Efter att ha gjort både mitt examensarbete utomlands samt varit på utbyte i Liverpool var det en självklarhet för mig att söka utbyte utanför Europa också. De första två gångerna utomlands hade varit otroligt lärorika och roliga och jag ville definitivt ta chansen att åka iväg igen. Jag var främst intresserad av att söka utbyte i USA och Australien då jag ville se hur det var att arbeta i dessa länder, och se om det kunde vara ställen jag kunde tänka mig arbeta på efter examen. Att jag sen hamnade i just Minneapolis var faktiskt av en slump. Jag och min vän hade blivit antagna till ett annat universitet i USA först, men då de var tvungna att ställa in utbytet pga administrativa problem blev vi placerade i Minneapolis istället. Men detta kom att bli helt ok i slutändan ändå!

Ansökan från Sveriges sida var väldigt lätt. Det krävdes inte att man fyllde i så många papper, och inga särskilda vaccinationer eller intyg behövdes. Man behövde bara få ett papper ifyllt som visade att man tagit Hep B och TBC vaccin. Detta kan vaccinationscentraler hjälpa till att fylla i, dock tar de en väldigt hög avgift. Lättare är att bara få en valfri läkare (förslagsvis ens mentor eller husläkare) att signera pappret.

Som man nämnt i tidigare reserapporter tar det dock väldigt lång tid att få svar från universitet då Shannon (handläggaren där) inte är den snabbaste personen.  Och trots att vi hade läst reserapporterna från tidigare studenter tänkte vi att ”nej, men så illa kan det inte vara”. Men jo, det är det. Vi fick svar att vi blivit antagna till universitetet först en månad innan vi skulle vara där, och vi fick reda på vilka kurser vi skulle läsa 3 dagar innan vi började vår placering. Så att vänta med att skaffa biljetter och boende tills efter att man fått besked kan leda till att det blir väldigt dyrt.

Från Shannon fick vi ett brev att det räckte med ett ESTA visum för utbytet då vi officiellt sett inte skulle bli registrerade på universitetet som studenter. Men i passkontrollen blev det lite problem då de tyckte att vi borde haft ett studentvisum för att kunna praktisera på sjukhuset. Efter lite övertalning blev vi ändå insläppta, men med tillsägelsen att skaffa rätt visum till nästa gång, och att man med ESTA visum inte har rätt att praktisera på sjukhus utan endast observera. Så lyckligtvis gick det bra ändå, men man bör ha med sig antagningsbrevet från universitetet och vara beredd på att få svara på frågor om exakt vad det är tänkt att man ska göra under utbytet.

En annan sak att tänka på är att man absolut behöver en hemresa bokad för att kunna resa med ESTA visum. Detta hade vi inte gjort då vi inte var säkra på när och varifrån vi skulle resa hem igen, vilket resulterade att vi på flygplatsen när vi skulle checka in var tvungna att spontanköpa biljetter för hemresa för att få komma ombord på planet. Detta löste vi dock genom att köpa avbokningsbara biljetter och sen avboka de så fort vi landat i USA.

Det gick direkflyg till Minneapolis med SAS, men vi valde att åka via New York och vara där i några dagar innan utbytet. Generellt sett går det att hitta rätt så billiga inrikesflyg till Minneapolis från de flesta städer i USA, så egentligen spelar det ingen roll var man väljer att mellanlanda. Suncountry airlines, Frontier airlines och American airlines är några förslag på flygbolag där man kan hitta billiga inrikesflyg.

Vi var på plats helgen innan kurserna skulle börja. Detta gav oss tillräckligt med tid att göra oss hemmastadda i huset och orientera oss i staden och se var vi skulle vara första dagen. Av Shannon hade vi fått ett mail med en tid och adress där man skulle infinna sig första dagen, samt namnet på en kontaktperson. Så mycket mer information fick vi egentligen inte från henne och faktiskt så träffade man aldrig Shannon under hela utbytet. Alla praktiska saker med att skaffa passerkort, journal tillgång etc sköttes av avdelningen som man var på första dagen.

Det tillkom inga avgifter från universitets sida. Från KI fick man ett resebidrag på några tusenlappar och från CSN kan man ansöka om merlån om man vill. När man kontaktar CSN angående att man ska läsa kurser utomlands ordnar de även så att man kan få sitt studiemedel för de månader man ska studera utomlands i en klumpsumma. Detta underlättar saker då boenden som man skaffar ofta vill ha förskottsbetalning. 

Generellt sett är allt mycket billigare i USA. Dock beror ju detta lite på hur dollarkursen ser ut, och precis när vi åkte hade den gått upp en hel del, vilket ledde till att hela utbytet blev dyrare än först planerat. Boende, flyg och mat står ju för de största utgifterna, men om man ordnar de första två i god tid kan man oftast komma undan lite billigare. Sen är det ju väldigt mycket billigare att äta ute i USA, nästan till den grad att det bland mina kollegor var vanligare att köpa hämtmat att ha till middag varje dag än att laga mat själv. På sjukhuset finns det även bra kafeterior där man kunde äta en god och stor lunch för 4-6 dollar.

Precis som i Sverige så går det också att få många saker väldigt mycket billigare om man har ett studentkort. Tyvärr delar universitetet inte ut något sådant eftersom man officiellt sett inte blir registrerad som en student där. Detta är något som man bör försöka fråga Shannon om hon inte kan fixa inför kommande utbyten. För med ett universitetskort kan man ex då få ett busskort för halva priset och även priser för gym medlemskap och andra studentaktiviteter blir billigare. Men i många fall är detta saker som oftast går att förhandla sig till också om man resonerar med personalen och berättar att man är utbytesstudent men inte har ett kort.

Då man som sagt inte registreras som student på universitet hjälper de inte till med boende heller. Men då Minneapolis är en studentstad finns det gott om studentboenden att söka. Problemet med dessa är dock att de flesta vill att man minst skriver ett 6 månaders kontrakt. Dock går det att med lite övertalning att ordna med korttidskontrakt, men då ska man tänka på att boendena oftast inte har några hushållsartiklar och att man får tänka på kostnaden att köpa alla de grejerna.

För en studentlägenhet för 2 personer är kostnaden runt $600/månad/person om man delar sovrum, annars upp emot en $1000/månad/person. Och som sagt inkluderar detta inte hushållsvaror. En bra hemsida för att hitta studentboenden är:  http://collegestudentapartments.com/city/minneapolis-minnesota/

Att bo i studentlägenhet har både fördelen och nackdelen av att man är omgiven av andra studenter. Å ena sidan är det en kul social upplevelse, dock får man också stå ut med att ens lägenhetskamrater kan ha högljudda fester på kvällarna, eller kanske inte vara de mest ordningsamma personerna. En bra sak är dock att de allra flesta ställen har ett separat kök, så man behöver åtminstone inte dela det.

Men vill man bo lite mer avskilt och kanske har en tajtare budget bör man istället satsa på att skaffa ett boende via airbnb istället. Det var det vi gjorde. Vi var 4 tjejer som åkte till Minneapolis tillsammans, och vi hyrde ett hus tillsammans i Como området via airbnb. Det hade 4 sovrum, och allt inkluderat kostade det ca 8500kr/pers för 2 månader. Boendet kanske inte var det modernaste, men det var tillräckligt för de två månaderna vi var där.

Detta är något som faktiskt är väldigt vanligt i USA, att studenter hyr ett hus tillsammans där de bor. Så man kan också hitta annonser för studenter som söker inneboende, bland annat på craigslist, USA:s version av blocket. Men som med alla dessa hemsidor gäller det att använda sunt förnuft när man svarar på annonser. Airbnb är bra på det sättet att man betalar summan till deras företag först och så för de över pengarna till ägarna först när man är på plats och har bekräftat att boendet ser bra ut. 

Områdesmässigt skulle jag rekommendera att man bor nära campus, både av bekvämlighetsskäl men också för att detta område var väldigt trevligt och kändes tryggt. Dinkytown är ett område som ligger precis vid campus där det finns många resturanger/barer och är ett område där många studenter hänger. Det är också där de flesta studentlägenheter, sororities och fraterneties är belägna. Como och Prospect park är bra villaområden med goda förbindelser till campusområdena där man kan hyra hus. Uptown är ett trevligt litet hipsterområde söderut, som säkert är trevligt att bo på, men tyvärr finns det inga riktigt bra förbindelser till campus därifrån. Jag skulle undvika att bo i Downtown, främst för att detta inte var ett så kul område, men även för att det inte kändes tryggt på kvällarna.

I USA läser man ”pre med” i tre år på universitetet innan man börjar läkarlinjen. Man studerar under dessa tre år basal vetenskap så som biologi och kemi samtidigt som man oftast också förbereder sig för läkarstudier genom frivilligt arbete på sjukhus, forskning etc.  Efter dessa tre år söker man till medical school som är en fyra år lång utbildning. De första två åren är som i Sverige prekliniska och man läser mest anatomi, fysiologi, patologi m.m. Efter detta har man två kliniska år där man har ett antal olika rotationer, vissa ”core rotations” som är obligatoriska för alla, så som internmedicin och kirurgi, samt ett antal valbara kurser, ”electives”, som ger studenterna tillfälle att fördjupa sig i sina intresseområden.

Efter att man är färdig med läkarprogrammet söker man sin ”recidency”, specialisttjänstgöring. Första året av deras specialisttjänstgöring kallas för ”internship year” och är jämförbart med AT här i Sverige. Det är efter detta år som de får sin legitimation för att kunna praktisera fritt i hela landet.

Under läkarlinjen läggs väldigt mycket fokus på teori. Studenterna kan i många fall redogöra för exakta verkningsmekanismer för läkemedel och små detaljer som det inte läggs så mycket fokus på i utbildningen här i Sverige, men däremot får de inte utföra så många praktiska saker. Detta är dels pga försäkringsskäl, men även till följd av gammal tradition och hierarki verkar det som. Det var för mig väldigt förvånande hur lite till och med specialistläkare egentligen fick göra och hur allt var tvunget att dubbelgranskas av överläkarna.  Det är ett väldigt säkert men ineffektivt system.

Ett exempel på detta ses när man rondar på avdelningen. Studenter och residents förväntas komma in tidigare på morgonen för att ronda alla sina patienter innan överläkaren kommer, för att sen ronda igen tillsammans med överläkaren. Tanken med detta är att studenterna och specialisterna ska vara väl pålästa om sina patienter, och oftast har överläkaren som förhör under ronderna. Att bli förhörd på olika sjukdomstillstånd och behandlingar är något som är väldigt vanligt, både under föreläsningar och klinik, och det läggs som sagt väldigt mycket fokus på att kunna all teori. Men det som är förvånande är att när det sen kommer till att utföra saker som t.ex. ledpunktioner eller lumbalpunktioner är det helt otänkbart att studenter ska får göra detta och det läggs inte alls lika mycket fokus på att låta studenterna utveckla sina praktiska kunskaper. Självklart finns det undantag, och vissa läkare låter även studenter få prova på att utföra saker, men i det stora hela var undervisningen väldigt mycket mer teoribaserad än praktiskt baserad av det jag såg under min tid där.

Att vara läkare i USA är snarare en livsstil än ett yrke. Läkarnas liv kretsar i många fall kring jobbet och ofta arbetar de över 60 timmar i veckan. Detta gäller särskilt för specialistläkarna. De var oftast där innan jag började kl. 7.00 och stannade kvar långt efter att jag hade gått vid 17.00 tiden. Det finns en anledning till att de kallas ”residents”, för de bor praktiskt taget på sjukhuset.

Det som är viktigt att förstå är dock att de till viss del gör detta därför att de får betalt per åtgärd och hur många patienter de träffar. Så det finns en stark finansiell motivation att stanna kvar på jobbet. Den fasta månadslönen utgör en väldigt liten del av totallönen och därför överbokar man sina mottagningar och klämmer in så många operationer man kan under en dag. För min del tar jag gärna lunchraster, fikapauser och ett liv utanför sjukhuset framför att tjäna mer pengar. Men är det ett viktigt mål i ens liv, ja då finns det mycket pengar att tjäna i USA.

Läkaryrket har också en helt annan prestige i USA än här i Sverige. Att vara läkare där är respektingivande och de allra flesta patienter följde läkarnas ord som lag, för läkarna var ju de som alltid visste bäst. Detta speglade sig också ofta i patientmötena som till största del styrdes av läkarna som berättade för patienterna vad det var för fel på de och hur de skulle åtgärda det. Något patientcentrerat samtal såg jag inte till under min tid där! Det tog ett tag att vänja sig vid detta, men jag tror nog aldrig jag riktig vande mig vid att bli kallad ma’am av patienter.

En sak som är väldigt omdebatterat med sjukvården i USA är det här med försäkringar. Till skillnad från Sverige där det är en självklarhet att man kan uppsöka valfritt sjukhus och där få bästa möjliga vård så får du i USA endast den vård du är försäkrad för, på just den plats din försäkring gäller. Det var otaliga gånger jag hörde en läkare säga: ”ja min rekommendation är att du opereras, men täcker din försäkring det?” Att det ens ska vara en faktor i vilken typ av vård man får är väldigt svårt att acceptera när man kommer ifrån ett land som Sverige.

Men det intressanta var att när jag pratade med sjukvårdspersonal om hur vården i Sverige var uppbyggd fick jag från vissa kommentaren: ”Men vad gör du om du vill få bättre och snabbare vård?” För många där var det en självklarhet att man förtjänade bättre vård om man hade ”arbetat för det”. Den mentaliteten var något som jag fann främmande.

I övrigt är det inte så stor skillnad att jobba i USA. De har ett elektroniskt journalsystem och många praktiska saker liknar den svenska sjukvården. Dock finns det vissa små skillnader som är bra att känna till. 

Kläderna: du ska ha på dig ”fina kläder”. Dvs kostymbyxor/knälånga kjolar och skjorta eller en finare blus. Hur välklädda folk är skiljer sig från avdelning till avdelning, men mitt tips är att vara overdressed första dagen och sen se hur det ser ut på ens avdelning. Ovanpå kläderna ska man ha på sig en vit rock. Studenterna har på sig korta rockar som går ner till överdelen av låren. En tumregel är att ju högre ”rank” man har desto längre är rocken. Dessa rockar finns att köpa i kårhuset för ca 180 kr.

Gällande språket så var själva kommunikationen på engelska inget problem över huvudtaget. Däremot kan det vara bra att veta att de använder sig av väldigt många förkortningar i journaler vilka ibland kan vara lite klurigt. Även andra saker som annars är väldigt simpla så som referensvärden kunde ibland bli förvirrande då de använder andra mått. Samma sak med läkemedelsnamn, ex acetaminophen istället för paracetamol.

Minneapolis är en stor studentstad. Universitetcampuset tar upp en stor del av staden och de har ett väldigt rikt universitetsliv med massor av aktiviteter och evenemang som pågår året runt. Detta var något som var helt fantastiskt att se och något som jag verkligen saknat här i Sverige. Där var gemenskapen och universitetsandan väldigt stark, och ex såg man när man gick genom campus hur alla gick runt i ”University of Minnesota” kläder.

Denna genmenskap visade sig inte minst när deras universitetslag spelade matcher. För Minneapolis är också en idrottsstad där universitetslagen får minst lika mycket publicitet som de professionella lagen. Under tiden vi var där lyckades vi se både american football matcher och baseball matcher och det var en verklig amerikansk upplevelse!

En sak som också är väldigt bra med Minneapolis är att det till skillnad från många andra stora städer i USA är en väldigt gå- och cykelvänlig stad. Dessutom har de väldigt bra kollektivtrafik, så det var inga som helst problem med att ta sig runt utan bil. http://www.metrotransit.org/ är deras version av SL, och där kan man hitta tidtabeller och linjekartor. Det går från flygplatsen i Minneapolis en spårvagn direkt in till stan vilket är väldigt smidigt. Dessutom förbinder spårvagnar de olika campusområdena till varandra, så att förflytta sig inom universitetsområdet är väldigt lätt. Ett månadskort kostar $59 dollar om man inte har studentkort. Annars finns det citybikes att hyra för 15$/månad.

När vi var där under våren var vädret ändå ok nog att cykla. Men för er som reser under vintern skulle det nog inte rekommenderas då invånarna där berättade hur temperaturen under vintrarna kan ligga på -30 eller till och med -40 grader. För er som åker under vintern skulle jag då hellre se till att bo nära en busshållsplats eller spårvangsstation.

Det finns verkligen något för alla i Minneapolis: vacker natur, museér, konstutställningar, teater, idrottsmatcher och självklar bra shopping i from av Mall of America – amerikas största mall. Den är så stor att den rymmer ett helt nöjesfält däri! Och då det som sagt är en studentstad kan man lita på att det alltid finns evenemang som anordnas av studentkåren om man skulle ha det tråkigt. Av Shannon hade vi fått en lista på andra utbytesstudenter som var där samtidigt som oss, och tillsammans gick vi på utomhus konserter, trivia nights, discobowling, filmkvällar, knytkalas och mycket mer.

Kort sagt var det sällan en tråkig stund i Minneapolis!

Vill du uppleva hur universitetslivet i USA är rekommenderar jag dig starkt att åka till Minneapolis! Det var fantastiskt kul att få vara på detta enorma campus och vara omringad av så många universitetsstudenter från hela världens hörn. Minneapolis har allt som en storstad har, men med en hemtrevlig småstadskänsla!

Mitt mål med denna resa var att se hur det det är att arbeta i USA, och det känner jag att denna resa verkligen hjälpte mig med. Funderar du ens det minsta lilla på att se hur det är att arbeta i USA tycker jag att du ska ta chansen och åka dit. För att läsa om det och uppleva det är två helt olika saker.

Jag är riktigt glad att jag åkte på utbytet. Jag hade det fantastiskt kul, som alltid när jag åkt på dessa resor, och jag har kommit hem med massor av nya erfarenheter och minnen för livet.

Tveka inte! Åk!