Sedan jag började Fysioterapeutprogrammet på KI har jag vetat att jag vill åka på utbyte. Innan jag såg att Indien fanns med i listan var det USA och Australien som jag velade mellan då jag hade hört att kvaliteten på fysioterapeututbildningarna skulle vara höga där. Men så dök Pravara Institute of Medical Sciences (PIMS) upp och valet var inte lika självklart längre. Jag funderade mycket på hur det kunde bli, min bild av Indien var att det skulle vara stökigt och annorlunda och svårt att ta sig fram, USA och Australien som förstahandsval vore kanske behändigare. Men till slut bestämde jag mig ändå för att ta chansen att få uppleva Indien på detta sätt. Och så här med facit i hand är jag så glad för att jag gjorde det.

Innan avresa var det många malkonversationer fram och tillbaka mellan KI och Pravara om boende/kurser/ankomst osv. och även utformning av ett Learning agreement men den processen var något som jag och Emil (min medstudent) inte alls behövde vara så aktiva egentligen utan vi fick enormt stöd och hjälp från Karen Gustavsson och Ann-Mari Thorsén.

Under sommaren var det fullt upp med sommarjobb, resor och allt annat som hör sommaren till varav jag nästan fick en chock när terminen på KI började och jag insåg att det endast låg en praktikperiod mellan mig och avresa till Indien. Jag hade redan Twinrix men det var ändå en hel del vaccin att ta och det var nästan lite på håret då vissa doser måste tas med x antal veckor emellan men det gick vägen, biljetter bokades, vi fick bekräftelse på att vi skulle anlända den 26:e oktober 2014 och allt hade hittills gått överraskande smärtfritt.    

Jag och min klasskompis hann med att träffa en student som varit där en kortare period några terminer tidigare för att prata och få lite tips, det var uppskattat att få info om inte bara praktiska saker utan också om hur det kändes, vad som var jobbigt/roligt, klädtips osv. Vi träffade även Kristina, lärare från KI som varit där några månader per år i flera år.

Sen då det här med kläder, jag som tjej hade fått höra mycket innan om vad man kan och inte kan ha på sig, det gjorde mig ganska förvirrad och nervös. Man vill ju inte sticka ut hur mycket som helst på plats. Därför bestämde jag mig för att inte försöka gissa mig fram utan att åka dit och spana in vad de andra eleverna hade på sig och rätta mig därefter.

Det rekommenderar jag alla att göra! Man har ingen aning förrän man kommer dit vad det är som gäller och vad man själv kommer känna sig bekväm i. Att priserna sedan är låga gör ju inget heller!

Praktiken i Sverige avslutades fredag eftermiddag, dagen efter gick vi upp tidigt i ottan för att börja vår resa mot Indien och PIMS och vi var nog båda väldigt trötta då de senaste veckorna hade bestått av fullt ös på praktiken samtidigt som uppladdningen inför resan hade börjat. Det var därför väldigt lägligt att det var ungefär en vecka mellan avslutad kurs på KI och det att vi skulle anlända till Pravara. Vi tog tillfället i akt att vila upp oss inför utbytet och inleda vår Indienvistelse på bästa sätt så vi satte oss på planet till Goa. Flygresan tog inte mer än 16h så efter en lång tupplur på hotellet var vi redo för 5 dagar på Goa där vi åt gott, solade och badade. Goa är som ett Indien light kom vi fram till senare. Här går allting lite långsammare, folk är lugnare, det är lite renare men känslan av Indien finns fortfarande kvar. Ett perfekt sätt att i lugn takt vänja sig vid allt nytt och att komma över chocken att i ena stunden vara i ett höstgrått ensligt Stockholm och i den andra vara i färgstarka, myllrande Indien.

Efter 5 dagar på Goa flög vi till Mumbai där vi spenderade 2 dagar. I Mumbai var det inte längre light utan här slogs vi av Indien fullt ut. Smutsigt, kaotiskt, högljutt, fattigt men samtidigt färgglatt, stämningsfullt, händelserikt och storslaget. Svårt att förklara Mumbai men det var en stad som vi återkom till fler gånger och älskade mer för varje gång. Trötta var vi i vilket fall efter en dag på staden så det var skönt att lägga sig på sitt hotellrum och pusta ut.

Förutom att bara försöka komma in i Mumbais tempo och lära oss hur vi skulle ta oss fram i detta kaos hann vi med att shoppa lite indiska kläder. Vi fick detta tips av både Kristina Kindblom och en svensk student som varit där på ett kortare utbyte innan. Även om vi upptäckte att det finns en hel del ok klädbutiker i Loni där man kan köpa det nödvändigaste så är det ändå något jag också rekommenderar, speciellt om du är tjej. Köp några tunikor med tillhörande leggings/byxor och kanske en sjal, det gjorde att i alla fall jag kände mig mer bekväm och det är skönt att ha det fixat innan ankomst till Loni för de första dagarna är det så många intryck att smälta och saker att göra så det var skönt att inte behöva tänka på kläder. Som kille är det lite mer västerländsk klädsel som gäller, skjorta och långbyxor är ett måste på fysioterapeutavdelningen.  

Den tredje dagen i Mumbai och vår 8:e dag i Indien så var det så dags att åka till vårt egentliga mål Loni och Pravara Institute of Medical Sciences. Vi blev upphämtade av Universitets egen transportservice vilket kostade mer än bussen men som gick snabbare och kändes i det läget som det självklara valet. Längre fram när vi åkte till Mumbai så tog vi vanlig buss men mer om det senare.

Efter 5h färd på allt skumpigare vägar med allt mer tutande så var vi framme i Loni. Det jag visste om Loni, staden eller byn snarare där Pravara ligger var inte så mycket. Jag hade hört innan att det inte "fanns någonting" och visst ur indiska mått mätt så gjorde det ju inte det men det innebär att det ändå är sjukt mycket folk ute på gatorna och det fanns massa restauranger och affärer. Men Loni består i princip av en väg vilken alla dessa ställen ligger, det är restauranger, affärer Pravara och några andra Universitet. Det finns inget "centrum" eller liknande.

Dagen efter ankomst blev vi guidade runt Campus och fick se lokalerna där vi skulle vara och träffa lärare, elever och rektorn för första gången. Vi fick även två kontaktpersoner var- en lärare och en elev vilket gav en trygghet. Med tiden insåg vi dock att behövde vi hjälp var det bara att ställa frågor till i princip vem som helst så hjälpte de oss på ett eller annat sätt tills problemet var löst. Våga fråga!!

Kostnader det är svårt att komma undan:

Vaccinationer ca 4000 kr

Resekostnader (flyg + bil till campus) ca 8000 kr

Boende ca 250 dollar per månad

Försäkring, någon tusenlapp .

Mat ca 5-600 kr per månad.

Stipendiet från Linnaeus-Palme beräknar jag skulle ha räckt till allt detta men nu valde jag och min klasskompis att göra en del extraresor inom Indien på helger och även under jul, vi åt inte i skolmatsalen varje dag och köpte såklart på oss massor av souvenirer och saker att ta med hem. Jag klarade mig på fullt studielån.

För att få ner matkostnad kan man äta i mässen som vi gjorde för ca 300 kr i månaden. Då ingår frukost, lunch och middag måndag-lördag och frukost, lunch på söndagar.

Om man vill åka till närliggande städer skulle jag rekommendera att ta lokalbussen ibland. Det kostar några kronor och är visserligen trängre och skumpigare än kanske AC-bussar och privata rikshas men en upplevelse och en billigare resa.

Pravara via KI hade ordnat med bostad till oss på NRI hostel på campus, vilket var klart innan vi kom ner.

Kostnaden var ca 250 dollar per månad och för det fick man ett rum där det fanns dubbelsäng, tv, diskho med arbetsbänk, vattenkokare, skrivbord+stol och balkong. Eget badrum med dusch och toalett. Bra standard.

Sjukhuset där all undervisning skedde var en tvåminuterspromenad bort.

På NRI hostel bodde under tiden vi var där ett fåtal utbytesstudenter från USA och Sverige, resten var indiska studenter.

 Totalt studerade vi 12 veckor i Indien varav 6 veckor var praktik, 4 veckor en social health course och 2 veckor skrev vi PM till vår uppsats. Vi fick chansen att vara på olika avdelningar på fysioterapeutavdelningen under praktikperioden och social health course bestod i princip av dagliga studiebesök runtom på olika inrättningar som sjukhuset är involverat i eller i skolor där elever från Pravara gör olika projekt.

Föreläsningar, patientmottagning och seminarium sker alltsammans under samma tak på fysioterapeututbildningen och en dag består av alla dessa saker varvat. En avdelning består av två lärare och elever från alla terminer. Varje årskull har dock ett eget schema men det är dock väldigt flexibelt och ibland ställs flera lektioner på rad in och nästa gång slängs det in lite extra lektioner. Som utbytesstudent är det bara att försöka hänga på och vara öppen för att schemat ändras under dagen. Även om vi fick en årskull vars schema vi skulle följa så fick vi mycket bestämma själva vilka lektioner vi ville vara med på om det dök upp luckor i schemat.

Vi hade ett projekt vid sidan av som var till våran C-uppsats vilket vi efterhand märkte var ett ypperligt sätt att hantera tiden mellan lektioner på och att få träffa massor av elever som alla var mer än villiga att ställa upp!

Undervisningen sker på engelska vilket gör det lätt att hänga med. Jag ska dock vara ärlig och säga att det tog några dagar innan jag kunde tolka allt som sades med den indiska accenten.

I gruppdiskussioner elever emellan halkade eleverna gärna in på hindi eller marathi men det är bara att snällt påminna om att du inte förstår så växlas det tillbaka till engelska.

 I delstaten Mahrashtra i vilken universitet ligger så pratas det marathi och utanför campus är engelskakunskaperna låga och därför uppmuntrar jag verkligen att man försöker lära sig lite marathi. Det är väldigt uppskattat och gör att man tar sig runt lättare och kommer närmare lokalbefolkningen. Vid håltimmar eller försenade lektioner såg vi alltid till att våra klasskompisar lärde oss några nya ord som vi skrev ner i en bok.

 Att man har utegångsförbud efter klockan 21 begränsar fritiden något då man oftast slutade skolan/kom tillbaka från besök runt 17. Å andra sidan finns inte så mycket att göra efter 21 i Loni i alla fall men vi saknade lite att kunna hälsa på studenter som bodde på andra hostel när man ville.

På campus roade vi oss med att spela tennis, fotboll eller basket, vara ute och springa. Aktiviteterna var inte organiserade av någon utan det var studenter som var ute och spelade bollsporter som vi hakade på eller tvärtom så hakade de indiska studenterna på oss när vi var ute och sprang.

Utanför campus gick vi på marknaden i Loni (störst och bäst på onsdagar) eller provade matutbudet på restaurangerna runtom. En rad intressanta resmål finns i städerna runtom campus dit man kan åka antingen över dagen eller över en-två nätter. Vi besökte bland annat tempel, sprang ett maraton, fick chansen att gå på ett indiskt bröllop och gick på marknader. Det gäller bara att ha ett öppet sinne och leta lite själv så finns det massor av saker att hitta på.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är så otroligt många erfarenheter rikare som kommer att påverka mig både som privatperson och som fysioterapeut i många sammanhang. Jag försöker att ta till mig både det jag uppfattade som negativt och positivt och reflektera över hur jag vill använda detta för att förbättra min egen yrkesroll. Jag tror att jag fått en än djupare förståelse vikten av att ta hänsyn till vilken patient och vilka resurser jag har framför mig. Att det inte alltid finns ett svart/vitt svar.

Både på och utanför campus upplevde jag saker som jag aldrig skulle ha varit i närheten av hemma eller som vanlig turist i Indien. Jag känner tacksamhet över att få lära känna ett så häftigt land som Indien i alla fall  lite på insidan genom människor jag mött, platser jag besökt och kulturen jag upplevt.