Jag läste alla kurser (ÖNH, oftalmologi, psykiatri och neurologi) för termin 9 i Grenoble och gjorde sluttentan i Sverige med mina kursare. Jag fick anstränga mig mer för att nå upp till lärandemålen mot om jag hade varit kvar i Sverige, och jag skulle tro att det är en erfarenhet jag delar med många andra utbytesstudenter. Som utbytesstudent har man en individuell studieplan vilket i realiteten innebär att man aktivt får söka upp de moment som krävs för att uppnå lärandemålen. Det gäller därför att tidigt (helst innan man börjar på en ny placering) ta reda på så mycket som möjligt om vad de andra studenterna får göra hemma i Sverige. Jag fick god hjälp av kurssekreterare i Sverige som postade föreläsningar som inte låg uppe på pingpong. För några seminarier i Sverige kunde jag även göra skriftliga varianter och skicka in och på så sätt få feedback.
Vad gäller det franska utbildningssystemet är det annorlunda mot i Sverige. Franska läkarstudenter kallas för externes och har från och med sitt tredje år kliniska placeringar. Deras placeringar är tre månader långa vilket innebär att de inte får se alla specialiteter. Aktiviteterna för läkarstudenter varierar något beroende på placering, men generellt kan man säga att läkarstudenterna förutom att bli undervisade även förväntas utföra administrativa uppgifter som de också får en (symbolisk) lön för. Detta kunde ibland komma i vägen för möjligheten att få se patienter men som utbytesstudent var man friare och kunde i högre utsträckning välja vad man ville göra. Vilket också är rimligt med tanke på att man har en mer begränsad tid på varje placering.
Dessa placeringar varade under förmiddagarna (tills de administrativa uppgifterna var uträttade) medan man på en del eftermiddagar hade föreläsningar. Jag följde också med läkare på konsultationer på eftermiddagarna. Det var bra eftersom att man var ensam student med läkarna då och kunde få ännu bättre undervisning och möjlighet till diskussioner.
På varje placering fanns det också seminarier och föreläsningar som brukade ges någon till några gånger per vecka, ofta på morgonen innan det kliniska arbetet började.
I slutet av varje placering redovisar man ett patientfall för de andra studenterna. Både av att göra detta och lyssna på andra studenters presentationer lär man sig mycket. Redovisningen sker som allt annat på franska.
Läkarna var nästan alltid tillmötesgående och vana vid utbytesstudenter. De flesta såg utbytesstudenter som en tillgång på avdelningen och var nyfikna på skillnader mellan systemen i Frankrike och Sverige. Jag fick aldrig någon formell introduktion när jag kom till en avdelning men de franska läkarstudenterna hjälpte mig snabbt att komma tillrätta. Mitt tips är att redan första dagen fråga läkarstudenterna om allt som man kan göra och se på just den kliniska placeringen. Det är också av dem man får reda på när man har seminarier och föreläsningar på kliniken.
Överlag är min upplevelse när jag jämför det franska och svenska utbildningssystemet att vi i Sverige har en mer studentcentrerad struktur. Just att våra kurser ständigt varierar i upplägg ser jag numera som en styrka då det möjliggör en optimering av inlärningen för studenterna. Det franska systemet med ständigt återkommande tre månader långa placeringar blir inte flexibelt och vissa placeringar verkar inte vara så lärorika för studenterna. Å andra sidan får man som fransk läkarstudent tidigt känna sig som en del av arbetet på en vårdavdelning vilket kan vara positivt. På sommarloven arbetar man också som undersköterska vilket jag tycker är bra att ha gjort som läkarstudent, även om många svenska läkarstudenter gör det ändå.
Överlag skulle jag säga att undervisningen i Grenoble var bra men att det krävdes mycket eget engagemang. Se till att försöka hänga med på så mycket praktiska moment som möjligt. Tänk gärna lite annorlunda, man kan göra saker som de franska läkarstudenterna inte gör.
Något som jag och en del andra utbytesstudenter som jag pratade med i Grenoble råkade ut för var att vi med kort varsel fick reda på att det inte fanns plats för oss på en placering. För mig hände det när jag skulle börja min psykiatriplacering. Jag lyckades ändå till sist få påbörja den men det var helt klart ett stressande moment. Mitt råd är därför att långt i förväg vara påstridig och verkligen se till att professorerna för avdelningarna du ska vara på har gått med på att ta emot utbytesstudenter. Det räcker alltså inte med ett okej från den internationella studenthandläggaren om man vill vara på den säkra sidan.