Varför just AKU?

Jag hade funderat på att åka till Pakistan på utbyte redan de första terminerna, för att jag har rötter i det landet och tänkte att det vore spännande att se sjukvården i ett land som jag har anknytning till.

Inför resan

Försäkring: Ordnas av studievägledare

Vaccinationer: Kontakta Wasa vaccination för boostervaccinationer samt ev tilläggsvaccin (jag tog mot tyfoid feber)

Ekonomi: KI:s LINK- avtal med AKU har upphört och därför fick jag endast resebidrag (7500 kr)

Biljett och visum: Billigast biljett hittas via sökning på nätet, se upp med giltighetstid för biljetten. Visum ordnas på Pakistans ambassad.

Pengar: Dollar är enklast att växla till rupies. Under min utbytestid hade kronan stark kurs, 1 kr = ca 11 rupies! VISA kort accepteras, men  det är bra att ha kontanter så att man klarar sig (kan förvaras i kassaskåp på hostlet).

Tips och råd: Det är också bra att besöka Andreas Mårtensson på IHCAR, som är ansvarig för KI-AKU utbytet speciellt för den som inte är insatt i Pakistan som land.

Inläsning:Vill man vara ambitiös och läsa på lite inför kursen (vilket jag tänkte men aldrig hann) kan man läsa om malnutrition samt vanliga infektionssjukdomar med fokus på de som står för barnadödligheten i denna del av världen.

Klimat och klädsel

Jag vara där oktober till januari, vilket var bra. I oktober är det 30+ och framåt vintermånaden blir det behaglig svensk sommartemperatur dagtid men kallt kvällar och mornar. Just på campus kan man gå klädd i västerländska kläder, men kanske inte alltför avslöjande dock. De pakistanska tjejerna har oftast traditionell pakistansk klädsel, shalwar kamiz, som är tunika med lösa byxor. På sjukhuset går man utan rock på barnliniken, men jag hade rock ändå (kan köpas i en kiosk på campus förca 30 kr!).

Agha Khan University

AKU  är ett privat sjukhus och universitet i Karachi. Det anses vara landets bästa sjukhus omed ett prestigefyllt läklarprogram. Campuset är mycket välskött med vackra byggnader och grönområden med dammr och en sportanläggning. Många av specialisterna har arbetat utomlands ex USA och Storbrittannien. Sjukhuset håller enligt pakistanska mått mätt och ffa om man jämför med statliga sjukhus mycket bra standard, men inte så hög som i Sverige.  Detta meför också att patienturvalet är från övre medelklass och överklass. Eftersom utbildningen bekostas ur egen ficka är majoriteten av barnen från överklassbakgrund. Dessa studenter lever med en fot i Pakistan och en fot i västvärlden, många av de har rest till Europa/Nordamerika och siktar på att söka ST i USA.

Min kontaktperson där, Mr Amin Lakhani är en mycket hjälpsam man som hjälper till med allt från tranport från flygplats till studierelaterade saker.

Boende och mat

Campuset och sjukhuset är byggt i varandra och det finns ett kvinnligt och ett manligt hostel. Det finns en huvudrestaurang och en del mindre cafeterior spridda över campus. Ekonomirätten kostar mellan 3 och 4 kronor (!) och kommer upptill ca 10 kr för övriga rätter. Hyran var 7000 Rs per månad för ett rum med säng, skrivbord och handfat, och delad toa och kök. Internetuppkoppling finns och i hostlet finns alltid åtminstone en ”housemother” som hjälper till med allt praktiskt. När man tröttnat på maten på campus kan man beställa hem mat, vilket går ganska snabbt och för en billig peng ex pizza från Pizza Hut för ca 25-30 kr.

Tre månader fördelade på 8 v sjukhusplacering  och 4 v öppenvård.

Jag började med sjukhusplaceringen och  gick med fjärdeårseleverna som redan hade gått öppenvårdskursen. Den var uppdelad i 4 v allmän pediatrik, 2 veckor subspecialiteter och 2 veckor på neonatalintensiven. Den rekommenderade kurslitteraturen var dels Kundi, som var en lokalt skriven bok, med ostrukturerat upplägg och faktafel, men som man behövde för inläsning. Utövder detta rekommenderades Nelson Essential, som var ganska djupgående men som jag köpte för att jag tyckte att Kundi ofta var ofullständig. Dessutom köpe jag Lissauer /Clayden  Illustrated Textbook of Paediatrics som var rekommenderad kurslitteratur för pediatrikkursen hemma. Studierna tog mycket tid, dels pga annat språk och upplägg, men också mer krav på teoretiska kunskaper. Alla studerade på egen hand och i princip alla dagar i veckan.

Schema

1. Avdelningsarbete (mån-tordag förmiddag)

Vi var ca 12 studenter som blev uppdelade i två grupper och varje grupp skulle ta hand om alla de patienter ens läkare hade. Vi förväntades dela in patienterna mellan oss och ta fullständig anamnes, status samt formulera en plan för vård. Vid ronderna fick varje student  presentera sin/sina patienter och man fick vara beredd på att få en hel del frågor kring sin patient men också annat! Detta var ganska krävande, särskilt för de pakistanska studenterna som bedömdes för detta och denna bedömning vägde mycket inför slutbetyget för kursen. Jag blev lite mildare behandlad. Avdelnings-arbetet byggde på principen att varje läkarkategori (underläkare, specialister och överläkare) alla gjorde sin egen bedömning och egna anteckningar i journalerna och detta tyckte jag var väldigt förvirrande när man skulle läsa journalanteckningar och förstå vad planen för patienten var.

2.      Mottagningspass (3-4 per vecka, vardagar för mig, de andra fick även helger)

Mottagningspassen var antingen eftermiddag (14.30-17) eller kväll (17-20) men var i praktiken 1-2 timmar längre eftersom man inte gick förrän ens patienter tog slut! Man tog egna patienter och sedan presenterade man för sin läkare. Detta var mycket lärorikt eftersom jag fick se en stor genomströmning av patienter men också mer tid med min handledare eftersom man var 1-2 studenter per läkare. Jag fick förmånen att ha bland de mest seniora läkarna, som var mycket pedagogiska och inte lika auktoritära somen del yngre läkare kunde vara. Läkarna man gick med hade sina subspecialiteter men hade också vanliga pediatriska problem och detta var ur inlärningssynpunkt perfekt. Jag fick även se många ”BVC” barn, dvs kontroller på bebisar.

3.      Föreläsningar etc

Vi hade föreläsningar några gånger per vecka, som låg kring luchtid.  Själva föreläsningarna var väldigt bra upplagda, men liknade mer ett förhör eftersom vem somhelst i publiken kunde få en fråga och man förväntades kunna svara, vilket ju skiljer sig från det katedrala upplägget man har här hemma. På avdelningen hade vi bedsideundervisning varje dag. Vi gick igenom olika ämnen enligt ett schema och även här förväntades vi komma dit påläsa, för ofta var denna undervisning mer som ett muntligt förhör.

4.      PSIL (Problem Solving Integrated Learning), varje fredag förmiddag

Vi fick ett fall utdelat en vecka i förväg, som vi själva i gruppen skulle formulera learning objectives till (lärandemål) och utifrån dessa skulle vi läsa på. Dessa fall krävde mycket inläsning, men det var mycket lärorikt eftersom vi tvingades till att tänka extra noggrannt på differentialdiagnostik och utredning. Själva PSIL passen leddes sedan mest av oss studenter, och lärarna blev mer av observatörer som ledde diskussionen.

Kurse avslutades med OSCE och ett muntligt förhör, som jag inte gjorde eftersom jag skulle tentera hemma.

Öppenvårdsplaceringen skedde på en klinik i ett slumoråde en halvtimmes bussfärd från Campus. Vi åkte dit varje förmiddag mån – tor och tog egna patienter. Detta skiljde sig från sjukhusplaceringen. Det var mycket fattiga barn, ofta afghanska flyktingar. Här var olika infektioner och malnutrition stora frågor. Alla kunde inte heller urdu (eller engelska) vilket blev ytterligare en utmaning. En vecka var vi placerade på vaccinationsmottagningen, och fick träna på att ge olika vaccinationer. Arbetet på öppenvården utgick från ett WHO dokument (Integrated Management of Childhood Illnesses, IMCI) som visar på handläggningen av de vanliga infektionssjukdomarna samt malnutrition. På fredagrna hade vi PSIL.

Sjukdomspanoramat var helt dominerat av infektionssjukdomar, men det fanns också en hel del ärftliga sjukdomar som exempelvis  thalassemi och cystisk fibros. Detta ska ses mot bakgrund av att kusingifte är mycket vanligt i Pakistan. I början var den stora svårigheten för mig det medicinska språket, som ju var engelska och som vi inte är vana vid i Sverige. Detta förvärrades av handskrivna (oläsliga!) journaler och ändlösa förkortningar som behövde tydas. Eftersom jag pratar urdu så var patientkontakten inget större problem och vid svårigheter brukade jag använda engelska vilket gick bra. Arbetsspråket är engelska ( läkarkåren pratar utmärkt engelska!) men en hel del urduord slinker med, vilket kan vara en svårighet för en student som inte pratar urdu. Nu när jag tänker tillbaka på studieupplägget kan jag se både för - och nackdelar. Fördelen är att den kliniska placeringen är oerhört lärorik eftersom vi förväntas ta mycket eget ansvar men också tänka mycket kring varje patient, vilket jag upplevt har varit mycket utvecklande för mig. Dessutom fokuseras det mer på det gamla hederliga anamnes och status, vilket jag tycket att man har backat på lite här hemma, till förmån för alla analysmetoder. Nackdelarna var att oerhört mycket fokus lades på detaljkunskap, prekliniska kunskaper samt utantillkunskap  och fattades detta sågs det som inkompetens. Undervisningen och avdelningsarbetet är extremt hierarkiskt, vilket till viss del hämmar mer fritt tänkande kring patienter och ev ifrågasättande av handläggning, vilket jag tycker att jag som student i Sverige inte har problem med.

Officiella språk i Pakistan är urdu och engelska och man klarar sig utmärkt med engelska i stadsmiljö. Utanför städerna finns många lokala språk för varje region, vilka skiljer sig mycket från urdu. På campus är arbetsspråket urdu.

Säkerhet

Pakistan är tyvär inte känt som att vara det säkraste landet i världen. Oroshärdar blossar upp lite varstans i landet och Karachi är inte helt skonat. På campus är säkerheten mycket bra och jag kände mig alltid säker på campusområdet oavsett tid på dygnet. Jag gick aldrig utanför campus ensam och försökte att vara försiktigt med mina kontanter och mobil, eftersom jag inte ville dra till mig uppmärksamhet i onödan. Jag hade fördelen av att se ”pakistansk ut” vilket gjorde att jag smälte in bland alla andra. I samband med en religiös högtid blev det bombattentat och väldigt oroligt i Karachi. Vi blev ombedda att helst stanna på campus och bussturerna till öppenvårdskliniken ställdesin  flera dagar. Jag blev samma dag kontaktad av personal från KI, vilket kändes betryggande. Syftet med  detta är inte att skrämmas utan att ge en realistisk bild av läget men också förmedla att är man försiktig och använder lite sunt förnuft går det bra!

På campuset fanns en sportanläggning med löparspår, gym och utomhuspool med bra standrard. Som utbytesstudent betalade jag 150 Rs per gång för att simma. I Pakistan kretsar mycket av det social livet kring familjen och familjevenemang. Det vanligaste sättet att umgås är kring en måltid, antingen hemma eller ute.  Det finns mat från olika delar av världen, från KFC till gatukök med traditionell matlagning. Pakistansk mat kan dock vara väldigt stark, speciellt för den som inte är van! Jag rekommenderar kinamat, exempelvis på Chinatown i Defence och grillad mat exempelvisi Barbeque Tonight. Om man vill ha en fin upplevelse finns restaurangen The Village vid stranden på Clifton som har den bästa buffe jag någonsin ätit. Eftersom  den svenska kronan står starkt i kurs jämfört med rupien blir allt ganska billigt. En middag på en fin restaurang kan t ex hamna på mellan 50 och 100 kr. En annan populär sak är shopping! Man kan handla allt från västerländska kläder , accessoarer etc till mer färglada pakistanska och indiska plagg. En shalwar kamiz är att varmt rekommendera (för tjejer) att prova på och som souvenir. Dels finns det shoppingområden i staden (ex Sadr och Tariq Road ) men också finare gallerior ex The Forum, Millenium Mall, Dollman mall etc där sakerna är ganska dyra men ändå billigare än i Sverige. Att pruta är regel, men det börjar bli vanligare med butiker med fast pris.     

Avslutningsvis är jag nöjd att jag åkte iväg till Pakistan. Jag har sett ett annat sjukvårdssystem och annat sjukdomspanorama och detta är en mycket nyttig erfarenhet att bära med sig i sitt framtida yrkesliv.