Jag gjorde fem veckor av mina totalt elva veckors praktik i Uganda, därefter åkte jag hem och gjorde sex veckor till på Huddinge Sjukhus. Från Uganda räknades alltså bara närvaron på praktiken - jag skulle uppfylla alla betygskriterier under praktiken i Sverige, då de var väldigt kulturellt specifika och gick inte att överföra till det Ugandiska sättet att arbeta. Det var en smula stressande, men det gick bra. 

Jag gjorde praktiken inom psykiatri, vilket var svårt och intressant och fantastiskt. Det är psykiatri jag vill jobba med i framtiden. Att alla patienter inte talade engelska (eller snarare, att jag inte talar luganda) blir ju dock ett ännu större problem när problemen är kognitiv/emotionella, snarare än fysiska. Det gick dock bra för det mesta. 

Jag gjorde praktik tillsammans med D, en ugandisk arbetsterapeutstudent, inne på sitt andra år precis som jag. Hon var dock betydligt mer van vid att ha egna patienter än jag – vilket var bra, eftersom vi träffade patienter ihop, och handledaren var någon som vi träffade mellan patienterna, rapporterade till och ja – får handledning av, bara inte på samma sätt som i Sverige. Med tanke på att det går tusen patienter på varje arbetsterapeut på sjukhuset, så kändes det ändå begripligt, och som att vi faktiskt kunde göra nytta även om vi inte är färdigutbildade. Men ja – det var D som drog det tyngsta lasset.

Jag och D pratade mycket om skillnader mellan arbetsterapins förutsättningar i Uganda och Sverige – hur vi i Sverige väldigt mycket utgår (åtminstone i utbildningen) från forskning. Allt ska vara evidensbaserat och mätbart. Här är det mer fokus på att göra nånting utifrån de förutsättningar som finns, och utbildningen går ut mycket på att skapa kreativa arbetsterapeuter som kan göra mycket med lite och använda sig av de resurser som finns. Jag hade spontant lättare att i efterhand motivera ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv varför vi använt en viss terapiform/ett visst spel än D (även om det delvis är efterhandskonstruktioner). Däremot hade jag mycket svårare att välja intervention – det kändes mest som att jag hittar på! Jag vill gå in på Pubmed och läsa artiklar för att hitta *rätt*… D var mycket mer avslappnad i det och fick mer gjort.

Hantverk inom arbetsterapi är mycket vanligt i Uganda. I Sverige används kreativ aktivitet framförallt för de psykiska effekterna (social interaktion, distraktion från smärta/negativa tankar, förändra självbild osv). Här har det dessutom en väldigt praktisk tillämpning – det kan vara ett sätt att försörja sig eller bidra till familjen, för funktionsnedsatta som kanske aldrig haft något annat sätt. Arbetsterapeuter hjälper ibland (har jag fått berättat för mig) även till med att starta upp en försäljning av sakerna som skapats – vävda mattor, stickade halsdukar, halsband...

En dag i veckan tillbringade jag på Arbetsterapiklinikens mottagning för barn med CP-skada. Den tog plats i ett litet rum med plastmadrasser, där tre arbetsterapeuter satt med varsitt barn och vårdhavare. Barnen hade väldigt olika nivåer av funktionsnedsättning, och dagarna var fulla av såväl hjärtskärande gråt som glittrande skratt. Varje barn fick lång tid med sin arbetsterapeut, och det gjordes övningar av olika slag för att ta ut rörelsen i varje led för att förhindra felställningar. Med pilatesbollar, dynor, gåbord, ståställningar och leksaker övades balans, muskler och reaktioner på rörelse.

På CP-kliniken fick jag arbeta tillsammans med en (färdig) arbetsterapeut, vilket gav lite inblick i hur det kan vara att gå med handledare här. Jag fick många svåra och otippade medicinska frågor (men det var okej att jag inte alltid kunde svara). Arbetet de gör på CP-kliniken är väldigt värdefullt, och på ett sätt väldigt otacksamt (det går inte att förklara för ett litet barn varför det är viktigt att ta ut rörligheten i en led, eller belasta muskler, eller motverka felställningar, fastän det gör ont). Jag imponerades mycket av arbetsterapeuternas empati, värme och samspel med barnen. Att de orkar möta, trösta, leka med varje barn och att de inte trubbats av efter allt gråtande de måste lyssnat på.