Reserapport - KI-student
Lärosäte: University of California Los Angeles UCLA School of Medicine
Utbildningsprogram: Läkare
Utbytesprogram: INK
Termin: Vårtermin 14/15

Innan avresa

Jag bodde i Norra Kalifornien när jag var yngre och har letat efter ett  tillfälle att få åka tillbaka till denna fantastiska delstat, så när jag skulle söka utbyte så var valet självklart. Dessutom är UCLA ett bra universitet, och jag tyckte kursutbudet såg spännande ut.

 

Ansökan: Det är lite dock lite pyssel innan man kommer iväg. När man har blivit antagen från KIs håll så måste man ansökan till UCLA. Det är en hel del papper som ska fixas, t.ex. Ladok utdrag, ev rekommendationsbrev om man vill söka ”400”-kurser, foton, läkarintyg m.m. Ansökan ska skickas direkt till handläggarna på de kurserna som man söker, som sedan skickar vidare ansökan till Brandon som är ansvarig för utbytesprogrammet på hela UCLA. Det krävs alltså att man har bestämt vilka kurser man vill gå innan man skickar iväg ansökan. På UCLAs hemsida finns information om vilka kurser man kan söka samt kontaktuppgifter till kurssekreteraren. Där finns det även lite allmän information om kurserna, t.ex. hur en vanlig dag ser ut, om det är tjänstgöring på helger osv. Man kontaktar kurssekreterare om när man vill gå kursen och kollar om det finns plats de veckorna, och om det gör så det så brukar de skriva att det ”håller” platsen åt en tills de fått in den riktiga ansökan (alltså pappersansökan). Överlag var det lätt att få kontakt med handläggarna, men från vissa kurser fick jag aldrig något svar. Om det finns en kurs som man väldigt gärna vill gå men inte får tag på dem så skulle jag rekommendera att försöka ringa, telefonnummer finns på samma sida som kontaktuppgifterna. När man fått grönt ljus från kurssekreteraren så skickar man in ansökan med ”snail mail” till adressen som de anger och sen väntar på ett konfirmationsmail, det kan ta upp till några veckor. Min rekommendation är att börja söka kurser så fort som det går, då har man störst chans att få de kurserna man vill ha.

Angående hälsointyget så är det rätt bökigt. Man måste boka tid hos City-akuten eller liknande, där de tar alla vaccin-titrar, sätter PPD, tar urinprov osv. Jag tror att det kostade totalt ca 2 500 kronor, inklusive lungröntgen. Angående PPD/lungröntgen: Om man är vaccinerad (och därmed tror att man kommer få utslag på PPD:n), så fungerade det för UCLA att göra en lungröntgen direkt (och därmed slippa betala 500 kronor för en PPD). Däremot så fungerar det INTE att göra så till Harbor (ett av sjukhusen som kräver ett mer utförligt hälsointyg än UCLA), där de måste ha två stycken negativa PPDn, oavsett om man har en negativ lungröntgen eller inte. Det slutade med att jag fick göra 2 PPD + 1 lungröntgen för att visa att jag inte hade TBC. OBS! Harbor har lite andra extragrejer på deras hälsointyg, t.ex. 1-2 ytterligare titrar som de behöver. Dvs om du är intresserad av att söka Harbor, titta på deras hälsointyg INNAN du gör din hälsoundersökning, eftersom du annars måste gå tillbaka och komplettera med ytterligare blodprov (=dyrt och omständligt).

 

Visum: Det verkar vara standard för läkarstudenter från KI att åka på ESTA visum, och det gjorde även jag. Det kan man köpa några dagar innan (senast 72 timmar innan avresa) via en hemsida.

Jag hade med mig mitt antagningsbesked samt ett papper från Karin som jag visade upp i tullen, det blev lite gnäll innan han sa ”Well, they are not going to let you do anything at the hospital, you are not here for an exchange, you are doing an ”observationship”. Men han släppte igenom mig iallafall.

Ankomst och registrering

Om man har möjlighet att komma 1-2 dagar innan utbytet börjar så skulle jag rekommendera det. Till min första kurs på Harbor så gick jag dit vardagen innan och tog kort och skrev på ca 25 papper om att jag inte skulle stämma sjukhuset osv. Till både Cedars Sinai och UCLA sjukhusen krävs det att man gör en online-kurs i deras journalsystem (inloggningsuppgifter m.m. skickas några veckor innan kursstart). Det är olika kurser för CS och för UCLA-sjukhusen. Kursen tar ca 5 timmar, ingen överdrift. Det går ut på att man ledsagas genom olika delar av deras komplexa journalsystem, och ungefär var 30e sekund ska man trycka på en knapp för att komma vidare i kursen. Dvs det går inte att sätta på i bakgrunden och sedan göra annat, utan man måste sitta aktivt vid datorn i 5 timmar. Jag tycker att det är helt absurt, eftersom 98% av det man lär sig på kursen kommer man som läkarstudent aldrig ha användning för. Men det är väl bara att bita i det sura äpplet och räkna med 5 timmar/sjukhus i förberedelser.

Dessutom är ett hett tips att skaffa en simkort, det gör livet mycket enklare. Jag köpte T-mobile, 45 dollar i månaden för obegränsat samtal/sms och 1 GB surf, det fungerade bra. Kom ihåg att låsa upp mobilen innan du åker!

Ekonomi

Ekonomi: Jag vill gärna skriva att det är billigt att bo i USA, men jag tycker inte att det stämmer. Det beror ju delvis också på vad dollarn står i (ca 9 kronor under vår resa). Jag betalade ca 6000 kronor första månaden för boende, och ca 15 000 SEK/månad resten av tiden (se mer under boende). På en del placeringar får man gratis lunch (jag fick det på Harbor samt UCLA Santa Monica), annars kostar en standard cafeteria lunch 7-11 dollar. Såklart är det precis som hemma när det gäller ekonomi, om man lagar mat hemma och tar med matlåda så blir det billigt, om man äter tre mål om dagen ute så blir det dyrt. Jag skulle säga att restaurangpriser generellt sätt är snäppet billigare än i Sverige, men sen så ska man lägga på ca 20% (<15% anses ohyfsat enligt amerikaner om det varit bra service) i dricks, och då blir det inte så billigt längre.

Jag hyrde bil första tiden via Rent-a-Wreck, en väldigt bra bilhyrningsfirma. Det kostade ca 700 dollar i månaden, men då inklusive den extra försäkring som man måste köpa som inte täcks av försäkringen från kammarkollegiet. Jag kollade runt och det var det billigaste på marknaden, men dock inte särskilt mycket billigare än övriga bilfirmor, så om man vill ha en finare bil bör man söka sig till någon annan bilfirma. Å andra sidan är de så hjälpsamma och mysiga på Rent-A-Wreck West LA så att det kan vara värt att hyra där bara därför, samt att man inte måste så rädd om bilen eftersom de inte bryr sig om bilen lite ytterligare repor.

Jag skulle tippa på att jag gjorde av med ungefär ca 50 000 totalt (ej inklusive flygbiljett) på hela resan, och då köpte jag de flesta mål mat ute och levde ganska gott men absolut inte i någon överflödig lyx.


Transport: Om man har möjlighet att hyra bil så skulle jag varmt rekommendera det, både för att det är väldigt praktiskt i det bilburna Kalifornien, men också för att det ger en frihetskänsla. Det beror ju såklart på var man bor i relation till de sjukhus man är placerad på, det fungerade utmärkt för mig t.ex. att promenera till sjukhuset i Santa Monica. Det finns ganska mycket bussar och t.om. en metro, men den enda gången som jag försökte mig på att åka kommunalt så slutade det med att jag tog en Uber för att det var för krångligt. Däremot är det flera tidigare KI studenter som har åkt kommunalt, så det är ju absolut ingen omöjlighet. Uber är ju annars ett väldigt praktiskt transportmedel som används av alla i den här staden, och det är dessutom relativt billigt (i alla fall betydligt billigare än i Sverige).

Boende

Boende:

Jag bodde mina första veckor i Torrance, väldigt nära Harbor, och mina sista veckor i Santa Monica. Jag kan varmt rekommendera att bo nära Harbor om man går deras traumakurs, det är en tung kurs och det är jobbigt att behöva pendla. Jag hittade mitt rum via Craigs list, det var ett litet, ganska ofräscht rum med delat badrum/dusch i en ”dorm” (typ korridor) för 700 dollar i månaden. Men det låg som sagt väldigt nära sjukhuset, vilket var smidigt. Jag var så mycket i skolan så jag var inte så mycket i mitt rum ändå. Torrance är inte världens charmigaste område, men ganska nära (15 min med bil) till Redondo Beach där det händer en hel del. Jag vet att tidigare studenter har pendlat från Marina del Rey till Harbor och det verkar ha fungerat bra.

Min sista tid bodde jag via AirBnB i Santa Monica, jag hyrde ett rum i ett hus. Jag betalade ca 15 000 kr/månaden, och det var det absolut billigaste som fanns via AirBnB om man inte vill dela rum med någon. Så det är ganska dyrt att bo i USA helt enkelt... Man kan säkert komma undan billigare om man är flera stycken som delar på ett boende. Jag hade bil när jag gick på CS, tog 13 min på morgonen och 45 min – 1 timme på kvällen (LA traffic…). Santa Monica är annars väldigt promenadvänligt, och det går ändå att klara sig utan. Sista tre veckorna hade jag ingen bil och gick till och från sjukhuset varje morgon, det fungerade utmärkt.

UCLA hjälper inte till med att fixa boende. Tips: Craigs list, AirBnB, KI housing.

Studier allmänt

Se tidigare studenters beskrivning av hur systemet är uppbyggt.

Allmänt om hur det är att vara läkarstudent i USA:

Jag tror att jag har kommit fram till att det är så här: Det är lite annan mentalitet kring läkarstudenter och läkarstudenters roll i USA. I Sverige är det (i bästa fall i alla fall) fokus på att studenten ska lära sig så mycket som möjligt, i USA är fokus på hur studenten kan bidra så mycket som möjligt till verksamheten (och genom detta lära sig medicin). Det är en helt annan hierarki, underläkarna (interns) frågar/tilltalar nästan aldrig överläkaren direkt, det går alltid först till ST-läkaren som frågar ”chief” (sista året ST) som sen frågar överläkaren.  Det är helt enkelt mycket mer hierarkiskt, och studenterna är på botten. Så man blir inte ”gullad” med, utan får helt enkelt ta för sig så mycket det går och vara beredd på att ta lite skit, ibland får man kommentarer om att saker och ting går för långsamt eller att man borde vara bättre påläst osv. Jag tror att key är att inte ta det hela personligt när man bli ignorerad (t.ex. när läkarna bara springer ut ur rummet för att ronda och utan att säg till vart de ska eller att man ska följa med). Det är rätt hårt klimat överlag inom läkarkåren i USA, och särskilt för interns och studenter.


Olika typer av läkare:

MS3: 3rd year medical student (deras första året på klinik)

MS4/Sub-internship: 4th year medical student (det är vi det!)

Intern: Första året på residency (ST)

Residency: ST-läkare

Fellow: Specialistläkare

Attending: Överläkare

Kurser under utbytet

Kurser motsvarande termin 11 på KI

Introduction till Trauma Management @ UCLA Harbor Medical Center

Det här var min första kurs, vilket blev lite utav en chock. Jag jobbade 82 timmar första veckan… Det är flera andra KI studenter som har skrivit om den här kursen tidigare, men här kommer ytterligare en sammanfattning:

Man blir tilldelat ett trauma team, antingen Team A, Team B eller Team C. Varje team består av en chief resident, 1-2 övriga residents, 1 intern (typ AT-läkare, första års resident) och ibland en läkarstudent. Det är samma team hela tiden, så man jobbar med samma läkare. Schemat är upplagt så att dag 1 går man ca 05.30- 15, det är kallas “pre-call” och är som en vanlig dag på avdelning, man går runt och rondar på trauma teamets patienter. Dag 2 är “call day”, då går man ca 05.30 till 07.00 nästa dag (alltså 24 + timmar). På call day så det trauma team som man går med ansvarig för att ta alla trauma larm som kommer in. Vid larmen så är det emergency medicine (ED) som är ansvariga och kör ABCDE, och trauma teamet blir bara inkallade om det är ett verkligt trauma (bilolycka osv).  Det är även trauma teamet som tar över om patient behöver opereras akut. Det man gör på call day förutom att ta hand om trauman är att operera allmän-kirurgiska, halv-akuta fall, mycket appendektomier och cholecystektomier.

Som läkarstudent på traumateamet är man ansvarig för att komma in tidigare på morgonen och uppdatera ”listan”, som är ett worddokument med en sammanfattning av patienterna. Det innebär att man kolla upp ”vitals”, input/output, nya provsvar osv och för in det i dokumentet, det tar ca 45 min -1,5 och ska vara klart vid 06.15 då ronden börjar. När man rondar är läkarstudenten ansvarig för att bära med sig ”dressing materials” för att göra såromläggningar (sådant fick man inte lära sig på kirurgkursen direkt). I övrigt är det mycket upp till en själv vad man pysslar med, försöker hjälpa till så mycket som möjligt vid trauman och på operation. På operation är de oftast schyssta och jag fick alltid stå i såret och göra enkla grejer, typ sy i huden osv. Call days var oftast väldigt roliga, det var bra stämning och väldigt mycket ”team” känsla. Det var trevlig stämning i mitt team (verkar dock inte vara så i alla team), och till middag bjöd vid chief på take away (oftast chicken wings från ”Fatburger” tvärs över gatan).

 

Jag tyckte första veckan var ganska jobbig, av flera anledningar: jag visste inte vad som förväntades av mig som läkarstudent, det var väldigt långa timmar, jag kände mig allmänt dålig, det var väldigt svårt med alla förkortningar som amerikaner älskar, samt att det kändes som att de inte gillade mig som person (se mer under ”allmänt om hur det är att vara läkarstudent”). Jag lärde mig dock att inte ta allting personligt, och nu i efterhand så tror jag inte alls att det var så att de ogillade mig, det är bara att man behandlar studenter på ett visst sätt i det här landet.

 

Slutsats: En rolig men krävande placering, jag lärde mig massor och fick vara på häftiga operationer och se massor av grejer som jag aldrig sett förut. Jag tyckte det var bra att börja med den här placeringen eftersom jag i början var taggad på att jobba hårt, medan mot slutet av resan var mer sugen på sol och bad.

 

Förberedelser: Jag försökte förbereda mig genom att läsa på lite allmän bukanatomi, men det gav mig inte så mycket. Det går inte att läsa på till den här kursen för det kan komma precis vad som helst, det är nog bara att förbereda sig på hårt arbete och enjoy the ride!

 

High Risk Obstetrics @ Cedars Sinai Medical Center

Min andra placering var på det lyxiga sjukhuset Cedars Sinai i Beverly Hills. Kursen hette High Risk Obstetrics, och jag var placerad på deras Maternal Fetal Care Unit (MFCU), ungefär som svenska antenatalen + post-partum för högriskpatienter. När man är på MFCU är man även ansvarig för att kvinnor <37 v som kommer in akut till förlossningen (”MFCU consults”). Dagarna började 07.00 med ”Sign-out” (typ överlämning) från nattpersonalen till dagpersonalen. På dagen tog vi hand om patienterna på avdelningen och som sagt även på förlossningen. Som läkarstudent var jag ansvarig för ca 2-3 inneliggande patienter, vilket innebar att jag gick och undersökte dem varje dag, följde upp provsvar osv. Jag presenterade också de patienterna varje dag på ”sign-out” (se nedan). När det var MFCU consults så gick jag oftast och tog anamnes och sen rapporterade tillbaka till min läkare och vi undersökte patienten tillsammans. Jag fick göra en del, typ spekulumundersöka och ta GBS-swab, men inte göra vaginal undersökning (eller ”check” som amerikanerna säger). Jag var med vid några snitt och assisterade, samt en vaginal förlossning (då jag dock bara tittade på). Annars hängde jag mest på hon som var intern, som i princip skötte avdelningen. Klockan 18-19 varje dag så var det återigen ”sign-out”, men då till nattpersonalen.  Jag gick måndag till fredag och var ledig på helgen, men jag vet att det i kursbeskrivningen står att man ska gå nattjour var fjärde dag. Det var ingen som riktigt berättade för mig när jag skulle gå jour, och det var inte så att jag insisterade på att gå natt heller. Jag tycker att de var ganska schyssta mot mig och försökte engagera mig ganska mycket i det som hände på avdelningen, vilket ibland var svårt att hänga med i. Sen så är det ju precis som i Sverige, när det är ganska lugnt så är interns lugna och trevliga och kan undervisa lite/låta studenterna undersöka osv, men när det är väldigt mycket att göra (typ hela tiden) så springer interns runt som yra höns och då gäller det att suga sig fast som en blodigel. Det var lite samma som på Harbor, man måste verkligen visa framfötterna om man vill göra någonting alls, annars blir man lämnad i ett hörn. När man går fjärde året så kallas man ”sub-I”, vilket betyder att man ska förväntas göra ungefär det som intern gör.  Right... Jag försökte verkligen, men inte en chans att jag hade kunnat ta över interns arbete. Det ska tilläggas att det är precis på slutet av deras intern-year, och därmed är varma i kläderna och har koll på läget.

 

Som sub-i förväntas man hålla i en kort presentation om ett ämne inom ”High Risk obstetrics”, jag pratade om tuberkulos hos gravida kvinnor på ST-läkarnas begäran (annars får man själv välja ett ämne som man tycker är intressant). Presentationen hålls för läkarna på avdelningen inklusive överläkaren, vilket var sjukt nervöst, men det var trevlig stämning och det gick bra.  Samt att jag faktiskt lärde mig väldigt mycket på att göra min presentation och att träna på att hålla föredrag.

 

Överlag är det en otroligt stimulerande lärandemiljö, och det gäller alla mina placeringar. Varje fredag hade vi ”Didactics”, 3 timmar som var helt tillägnade undervisning. Först så gick man igenom en artikel inom ett visst ämne, sen kom en överläkare och föreläste inom ämnet för att avsluta med Jeoperdy eller liknande. Alla är väldigt hungriga efter kunskap och engagerade i alla aktiviteter. Varje onsdag var det M&M (Morbidity and Mortality) Conference, då residents presenterade diverse medicinska fall som de varit engagerade i. Det var oftast fall när någonting fått fel eller snett, och det var mycket kring vad man ska göra bättre nästa gång. I samband med detta blev den stackars läkare där framme utfrågad av överläkarna i rummet i stil med ”Why did you wait 24 hours before draining the abscess? What was your reasoning for x and x? What is the evidence for antibiotics treatment of abscess prior to surgery?”. Det kunde gå ganska hett till, residents blev verkligen grillade och skulle stå till svars för varenda liten del av handläggningen av patienten! Fascinerande. Om de inte kunde redogöra för vilka studier som de hade läst för att ta beslut kring handläggningen så fick de stå och skämmas samt uppmaningar om att ”do it better next time”. Varje gång jag gick ifrån M&Ms var jag så otroligt glad att jag inte kommer göra ST i USA, samtidigt som jag måste säga att det är en otrolig sporre till att läsa på. Det räcker inte att svara ”the attending told me to do it”. Så trots att det kan verka hårt, så måste det vara otroligt utvecklande att jobba där. Och det är fantastiskt att se hur duktiga de är att tolka forskning! Jag blev väldigt inspirerad och hoppas att jag kan ta med mig lite av deras entusiasm för evidensbaserad medicin med mig hem! Efter M&M var det  en extern föreläsare som pratade om något ämne, vilket alltid var intressant. De är verkligen bra talare amerikaner och vet hur man får folk att lyssna. Och vilka diskussioner efteråt! Jag kan sitta i timmar och lyssna på dessa intelligenta människor diskutera och dividera fram och tillbaka.

 

Förberedelser: Som alltid så är det ju roligare om man känner att man har koll på det medicinska innan, så det kan vara en ide att läsa på lite om de vanligaste tillstånden (PPROM, prematur förlossning, korioamnionit, CTG-tolkning osv). Jag fick en del frågor, men det var inte så spänt om man inte kunde svaret (vilket jag nästan aldrig gjorde, inte i början iaf). Det är nog mest ett sätt att få studenterna att tänka till ordentligt samt att lära sig till nästa gång. Jag kände dock att de hade mycket lägre krav på mig än på de amerikanska studenterna som förväntades kunna svara på deras frågor.

 

Infectious Disease @ UCLA Santa Monica

Min sista tre veckor tillbringade jag UCLA Santa Monica i vackra Santa Monica. Det var min enda internmedicinska placering, och det var en helt annan stämning. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det kanske helt enkelt var lite lugnare samt en annan typ av människor som jobbade där. Jag trivdes i alla fall väldigt bra, det är nog min bästa placering på hela läkarprogrammet! Det hade delvis att göra med att jag hade himla tur och hade tre stycken trevliga och oerhört undervisningsorienterade attendings (olika attendings varje vecka). De var guld värda!

 

Infektionsteamet bestod av mig, attending och ibland en resident (år 2). Det finns ingen infektionsavdelning, det tyckte att det var väldigt konstigt att vi hade sådana i Sverige. Infektionsteamet är enbart en konsultverksamhet, som blir konsultade om någon av de andra specialiteterna behöver hjälp. Det betyder att vi aldrig var ”primary” för någon av patienterna utan bara rådgivare/konsulter. När vi fick ett nytt fall så var mitt jobb att läsa på om patienten, undersöka och sen rapportera till överläkaren med en ”assessment and plan”. Då gick vi och undersökte patienten igen, och sen skrev jag en journalantecknings som överläkaren sedan snodde text ifrån till den slutgiltiga anteckningen (de var nya regler att läkarstudenter inte får skriva journalanteckningar). Vi följde sedan den patienten VARJE DAG till dess att vi ansåg att den var färdigbehandlad från vårt håll, vilket kunde bli allt från ca 4 dagar till flera veckor. Det finns ingenting som kallas telefonkonsultation i det här landet, antingen är man konsult och då följer man den patienten eller så är man inte involverad i patienten alls. När jag berättade om hur det fungerar i Sverige (att man ringer infektionskonsulten som oftast bara ger en telefonordination) så skrattade han och svarade ”But then how would I make any money?”. Det är ju så att de fakturerar alla patienter som de följer, och därför vill följa dem så länge som möjligt. Det betyder också att det inte är ovanligt att en multisjuk patient träffar upp till typ 5-6 olika ”läkarteam” varje dag. Det är alltså 6 stycken överläkare som kommer varje dag och frågar patienten hur hen mår och klämmer på magen… Dagarna slutade mellan ca 15-18 beroende på hur mycket det var att göra samt hur undervisningssugen överläkaren var. Ibland satt vi i någon timme och bara pratade om allt möjligt inom infektionsmedicin, och förstås mycket om sjukvårdssystemet i Sverige.

Varje dag fick man gratis lunch i ”Resident’s room”, där det också var någon typ av undervisning mellan 12-13. Ibland var det journal club, ibland någon som höll en föreläsning (ibland en videolänkad sådan) och ibland diskussion kring ett speciellt ämne. Det var väldigt trevligt och högt i tak, och som sagt gratis lunch. Det var även gratis Starbucks kaffe i kafeterian för läkare hela dagen, något jag saknat på mina tidigare sjukhus.

Överlag väldigt bra placering, schyssta läkare och ett mänskligt schema (inga nätter eller helger). Dessutom mycket spännande patienter och ”kul” att se deras antibiotikakultur (Vancomycin och Piptazo till alla). Jag rekommenderar varmt denna kurs!

 

Förberedelser: Jag förberedde mig genom att skriva ut häftet om antibiotika som vi fick på infektionskursen, vilket jag hade otroligt mycket nytta av. Däremot är det ingen idé att sitta och plugga in exakt vilket antibiotika man ger till vilket tillstånd i Sverige, för det är helt annorlunda här (och dessutom har de andra sorter antibiotika).

Språk och kultur

Språk
Jag hade inga problem med att förstå den "vanliga" engelskan, däremot var det lite jobbigt (särskilt i början) att förstå den "medicinska" engelskan. Både det att sjukdomar har andra namn (t.ex. KOL heter COPD), men också att man inte är van att beskriva status på engelska (t.ex. rassel = crackles). Dessutom har ju alla läkemedel andra namn än på svenska! Amerikaner ÄLSKAR förkortningar, och journalanteckningar består nästan bara av förkortningar (som man lär sig efter hand). T.ex. NAD (not acute distress), d/c/i (dry, clean, intact), N/V (nausea, vomiting), MAE (moves all extremities) etc.
Så det var lite jobbigt i början att behöva fråga om allting och framstå som okunnig, men det blev bättre mot slutet (och amerikanerna var ofta tålmodiga och förklarade gärna). 

Klädkod

Harbor: På Harbor var det scrubs + rock som gällde, och man var tvungen att ta med dessa hemifrån (jag hade blåa kirurgscrubs som alla amerikanerna tyckte var väldigt snygga). Däremot så hamnar man lite i en rävsax när det är call-day eftersom man är på operation, och de bara godkänner UCLA-scrubs inne i op-salarna (även om jag klarade mig genom att sätta på mig en engångsjacka utanpå mina scrubs). Jag fick låna ett par UCLA-scrubs av en kollega som jag kunde använda, annars kan man köpa dem på UCLA området (men de är ganska dyra…).

 

Cedars Sinai: På CS så fick vi ett kort som gjorde att man kunde hämta ut scrubs ur en automat. Utanpå scrubsen så hade man en läkarrock. Egentligen har läkarstudenter en kortare variant av läkarrrocken, men jag hade min som jag lånat från landstinget och det gick  bra det med.

 

UCLA Santa Monica: Propra kläder + vit läkarrock. Inga jeans, shorts, sandaler osv. Jag hade på mig finare byxor + skjorta varje dag, samt Nike Free gympaskor, och det fungerade. Finns tydligen en regel att skor ska vara heltäckande, dvs Birkenstock fungerar inte.

 

Det är standard i USA att byta om till scrubs (och eventuellt rock) hemma och att sen åka till jobbet i dessa kläder. Det är även helt ok att ha på sig scrubs om man mot förmodan får tid att lämna sjukhuset för att äta lunch.

 

Glöm inte stetoskopet!

Fritid och sociala aktivteter

Det är omöjligt att ha tråkigt i Los Angeles! Det finns hur mycket som helst att göra: vandra, surfa, shoppa, äta god mat, gå ut på krogen, sola och bada, museum, konserter, nöjesparker, you name it!

 

Det anordnas inga aktiviteter för utbytesstudenter via UCLA, men amerikaner är ju ett trevligt släkte och ofta villiga att bjuda in till diverse sociala grejer. Jag umgicks lite med interns och lite med andra läkarstudenter, även om både interns och läkarstudenterna här jobbar extremt mycket (de har nyligen infört ett tak på 80 timmar/veckan, men det är ingen som bryr sig om detta). 

Sammanfattning

Några fantastiska veckor i en fantastisk stad!

Jag här lärt mig väldigt mycket rent medicinskt och fått ta mer ansvar är någonsin tidigare under utbildningen på läkarprogrammet. Det har också varit spännande att ta del av ett annat sjukvårdssystem, och därigenom fått perspektiv på hur vi har det i Sverige. Dessutom har det varit fantastiskt roligt! Om jag fick välja om skulle jag inte tveka en sekund om att välja UCLA.