Reserapport - KI-student
Lärosäte: Makerere University
Utbildningsprogram: Arbetsterapeut
Utbytesprogram: INK
Termin: Vårtermin 13/14

Innan avresa

Resa
Flygresan kostar cirka 5500 kronor TOR och tar 13 timmar inklusive två timmar i Istanbul. Jag åkte med Turkish Airlines.

Kläder
Jag hade läst och hört att den mest korrekta klädseln för kvinnor i Uganda är långkjol. Jag älskar kjolar men har mest långkjolar i ylle, så jag gick till Röda Korsets outlet i Skärholmen och köpte fem fina långkjolar och en långärmad tunn tröja. Totalsumma: 80 kronor. Köpte också ett par enkla men täckande och bekväma skor att ha på praktiken.

Vaccin
Jag var redan vaccinerad mot gula febern, hepatit A & B och tuberkulos, så jag behövde bara ta en spruta mot tyfoid och få malariatabletter. Jag får hemska biverkningar av malariatabletterna Lariam (varning varning, se till att testa om ni tål dem -innan- ni åker, biverkningarna håller i sig länge och jag fick biverkningar i år trots att jag inte fick det för fem år sedan) så jag äter de dyrare Malarone.

Språk & kultur & kontakter
Jag hade som mål att åtminstone kunna säga hej (Gyebale), tack (Webale) och förlåt (Nsonyiwa) på luganda innan jag åker. Jag läste om kulturkrockar att undvika och andra studenters reseberättelserThe Eye Magazine har massor av information om boenden, matställen och saker som händer.

Det bästa jag gjort förberedelsemässigt är att ha efterlyst kontakter på facebook och twitter. Jag har fått sån himla god hjälp! Veckan innan jag åkte lunchade jag med en vän till en twittervän, som har familj i Uganda och hade tusen goda råd och tips om saker att göra. Så otroligt värdefullt. Från två andra kontakter fick jag saker att ta med mig till deras vänner i Uganda, vilket gjorde att jag ju var tvungen att träffa dem – jättebra!

Universitetsområdet, Makerere University.

Ankomst och registrering

Jag kom till Kampala på söndagmorgonen, och skulle börja på praktiken på måndagmorgonen. Mulago är ett helt enormt sjukhus. Via internationella kontoret kom jag till min handledare en timme tidigare och en annan plats än avtalat. Ingen verkade tycka att det var det minsta konstigt.

Jag hade fått extremt lite information från min handledare på Mulago innan jag kom dit, men allt löste sig när jag väl var framme. 

Kaostrafiken.

Ekonomi

Exempelpriser
Boende ca 3500 - 4480 kr

Resa 5500 kr
Vaccin 500 kr
Malariavaccin 1200 kr
Visum 350 kr
Praktikavgift - 100 000 shillings (200 kronor) 
En dyr måltid inkl dricka och kaffe - 20 000 ush (50 kr)
En lunch på sjukhusets personalmatsal - 2500 ush (7 kr)

Frukt och grönsaker är tokbilligt, jordnötter likaså. Kaffe är dyrt i relation till allt annat, men fortfarande billigt. Jag älskade gatumaten, som chapati och friterad kassava, som också var så gott som gratis. 
2 chapati: 2 kr. Ananas: 6 kr. Bananer: 3 kr.

Boende

Jag hade bokat rum på Edge House, ett vandrarhem på Makerere Universitetsområde. När jag kom så hade dock personen som bodde i mitt bokade rum, det enda enkelrummet, just bestämt sig för att stanna tio nätter till. Då jag inte ville dela rum så hjälpte den fantastiska personalen på Edge house mig att få studentpris på ett rum på Ham Suites, precis utanför universitetsområdet. Det var väldigt mycket lyxigare än Edge House, med enorm säng, egen toalett och dusch, balkong, wifi på rummet och stabil elektricitet. Jag var väldigt, väldigt nöjd med mitt boende, och rekommenderar varmt Ham Suites. Det tog ungefär 25 minuter att promenera till sjukhuset. Jag betalade 124 kr / natten. 

Edge House har dock den stora fördelen att ha ett gemensamt vardagsrum och kök, så för den sociala utbytesstudenten är det verkligen en utmärkt plats att bo på. Härifrån blir du garanterat meddragen på utflykter och middagar, vilket du såklart kan bli även om du bor på Ham Suites, men det blir lättare om du bor på Edge House. 
Mitt fina rum.

Studier allmänt

En vanlig dag på praktiken

Jag promenerar till den psykiatriska avdelningen och köper två chapati på vägen. Jag kommer fram vid nio, då är arbetsterapiassistent-vaktmästaren-saftförsäljerskan B på plats, hon öppnar fönster, sopar lite, sätter på tvn, kokar vatten. Jag sätter mig i soffan, läser The daily monitor och äter chapati och småpratar lite med B och min ugandiska studentkollega D, som också gör praktik på avdelningen. Vid tio kommer vår handledare J, han inleder också dagen med att läsa tidningen en sväng, och sedan pratar vi lite om patienter jag och D träffat och behandlingar vi gjort och sådana vi funderar över. Därefter går J till ryggmärgsskadeavdelningen och jag och D försöker få tag på en patient eller tre. Ibland frågar vi sjuksköterskorna på avdelningarna om det finns någon patient som de rekommenderar för arbetsterapi (många är för sjuka eller för påverkade av medicin för att det ska vara aktuellt). Andra gånger fortsätter vi med patienter vi träffat tidigare. Ibland är det svårt att få tag på någon - folk sover, det är avdelningsrunda, det regnar... Andra gånger sitter det fem patienter i väntrummet helt plötsligt och det är bara att hålla tummarna att någon pratar engelska.

Bedömningar görs utifrån en enkel mall genom samtal med patienten och anhöriga - ofta läggs stor vikt på det de anhöriga säger, exempelvis då patienten är oberäknelig/osammanhängande eller inte kan/vill prata. Behandlingar vi gjort på den psykiatriska avdelningen under min vistelse är framförallt kognitiv träning och social aktivitet med hjälp av spel såsom kort, fyra i rad och alfapet, med en patient eller flera tillsammans. Vi har även haft mycket samtal med patienterna, om deras tillstånd och framtid, saker de vill göra (och hur viktigt det är att fortsätta ta sin medicin). Våra interventioner registrerar vi på patientens bedömningspapper och i en bok som ligger på arbetsterapikontoret. Bedömningspappret ska egentligen in i journalen om jag förstått saken rätt, men verkar sällan hamna där.

Vid ett är det dags för lunch och jag och D går ner till den lilla personalrestaurangen som serverar vanlig ugandisk mat: matoke (matbanan), bönröra, pumpa, potatis, ris. Portionerna är enorma, jag brukar be om att få en halv men det hjälper inte. Maten kostar 2500 shillings, vilket är fem kronor ungefär. Ibland ber jag att få köpa bara bönor, det kostar lika mycket som hela tallriken men att äta bara bönröra med chapati är väldigt gott.

På eftermiddagen träffar vi en till klient eller två. Patienterna här har oftast depression, psykoser/schizofreni eller bipolär sjukdom, men jag har även träffat barn från öppenpsykiatrin med hyperaktivitet och tal- och sväljsvårigheter, alkoholister med abstinens, en utbränd person, och en tonåring som fick en stor och plötsligt insättande kognitiv svårighet efter malaria/malariabehandling. Många, många av patienterna är HIV-positiva - långt fler än de 7% som gäller befolkningen i stort.

Handledar-J kommer förbi vid eller efter lunch och vi pratar lite mer om genomförda och planerade behandlingar. Vi går hem vid tretiden. Praktiken på psykiatrin går i väldigt lugnt tempo och jag har haft gott om tid att tänka, läsa och att bearbeta intryck (jag har till och med somnat en sväng i soffan under lunchen ibland). Det har varit väldigt skönt, för det är mycket intryck att bearbeta, men om jag inte också varit på cp-kliniken en dag varje vecka hade jag nog tyckt att det blivit för långsamt. På cp-kliniken är det nämligen helt annat tempo: massor av patienter och långa dagar utan paus.
Pluggdag vid poolen.

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 4 på KI

Jag gjorde fem veckor av mina totalt elva veckors praktik i Uganda, därefter åkte jag hem och gjorde sex veckor till på Huddinge Sjukhus. Från Uganda räknades alltså bara närvaron på praktiken - jag skulle uppfylla alla betygskriterier under praktiken i Sverige, då de var väldigt kulturellt specifika och gick inte att överföra till det Ugandiska sättet att arbeta. Det var en smula stressande, men det gick bra. 

 

Jag gjorde praktiken inom psykiatri, vilket var svårt och intressant och fantastiskt. Det är psykiatri jag vill jobba med i framtiden. Att alla patienter inte talade engelska (eller snarare, att jag inte talar luganda) blir ju dock ett ännu större problem när problemen är kognitiv/emotionella, snarare än fysiska. Det gick dock bra för det mesta. 

Jag gjorde praktik tillsammans med D, en ugandisk arbetsterapeutstudent, inne på sitt andra år precis som jag. Hon var dock betydligt mer van vid att ha egna patienter än jag – vilket var bra, eftersom vi träffade patienter ihop, och handledaren var någon som vi träffade mellan patienterna, rapporterade till och ja – får handledning av, bara inte på samma sätt som i Sverige. Med tanke på att det går tusen patienter på varje arbetsterapeut på sjukhuset, så kändes det ändå begripligt, och som att vi faktiskt kunde göra nytta även om vi inte är färdigutbildade. Men ja – det var D som drog det tyngsta lasset.

Jag och D pratade mycket om skillnader mellan arbetsterapins förutsättningar i Uganda och Sverige – hur vi i Sverige väldigt mycket utgår (åtminstone i utbildningen) från forskning. Allt ska vara evidensbaserat och mätbart. Här är det mer fokus på att göra nånting utifrån de förutsättningar som finns, och utbildningen går ut mycket på att skapa kreativa arbetsterapeuter som kan göra mycket med lite och använda sig av de resurser som finns. Jag hade spontant lättare att i efterhand motivera ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv varför vi använt en viss terapiform/ett visst spel än D (även om det delvis är efterhandskonstruktioner). Däremot hade jag mycket svårare att välja intervention – det kändes mest som att jag hittar på! Jag vill gå in på Pubmed och läsa artiklar för att hitta *rätt*… D var mycket mer avslappnad i det och fick mer gjort.

Hantverk inom arbetsterapi är mycket vanligt i Uganda. I Sverige används kreativ aktivitet framförallt för de psykiska effekterna (social interaktion, distraktion från smärta/negativa tankar, förändra självbild osv). Här har det dessutom en väldigt praktisk tillämpning – det kan vara ett sätt att försörja sig eller bidra till familjen, för funktionsnedsatta som kanske aldrig haft något annat sätt. Arbetsterapeuter hjälper ibland (har jag fått berättat för mig) även till med att starta upp en försäljning av sakerna som skapats – vävda mattor, stickade halsdukar, halsband...

En dag i veckan tillbringade jag på Arbetsterapiklinikens mottagning för barn med CP-skada. Den tog plats i ett litet rum med plastmadrasser, där tre arbetsterapeuter satt med varsitt barn och vårdhavare. Barnen hade väldigt olika nivåer av funktionsnedsättning, och dagarna var fulla av såväl hjärtskärande gråt som glittrande skratt. Varje barn fick lång tid med sin arbetsterapeut, och det gjordes övningar av olika slag för att ta ut rörelsen i varje led för att förhindra felställningar. Med pilatesbollar, dynor, gåbord, ståställningar och leksaker övades balans, muskler och reaktioner på rörelse.

På CP-kliniken fick jag arbeta tillsammans med en (färdig) arbetsterapeut, vilket gav lite inblick i hur det kan vara att gå med handledare här. Jag fick många svåra och otippade medicinska frågor (men det var okej att jag inte alltid kunde svara). Arbetet de gör på CP-kliniken är väldigt värdefullt, och på ett sätt väldigt otacksamt (det går inte att förklara för ett litet barn varför det är viktigt att ta ut rörligheten i en led, eller belasta muskler, eller motverka felställningar, fastän det gör ont). Jag imponerades mycket av arbetsterapeuternas empati, värme och samspel med barnen. Att de orkar möta, trösta, leka med varje barn och att de inte trubbats av efter allt gråtande de måste lyssnat på.

 

Affisch på arbetsterapikontoret.

Språk och kultur

Jag gick till internationella kontoret på Mulago Hospital på min första praktikdag, och fick veta att det skulle börja en luganda-kurs samma dag. Tre lektioner på tre dagar. Det var jag och fyra läkarstudenter från Holland, och en lärare som skrattade fantastiskt och ofta – bland annat åt hur en av läkarstudenterna uttalade nze (jag heter) – ”Hahaha! Du låter som ett litet barn! Småbarn kan säga så, ‘nje’, när de inte utvecklat förmågan att uttala Z. Hahaha!”. Nå – det var ett vänligt skratt, smittande och ofta återkommande.

På den andra luganda-lektionen gick vi igenom ett gäng olika sjukdomar, hälsningsfraser och fraser som ”varsågod och sitt”. Det allra mest givande från lektionerna har varit de saker som läraren lärt oss om ugandisk kultur – som att det är otroligt oartigt att bara vända sig mot någon som sagt ens namn – en måste säga ”wanje” (ungefär ”ja”, fast inte som motsatsen till nej, det heter ”jee”). Annars är det ungefär som att en säger ”Ja, om du nu ska slösa min tid, skynda dig och säga det du ska!”. Idag tog läraren också upp att det är oartigt att titta folk i direkt i ögonen när en pratar med dem – en skön kontrast till det ständigt återkommande ”ögonkontakt är respektfullt och visar att en lyssnar” i Sverige…

Redan den tredje dagen märkte jag att jag började uppfatta lite fler ord på luganda, vilket var väldigt roligt. Jag hade gärna velat ha mer lektioner i luganda! En intressant sak med luganda apropå vård är att det finns bara ett ord för alla sorters vårdgivare – sjuksköterskor, läkare, arbetsterapeuter och tandläkare heter musawo, och även jag som student räknas som sådan.

Här finns ett online-lexikon och exempelvis här finns youtubeklipp med fraser på luganda. Det är väldigt populärt när besökare kan åtminstone hälsa på luganda, så jag rekommenderar det verkligen.  

Typiskt bra fraser - jag är väldigt glad att jag köpte det lilla luganda-engelska frashäftet som en man stod och sålde på gatan.

Fritid och sociala aktivteter

Saker jag älskar med Kampala

- Att religion får ta plats. Älskar de muslimska böneutropen. Älskar att så många går i kyrkan och att religionen finns hela tiden i språket – god bless, I’ll pray for you, osv.

- Gatumaten. Chapati, rolex,  majskolv, friterad kassava. 

- Frukten. Speciellt ananasen, som är så himla söt och inte alls fräter i munnen som den som en köper i Sverige. Och bananerna! Det finns fyra sorters söta bananer har Isak berättat för mig, och så matbananen över det.

- Det visuella plottret – alla människor, alla färger, affärerna som har speciella namn och hemmålade loggor och andra väggmålningar. Så himla långt ifrån konsum och H&M.  

- Solen, värmen, de varma vindarna, ljuset. Träden. Kullarna. Horisonten.

- Att jag kan somna en sväng i soffan på kontoret under lunchen på praktiken (medan D tittar på sina såpor) utan att det känns som en konstig grej.

- De små kulturella grejerna som påminner om att könsroller verkligen är en social konstruktion – att män regelbundet går på manikyr, att den medelålders tjocka mannen dansar helt fantastiskt utlevande på bröllopet och ingen skrattar åt honom utan alla bara beundrar det.

- Att det odlas savoykål, tomat, kassava och majs i en rabatt bredvid Ham towers.

- De fantastiskt fula marabustorkarna. De finns i stor mängd på universitetsområdet, och rotar ibland i sopor vid wandegeya-rondellen om mornarna.

- Känslan av att saker löser sig och att det mesta är okej. Folk stannar hemma för att det regnar. Folk kommer för sent. Det är helt plötsligt registrering på sjukhuset så att ungefär all vårdpersonal förlorar 1-3 arbetsdagar. Jag kommer en timme tidigt till ett möte, och till en annan plats än avtalat. Det är som det är. ”Antingen kommer hon, eller så kommer hon inte.” Ingenting är särskilt upprörande. 

Poolen i Garden City. När jag var där fanns ett utmärkt erbjudande - massage och tillgång till pool/gym för cirka 100 svenska kronor.

Sammanfattning

Det är väldigt svårt att skriva en sammanfattning av min resa. Jag älskade Kampala och lärde mig otroligt mycket av min vistelse. Den stärkte mig i tron på arbetsterapi och gav mig självförtroende i min framtida yrkesroll. 

Om någon skulle vilja läsa ännu mer om min resa så finns min blogg här!
Journalsystem