Redan från första terminen på KI hade jag bestämt mig för att åka på utbyte någon gång under utbildningen. När det var dags att söka föll valet på Uganda och Makerere universitet eftersom jag ville se något som var så olikt det svenska sjukvårdssytemet som möjligt. Jag är otroligt nöjd med mitt utbyte och rekommenderar verkligen alla som funderar på att testa ett annorlunda utbyte att söka!

Efter att ha blivit nominerad till utbytet ifrån KI så fick jag en stor bunt med papper med all information jag kunde tänkas behöva från Makerere. Ansökningspapprerna var lätta att fylla i och internationella studievägledaren från KI kunde hjälpa till att svara på alla eventuella frågor. Ansökan skickades sedan via mail till internationella studievägledaren på Makerere. Hon är inte den bästa på att svara på mail och vi behövde be om hjälp från KI för att få svar på ansökan, men efter det var det inga problem. I ansökan ska man önska vilka kliniska rotationer man vill göra under sitt utbyte. Det står att man ska rangordna vilka man vill göra helst och sätta andrahandsval. Det slutade med att vi blev inplanerade på alla vi hade önskat, inklusive våra andrahandsval. Väl på plats gick detta att ändra så att vi slapp göra placeringar på 1 vecka överallt. I praktiken så går det att på plats bara säga var man vill vara den veckan så löser det sig oftast, men det kan bli fullt på populära placeringar så som kirurgakuten, så det är ändå smart att noga tänka igenom var man vill vara på sina rotationer.

Vaccinationer behöver självklart ses över innan avresan. Vilka vaccinationer du behöver beror på vad du har sedan tidigare. Gula febern krävs för att komma in i landet och malariaprofylax rekommenderas.  Tyvärr kunde jag inte ta något malariaprofylax då jag fick biverkningar även av Malarone, men det blir en lite mer nojig resa utan. Jag tog även meningokockvaccin, vilket kändes tryggt med tanke på alla meningiter jag kom att handlägga på barnakuten.

Visum ordnas på flygplatsen vid ankomst. Vi köpte ett turistvisum för 50 USD, tänk på att ha det i kontanter. I övrigt kan det vara bra att ha med USD då alla turistaktiviteter prissätts i USD och inte uganda shilling.

Flygbiljett behövs också, det finns många flygbolag att välja på. De flesta av oss som var där samtidigt flög med Ethiopian via Addis Abeba. Jag tyckte det fungerade utmärkt, vi fick betala runt 6000 för flygbiljetten.

Jag vill också tipsa om att läsa på om den ekonomiska och politiska situationen i Uganda. Korruption är ett stort problem och det är av värde att sätta sig in i hur vissa saker i samhället fungerar innan man kommer dit. Jag läste Global Hälsa termin 10 och tyckte att det var väldigt bra att ha det färskt i minnet.

Tips på bra saker att ha med i packningen:

-  Ficklampa. De flesta gatorna saknar belysning.

-  Kläder att ha på sjukhuset. Det är ok att ha vanliga sjukhuskläder på sjukhuset, men man måste ta med dessa själv.

- Handskar. Finns på de flesta ställen, men oftast fanns bara sterila handskar, vilket är lite bökigt. Bra att ha ett gäng i fickan.

- Handsprit. Finns inte överallt. Jag förbrukade ca 1 liter på mina veckor där. Vi hade större förpackningar som vi fyllde över i mindre flaskor att ha i fickan.

- Bekväma men snygga skor till sjukhuset. Viktigt att de är bekväma. Du står på betonggolv hela dagarna och blir trött.

- US-dollar, både till visum och eventuella safariresor inom landet. Uganda shilling tog vi ut från bankomater på plats.

 - Myggmedel! Mygga luktar godare än de som finns att köpa på plats.

Vi var tre stycken KI studenter som flög ner samtidigt. Vi blev upplockade på flygplatsen av en chaufför som den internationella studiekoordinatorn skickade. I efterhand fick vi reda på att vi inte skulle ha betalat mannen som hämtade oss, men det visste vi inte då så vi betalade för oss. Så det är bra att fråga om det när man bokar transporten med studiekoordinatorn. Han körde oss i alla fall till vår dörr och pekade ut hur vi skulle hitta till varandra eftersom vi bodde på olika ställen.

Vi var på plats på lördagen och började på måndagen. Det var tillräckligt med tid för att hinna ordna med det som behövdes innan starten. På söndag förmiddag kom några lokala studenter och hämtade oss vid vår lägenhet och tog med oss på en guidad tur på campus och delar av Kampala. De visade oss till den internationella studiekoordinatorns kontor . Det är där man kan byta om och lämna in sina sjukhuskläder på tvätt. Här träffar man även de andra utbytesstudenterna och byter tips och erfarenheter. Vi blev även runtvisade till specifika platser på sjukhuset som vi sa att vi skulle vara på, innan en lång promenad ut på campus och i staden. Den här turen tog 6 timmar, så det kan vara bra att ha bra skor att gå i och säga ifrån om man blir för trött. Ett lokalt SIM-kort är ett måste att skaffa! Se till att ha med en olåst telefon eller var bered att köpa en på plats. Har man en dyr fin telefon hemma kan det vara bra att köpa en billig på plats. När jag var där använde alla internationella studenter Orange, vilket fungerade bra och gick även att ringa till Sverige för ett relativt bra pris (ca 15 kr för 10 minuter). Det är mycket billigare att ringa till de med samma operatör, så det är smart att skaffa samma som övriga internationella studenter då det framförallt är dem man kommer att kontakta.

Hur mycket pengar som spenderas på utbytet beror helt på dig själv. Generellt kan man säga att det mesta är lite billigare än vad det är i Stockholm, men eftersom man är på en ny plats med mycket att göra så går det åt en del pengar ändå. Valutan som gäller är Uganda Shilling och när jag var där var 10 000 shilling = 27,50 kr. En lunch på sjukhuset kostade mellan 4000 och 7000 shilling. Att åka med de lokala minibussarna (kallas taxi eller matatu) kostade mellan 500 – 1000 shilling, en privat taxi (special hire) kostar inom staden 10000-20000 beroende på hur långt du ska åka och hur bra du är på att förhandla, oftast max 15 000. Det finns väldigt mycket bra och otroligt prisvärda restauranger i Kampala, vilket gjorde att vi ”passade på” att äta gott och gå ut och äta många kvällar i veckan. En måltid inklusive dryck kan gå på 50-110 kr. Men vill man leva billigare så har de flesta boendealternativen kök så att det går att laga egen mat och det finns mat att köpa på gatan för mycket lägre priser. Kom också ihåg att pruta på frukt och grönt som man bäst handlar på marknaden mellan sjukhuset och campus, men pruta lagom - de som du handlar av har inte mycket pengar att röra sig med själva. Ska man åka på safari och rafting så kostar det några tusenlappar också, för en långhelg på safari får man räkna med 400-500 USD och det är inte gorillatrecking som är betydligt dyrare. 

Boende är inte särskilt svårt att ordna och det finns ett antal olika boendealternativ. Bland de papper som man får ifrån KI fanns en lista på flera boendealternativ som man själv kan kontakta. Vi var 4 studenter från KI som var i Kampala samtidigt som delade på en stor lägenhet precis utanför Makerere campus, vilket fungerade väldigt bra. Ett annat populärt alternativ är Edge House som ligger på Makereres campus. På Edge House kan man både dela rum med andra och ha eget rum, men man delar kök och allmänna utrymmen med andra. De studenter som bodde där trivdes väldigt bra och det är ett bra sätt att lära känna andra internationella studenter.  Dock var det flera som hade bokat rum på Edge house och sen inte fick plats när de väl var på plats i Kampala. I de fallen hjälpte personalen på Edge House till med att boka om till Ham Towers lägenheter, som också var helt okej boende som ligger precis utanför campus och på ungefär samma avstånd till sjukhuset som Edge House.  Man kan även boka lägenhet direkt på Ham Towers. Väl på plats går det också att få tag på lägenheter via Air BnB, men det är lättare när man väl är i Kampala än på distans ifrån Sverige och det är värt att dela med någon då det annars kan bli väldigt dyrt (plus tänk på säkerheten och titta inte på lägenheter ensam, ha alltid med dig någon). Vi betalade 11 USD per natt för vårt boende, och någonstans där ligger kostnaderna för de flesta boenden.

Boendet på landsbygden ordnades av internationella studentkoordinatorn på Makerere efter att vi kommit fram. Det var inga problem alls. På det stället vi var så ingick mat i boendet, men detta var lite olika på olika placeringar.

Det går dock inte att komma ifrån att boendestandarden generellt är något lägre än vad man är van vid. Vi hade oftast el och varmvatten, men under en period saknade vi el i 48 timmar. Så gott som alla utbytesstudenter hade kackerlackor och vi hade även en mus som bodde i en garderob under en period. Jag tyckte inget av dessa saker var ett så stort problem, man vande sig snabbt. Vi som utbytesstudenter bor ändå mycket bättre än många ugandier, så det är svårt att klaga.

I Uganda är läkarprogrammet 5 år, där de sista 2 åren är helt kliniska. Under år 4 och år 5 gör studenterna kliniska rotationer med viss undervisning i form av PBL-seminarier och bedside undervisning. De här två sista åren är väldigt lika, man roterar på samma kliniker båda åren, så du kan träffa på både fjärdeårs- och femteårsstudenter på alla placeringar då gör. De flesta studenterna får betala för sin utbildning, om man inte har haft turen att få ett stipendium. Efter grundutbildningen gör de 1 års internship (som vår AT) där de roterar inom pediatrik, obstetrik och gynekologi, internmedicin och kirurgi. De jobbar nästan jämt och får ganska lite betalt. Därefter jobbar de flesta för att få ihop pengar att ha råd med recidency (motsvarande ST) som de måste betala för att få göra, och den är på 3 år. Under min tid på Mulago blev det viktigt att förstå vilka som fick betalt/betalade för att vara där för att förstå arbetsmoralen. Interns hade inte fått lön på 3 månader och strejkade och ST-läkarna kunde försvinna spårlöst till sitt extrajobb som de behövde ha för att försörja sig. Att förstå deras ekonomiska situation underlättade när man kände sig som mest frustrerad över att bli lämnad ensam på avdelningen.

Det är en tydlig hierarki i sjukvårdssystemet i Uganda, som gör att ronderna kan kännas väldigt långsamma jämfört med hur det ser ut i Sverige. Först förberedde AT-läkarna och studenterna patienter att presentera på storronderna. Sen förberedde ST-läkarna samma patienter och dubbelkollade studenterna/AT-läkarnas arbete. Sen kom överläkaren (senior consultant) och gick runt till alla patienter och dubbelkollade allting en gång till, denne hade med sig alla andra som arbetade på avdelningen som en lång svans. Ofta var storronderna ett väldigt bra inlärningstillfälle, om man hade turen att ha en pedagogisk överläkare, vilket jag hade. Dock pratar de flesta väldigt tyst, så man måste stå nära för att höra.

De lokala studenterna kan ofta bli rätt hårt utfrågade och det är inte så högt i tak för frågor från deras sida. Om man inte kan en fråga och ingen annan i gruppen kan svara så är det inte ovanligt att man blir tillsagd att gå hem och läsa på, istället för att läraren förklarar det hela. Som utbytesstudent kommer man mycket lindrigare undan. Det är ingen som ställer några krav på att du ska kunna något och man kan alltid ursäkta sig med att det är annorlunda sjukdomar i Sverige (vilket oftast är sant). Där de lokala studenterna kunde vänta sig en utskällning om de svarade fel så kunde jag lugnt svara det jag trodde var rätt. Det är också högre i tak för frågor och jag tyckte att mina frågor oftast togs emot på ett positivt sätt. Ibland kunde det uppskattas bland de lokala studenterna att jag tog smällen och ställde frågorna och svarade fel, men ibland kunde man märka en viss irritation över att den vita tjejen kommer och kan saker. Det beror nog väldigt mycket på vilka personer som finns i gruppen och man känner snabbt av det, men det är bra att tänka på.

De Ugandiska studenterna är väldigt duktiga på att förlita sig på sina statusfynd och därmed väldigt duktiga på status. Jag kan varmt rekommendera att följa med när de går runt och förbereder patienter inför ronden och passa på att träna på status. Jag har lärt mig väldigt mycket på det. Det är även det bästa sättet att få fråga patienterna saker eftersom du har med dig ugandiska studenter som tolk.

Det är viktigt att följa det formella i hierarkitrappan. Tilltala alla med Doctor om du är osäker på en titel och kom allmänt ihåg att du står längst ner. Men som utbytesstudent kommer du ändå sticka ut en hel del och dem flesta har förståelse för att du kommer att göra bort dig till och från. Det hör till när man kommer till en ny kultur.

Generellt att tänka på när man pratar med en patient är att det aldrig är upp till dig som står längst ner i hierarkin att bestämma vad som är relevant eller inte i anamnestagningen, allt ska med, inklusive vilket typ av hem man bor i, eldar med kol eller ved och hur patientens ekonomiska situation är. Det här repeterar alla som pratar med patienten, fram tills överläkaren kommer. Det är överläkaren som får sålla, fram till dess så ska allt antecknas i journalen. Det här känns väldigt omständigt när man kommer från Sverige.  Det är pappersjournaler som används över hela landet och en lång rad med förkortningar som du inte kommer att fatta intuitivt. Folk kommer skratta åt dig när du kommer med dumma frågor om journalerna och det är en bra isbrytare.

Jag valde att spendera 2 veckor på ett landsbygdssjukhus, Buluba hospital. Ute på landsbygden såg det ganska mycket annorlunda ut. Där fanns det 3 läkare och ett antal medical officers. Medical officers har en lite kortare utbildning som är väldigt kliniskt inriktad. I Buluba så såg de oftast patienterna innan de fick träffa en läkare. Vissa patienter hanterade de själva och när de inte visste hur något skulle handläggas så fick läkarna träffa patienten. Eftersom det var ett mycket mindre sjukhus så blev hierarkin inte lika tydlig och vi var också de enda studenterna. Här kunde också alla läkare lite av allt. De hade sin egen avdelning som de rondade och sina operationer, men alla kunde göra de andras arbete vid behov. 

På sjukhuset har de flesta lokala studenterna på sig kjol och blus eller klänning, killarna har skjorta och finbyxor. Jag valde att ta med sjukhuskläder från Sverige och använde endast dessa. Det var aldrig någon som kommenterade det och de verkar vana vid att utbytesstudenter gör så. Viktigt är dock att ha bra och bekväma skor. De rekommenderas att ha skor som täcker tårna och är någorlunda fina. 

I Uganda talas många olika språk och ingen kan kommunicera med alla. Huvudspråken är ändå luganda och engelska. Arbetsspråket inom sjukvården är engelska och all vårdpersonal kan engelska. Bland patienterna är kunskaperna inom engelska varierande, en stor del talar ingen engelska alls. Luganda talas av desto fler, men inte heller det är helteckande. I olika delar av landet dominerar olika språk. I Buluba med omgivning talades en del Swahili. De flesta är vana vid att behöva översätta och det var oftast inga problem att hänga med i vad som händer trots spårkförbistringarna.

Det är väldigt uppskattat om man försöker lära sig några fraser på luganda. Makerere universitet ordnar en kurs på tre lektioner i luganda, jag rekommenderar att man går på dessa. Det var högt tempo och en ganska liten del fastnade, men bara att kunna säga Hej, hur mår du är en bra isbrytare och kommer göra ditt liv så mycket enklare. Det är vanligt med direktöversättningar från luganda till engelska som blir lite märkliga, så att lära sig delar av språket hjälper till att förstå engelskan. Om någon frågar hur din natt varit så är det inte för att de är väldigt nyfikna, det är bara så man direktöversätter god morgon.

Det är lika bra att göra sig förberedd på att sticka ut som svensk i Uganda. Du ser helt enkelt annorlunda ut, folk kommer på en gång veta att du inte är därifrån. Barn (och ofta även vuxna) kommer ropa Muzungu (vit person) efter dig. Det är till en början påfrestande att känna sig så utpekad, men man vänjer sig ganska fort. De allra flesta vill bara väl, många är bara nyfikna på var du kommer ifrån och vad du gör där. Man är trevligare än i Sverige. Det hjälper ens vardag att snabbt lägga till sig med en mängd extra sociala uttryck när man går in i en butik eller kommer in på avdelningen, hälsa på alla och fråga hur deras natt/dag varit.

Angående säkerheten så var det något som de flesta här hemma oroade sig mycket över. Den största säkerhetsrisken i Kampala är trafiken och främst motorcykeltaxin. Åk inte dessa, det är bara en onödig risk. I övrigt kände jag mig oftast trygg under utbytet. Det förekommer rån mot vita personer och det är så klart bra att vara medveten om att man är extra utsatt för detta som vit, du ser rikare ut än alla andra. Man behöver ju inte ta med alla sina dyrbaraste ägodelar när man skulle ut och äta på kvällarna. Vi rörde oss heller aldrig själva ute när det var mörkt och tog taxi när vi skulle någonstans senare på kvällen. Om du träffar några taxichafförer som du litar på så är det en bra ide att ta deras telefonnummer så att du har någon att ringa om du behöver skjuts någonstans.  

Det ordnas inte mycket sociala aktiviteter från Makerere universitet. Vid ankomst blev vi runtvisade av studenter från Makerere och de bjöd med oss på en kväll med traditionell dans och buffé. Båda dessa var jättetrevliga aktiviteter, men det var allt de ordnade.

Alla utbytesstudenter går på morgonen till den lokala studentkoordinatorns kontor, det var där man kunde lämna sin väska under dagen och det fanns också ett omklädningsrum att byta om i. Alla åt även lunch på the good samaritan, det bästa lunchstället på sjukhuset. Det här är bra ställen att lära känna de andra utbytesstudenterna som är de som man umgås mest med.

Det finns mycket bra restauranger i Kampala och vi gick ofta ut och åt. Indisk mat är stort och finns överallt, till och med på sjukhuset kan man köpa samosa och på gatorna sälls chapati överallt. Jag åt bland den bästa indiska mat jag ätit under mitt utbyte. Men det finns även god sushi och allt annat man kan tänka sig. Vi gick ofta ut och åt helgfrukostar på något av de trevliga fik som finns i staden, god mat och färskpressad juice till rimliga priser. Det är billigare än i Sverige, men inte lika billigt som i exempelvis sydostasien.

För den som vill träna finns ett par gym, dels ett i Ham towers som enligt uppgift ska vara helt ok. Jag testade endast det som fanns på Kibera club – en anläggning med en fin pool och stort gym. Kostade en del, men väl värt att spendere en lördag vid poolen och på gymet. För den löpsugna rekommenderar jag att springa på Makerere campus. Dels för att det är det säkraste området, men också för att det är minst trafik där. Trafiken i Kampala är ganska kaosartad och bilolyckor är vanliga bland turister.  Det finns gott om pooler i Kampala som man kan för en liten summa spendera en eftermiddag eller helgdag vid. En skön oas från trafikkaoset.

I Buluba fanns mindre att göra. Vi hade dock långa dagar och var trötta på kvällen och på helgen åkte vi bort. Eftersom vi var två som åkte så hade vi sällskap av varandra, men jag kan tänka mig att det blivit lite ensamt annars. Vi gick lite promenader i närområdet och tittade på byn, men kände oss väldigt utstirrade. På kvällarna var det mest läsa och titta på film som gällde, dock var el-tillgången något osäker och det blev ofta helt mörkt. Ficklampa är alltså bra att ha!

Det finns en del saker som lämpar sig för helgutflyckter. Jinja, staden vid nilens källa i viktoriasjön är en lite mindre stad med en del mysiga fik och framförallt oslagbar white water rafting. Om du är sugen på rafting (vilket jag tycker att du borde vara, det är ett roligt och adrenalinfyllt sätt att upptäcka nilen) så läs på lite om de olika bolag som finns och ta ett med bra omdömen, säkerhetstänket är inte lika närvarande bland alla företag. Under en långhelg kan man även åka på safari till murchisons falls nationalpark eller mboro nationalpark. Den första har mer djur, men den andra har inga farliga djur i större mängder så man kan cykla runt bland zebror och antiloper. Båda väl värda ett besök om budgeten tillåter. Jag trivdes jättebra med det sociala och allt vi hittade på och tiden gick så fort att vi inte hann med allt som vi planerade att göra. 

Det var en tuff tid i Uganda och jag är glad att jag åkte tillsammans med andra studenter då det fanns mycket att ventilera. Det var en stor personlig utveckling att under en så pass lång tid få vara en del av ett annat samhälle, ett samhälle där alla inte har samma ekonomiska förutsättningar som vi i Sverige har. Jag har helt klart blivit mer ödmjuk inför de utmaningar som man kan ställas för i livet. Om du har chansen att åka till Uganda – ta den! Jag vill åka tillbaka så snart som möjligt, det är ett fantastiskt land med ett fantastiskt folk och stor potential.