra en placering på ett fransktalande sjukhus.

Språken är dock ett känsligt ämne och det finns just nu ett växande politiskt parti i Belgien vars huvudfråga är att dela upp landet i två. Till detta hör att den norra flamländska delen är starkare ekonomiskt och håller mycket av landets industri, medan den södra vallonska delen har högre arbetslöshet och sämre sociala förhållanden. Att språk är känsligt i Belgien har också en historisk förklaring med gamla överklasser och maktförhållanden, och i många sammanhang där religion och politik klassiskt kan räknas som tabubelagda ämnen räknas även i Belgien språk.

Jag är säker på att det anordnades sociala aktiviteter via universitetet, men detta var inget jag tog del av eller letade närmare i. På mina tre första placeringar var vi flera studenter på samma avdelning och det var så jag träffade och lärde känna folk. De belgiska läkarstudenterna lägger dock ner väldigt mycket tid och kraft på sina studier då både teoretiska och praktiska betyg senare bestämmer vilken specialitet de kommer kunna välja, vilket gör att umgänge efter skolan mest var med andra erasmusstudenter. Har man dock inte den turen och hamnar ensam på sina första placeringar kan man vända sig till den internationella studenthandläggaren som gärna hjälper till, och man får även en lista med mailadresser till alla erasmusstudenter.

Här träder också en av fördelarna fram med att bo i kollektiv. Jag umgicks rätt mycket med tjejen jag delade lägenhet med och lärde känna hennes kompisar. Hon drog även med mig på en tangokurs som anordnades av ett kommunhus i Ixelles, och jag vet att om man besöker kommunhuset i någon av de många kommunerna som utgör Bryssel stad finns det många olika billiga kurser och sociala aktiviteter man kan delta i.

Hela Bryssel är väldigt levande med restauranger, caféer och barer i varje gathörn och det är lätt att ta kontakt med nya människor. Det är även en stad med många parker som står sig bra för löpning och som det i på helgerna ofta anordnas små festivaler eller andra liknande arrangemang.

När jag nu är hemma igen efter utbytet inser jag vilken stark upplevelse det varit och hur det påverkat mig både professionellt och privat. Inte bara har jag blivit flytande i ett nytt språk och fått lära känna en massa fina människor, utan jag har även lärt mig väldigt mycket om medicin och utvecklats enormt i min framtida yrkesroll som läkare. Det blev lite av en chock när jag först kom till Bryssel och fick se hur professionellt och effektivt den belgiska sjukvården sköts, det är inte långa väntetider och patienterna får snabbt träffa läkare och få rätt vård. Det har öppnat ögonen för och gett många idéer om vad som måste förändras inom svensk sjukvård som nu står vid avgrundens rand – utan större överdrift. Och jag är säker på att jag kommer kunna använda mina erfarenheter från utbytet i Bryssel till att i framtiden bidra till att den svenska sjukvården hamnar ett litet steg närmare rätt kurs.

Jag kan absolut tänka mig att jobba i Bryssel i framtiden, och om inte annat har detta gett mig blodad tand och jag kommer ta alla möjligheter som KI erbjuder att i framtiden åka på fler utbyten. En möjlighet jag hoppas att alla andra också tar!